Page 1

Sarah J. Maas Glastronen


ISBN 97 8- 91-7645-84 2- 6 © Sarah J. Maas, 2 01 2 Originaltitel: »Throne of Glass« Originalförlag: Bloomsbury USA Children’s Översättning: © Lena Jonsson & Emma Jonsson Sandström, 2 016 Omslagsbild: © Talexi, 2 01 2 Karta: © Kelly de Groot, 2 01 2 Formgivning: Lars Sundh Tryck: ScandBook, Falun, 2 016 Typsnitt: Minion & Trajan

• Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se


Sarah J. Maas

GLAS­ RONEN T Översättning av Lena Jonsson & Emma Jonsson Sandström

Modernista stockholm


Amaroth

der d i v a n s Fru

Morlas

ruiner M

orl

un adj

ge

Väst r Häxr

na

ln

av

iket

Erilea

idd

er

na

Ljungklippan

n Bogda

Öd

e d n a el

Noll

Vulkanöarna

s oth a t r  R a  svner dy

a Röd en ökn

Svartdynerna

eln

t

Sjungande dynerna Bary­ oasen

odjung

Yurpa

De tysta lönnmördarna van Kly Xandria

Oro bukten


r Va

me

Terrasen

n

Bockh

ornsb

Allsbäck

Orynt

Rosamel

ulb

er

ge

n

hn

nb

er

a n tb

na Fruserna vidd Ru

ergen Suria

n

ca

Nordsjön

erge

as

Perr

An

am gst

Perrant

Endovier Saltgruvor

ge

n

Fe

ria

Sil

ts­ käf en t i V erg b

nr

ver

av

s

å Ekm ine

rden

n

a

be rat

rge

n

Till  Wendlyn

Rämnafäste

Aniell

Averyfloden

Morat

Melisand

Adarlan Ar

jön

Stora havet

Meah

ark SlättemKlockehamn Dödöarna Dödskallebukten

Calaculla

Lerida

Eyllwe Stenträsken

Eyllwes  stäppland

Ba

nja

li


  i   E f t e r ett års slaveri i Endoviers saltgruvor var Celaena Sar­ dothien van vid att bli eskorterad överallt i bojor och med en svärdsspets i ryggen. De flesta av Endoviers tusentals slavar be­ handlades på samma sätt – men det var alltid ett extra halvdussin vakter som gick med Celaena till och från gruvorna. Adarlans mest ökända lönnmördare förväntade sig inget annat. Något hon vanligtvis dock inte förväntade sig var en svartklädd man i huva vid sin sida. Men det hade hon nu. Han höll henne i armen och ledde henne genom den glän­ sande byggnaden där de flesta av Endoviers byråkrater och upp­ syningsmän höll till. Med målmedvetna steg gick de längs korri­ dorer, uppför trappor och runt, runt tills hon inte hade minsta chans att hitta tillbaka ut. Det var åtminstone det som var hennes ledsagares avsikt. Hon hade inte undgått att lägga märke till att de gick upp- och nerför samma trappa under loppet av några minuter. Inte heller hade hon missat att de gick i sicksack mellan våningarna, trots att byggnaden bestod av ett helt vanligt rutnät av korridorer och trapphus. Som om hon skulle tappa orienteringen så lätt. Om han inte hade ansträngt sig så mycket, hade hon blivit förolämpad. De kom in i en ovanligt lång korridor, som vilade tyst bortsett från deras fotsteg. Mannen som höll henne i armen var lång och vältränad, men hon kunde inte se några av hans anletsdrag under huvan. Ännu ett knep för att förvirra och skrämma henne. De svarta kläderna skulle väl fylla samma funktion. Han vred lite på huvudet åt hennes håll, och Celaena fyrade av ett leende mot honom. Han tittade framåt igen, och hans järngrepp hårdnade. Det var väl smickrande, antog hon, även om hon inte alls förstod vad som pågick eller varför han hade väntat på henne 7


utanför gruvschaktet. Det hade i alla fall inte bättrat på hennes humör efter att hon tillbringat en hel dag med att hacka ut mineral­salt ur innandömet av ett berg. Men hon hade spetsat öronen när han presenterade sig för hennes uppsyningsman som Chaol Västfall, kapten i kungliga gardet. Då hade plötsligt himlen tornat upp sig, bergen trängt närmare bakifrån och självaste jorden höjt sig mot henne. Hon hade inte smakat fruktan på ett tag – hade inte tillåtit sig att känna den smaken. Varje morgon när hon vaknade upprepade hon samma ord: Jag tänker inte vara rädd. I ett år hade de orden utgjort skillnaden mellan att böja sig och att bryta ihop; de hade räddat henne från att gå i bitar i gruvornas mörker. Men det tänkte hon inte låta kaptenen förstå. Celaena studerade den behandskade handen som höll i hen­ nes arm. Det mörka lädret matchade nästan smutsen på hennes hud. Hon rättade till sin trasiga och smutsiga tunika med den fria handen och höll inne en suck. Hon gick ner i gruvorna före soluppgången, lämnade dem i skymningen och såg sällan solen. Hon var förfärligt blek under smutsen. Det var sant att hon hade varit attraktiv en gång i tiden, till och med vacker, men – tja, det spelade väl ingen roll nu? De svängde in i ännu en korridor, och hon studerade främ­ lingens skickligt tillverkade svärd. Den glänsande svärdsknappen var formad som en örn i flykt. Han lade märke till hennes blick och lade sin behandskade hand till vila på dess gyllene huvud. Ännu ett leende ryckte i hennes mungipor. »Du är långt borta från Rämnafäste, kapten«, sa hon och hark­ lade sig. »Kom du hit med samma armé som jag hörde klampa omkring tidigare?« Hon kikade in i mörkret under hans huva utan att se något. Ändå kände hon hans blick på sitt ansikte, hur han bedömde, vägde, prövade. Hon stirrade stint tillbaka. Kung­ liga gardets kapten skulle bli en intressant motståndare, kanske till och med värd lite ansträngning från hennes sida. Till slut lyfte mannen sin svärdshand, och hans mantel föll 8


så att den dolde klingan. Under mantelns veck skymtade hon den gyllene lindormen som var broderad på hans tunika. Det kungliga sigillet. »Vad bryr du dig om Adarlans arméer?« svarade han. Hur underbart var det inte att höra en röst lik hennes egen! Sval och välartikulerad – även om han var ett otäckt kräk. »Inte alls«, sa hon och ryckte på axlarna. Han lät höra ett irriterat morrande. Åh, vad härligt det skulle vara att se hans blod rinna över marmorgolvet. Hon hade tappat tålamodet en gång förut – en gång, när hennes första uppsyningsman valde fel dag att köra för hårt med henne. Hon mindes fortfarande känslan av att begrava hackan i hans mage och känna det kladdiga blodet på händerna och i ansiktet. Hon kunde avväpna två av de här vakterna i ett andetag. Skulle kaptenen klara sig bättre än hennes bortgångne uppsyningsman? Medan hon funderade på hur det skulle kunna gå flinade hon mot honom igen. »Våga inte se på mig så där«, varnade han, och hans hand gled tillbaka till svärdet. Den här gången dolde Celaena sitt hån­ leende. De passerade en serie trädörrar som hon hade sett några minuter tidigare. Om hon ville fly kunde hon bara svänga vänster vid nästa korridor och ta trapporna ner tre våningar. Det enda försöken att vilseleda henne hade lett till var att hon hade lärt känna byggnaden. Idioter. »Vart är det vi ska nu igen?« frågade hon ljuvt, och strök bort en tovig hårslinga ur ansiktet. När han inte svarade bet hon ihop käkarna. Det ekade för mycket i korridorerna för att hon skulle kunna attackera honom utan att väcka uppmärksamhet i hela byggna­ den. Hon hade inte sett var han stoppade nyckeln till hennes handbojor, och de sex vakterna som följde efter dem skulle ställa till besvär. För att inte tala om fotbojorna. De kom in i en korridor med ljuskronor av järn. Utanför fönstren längs väggen hade natten sänkt sig. Lyktornas sken var så starkt att det inte erbjöd många skuggor att gömma sig i. 9


Utifrån borggården hörde hon de andra slavarna hasa i väg mot träbyggnaden där de sov. De plågade stönandena och rasslet från kedjorna var en musik lika välbekant som de trista arbets­ sånger de sjöng dagarna i ända. Enstaka pisksolon fulländade den brutala symfoni som Adarlan hade skapat åt sina farligaste brottslingar, fattigaste medborgare och senaste erövringar. Även om vissa av fångarna var människor som anklagats för att utöva magi – inte för att de kunde eftersom magin hade för­ svunnit från kungariket – kom det numera fler och fler rebeller till Endovier. De flesta var från Eyllwe, ett av de sista länderna som fortfarande kämpade emot Adarlans styre. Men när hon ansatte dem med frågor om nyheter stirrade många bara på henne med tomma ögon. Redan knäckta. Hon rös vid tanken på vad de fått genomlida som fångar hos Adarlans styrkor. Vissa dagar undrade hon om det inte hade varit bättre för dem att dö på slaktbänken i stället. Och om det hade varit bättre även för henne att dö den där natten hon blev förrådd och tillfångatagen. Men hon hade andra saker att tänka på medan de fortsatte gå. Skulle hon nu slutligen hängas ändå? Illamåendet ringlade sig i magen. Hon var så pass viktig att det vore berättigat att självaste kaptenen av kungliga gardet verkställde hennes avrättning. Men varför skulle de då föra in henne i den här byggnaden först? Till slut stannade de inför ett par glasdörrar i rött och guld, så tjocka att hon inte kunde se genom dem. Kapten Västfall knyckte med hakan åt de två vakterna som stod på ömse sidor om dör­ rarna, och de dunkade spjuten i golvet till hälsning. Kaptenens grepp hårdnade tills det gjorde ont. Han ryckte Celaena närmare sig, men hennes fötter var som gjorda av bly och hon gjorde motstånd. »Vill du hellre stanna i gruvorna?« frågade han och lät nästan road. »Om jag fick veta vad allt det här handlade om, skulle jag kanhända inte vara så motsträvig.« »Du får reda på det snart nog.« Hon blev svettig i handflator­ na. Jo, hon skulle dö. Det var dags till slut. Dörrarna öppnades knarrande och ett tronrum uppenbarade 10


sig. En ljuskrona av glas, formad som en vinranka, upptog stör­ re delen av taket och stänkte ut frön av diamantgnistrande eld mot fönstren längs bortre sidan av rummet. I jämförelse med dysterheten utanför fönstren kändes överflödet som ett slag i ansiktet. Det var en påminnelse om hur mycket de tjänade på hennes arbete. »In med dig«, morrade gardeskaptenen och knuffade till hen­ ne med sin fria hand samtidigt som han äntligen släppte henne. Celaena snubblade till. Hennes valkiga fötter halkade på det släta golvet när hon rätade upp sig. Hon vände sig om och såg ytter­ ligare sex vakter dyka upp. Fjorton vakter, plus kaptenen. Det gyllene kungliga emble­ met broderat på svarta uniformsbröst. Det här var medlemmar av kungafamiljens personliga garde: hänsynslösa, blixtsnabba soldater som från födseln tränats i att beskydda och döda. Hon svalde hårt. Yr och på samma gång oändligt tung blickade Celaena ut över rummet. På en rikt utsmyckad tron av cederträ satt en stilig ung man. Hennes hjärta stannade när alla bugade sig. Hon stod inför Adarlans kronprins.

11


  i i   » E r s h ö g h e t «, sa gardeskaptenen. Han bugade djupt och rätade sedan på sig, tog av sig huvan och avslöjade snaggat, kas­ tanjebrunt hår. Huvan hade han definitivt burit i syfte att skräm­ ma henne till lydnad under promenaden. Som om den sortens knep skulle fungera på henne. Trots sin irritation blinkade hon till när hon fick syn på hans ansikte. Han var så ung! Kapten Västfall var inte särskilt stilig, men hon kunde inte förneka att hans väderbitna ansikte och klara gyllenbruna ögon ändå tilltalade henne. Hon lade huvudet på sned, plötsligt inten­ sivt medveten om hur bedrövligt smutsig hon var. »Är det här hon?« frågade Adarlans kronprins, och Celaena vände snabbt på huvudet när kaptenen nickade. Båda stirrade på henne och väntade på att hon skulle buga. När hon inte visade minsta tecken på att göra det flyttade Chaol sin tyngd från ena foten till den andra, och prinsen sneglade på sin kapten innan han lyfte en aning på hakan. Buga för honom, minsann! Om hon var på väg till galgen tänkte hon sannerligen inte tillbringa sitt livs sista minuter med att kräla i stoftet. Dundrande fotsteg nalkades bakifrån, och någon tog henne om nacken. Celaena såg bara en skymt av högröda kinder och en rödblond mustasch innan hon vräktes omkull på det iskalla marmorgolvet. Smärtan slog upp i ansiktet och det blixtrade för hennes ögon. Armarna vreds nästan ur led på grund av hand­ bojorna och det gjorde vansinnigt ont. Tårar av smärta vällde upp, fast hon försökte hejda dem. »Det här är det korrekta sättet att hälsa sin blivande konung«, fräste en rödbrusig man åt Celaena. Lönnmördaren väste till och blottade sina tänder när hon vred 12


på huvudet för att kunna se på den knäböjande uslingen. Han var nästan lika stor som hennes uppsyningsman och klädd i röda och brandgula nyanser som gick i ton med hans glesnande hår. Hans obsidiansvarta ögon glimmade när hans grepp om hennes nacke hårdnade. Om hon bara kunde röra högerarmen några tum, skul­ le hon få honom ur balans och ta hans svärd… Bojorna skar in i magen på henne, och en fräsande, kokande ilska fick henne att bli knallröd i ansiktet. Efter en lite för lång stund talade kronprinsen. »Jag begriper inte riktigt varför man ska tvinga någon att buga, när avsikten med åtbörden är att uppvisa undersåtlig trohet och respekt.« Hans ord dröp av en praktfull leda. Celaena försökte kasta ett öga på prinsen, men såg bara ett par svarta läderstövlar mot det vita golvet. »Det är uppenbart att du respekterar mig, hertig Perrington, men det är lite onödigt att ägna sådan kraft åt att tvinga Celaena Sardothien att inta samma hållning. Du och jag vet mycket väl att hon inte hyser någon kärlek för min familj. Kan det månne vara så att du har för avsikt att förnedra henne?« Han tystnade, hon kunde ha svurit på att hans blick föll på hennes ansikte. »Men jag tror att hon har fått nog av sådant.« Han hejdade sig ytterligare en stund och frågade sedan: »Har inte du ett möte med Endo­ viers skattmästare? Jag vill ogärna att du blir sen, särskilt som du har rest så långt för att träffa honom.« Hennes plågoande begrep att han blev avfärdad. Han grym­ tade till och släppte henne. Celaena lyfte kinden från marmorn, men låg kvar på golvet tills han reste sig och gick. Om hon lycka­ des fly skulle hon kanske jaga ifatt den här hertig Perrington och återgälda hans hjärtliga hälsning. När hon reste sig rynkade hon pannan åt det smutsmärke hon lämnade efter sig på det annars fläckfria golvet och åt skramlet från bojorna som ekade genom det tysta rummet. Men hon hade tränats till lönnmördare från åtta års ålder, sedan den dagen då lönnmördarnas konung hade hittat henne halvdöd på en frusen flodbank och tagit med henne till sin borg. Hon lät sig inte för­ 13


nedras av något, minst av allt av att vara smutsig. Hon samlade ihop sin stolthet, kastade sin långa fläta över ena axeln och lyfte på huvudet. Hennes blick mötte prinsens. Dorian Havilliard log mot henne. Det var ett polerat leende, och det stank av hovtränad charm. Han satt bekvämt tillbaka­ lutad i tronen med hakan stödd i ena handen. Den gyllene kro­ nan blänkte i det dämpade ljuset. På hans korta, åtsittande svarta jacka upptogs hela bröstet av en praktfull gyllene lindorm. En röd mantel föll i eleganta veck runt honom och hans tron. Det var något med hans ögon, så häpnadsväckande blå – samma färg som vattnet i södern – och hur de bröt av mot det korpsvarta håret, som fick henne att haja till. Han var plågsamt vacker och inte äldre än tjugo. Prinsar ska inte vara stiliga! De är korkade, motbjudande lipsillar! Den här… den här… Så ofint av honom att vara kunglig och vacker. Hon vägde över på andra foten medan han rynkade pannan och i sin tur granskade henne. »Jag trodde att jag bad dig tvätta av henne«, sa han till kapten Västfall, som tog några steg framåt. Hon hade glömt att det fanns andra i rummet. Hon såg på sina trasor och sin smutsiga hud och kunde inte undertrycka ett styng av skam. Vilken sorglig syn! Hon hade ju varit en skönhet! Vid en hastig anblick kunde man tro hennes ögon om att vara blå eller grå, kanske till och med gröna beroende på vilken färg hon var klädd i. På nära håll var det de strålande guldgula ringarna runt pupillerna som dominerade. Men det var hennes gyllene hår som fångade de flestas uppmärksamhet och det gick faktiskt fortfarande att ana hur praktfullt håret brukade vara. Ce­ laena Sardothien hade kort och gott välsignats med en handfull attraktiva egenskaper som kompenserade de mer alldagliga som var fler. Hon hade tidigt i puberteten upptäckt att hon med hjälp av smink utan större problem kunde få de alldagliga dragen att mäta sig med de extraordinära. Men att stå framför Dorian Havilliard och se ut som en ränn­ 14


stensråtta! Det hettade i hennes ansikte när kapten Västfall sva­ rade. »Jag ville inte låta er vänta.« Kronprinsen ruskade på huvudet när Chaol sträckte sig efter henne. »Bry dig inte om badet än. Jag förstår hennes potential.« Prinsen rätade på sig med all sin uppmärksamhet riktad mot Ce­ laena. »Jag tror inte att vi någonsin haft nöjet att bli presenterade för varandra. Men som du säkert vet är jag Dorian Havilliard, kronprins av Adarlan, måhända numera också kronprins av stör­ re delen av Erilea.« Hon bortsåg från all bitterhet som rördes upp inom henne när hon hörde det namnet. »Och du är Celaena Sardothien, Adarlans främsta lönnmörda­ re. Kanske den främsta lönnmördaren i hela Erilea.« Han granska­ de hennes spända kropp och höjde sedan sina mörka, ­välvårdade ögonbryn. »Du verkar lite ung.« Han vilade armbågarna mot ­låren. »Jag har hört en rad tämligen intressanta berättelser om dig. Vad tycker du om Endovier, efter att ha levt i sådant överflöd i Rämna­ fäste?« Arroganta åsna. »Jag har det hur bra som helst«, kuttrade hon och tryckte in sina trasiga naglar i handflatorna. »Efter ett år verkar du vara mer eller mindre vid liv. Jag undrar hur det är möjligt när den uppskattade medellivslängden i de här gruvorna är en månad.« »Något av ett mysterium, kantänka.« Hon viftade med ögon­ fransarna och rättade till handbojorna som om de vore spets­ handskar. Kronprinsen vände sig mot sin kapten. »Hennes tunga är gans­ ka vass, inte sant? Och hon låter inte som pöbeln precis.« »Sannerligen inte!« sköt Celaena in. »Ers höghet«, fräste Chaol Västfall åt henne. »Vad?« frågade Celaena. »Du ska tilltala honom med ›Ers höghet‹.« Celaena log hånfullt mot honom och vände sedan åter sin uppmärksamhet mot prinsen. 15


Till hennes förvåning skrattade Dorian Havilliard. »Du vet väl att du är slav, eller hur? Har ditt straff inte lärt dig någonting?« Hade hon inte varit bojad hade hon lagt armarna i kors. »Jag förstår inte hur man skulle kunna lära sig något av gruvarbete förutom att använda en hacka.« »Och du har aldrig försökt rymma?« Hennes läppar formades långsamt till ett illvilligt leende. »En gång.« Prinsens ögonbryn höjdes, och han vände sig mot kapten Västfall. »Det har ingen berättat för mig.« Celaena sneglade över axeln mot Chaol, som såg urskuldande på prinsen. »Huvuduppsyningsmannen upplyste mig i eftermid­ dags om att det har förekommit en incident. Tre månader…« »Fyra månader«, avbröt hon. »Fyra månader«, sa Chaol, »efter att Sardothien anlände, gjor­ de hon ett flyktförsök.« Hon väntade på resten av berättelsen, men han var tydligen färdig. »Det var ju inte ens den bästa biten!« »Det finns alltså en ›bästa bit‹?« sa kronprinsen och såg ut som om han inte visste om han skulle rysa eller le. Chaol blängde mot henne innan han svarade: »Det är omöj­ ligt att rymma från Endovier. Er far har sett till att varenda en av Endoviers vaktposter kan skjuta en ekorre på tvåhundra stegs avstånd. Att försöka fly är självmord.« »Men du lever«, sa prinsen till henne. Celaenas leende bleknade när hon mindes. »Ja.« »Vad hände?« frågade Dorian. Hennes ögon blev kalla och hårda. »Det brast för mig.« »Är det den enda förklaring du har till det du gjorde?« frågade kapten Västfall irriterat. »Hon dödade sin uppsyningsman och tjugotre vakter innan de fick tag på henne. Hon var en hårsmån från muren innan vakterna slog henne medvetslös.« »Än sen?« sa Dorian. Celaena blev rosenrasande. »Än sen? Vet du hur långt det är från gruvorna till muren?« Han gav henne en oförstående blick. 16


Hon slöt ögonen och suckade dramatiskt. »Från mitt schakt var det trehundrasextiotre fot. Jag lät någon mäta.« »Än sen?« upprepade Dorian. »Kapten Västfall, hur långt från gruvorna brukar slavar kom­ ma när de försöker rymma?« »Tre fot«, muttrade han. »Endoviers vaktposter skjuter van­ ligtvis ner en man innan han har hunnit tre fot.« Kronprinsens tystnad var inte vad hon hade hoppats på. »Du visste att det var självmord«, sa han till sist och lät inte road längre. Kanske hade det varit en dålig idé att ta upp muren. »Ja«, svarade hon. »Men de dödade dig inte.« »Din far gav order om att jag skulle hållas vid liv så länge som möjligt – för att genomlida det elände som är så allmänt förekommande i Endovier.« En rysning som inte hade något med temperaturen att göra spreds i hennes kropp. »Jag hade aldrig för avsikt att fly.« Medlidandet i hans blick fick henne att vilja slå till honom. »Har du många ärr?« Hon ryckte på axlarna. Han log för att lätta på stämningen när han steg ner från podiet. »Vänd dig om och låt mig se din rygg.« Celaena rynkade pannan, men lydde när han kom emot henne. Chaol tog ett steg närmare. »Jag kan inte urskilja dem under all den här smutsen«, sa prinsen och inspekterade den hud som syntes genom revorna i skjortan. Hon blängde och blängde ännu mer när han sa: »Och vilken fruktans­ värd stank, sen!« »När man inte har tillgång till bad och parfym, kan man inte förväntas lukta lika ädelt som ni, Ers höghet.« Kronprinsen smackade med tungan och gick långsamt runt henne. Chaol – och alla vakterna – iakttog dem med händerna på sina svärd. Med all rätt. På mindre än en sekund skulle hon kunna få armarna över prinsens huvud och krossa hans luft­ strupe med bojorna. Det kunde vara värt det bara för att få se ­Chaols min. Men prinsen fortsatte, omedveten om hur farligt 17


nära henne han stod. Kanske borde hon bli förolämpad. »Av vad jag kan se«, sa han, »är det tre stora ärr – och kanske några mindre. Inte så hemskt som jag hade väntat mig, men… nå, jag antar att klänningarna kan täcka dem.« »Klänningarna?« Han stod så nära att hon kunde se de fina sömnadsdetaljerna på hans jacka och känna hans lukt – inte parfym, utan häst och järn. Dorian flinade. »Vilka märkvärdiga ögon du har! Och så arg du är!« Att komma inom stryphåll från Adarlans kronprins, son till den man som hade dömt henne till en långsam, förfärlig död, fick hennes självkontroll att balansera på en hårfin egg – som att dansa längs ett stup. »Förklara för mig«, började hon, men gardeskaptenen slet bort henne från prinsen med sådan kraft att han hade kunnat bryta hennes ryggrad. »Jag tänkte inte döda honom, din pajas.« »Vakta din tunga, annars kastar jag ner dig i gruvan igen«, sa den brunögde kaptenen. »Åh, det tror jag inte att du skulle göra.« »Varför inte?« svarade Chaol. Dorian gick med stora steg tillbaka till sin tron och satte sig. Det strålade om hans safirögon. Hon såg från den ene till den andre och rätade på axlarna. »För att det finns något ni vill ha av mig, något ni så gärna vill ha att ni kom hit i egen hög person. Jag är ingen idiot, även om jag var så dum att jag lät mig fångas in, och jag förstår att det här är något slags hemlighetsmakeri. Varför skulle ni annars lämna huvudstaden och ge er av så här långt? Ni har satt mig på prov hela tiden för att se om jag är vid god fysisk och mental hälsa. Nå, jag vet att jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk, och att jag inte är knäckt, vad än incidenten vid muren må antyda. Så jag begär att få veta varför ni är här och vilka tjänster ni vill ha av mig, om jag inte ska möta mitt öde under galgen.« Männen såg på varandra. Dorian förde samman fingertoppar­ na. »Jag har ett förslag till dig.« 18


Det blev svårt att andas. Hon hade aldrig, inte ens i sina vil­ daste drömmar, föreställt sig att hon skulle få tillfälle att prata med Dorian Havilliard. Hon skulle så lätt kunna döda honom, slita det där flinet från hans ansikte… Hon skulle kunna förgöra kungen, som han förgjort henne… Men kanske kunde hans förslag ge henne en möjlighet att fly. Om hon kom utanför muren kunde hon klara sig. Hon skulle springa och fortsätta springa för att försvinna in bland bergen och leva i ensamhet i vildmarkens gröna mörker med en matta av tallbarr och ett täcke av stjärnor ovanför sig. Hon skulle kunna göra det. Hon behövde bara komma utanför muren. Hon hade varit så nära förut… »Jag lyssnar«, var det enda hon sa.

19


  i i i   D e t glittrade i prinsens ögon av munterhet över hennes fräck­ het, men hans blick dröjde lite för länge vid hennes kropp. Ce­ laena ville klösa honom i ansiktet för att han stirrade på det där sättet, men att han ens brydde sig om att titta när hon var så skitig… Sakta började hon le. Prinsen lade sina långa ben i kors. »Lämna oss«, befallde han vakterna. »Chaol, stanna där du är.« Celaena gick närmare medan vakterna hasade ut och stängde dörren. Å, vilket idiotiskt drag. Men Chaols ansiktsuttryck för­ blev oläsligt. Han kunde väl inte på allvar tro att han skulle lyckas hålla henne kvar om hon försökte fly? Hon rätade på ryggen. Vad var det de planerade, som gjorde dem så oansvariga? Prinsen skrockade. »Tycker du inte att det är lite riskabelt att vara så frispråkig mot mig när din frihet står på spel?« Av allt han kunde ha sagt var det nog det hon minst av allt hade förväntat sig. »Frihet?« När hon hörde ordet såg hon ett landskap med tallskog och snö, med solblekta klippor och vit­ skummiga vågor, ett land där ljuset dök ner bland sammetsgröna kullar och dalar – ett land som hon hade glömt. »Ja, din frihet. Miss Sardothien, mitt allvarsamma råd till dig är att du behärskar din arrogans innan du åker ner i gruvan igen.« Prinsen satte båda fötterna på golvet igen. »Men kanske kan din attityd visa sig användbar. Jag tänker inte låtsas som att min fars imperium bygger på tillit och förståelse. Men det vet du redan.« Hon krökte fingrarna och väntade på att han skulle fortsätta. Hans intensiva och forskande blick mötte hennes. »Min far har fått för sig att han behöver en kämpe.« Tiden tog ett litet skutt innan hon förstod. Celaena böjde huvudet bakåt och skrattade. »Vill din far att 20


jag ska vara hans kämpe? Vad! Säg inte att han har lyckats utplå­ na varenda ädel själ där ute! Nog måste det finnas åtminstone en hövisk riddare, en herreman med troget hjärta och mod i barm.« »Vakta din tunga«, varnade Chaol bredvid henne. »Än du då?« sa hon och höjde ögonbrynen mot kaptenen. Å, det var för lustigt! Hon – kungens kämpe! »Vilka brister anser vår älskade konung att du har?« Kaptenen lade en hand på sitt svärd. »Om du kunde vara tyst skulle du höra resten av det hans höghet har att säga dig.« Hon vände sig mot prinsen. »Nå?« Dorian lutade sig bakåt på tronen. »Min far behöver någon som kan bistå imperiet – någon som kan hjälpa honom att manö­ vrera svårhanterliga människor.« »Du menar att han behöver en lakej som kan utföra skitjob­ bet.« »Om du vill uttrycka det så burdust, så: ja«, svarade prinsen. »Hans kämpe ska se till att hans motståndare håller tyst.« »Tyst som i graven«, sa hon ljuvt. Ett leende ryckte i Dorians mungipor, men han höll masken. »Just.« Att arbeta för kungen av Adarlan, som hans trofasta tjänare. Hon lyfte hakan. Att döda för honom – att vara en huggtand i munnen på det odjur som redan glufsat i sig halva Erilea… »Och om jag tackar ja?« »Efter sex år kommer han att skänka dig din frihet.« »Sex år!« Men ordet »frihet« ekade inom henne än en gång. »Om du tackar nej«, sa Dorian och besvarade hennes nästa fråga, »blir du kvar i Endovier.« Blicken i safirögonen blev hård, och hon svalde. Och dör här, behövde han inte tillägga. Sex år som kungens krökta dolk… eller resten av livet i Endo­ vier. »Emellertid«, sa prinsen, »finns det en hake.« Hon höll anlets­ dragen i styr medan han lekte med en ring på sitt finger. »Du blir inte erbjuden platsen. Än. Min far tänkte roa sig lite. Han kom­ mer att anordna en turnering. Han erbjöd tjugotre medlemmar 21


ur sitt råd att stötta varsin blivande kämpe. De utvalda kommer att få träna i glasslottet och slutligen duellera mot varandra. Om du skulle vinna«, sa han med ett halvt leende, »skulle du officiellt bli Adarlans lönnmördare.« Hon besvarade inte hans leende. »Kan du berätta mer exakt vilka det är jag ska tävla mot?« Prinsens leende bleknade när han såg hennes min. »Tjuvar, lönnmördare och krigare från hela Erilea.« Hon öppnade mun­ nen, men han hann före. »Om du vinner, och visar dig både skicklig och pålitlig, har min far svurit att skänka dig din frihet. Och, medan du är hans kämpe, kommer du att få en ansenlig lön.« Hon hörde knappt hans sista ord. En tävling! Mot några nol­ lor från gudarna-vet-var! Och lönnmördare! »Vilka andra lönn­ mördare?« frågade hon. »Inga som jag har hört talas om. Ingen så berömd som du. Vilket påminner mig om en sak – du kommer inte att tävla som Celaena Sardothien.« »Vad?« »Du tävlar under ett täcknamn. Jag antar att du inte har hört vad som hände efter din rättegång.« »Det är tämligen svårt att få del av nyheter när man är slav i en gruva.« Dorian skrockade och ruskade på huvudet. »Ingen vet att Celaena Sardothien är en helt ung kvinna – alla trodde att du var mycket äldre.« »Vad?« frågade hon igen och rodnaden steg i ansiktet. »Hur är det möjligt?« Hon borde vara stolt över att hon hade lyckats dölja det för större delen av världen, men… »Du lyckades hålla din identitet hemlig under alla år du sprang omkring och dödade folk. Efter din rättegång tyckte min far att det nog vore… klokt att inte informera Erilea om vem du är. Han vill att det förblir så. Vad skulle våra fiender säga om de visste att vi alla hade varit vettskrämda av en flicka?« »Så jag slavar på det här eländiga stället för ett namn och 22


en titel som inte ens tillhör mig? Vem tror då alla att Adarlans lönnmördare egentligen är?« »Jag vet inte, och jag är inte heller särskilt intresserad. Men jag vet att du var den bästa, och att folk fortfarande viskar när de nämner ditt namn.« Han naglade fast henne med blicken. »Om du är villig att strida för mig, att vara min kämpe under de månader tävlingen pågår, så ska jag se till att min far friger dig efter fem år.« Trots att han försökte dölja hur spänd han var såg hon det på hans kropp. Han ville att hon skulle tacka ja. Han vill det så mycket att han skulle köpslå med henne. Det började glittra i hennes ögon. »Vad menar du med att jag var den bästa?« »Du har varit i Endovier i ett år. Vem vet hur mycket du klarar nu?« »Jag tror mig nog om att vara kapabel till en hel del«, sa hon och petade sina trasiga naglar. Hon försökte att inte rysa av hur mycket smuts hon hade under dem. När hade hennes händer varit rena senast? »Det återstår att se«, sa Dorian. »Du får veta detaljerna kring tävlingen när vi kommer till Rämnafäste.« »Förutom allt skoj ni ädlingar kommer att ha med vadslag­ ningen, så verkar den här tävlingen onödig. Varför anställer ni mig inte på en gång, helt enkelt?« »Som jag precis sa, så måste du visa dig värdig.« Hon satte ena handen på höften och det rasslade högljutt om hennes kedjor. »Tja, jag tycker för min del att titeln Adarlans lönnmördare är det bästa bevis ni kan få.« »Ja«, sa Chaol, och det blixtrade om hans bronsfärgade ögon. »Det bevisar att du är en brottsling, och att vi inte bör anförtro dig kungens privata affärer på en gång.« »Jag svär dyrt och he…« »Jag betvivlar att kungen skulle lita på en ed från Adarlans lönnmördare.« »Jovisst, men jag förstår inte varför jag måste genomgå trä­ ningen och turneringen. Jag menar, jag är naturligtvis lite… ur 23


form, men… vad annars kan man förvänta sig när jag måste träna med stenbumlingar och hackor på det här stället?« Hon sneglade hätskt på Chaol. Dorian rynkade pannan. »Så du antar inte erbjudandet?« »Naturligtvis antar jag erbjudandet«, fräste hon. Bojorna skav­ de så elakt mot handlederna att hennes ögon tårades. »Jag blir din absurda kämpe om du går med på att frige mig om tre år, inte fem.« »Fyra.« »Fint«, sa hon. »Då är vi överens. Det må vara att jag bara byter en sorts slaveri mot en annan, men jag är inte dum.« Hon kunde återvinna sin frihet. Frihet. Hon kände den stora vida världens svala luft, brisen som svepte ner från bergen och förde bort henne. Hon kunde leva långt från Rämnafäste, huvud­ staden som en gång varit hennes rike. »Förhoppningsvis har du rätt«, svarade Dorian. »Och förhopp­ ningsvis lever du upp till ditt rykte. Jag väntar mig att vinna, och jag kommer inte att bli glad om du får mig att se dum ut.« »Och om jag förlorar?« Gnistan försvann ur hans blick när svarade: »Då skickas du tillbaka hit, för att avtjäna resten av ditt straff.« Celaenas ljuvliga fantasier exploderade som dammet när man smäller ihop en bok. »Då kan jag lika gärna hoppa ut genom fönstret. Ett år på det här stället har nött ut mig – föreställ dig vad som skulle hända om jag återvände. Efter ännu ett år skulle jag vara död.« Hon kastade med huvudet. »Ditt erbjudande verkar rimligt.« »I sanning rimligt«, sa Dorian och viftade med handen mot Chaol. »För henne till hennes gemak och snygga till henne.« Han stirrade stint på henne. »Vi avreser mot Rämnafäste i morgon bitti. Gör mig inte besviken, Sardothien.« Det var så klart nonsens. Hur svårt kunde det vara att över­ glänsa, överlista och sedan utplåna motståndarna? Hon log inte, för att hon visste att om hon gjorde det skulle det göra henne mottaglig för en hel värld av hopp som hon inte haft tillgång till 24


på länge. Men hon kände ändå för att ta tag i prinsen och dansa. Hon försökte tänka på musik, försökte tänka på en sång att fira till, men kunde bara erinra sig en enda rad från de sorgesamma, mullrande eyllweanska arbetssångerna, mörk och saktmodig som honung hälld ur en kruka: »Och få resa hem till slut…« Hon märkte inte när kapten Västfall förde bort henne, och inte heller märkte hon att de gick längs korridor efter korridor. Ja, hon skulle resa – till Rämnafäste, vart som helst, till och med genom Urds portar och ner i själva helvetet, om det innebar frihet. Trots allt är det inte för inte du är Adarlans lönnmördare.

25

Profile for Smakprov Media AB

9789176458426  

9789176458426  

Profile for smakprov