På varm sand med sin mamma i hand
Från sol och hav till papper och arbete
Ja mor å jag gick ned till stranden å dä måste en annan säga att det var större vågor idag mot vad det var igår och i förrgår, men asså dä ändras allt eftersom hajar du eller.
Jämmer å elände jag vill inte arbeta och stå i. Jag vill vara fri. Det är min melodi. Det skulle utan tvivel vara toppen för kroppen och knoppen, men arbetet väntar, men jag längtar tillbaks. Vill stanna här i solens sken som värmer mina ben.
En biltur jag inte glömmer
Om jag kommer tillbaks är jag dock något osäker när den ”Hedmanska familjen” kan göra det. Då skulle jag bra gärna vilja att hela familjen kunde följa med och inte bli delad på det vis som det nu blev.
Pappa och jag skulle ut på en liten biltur. Helt på egen hand. Vi hade en karta som vi då använde oss av för att på så sätt lättare bestämma vart vår bil skulle föra oss.
Sista dagen sanden, den värmande sanden
Vad säjs exempelvis om en biltur 570 meter över havet på en väg som var mer krokig än den var rak? Alltså jag lova’re alltså det var ungefär som en anakonda hade ringlat ihop sig i solgasset och fick man möte fick en annan köra med snigelfart. Som jag sa fick man möte på fel ställe på den vägen vilken låg uppe på berget, kunde det få ödesdigra konsekvenser.
Ja nu är vår avkopplande semester och återhämtning över. Nu väntar en sista veckas arbete. O du bittra värld. I mångt och mycket har dagen mestadels varit bra och merparten av den har gått åt till att packa det man för precis en vecka sedan så prydligt packade upp. Sov så gott!
Vägen var smal och bilen bred. Den väg jag talar om gick tämligen sicksack, krokigt, slingrigt och vådligt kan man nog säga.
Hemma igen Visst kan man tycka att när man än gång satt sin fot på torran sand vill en ogärna besöka något annat land. Men jag vill mena det att det finns inte en kotte här hemma som kan skriva artiklar av alla de slag i mitt ställe inte lika bra som jag i alla fall, men helst vill man inte arbeta.
Återigen en lat dag till vårt förfogande Sannerligen förhåller det sig så käre läsare. Dessa dagar av värmande sol och härliga bad, havsstänk med smak av salt och en behaglig skugga och en sandstrand med ljusan sand var precis vad den ”Hedmanska familjen” behövde. Ladda batterierna inför kommande krävande tider. Emellertid är vår vistelse här snart till ända. Snart är semestern, avkopplingen och det så ljuva, och sällsamma över och allt återgår till det vanliga igen.
Slutrader Nu har också familjen Hedman, ja delar av den åtminstone, satt sin fot för första gången på Kanareaöarna och det var en fantastisk upplevelse måste jag säga. Nu har jag skrivit lite om vår semester, men det säger jag att jag är i tankarna och skvätter sand ned tårna.
Jag skådade en av de vackraste solnedgångar jag skådat, så jag fort upp med kameran och plåtade några bilder på härligheten. En nygammal tradition Mamma och jag har nu några dagar tagit för vana att börja våra dagar med att gå en vända på stranden vid 8-snåret med ett uppfriskande dopp i det atlantiska havet innan dagen inleds. Det måste jag tillägga att sanden är synnerligen finkornig och varm, mjuk och härlig. När detta skrivs sitter jag och pappa i våra solstolar. Solen jagar bort knott och annan mygg på min rygg . P.S. pappa har lånat min Allt om vetenskap (tidningsmagasin) och läser denna med som det verkar stort intresse. Vidare har han en badhandduk till skydd mot solen över huvudet. Mamma tycker det ser dumt ut, men jag tycker som pappa att det var en bra idé.
Magnus Hedman. Skribent på Snabel-Posten, en riktigt bra tidning
5