9789113038629

skulle hon inte vara i stånd att prata. ”När hade ni kontakt med er dotter senast?” ”I tisdags förmiddag. Jag kan inte säga exakt när, men antagligen vid tiotiden. Jag ringde henne och vi pratade en stund.” ”I förrgår förmiddag alltså, den sextonde december.” ”Ja.” Hon torkade sig om ögonen. ”Inget efter det? Inga andra telefonsamtal, röstmeddelanden eller mejl?” ”Vi pratade inte eller mejlade varandra varje dag, men hon skickade ett sms. Jag kan visa er det.” Hon sträckte sig efter handväskan. ”Jag borde väl ha talat om det för den där polisen. Vad var det han hette nu?” ”Marino.” ”Han ville ha uppgifter om hennes e-post, för han sa att de skulle behöva kolla den. Jag gav honom adressen, men jag känner förstås inte till hennes lösenord.” Hon rotade efter mobil och glasögon. ”Jag ringde Toni i tisdags förmiddag och frågade om hon ville ha kalkon eller skinka. I jul. Hon ville inte ha någotdera. Hon sa att hon kanske skulle ta med fisk och jag sa att jag skulle skaffa det hon ville ha, oavsett vad det var. Det var bara ett vanligt samtal, mest om sådana saker, eftersom hennes båda bröder ska komma hem. Så att vi skulle få träffas allesammans på Long Island.” Så hittade hon mobilen och tog på glasögonen och skrollade igenom något med skakande händer. ”Det är där jag bor. I Islip. Jag är sköterska på Mercysjukhuset.” Hon gav Scarpetta telefonen. ”Det där skickade hon i går kväll.” Hon tog upp fler näsdukar ur asken.

Scarpetta läste sms:et: Från: Toni Försöker fortfarande få ledigt men svårt vid jul. Jag måste skaffa ersättare, men ingen vill särskilt gärna på grund av arbetstiden.

XXOO CB# 917-555-1487 Mottaget: Onsd 17 dec. 08.07 Scarpetta sa: ”Och det här 917-numret är er dotters?” ”Hennes mobilnummer.”

23