Page 1

Carolina Överlien

Våld i hemmet – barns strategier


Författarens förord Önskan om att skriva en bok om barn som upplever våld i hemmet har funnits i flera år. Flera saker har bidragit till denna önskan. Jag har upplevt starka möten­ med barn och ungdomar i utsatta livssituationer. Jag har dessutom haft privi­ legiet att som forskare få befinna mig mitt på forskningsfältet. Samtidigt har jag känt frustration över att bilderna av dessa två, barnet och fältet, inte stäm­ de överens. Det har resulterat i ett starkt behov av att bidra till ny kunskap, nyansering och eftertanke. Detta blev möjligt tack vare att jag har en arbets­ givare, Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress (NKVTS) i Oslo, Norge, som stöttar projektet och ett förlag i Sverige, Gleerups, som ser behovet av att förmedla kunskap om barn och våld baserad på forskning. Jag vill tacka alla medverkande barn och ungdomar för att ni så modigt och öppet har låtit mig ta del av era berättelser om våld. Jag är tacksam över tilliten, full av respekt för era livserfarenheter och glad över att just jag fick privilegiet att möta er. Jag är övertygad om att jag kommer höra ifrån er i framtiden. ”Aref”, glöm inte att du ska hjälpa och leda andra pojkar som har det svårt, och ”Nouri”, du ska vara med och bygga upp det nya landet! Från önskan till ett färdigt manus är dock vägen lång. Jag vill rikta ett stort tack till alla mina kollegor och ”expertläsare”: Jon-Håkon Schultz, NKVTS; Margrethe Seeger Halvorsen, UiO; Yngvil Grøvdal, NKVTS; Reidun Dybsland, RVTS Vest och Barnehuset Bergen; Egil Nygaard, NKVTS; Marie Louise See­ berg, NOVA; Anne Jansen, HiO; Geir Aas, Politihøgskolen i Oslo; Synne Stensland, NKVTS och i synnerhet min generösa och kunskapsrika kollega Kristin Skjørten, NKVTS, som läst och kommenterat boken i sin helhet. Tack till bibliotekarie Hege Eriksen Oswald för hjälp med referenser och till Magne Raudalen för ett fint efterord. Jag dedicerar den här boken till professor Margareta Hydén, Linköpings universitet. Grundvalarna för den här boken står på ditt mer än 30-åriga ar­ bete för våldsutsatta kvinnor och barn, ditt djupa engagemang och din kloka vägledning. Alla eventuella misstag och felaktigheter är dock endast mina egna. Oslo, 13 augusti 2012 Carolina Överlien

3


Förord Fredrik Malmberg, barnombudsman

Hemmet är fortfarande en otrygg plats för många barn i Sverige. Det visar den senaste stora nationella undersökningen från 2011. Drygt 13 procent av eleverna i 15–16-årsåldern uppger att de har blivit slagna av en förälder eller någon annan vuxen. Av dessa har 20 procent blivit slagna upprepade gånger. Risken för att bli slagen är allra störst i hem där det redan förekommer våld mellan vuxna. I en sådan miljö är risken för att barnet också ska bli utsatt för våld tio gånger större än i ett hem som är fritt från vuxen­ våld. Bland de barn som uppger att våld har förekommit mellan vuxna i deras hem svarar 70 procent att de själva har blivit vittne till våldet. Barn som själva blir slagna eller som tvingas uppleva våld i hemmet är brotts­ offer. Men de är inte enbart offer. Carolina Överliens intervjuer med våldsut­ satta barn visar att barnen också är tydliga subjekt, individer som utifrån den svåra situation de är i också handlar utifrån strategier. Ibland har barnets hand­ lingar en avgörande betydelse för att få stopp på våldet, ibland är barnets be­ dömning att ett passivt motstånd är enda utvägen just då. Likväl är det en handling som barnet utför. Rakt igenom boken talar barnen till oss med starka röster. Barnen har varit i svåra, outhärdliga situationer, men de är inte bara objekt för någon annan. Att beskriva även barn i svåra situationer som kompetenta är oerhört viktigt, men som Carolina själv påpekar: Att erkänna och förstå att ett barn har strategier och att barnets handlingar kan ha stor betydelse för barnet själv – och ibland även för syskon och föräldrar – innebär naturligtvis aldrig att ett barn påförs ansvar. Det innebär däremot att alla vi vuxna med ansvar att stödja barn i svåra situationer kan lära oss något – om vi förmår lyssna på det barnen berättar. Men i intervjuerna blir det smärtsamt tydligt att få barn upplever att de har blivit lyssnade på. Antingen har barnen inte känt till de hjälpinstanser som finns eller så har barnen inte litat på dessa eller så har man inte upplevt sig bli behand­ lad med respekt. Flera exempel finns också på att barnen inte upplever att den vuxne ”hjälparen” har lyssnat eller trott på barnet. Snarare än myndigheter och professionella lyfter barnen fram betydelsen av ”informella hjälpare”, inte sällan

5


våld i hemmet – barns strategier andra barn. Här tror jag att Carolina i sin forskning är något viktigt på spåren. Barnombudsmannens dialoger med barn i utsatta situationer i Sverige – barn utsatta för våld, barn i samhällsvård och barn på institutioner – har gett liknande resultat. Många av de barn vi mött har gett oss tydlig återkoppling om hur mycket de uppskattat att äntligen få prata till punkt. Att se verkligheten genom barnens ögon har ändrat vårt perspektiv. Trots att de flesta av de barn vi mött har varit med om svåra och mycket traumatiska händelser har de många gånger starkt vänt sig mot att bli betraktade ur ett offerperspektiv. Precis som i Carolinas bok har de barn vi träffat berättat om sina strategier, om viktiga beslut de tagit och hur deras handlingar ibland ändrat på situationen. Som en röd tråd genom de flesta samtal med våra expertgrupper med barn går barnens upprördhet över att inte ha fått information, att inte ha blivit mötta med respekt och att inte ha blivit lyssnade på. Men hur är detta egentligen möjligt? I de nordiska länderna har vi höga ambitioner för barn i svåra situationer. Även om man alltid kan önska mer har vi en förhållandevis skarp lagstiftning, starka myndigheter och de samlade ansträngningarna för att bistå barn i svåra situationer är omfattande. Vi vill väl. Kanske är det just välviljan som lägger hinder? Att vi är rädda för att vi – om barnet ses som aktör – också lägger ansvar hos barnet? Att vi befarar att ett barn som får information och som får frågor ska ta skada? Att vi inte vill tala om våld och svåra frågor i skolan eftersom barn inte ska behöva utsättas för detta och ändå är det barn som får bära de viktigaste av förtroenden? Och så blir effekten omvänd: att ett barn som är ensamt i skuggan av våldet inte får den livsviktiga kunskap barnet behöver om var hjälpen finns och hur hjälpen faktiskt ser ut. Barnets fantasier om vad socialtjänsten eller polisen kan göra visar sig i Carolinas intervjuer ibland bli skrämmande och de barn som faktiskt har vetskap är mindre rädda och mer benägna att söka hjälp. I Barnombudsmannens samtal med våldsutsatta barn var det få som hade minnesbilder från samtal med socialtjänsten. Man hade ingen bild av vad social­ tjänsten kunde göra för barn och några trodde inte alls att barn kunde vända sig dit, man trodde snarare att de fanns till för ”vuxna knarkare”. De kommuner vars socialtjänst har information som vänder sig direkt till unga – nätsidor, foldrar, telefonnummer – och som aktivt informerar om detta i kommunens skolor kan för övrigt lätt räknas på ena handens fingrar. Innan jag blev barnombudsman i Sverige arbetade jag i flera år i Afrika och Asien med barnrättsfrågor. Vardagen handlade om barn i väpnade konflikter och i katastrofer. Nästan alla insatser hade ett dubbelt fokus – det handlade om vuxnas ansvar att skydda och stödja barn, men det handlade också om att bistå barn att själva förändra. Erfarenheten hade lärt oss att det är oerhört viktigt att barn i svåra situationer ges kunskap om sina rättigheter om insatserna ska

6


förord lyckas. Det handlar om att ha kunskap om säkerhet och faror i flyktingläger, hur man agerar vid cykloner och jordbävningar och, inte minst, var man kan få hjälp. Inte sällan var barn också i avgörande lägen de viktigaste informatörerna och experterna, de hade kunskap om hur situationen ser ut för barn, vilka miljö­ er som barnen upplevde som farliga och riskabla. Flera insatser handlade om att barn skulle få verktyg att informera andra barn. Situationen för barn är naturligtvis rent generellt mångfalt svårare i de världsdelar jag nyss beskrivit, men i de begränsade hjälpinsatser jag hade inblick i var det ändå intressant att barn – även i svåra situationer – ofta tillskrevs en aktörsroll. Ibland säkerligen för att det resursmässigt inte fanns något annat val, men inte sällan för att det också upplevdes främja de barn hela insatsen handlade om. Utan att dra för stora växlar på detta tror jag att vi i de nordiska länderna kan lära av förhållningssättet. Barnkonventionen betonar barnets rätt till skydd och trygghet. Det är ett perspektiv vi vuxna och många beslutsfattare har lätt att förstå. Vi inser att barn bär på en större sårbarhet än vuxna och att vi därför har ett ansvar för barns säkerhet. Men barnkonventionen betonar också i lika hög grad det enskilda barnet som subjekt, det vill säga barnets rätt att göra sin röst hörd, barnets rätt till egen information och delaktighet i beslut som rör barnets liv. När myndigheter och vuxna inte ger barn information eller inte ger barnen möjlighet att berätta eller agera så respekterar man inte barnkonventionen. Men Carolinas intervjuer visar att det är värre än så: Om vi inte ser barnen som egna subjekt med rätt till information och egen handlingsförmåga så blir det också svårare att skydda barn i utsatta situationer. Barnets rätt till delaktighet och barnets rätt till skydd står med andra ord inte i motsatsförhållande, tvärtom är dessa rättigheter snarare varandras förutsätt­ ning. Den insikten kräver en hel del nytänkande i hur det sociala skyddsnätet i de nordiska länderna möter barn. Ska vi göra något åt detta måste vi ha insikt om att ett barn är den viktigaste experten i sitt eget liv.

7


Innehåll

Författarens förord

3

Barnombudsmannens förord

5

Läsanvisning

9

1 Inledning Syfte och frågeställningar Begreppsbruk Definitioner och omfattning Forskningsfältet – slutsatser och kunskapsluckor Teoretiska utgångspunkter

13 17 17 21 25 39

2 Metod och tillvägagångssätt Informanterna Intervjuerna Den berättarfokuserade forskningsintervjun Tematisk analys Narrativ analys Att vara forskare på en kvinnojour

45 47 49 52 53 54 55

3 Åtta berättelser om våld Att leva i ett våldsvälde Uppsummering och diskussion

57 73 80

4 Barnen och ungdomarnas strategier Före våldsepisoden Under våldsepisoden Efter våldsepisoden

83 86 99 116


5 Samhällets responser Generellt om att söka hjälp från samhället Skolans responser Polisens responser Socialtjänstens responser Uppsummering

123 124 126 135 145 156

6 Handlingsutrymme – en fråga om förhandling Våldets allvarlighetsgrad

161 162

7 Vägen vidare– slutdiskussion och praktiska implikationer Huvudfynd En röst som räknas Att göra motstånd Vägen vidare för barn som upplever våld i hemmet Framtida forskningsfrågor Slutord från Simon, 13 år

171 171 173 176 179 181 183

Referenser

185

Efterord – Magne Raundalen

203


1 Inledning För ett antal år sedan intervjuade jag en då 12-årig flicka som hade växt upp med en pappa som hade utsatt hennes mamma för fysiskt och psykiskt våld och sexuella övergrepp. Förutom att flickan och hennes bror tvingats uppleva våldet så hade han även utsatt henne och hennes bror för fysiskt våld och sexuella övergrepp. Under 9 år hade hon tvingats att uppleva att den som borde ha skyd­ dat henne från rädsla, hot och smärta var just den som påförde henne det. Den som var det huvudsakliga målet för hans våld befann sig i en kris och kunde därmed inte heller ge flickan den omsorg hon så väl behövde. När hon var 9 år gammal gick hon till en lärare hon hade förtroende för och berättade om pap­ pans våld, väl medveten om att det kunde innebära slutet för henne och hennes mor. Detta var starten på en process som även den innebar svåra upplevelser i form av icke-barnvänliga möten med polis, sociala myndigheter och rättsväsen, men som ledde till att hennes far blev dömd och straffad för sina handlingar. Under analysen av intervjun framstod förmågan till handling i förgrunden av hennes berättelse. Det var hon som drog i nödbromsen, hon som valde att trotsa faderns förbud och delge omvärlden de intimaste detaljer om sitt barndomsliv, och hon som satt framför mig och sa att hon ville berätta för att andra barn ska få hjälp tidigare och slippa de många år av våld och övergrepp som hon hade upplevt. Detaljerat och engagerat beskrev hon sina handlingar som i många fall var noggrant övervägda och strategiskt planlagda. Hon såg sig själv som en expert, inte bara på sitt eget liv, men också som en person som hade kunskap och erfaren­ het och därmed kunde hjälpa andra barn i samma livssituation. Mötet med denna flicka och många andra barn som på liknande sätt har be­ skrivit sig själva som handlande aktörer i en kaotisk och potentiellt traumatise­ rande livssituation har fått mig att reagera på de fortfarande starkt rådande dis­ kurserna om barn som offer och därmed behövande, inte i sin status som indivi­ der, utan som en kategorisk definition. Jag har också reagerat på den rådande diskursen om barndom som något definierbart och universellt och som därmed går att mista eller behålla. Otaliga är de konferenser jag deltagit i där barn som upplever våld i hemmet beskrivs som ”förstörda” och ”skadade för livet” och deras barndom som ”förlorad”. I mediala, och i synnerhet i tabloida sammanhang, kan den ensidiga beskrivningen av barn som offer ta närmast groteska former där

13


våld i hemmet – barns strategier barns ”oskyldighet” och ”renhet” illustreras med hjälp av starkt emotionellt lad­ dat språk och bilder. Ett liknande synsätt på barn gick att utläsa ur en kampanj i Oslos tunnelbana för en kort tid sedan. Planscher på ett litet barn med blöja som stod bakom fängelsegaller var klistrade utmed väggarna. Texten som hörde till bilden handlade om vad ett övergrepp mot ett barn innebär för barnet – ett liv för alltid bakom galler. Trots goda intentioner med kampanjer såsom denna, och möjligen ett tydligt budskap till potentiella förgripare, är frågan vilket framtids­ hopp man ger till alla de som någon gång i sitt liv varit utsatt för övergrepp och som stod i den tunnelbanevagnen just den morgonen? Och vilket budskap ger man till ”hjälparna” – att hjälpen är förgäves? Men det är inte bara den allmänna diskursen om barn, till exempel i media och reklam, som reflekterar detta synsätt. För snart 10 år sedan kom den ban­ brytande boken Children’s perspectives on domestic violence (Mullender et al., 2002). Författarna konstaterar att den tidiga forskningen från Nordamerika baserades på ”the deficit model of childhood” och att barn i enlighet med denna tradition presenterades som passiva och tysta i rapporter, artiklar och konferenspresen­ tationer. Genom att optimistiskt kalla det första kapitlet i deras bok för ”a shift of approach” verkar forskarna vilja argumentera för att tiden nu är inne för andra perspektiv. Nästan 10 år senare kan vi konstatera att det bara delvis blev så. Forskningen om barn som upplever våld har dominerats och domineras än idag av en medicinsk diskurs där man ser barn som upplever våld i hemmet som offer och passiva mottagare för potentiellt traumatiserande händelser. Ton­vikten läggs följaktligen vid att mäta reaktioner och kategorisera symptom. Denna typ av forskning, varav huvuddelen kommer från Nordamerika, har visat att barn som upplever våld är en tydlig riskgrupp jämfört med en ”normalgrupp”, det vill säga att de har en ökad sannolikhet för att utveckla olika typer av psykiska och beteendemässiga problem. De har också en ökad risk för att utsättas för fysiskt våld och sexuella övergrepp. Den huvudsakligen psykologiska forsk­ ningen med en utvecklingspsykologisk utgångspunkt har bidragit till ökad medvetenhet om de psykologiska, beteendemässiga och på senare tid också medicinska problem som dessa upplevelser kan resultera i. Den tidigare okun­ skap och möjligen önsketänkande som handlade om att barnen inte upplever våldet torde därför med all tydlighet vara motsagd. På intet sätt vill jag förringa denna forskning. Dock kan detta tämligen ensidiga perspektiv leda till att den behandling och de metoder som utvecklas för att hjälpa våldsutsatta barn be­ tonar barnens offerposition istället för att också se barnen som aktörer.1 Foku­ 1  Denna bok adresserar i liten grad frågan om behandling och stödinsatser för barn som upplever våld i hemmet. I Sverige har det dock nyligen genomförts ett omfattande forskningsprojekt om barn som upplever våld i hemmet och effekten av de olika stöd­ insatser som finns för denna grupp barn. Den intresserade läsaren hänvisas till denna rapport (Broberg et al., 2011).

14


1. Inledning seringen på symptom och effekter har också överskuggat det många som arbe­ tar med barn som upplever våld i hemmet barn vet; att ett stort antal av dem inte uppvisar några symptom och att många lever ett liv som på många sätt liknar andra barns liv. Att ensidigt utmåla denna grupp barn som avvikare och som psykiskt instabila är att göra dem en stor otjänst. I den här boken kommer jag att ge en alternativ bild till den rådande och ovan beskrivna bilden av barn som upplever våld. Jag kommer att beskriva deras livsmiljö, snarare än de enskilda händelserna av våld som de utsatts för. Jag kommer att göra det genom att lyfta fram röster från 25 stycken barn och ungdomar som har upplevt pappas våld mot mamma. Här gör jag ett val. Efter­ som informanterna är barn som upplevt mäns våld mot kvinnor så kommer jag inte diskutera det våld som mammor kan utsätta sina barn för. Detta innebär inte att barn inte kan utsättas för och uppleva mammors våld, och inget tyder på att detta våld skulle vara mindre svårt för barn att uppleva. Här är behovet för mer forskningsbaserad kunskap stort. Många av barnen i studien som denna bok bygger på har, i tillägg till om­ sorgssvikt, själva varit utsatta för fysiskt våld och i något fall också sexuella övergrepp. I de empiriska kapitlen önskar jag belysa hur allt detta hänger ihop: hur det fysiska våldet mot mamma är kopplat till det fysiska våldet mot barnet, hur det fysiska våldet är förknippat med psykiskt våld såsom hot och kränk­ ningar och hur alla de olika typerna av våld skapar en livsmiljö som i värsta fall genomsyras av våld och dess negativa konsekvenser. Jag kommer sätta sökljus på barnens beskrivningar av sig själva som handlande subjekt, vad det är som möjliggör och hindrar handlandet och hur de tänker om sitt handlande i fram­ tiden. Definitionen av ”handlande” är bred och kan innefatta allt från att fysiskt skilja på föräldrarna till att ta skydd i ett hörn tillsammans med sina syskon. Men det kan också innefatta att säga till sig själv att ”våldet måste få ett slut, jag vill inte ha detta i mitt liv”. Min strävan är att undvika det passiva språkbruk som barn, och i synnerhet barn i svåra livssituationer, ofta omtalas med. För att låna Solbergs (2001) formulering så önskar jag att röra mig från ett bristperspektiv till ett möjlig­ hetsperspektiv. Därmed sällar jag mig till en grupp forskare i de nordiska län­ derna och i England som väljer att anlägga ett barncentrerat perspektiv på frågan om barn och våld i linje med det tvärvetenskapliga paradigmet Barndomssociologi (se t.ex. Kristinsdóttir, 2011; Eriksson & Näsman, 2008; Solberg, 2007; Mullender et al., 2002). Inom detta paradigm ser man barnet som intressant i sin egen rätt, utan att behöva kontrasteras mot vuxna, och barndom som något annat än en transportsträcka till vuxenliv. Att vara barn är något mer än att inte vara vuxen. Barndom förstås inte som något absolut som går att ha/förlora eller uppleva/inte uppleva, och är lika mångfacetterat som vuxenliv. Dock önskar jag inte måla upp en romantiserad bild av barns förträfflighet och obegränsade

15


våld i hemmet – barns strategier möjligheter som ibland kan skymtas i barn- och ungdomsforskningen. Barn och ungdomars liv har vissa betingelser. Å ena sidan begränsas deras liv av vuxnas makt i form av fysisk överlägsenhet, rättigheter, besluts- och tolkningsföreträ­ den – något som i synnerhet gäller de barn och unga som upplever våld. Å andra sidan finns det utrymme i barns liv för självständig handling och arenor där handlingar blir möjliga. Det intressanta blir att utforska spänningsfältet däremellan. Inte heller löser vi världens problem genom att lyssna till barn. Barn ska inte exotiseras, inte heller lever de i ”ett främmande land” eller har speciella gåvor vi vuxna inte har tillgång till. Barn är lika kloka och okloka som vuxna, och förtjänar samma mottagande. Men det borde samtidigt vara strängt förbjudet att lyssna utan att höra, att bjuda in utan att ta in. Barn och unga ska varken användas som forskningsmässig ”krydda” eller som ”empirisk underhåll­ ning”. Att anlägga ett barncentrerat perspektiv på forskningen bör innebära något mer än att inkludera barn som informanter. Etiketten ”barncentrerad forskning” ställer krav på både metod, tolkning av resultat och sättet vi presen­ terar våra fynd på, och vi får inte heller tappa den nödvändiga kritiska håll­ ningen till våra källor. Detta är realiteter som är viktiga utgångspunkter i en studie vars mål är att förstå våldsutsatta barn och ungas handlingsmöjligheter. Studiens axiologi, det vill säga dess värdegrund, är FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen). Även om konventionen med dess ar­ tiklar inte används konsekvent genom analysen så ligger förståelsen av barn som rättighetssubjekt som en grund. Barn har inte bara behov av en trygg upp­ växttid fri från våld, sexuella övergrepp och omsorgssvikt – de har också rätt till det. I konventionen lyfts barn fram som subjekt med rätt att göra sin röst hörd och till information och delaktighet i beslut som rör deras liv samtidigt som barns sårbarhet och behov av skydd poängteras. Denna värdegrund kommer att gå som en röd tråd genom denna bok. Mina teoretiska och metodiska utgångspunkter är narrativ analys och barn­ domssociologi. Båda bygger på ett socialkonstruktivistiskt synsätt på så sätt att de båda utgår ifrån att sättet vi tolkar oss själva och vår omvärld är subjektivt och kulturellt. I barndomssociologin betonas barns aktörskap och vikten av att omsätta de teoretiska antagandena i praktiken genom att bland annat lyfta fram barns röster och utgå ifrån dem i forskningsanalysen. Narrativ metod och ana­ lys ger mig verktygen för att göra det möjligt. I de följande inledande kapitlen kommer jag närmare redogöra för dessa utgångspunkter. Jag kommer också att i korthet presentera forskningsfältet ”barn som upplever våld i hemmet”, dess slutsatser och kunskapsluckor.

16


3 Åtta berättelser om våld I detta kapitel beskrivs barnen och ungdomarnas våldsupplevelser. I analysen av dessa våldsupplevelser har jag valt en narrativ ansats (se kap. 2 för en pre­ sentation av narrativ analys och definitioner). I transkriptionen, alltså utskrif­ ten av det som sägs under intervjun, syns ofta dessa narrativ som längre styck­ en av text där en person tar stor del av talutrymmet. Talet, i form av ett nar­ rativ, inleds och avslutas ofta under vissa lingvistiska former. Under intervju­ erna signalerade barnen på en rad olika sätt att det de tänkte säga skulle ha en narrativ form. De bytte till exempel kroppsställning, tonfallet ändrades och de använde pauser och betoningar mer aktivt. Genom att se på intervjuerna i sin helhet blir det tydligt att det är våldsupp­ levelserna barnen väljer att delge i narrativ, det vill säga i berättande form. Andra frågor besvaras ofta i kortare, mer rapporterande form, medan frågan om våldet och uppmaningen att berätta om detta oftast följs av ett narrativ. Narrativen berättas i en specifik kontext, kvinnojouren, och en speciell tid som kan vara närmare eller längre från den faktiska händelsen. Allt detta är av be­ tydelse för narrativet som sådant. Att barnen väljer att delge mig just våldupp­ levelserna i narrativ form har sin förklaring. Ett skäl är att jag som intervjuare stimulerade till berättande, något vi kommer se nedan. Ett annat är att vi män­ niskor ofta väljer den berättande formen när vi vill delge någon annan en upplevelse som bryter mot det vardagliga och det kanoniska (Bruner, 1990). Jag menar att man med hjälp av narrativ analys kan få en djupare förståelse av barnens upplevelser, än om berättelserna om våldet delats upp och katego­ riserats med hjälp av till exempel tematisk analys (Boyatzis, 1998; Braun & Clarke, 2006) eller Grounded theory (Charmaz, 2006). Skälen till det är flera. I narrativ analys antas en tolkande utgångspunkt. Det narrativa materialet, det vill säga berättelsen, förstås som en verklighet i sig själv som kan läsas, förstås, och analyseras på ett antal olika sätt. Berättelsen analyseras som en enhet men med tydlig koppling till kontext och tid. I detta kapitel kommer narrativen att analyseras utifrån dess form och funktion, men också utifrån dess delar och innehåll (se Polkinghorne, 1995), vilket är ett vanligt förekommande angrepps­ sätt. Här bidrar både den strukturella analysen, som görs med hjälp av Labov och Waletskys (1967) klassiska modell, och den mer innehållsmässiga analysen

57


våld i hemmet – barns strategier till en djupare förståelse för barnets upplevelse. Både vad som sägs och hur det sägs är av betydelse för tolkningen. Av intresse är också vad berättelsen fyller för syfte för berättaren. Bruner (1990) menar att narrativet skapar mening, men hur använder berättaren narrativet, förutom som ett sätt att skapa mening? Fokus här ligger på varför barnet eller ungdomen väljer att presentera en viss information och inte en annan i sin berättelse. Vad kan vi lära om barnets upp­ levelse genom att se på narrativets form och hur det är uppbyggt? Vilka är ak­ törer i narrativet? Vem har en framträdande roll och vem finns mest i bakgrun­ den? Vilka poänger har narrativet? Om narrativet är ”sant” eller ”falskt” för berättaren eller lyssnaren är underordnat. Av större intresse är varför berät­ telsen, i form och innehåll, ser ut som den gör. Alla barnens narrativ om våldsupplevelser kan inte presenteras här. Jag har valt ut ett fåtal som får representera bredden av våldsupplevelser bland de barn som ingår i studien. Jag har inte valt ut ”det värsta” barnen upplevt. ”Det vär­ sta” är en högst subjektiv upplevelse. Jag som vuxen kan föreställa mig att en upplevelse är värre än en annan, medan barnet har en helt annan åsikt (se Skjørten, 1988). ”Det värsta” är därför inget jag som forskare varken kan eller vill bedöma. Många barn som jag genom åren har intervjuat har dock berättat om ljuden av våld som speciellt problematiska (Överlien & Hydén, 2007). Även i denna studie berättar många barn om ljud av våld på natten. De vaknar, kan­ ske är det mörkt runt dem, och de hör ljud som i kombination med mörkret och tröttheten upplevs som extra skrämmande. Grace, 17 år, har bott tillsam­ mans med syskon, biologisk mor och far i hela sitt liv. Faderns våld har eskale­ rat under de senaste månaderna och Grace tar ett stort ansvar för begränsa och förhindra pappas våld mot mamma. Hon har tidigare i intervjun nämnt att ”det värsta är när det sker på natten” och att hon ”hörde henne skrika på mitt på natten”. Jag återkommer lite senare i intervjun till våldet hon upplevt på natten och ber henne berätta om en sådan händelse. Kan du berätta om någon sån speciell situation när du vak­ nade mitt på natten och det skedde. Var du var, vad som hände och vad du gjorde? Grace: Det var en natt, det var typ två, tre. Jag sov, men så hörde jag mamma skrika. Hon sa ’släpp mig, rör mig inte’. Då bara hoppade jag upp ur sängen och sprang till köket. Då såg jag att han hade lagt händerna runt hennes hals, och hon skrek och skrek. Så skrek jag till honom ’släpp henne, släpp henne’ och han bara såg på mig och gjorde ingenting. Han bara fortsatte medan mamma skrek och jag skrek, så väckte vi min lilla­ syster. Då kom hon och när hon såg det så började hon gråta och skrika och föll ihop och visste inte vad hon skulle göra, och då slutade han. Intervjuare: Då slutade han när han såg det? Intervjuare:

58


4 Barnen och ungdomarnas strategier Målet med detta kapitel är att ur ett barnperspektiv beskriva barnen och ung­ domarnas handlingar i relation till våldet i deras hem. Vi kommer se att alla barn, oavsett ålder, kön och situation, på ett eller annat sätt handlar. Genom att ingående studera dessa handlingar, tematisera dem och tidsbestämma dem i förhållande till våldsepisoden så kommer vi se att handlingarna är en del av en mer eller mindre medveten plan med syfte att nå ett specifikt mål. Handing­ arna kan därför förstå som strategier i relation till våldsepisoden. Syftet med analysen av handlingarna är inte att bedöma eller definiera en handling som bättre eller sämre, som mer hälsofrämjande än den andra, utan att beskriva handlingarna utifrån de premisser barnen lever under. Jag väljer därmed bort att förstå barnens handlingar utifrån de psykologiska teorierna om coping (Lazarus & Folkman, 1984; Lazarus, 1966), resiliens (Masten, 2001; Garmezy & Rutter, 1988) och salutogena faktorer (Antonovsky, 1987).18 Utifrån de medicinskt och psykologiskt dominerande perspektiven och diskurserna på fältet har dessa teorier varit de oftast förekommande i sökandet efter ny kunskap om denna grupp barn. Jag menar att man kan svara på frågan om hur barn handlar i relation till våldepisoden och förstå dessa handlingar på olika sätt och med hjälp av flera olika teoretiska perspektiv. Genom att välja bort ett norma­ tivt ställningstagande och universella förståelseramar som lätt uppfattas som statiska, så öppnas möjligheten till en mer dynamisk förståelse av barns hand­ lande utifrån kontext, situation, tid och spänningsfältet däremellan. I linje med barndomssociologin (Mayall, 2002; James & Prout, 1998; Jenks, 1996) väljer jag att i detta kapitel presentera barnen och ungdomarnas röster, deras hand­ lingar i relation till våldsepisoderna och analysera dem utifrån förståelsen om barn som aktörer. Här tänker jag att det är viktigt med några klargöranden. En förståelse av barn som aktörer innebär här en förståelse av barn som handlande. En aktör är

18  En presentation av coping och resiliens finns i kapitel 1.

83


våld i hemmet – barns strategier följaktligen en person som, på ett eller annat sätt, handlar.19 En social handling, enligt Weber (1963), kan ta fyra olika former. 1. Den målrationella handlingen kännetecknas av att aktören har en tämligen klar målsättning, hon/han försöker använda de möjligheter och resurser hon/han har för att nå ett specifikt mål. 2. Den värderationella handlingen kännetecknas av att man handlar i överens­ stämmelse med mer omfattande teorier och argumentation och sina egna moraliska värderingar och tar mindre hänsyn till mål och medel. 3. Den affektuella handlingen är spontan och svår att förklara med hjälp av endast förnuftet. Handlingen är ett uttryck för en stämning eller emotion, såsom ilska eller glädje. 4. Den traditionsbundna handlingen kännetecknas av att man handlar utifrån vana, närmast automatiskt. I litteraturen om barn i svåra livssituationer är förståelsen att barn reagerar emotionellt och okontrollerat den dominanta. En omogen person reagerar naivt, det vill säga emotionellt och okontrollerat snarare än målinriktat. Jag har i denna bok valt att belysa en annan sida av barns handlande, det vill säga den form av handling som har ett tydligt mål. Här vill jag dock åter igen precisera att begreppet ”handla” i det här sammanhanget definieras brett, och omfattar mer än fysiska ingripanden såsom att med sin kropp hindra pappas slag mot mamma. Mitt mål med det teoretiska och analytiska valet är att visa att barn som lever med våld i hemmet handlar mer målinriktat än vi tidigare förstått, om vi väljer att se det. Det innebär inte att de 25 barn och unga som intervjuats i denna bok inte handlar okontrollerat, känslomässigt eller utifrån vana. Sällan handlar vi människor genomgående på ett eller annat sätt. Sociala handlingar, i likhet med våra berättelser om dessa handlingar, är ofta sammansatta av olika former för handling. En berättelse är snarare flera berättelser, berättaren skiftar perspektiv och framställer sig själv på olika sätt. Jag väljer här att främst lyfta fram den berättelse som handlar om målinriktad handling. Berättelsen om offerskapet finns givetvis där också, men har lyfts fram förut. Barn är offer för våld, och detta våld skapar starka emotioner. Att en handling har sin uppkomst i exem­ pelvis ilska eller rädsla innebär dock inte att den inte kan vara målstyrd. Inte heller innebär ett fokus på målinriktade handlingar att handlingarna alltid är framgångsrika, att de uppfyller det syfte som aktören önskar. Läsaren kommer i detta kapitel få ta del av många handlingar som berättaren inte upplever leder 19  På något ställe i texten kan jag också benämna en myndighet eller verksamhet som en aktör.

84


våld i hemmet – barns strategier

Fem budskap från barn som lever med våld i hemmet Mot slutet av varje intervju ställde jag en och samma fråga till alla barn och ungdomar jag intervjuade. Frågan löd: vad är viktigt att vuxna som arbetar med barn och som bestämmer om barns liv vet om barn som upplever våld i hemmet? Nedan följer en sammanfattning av de fem mest centrala och oftast nämnda svaren. 1. Behandla barnen som människor, inte som ärenden. Visa att du bryr dig, ta dig tid och ge något av dig själv. Tala med barnet utan föräldrarnas närvaro och ta det de säger på allvar. 2. Vänta inte med att hjälpa. Ett år är en lång tid för ett barn som far illa. Under tiden du som vuxen funderar på om du ska göra något och vad du i så fall ska göra kan en rad nya svåra upplevelser skett i barnets liv. Ett snabbt agerande kan förhindra det. 3. Gör det möjligt för barnet att klara av skolan, trots svår livssituation. Anpassa, lägg till rätta och visa förståelse. Det är svårt att klara av ett mat­ teprov när man legat vaken stora delar av natten och hållit vakt över mamma. 4. Lägg inte all skuld på barnet. Ett barn som skapar oro i klassrummet och på skolgården, som är nedstämt och kanske kan blir våldsam mot andra barn kan ha det svårt hemma. Leta inte alltid förklaringar till barnets beteende i barnet själv, fråga hur de har det hemma! 5. Se till att det finns platser där mamma och pappa kan få hjälp. Många barn kan inte släppa ansvaret för sina föräldrar och deras problem förrän de vet att föräldrarna får hjälp. De barn som bett om hjälp från sin omgivning, som varit den som ”dragit i nödbromsen”, förväntar sig omedel­ bar hjälp eftersom de ofta väntat länge med att be om den.

184


Våld i hemmet – barns strategier Carolina Överlien

Den här boken handlar om barn som upplever våld i hemmet. Den baserar sig på 25 intervjuer med barn och ungdomar vars mammor har sökt skydd och hjälp på kvinnojourer. Boken presenterar också omfattande internationell forskning på området. Genom barnens berättelser får läsaren en bättre förståelse av hur barn upplever våld, liksom av hur barn agerar på olika sätt före, under och efter våldsepisoderna. Deras handlingar har som syfte att påverka situationen, de har ett tydligt mål, och kan därmed förstås som strategier och motstånd. Läsaren får även ta del av hur barnen upplever skolans, polisens och socialtjänstens sätt att bemöta deras utsatthet. Fram träder bilden av aktiva och ansvarstagande barn, men också av rädda och ensamma barn som inte känner att samhällets hjälpinstanser finns där för dem och som i brist på vuxna hellre vänder sig till jämnåriga vänner för stöd. Våld i hemmet – barns strategier riktar sig till studenter och yrkesverksamma inom alla professioner som möter barn i sitt arbete, samt till politiska beslutsfattare.

Carolina Överlien är fil. dr och forskare på Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress (NKVTS) i Oslo, Norge. Hon har forskat och arbetat med frågor som rör barn och våld i nära relationer i många år.

ISBN 978-91-40-68174-4

9 789140 681744

9789140681744