9789186033248

Innehåll

Ingrid Källström

Ingrid Källström

Innehåll

© 2010 Ingrid Källström och Faun Förlag Grafisk form Siewert Carlsson Omslagsillustration Roger Nilsson Tryck CO-print i EU, www.co-print.se ISBN978-91-86033-24-8

www.faunforlag.se

Innehåll Minnesallén Hindret Sonjas dröm Kanske lika bra det Närvaro Bakom fasaderna Han kom från...

sid 5 sid 11 sid 17 sid 25 sid 33 sid 37 sid 45

MinnesallĂŠn

Hon vänder sig om, ser bakåt, följer med blicken de kraftiga stammarna i allén. 75 stycken årsträd. Det senaste trädet, än så länge ganska vekt, har redan delat sig och skjutit skott.

Minnesallén. Ett träd för varje år. En gren, en kvist, ett blad för varje händelse, ett minne. Ljusa eller mörka, lätta att avläsa. Några grenar ligger avbrutna på marken.

Hon går längre in i allén. Lägger handen mot en stam, höjer blicken mot den ljusa kronan. Så mycket glädje och ljus det året.

Sakta strövar hon vidare mellan de kraftiga stammarna, stannar till. Åren som gått möter henne. Hon sätter sig mellan ett par år och sluter ögonen. Trädens kronor viskar stilla i en lätt bris. Verklighet eller dröm? Årtal och minnen blandas.

Släkt och vänner, barnen skymtar. Hon sträcker ut handen, men bilderna växlar så fort.

Med ett ryck återvänder hon till sommardagen. Cykeln står lutad mot ett träd. Hon måste ha slumrat till där hon lagt sig i gräset, men tankar och känslor dröjer kvar.

Hemma igen kan hon inte släppa tanken på minnesallén. Tänk om den finns, att varje människa äger en minnesallé, då går det att medvetet vårda den till den ljusaste och vackraste allén.

Vilket år var det hon sett i den skira kronan när hon lade handen mot stammen? Hon tänker efter hur långt hon gick in i allén. Möjligen var hon i tjugoårsåldern. Hon tar fram fotoalbum från den tiden och efter lite letande hittar hon rätt album. Det är roligt att se tillbaka på frisyrer och mode.

Så här långt efteråt ser hon att hon var en riktigt snygg tjugoåring. Hon bläddrar vidare och där, där står hon i en allé, håller handen mot en stam och skrattar mot kameran.

Hon håller fotot nära lampan och räknar stammarna så gott det går. Träden är mindre med smalare stammar än i drömmen.

Rätt träd går inte att känna igen, men antalet och hennes ålder stämmer. Ja just.

Hon tar av sig glasögonen och ser drömmande ut genom fönstret. Nu vet hon så väl vem som höll i kameran och det förklarar den ljusa och glittrande kronan.

Mina läppar tolkar orden hjärtat viskar Jag fyller mina händer och smeker orden som dagg över dig – min älskade

Hindret

11

Den gamla byvägen slingrar sig mellan tegarna, som dragen efter en kreatursstig. Jag följer den gärna. Prästkragar nickar i dikeskanten, här och var lyser smultron. Efterhand blir vägen sämre och smalare. Jag skymtar en skogsdunge. Efter en sväng står jag plötsligt framför en grind. Bor någon här? Står en stund och inser att stugan innanför grinden är övergiven. Grinden svänger mödosamt upp, stöter emot blommor och grästuvor.

Det är så tyst. Jag lyfter fötterna högt för att inte trampa ner det som fått växa fritt. Sätter mig på den varma farstutrappan.

Finns det något skönare att sitta på?

Stugan är grå av ålder. Knutarna har en gång varit vita, men nu har färgen flagnat. Svalorna har trygga bon under takpannorna, någon katt lurar inte här längre. I den här stugan har nog flera generationer vuxit upp, ofta i fattigdom, men lika ofta i glädje och kärlek. Jag går runt det lilla torpet och kikar in genom rutorna. Skymmer med handen. Det är alldeles tomt där inne. Ett ganska stort kök med vedspis och spiskåpa, så ett rum, en kammare. Tyst och tomt, men med många minnen.

En stig fortsätter genom trädgården, ut mot en skogsdunge.

Där inne svalkar grönskan. Ett stycke in i dungen reser sig några klippblock och mellan dem porlar en frisk rännil. Här har troligen de som bott i stugan hämtat sitt färskvatten. Det är lätt att nå rännilen och jag fyller mina händer. Vattnet har smak av skog och järn. Allt är orört sedan många år.

Stigen ringlar sig genom dungen, som efter ett dike övergår i mörk granskog. Jag tvekar något, vet att jag lätt kan känna rädsla i skogen, men går vidare. Mossan är mjuk och tyst att trampa. Stigen har tagit slut och jag väljer att gå rakt fram, in mot mitten av skogen. En svag vind susar genom granarna. En trolsk stämning råder inne i dunklet. Solstrålar smiter in och blänker i mossor och gräs. Att det kan glittra så starkt. Jag böjer mig för att stryka med handen över mossan. Något kastar en solkatt mot mina ögon. Fingrarna sluter sig om ett föremål.

Jag blåser det fritt från skräp, gnuggar lätt med tummen. En nyckel, ser ut som av guld. Jag granskar den, vänder och vrider.

12

Nyckeln är vackert formad och jag förundras över att glansen kan vara kvar efter lång tid i mossan. Hur kan en guldnyckel hamna så djupt in i skogen? Utförandet gör att den ser ut att vara gammal och kanske tillverkad av en lokal guldsmed. Jag stoppar nyckeln i fickan med blixtlås. Går vidare och funderar över vad nyckeln kan passa till.

Stämningen i skogen känns med ens obehaglig. Jag blir rädd, ensamrädd. Den gamla skräcken kryper upp bakom mig. Minns den hemska dag när jag som liten kom bort, just i en sådan här skog. Sedan dess har jag fasat för stora skogar.

Att jag gått så här långt idag förvånar mig. Men nu vägrar fötterna att flytta sig. Jag står som fastvuxen, som om jag hade ett oöverstigligt hinder framför mig. Hjärtat bultar. Jag andas snabbt och ytligt. Försöker tänka sansat och sätter mig på en stubbe. Jag känner nyckeln i fickan och tar fram den. Gnider den mot byxbenet och guldet lyser med stark glans. En värme från guldet sprider sig från mina händer, genom kroppen in i minsta vrå. Andningen blir lugn och hjärtats slag dämpas.

All skräck har vikit undan. Jag reser mig och vandrar vidare med nyckeln hårt gömd i handen. Skrock eller inte, det var en mening med min vandring. Nyckeln passade dit, där min rädsla var instängd.

Plötsligt viker skogen undan och öppnar sig mot en stor vattenyta. Efter några steg är jag framme vid stranden. Så konstigt, på något sätt känner jag igen omgivningarna. Svalkar fötterna i det klara vattnet när jag följer sjökanten, rakt mot solen.

Det bränner i handen, som håller nyckeln. Jag ser på den, glansen i guldet har mattats. Förskräckt ser jag hur nyckeln bleknar. ”Nej, stanna hos mig”, tänker jag och kysser nyckeln.

Sedan är den borta.

En lång stund sitter jag vid stranden. Känner stort lugn. Det var här de vuxna hittade mig, när jag som liten kom bort.

Aftonen närmar sig, dags att vända hemåt.

13

Vila min tanke finn ro min själ Jag är här där allt är funnet Himmel och jord Hav och horisont i all tidens evighet bärande varandra

14

Sonjas drรถm

17

Monica går genom sjukhuskorridoren till mammans rum. Får se hur det är idag, tänker hon. Igår var mamma ganska pigg och höll Monica i handen, men det skiftar från dag till dag.

Monica vet så väl att det går mot slutet för hennes mamma.

Mamma Sonja, en spröd kvinna, som med sitt stillsamma och mjuka sätt stått i centrum i den lilla familjen. Det var bara de tre. Mamma, pappa, barn som i en lek. Åren gick och Monica blev klar med skolan och fick ett bra kontorsarbete. Efter ett par byten hamnade hon på en arkitektbyrå. Så träffade hon Bengt, gifte sig och efter några år kom pojkarna. Nu var de utflugna och på väg att bilda egna familjer. Allt hade bara flutit på. Så enkelt, så slätstruket, nästan tråkigt verkade det när Monica tänkte tillbaka. Naturligtvis var familjen inte utan både sorger och glädjeämnen, som det var för alla andra. Monicas pappa Stig, avled bara 63 år gammal i en akut blodsjukdom. Det hade gått fort och mamma Sonja hade väl inte blivit sig riktigt lik efter det. Eller hon hade kanske blivit sig mera lik, ännu mera stillsam och försynt.

Monica går in i sjukrummet. Mamma sover. Lampan på nattduksbordet kastar skuggor över ansiktet. Hon lägger handen mot Sonjas kind. Huden känns tunn och torr. Ögonlocken skälver till. Kanske känner hon att Monica är där.

– Sov du mamma, jag sitter här en stund.

Monica sitter i det svagt upplysta rummet. Så liten hennes mamma är. Andetagen kommer i korta svaga pustar. Hur blir det när mamma Sonja inte finns längre? Tomt, visst men en lättnad också efter den långdragna sjukdomen. Tankarna vandrar till barndomen, ungdomsåren.

Under de jobbiga tonåren var det enklare att smälla igen dörren och trotsa pappa, för han reagerade och gav svar på tal.

Mamma gled undan och ville inte bråka, strök sig över håret och bad Monica tänka sig för. På det viset tog mamma stor plats.

Det gick inte att provocera henne.

18

Monica lutar sig fram och ser forskande på sin mamma. Vad hade hon känt, mamma Sonja? Fick hon det liv hon önskade?

Hade hon några egna drömmar? Var det hennes uppgift att finnas till hands för familjen och vara nöjd med det? Frågor som aldrig ställts och svar som aldrig getts.

Sonja vaknar till, hostar lite och sträcker handen mot Monica.

– Hej mamma, du sov så gott. Jag har suttit här en stund och tittat på dig.

Sonja ler.

– Min Monica, viskar hon – Vill du ha något? Lite vatten kanske, frågar Monica.

– Ja tack Monica puffar upp kudden och hjälper mamma med sugröret. Sonja blundar, viskar något som Monica inte hör.

– Vad sa du?. Kan jag hjälpa dig med något?

– Nej sitt bara här, min flicka.

Sonja är så trött, så trött. Undrar när det här är över, snart, hoppas hon. Det är skönt när Monica sitter hos henne. Hon är inte alls rädd för döden, – för döden, som om döden är något som kommer, det är ju livet som går bort och sedan är det slut.

Helt enkelt slut, bara slut.

Sonja lyssnar till det stora sjukhuset. Fläktar som susar, några röster, hasande steg och raska brådskande steg. Timme efter timme. Alla har sina bestyr. Monica har sina med arbete och familj och nu att komma hit och sitta här och titta på sin gamla mamma.

Tänk så lika livet är för alla. Vid de stora avgörande händelserna, som när barn föds och när anhöriga avlider är det i stort sett lika för alla. Däremellan är det större variationer.

– Monica, viskar hon.

– Ja, mamma.

Det dröjer en stund.

19

– Var inte ledsen, sedan.

– Jo, det blir jag, men jag förstår hur du menar. Jag lovar.

– Gå hem nu.

Monica reser sig, står en stund, stryker mamma över kinden. När hon kommit till dörren vänder hon tillbaka till sängen. Sonja ligger med öppna ögon, ovanligt klara. Hon trevar efter Monicas hand.

– I byrån i hallen, viskar hon.

– Ska jag titta i byrån i din hall?

Sonja nickar.

– Sedan – efteråt.

Monica sätter sig på sängkanten så hon kan hålla om sin mamma. Sitter en lång stund, känner värmen och hör de lätta andetagen.

Morgonen därpå ringer sköterskan och meddelar att Sonja avlidit. Personal hade tittat till henne flera gånger under natten, allt hade varit lugnt. Sonja hade inte vaknat upp efter nattens sömn.

Bengt finns där, håller om henne. Spänningen släpper och Monica gråter. Visst är hon ledsen, sörjer det som tagit slut, saknar mamma Sonja.

– Du Bengt, jag går hem till mammas lägenhet. Jag vill gå ensam. Du kan väl ringa pojkarna.

Det är tyst i lägenheten. Tystare än medan Sonja låg på lasarettet. Monica tittar genom posten som kommit.

Blommorna klarar sig, de fick vatten häromdagen. Hon sitter en stund i soffan. Födelsedagar, helger med mat och kaffe flimrar förbi i tankarna. Monica går till byrån i hallen. I översta lådan ligger ett kuvert med hennes namn. Hon brygger en kopp kaffe och tinar en bulle i mikron. Vid köksbordet öppnar hon brevet.

Mammas handstil, när skrev hon det här. Monica tittar efter datum, men hittar inget.

20

Sparvens önskan att äga örnens vingar är blott en dröm mot naturens regel Sparvens vingar duger gott som segel i det liv som den är tänkt

21

"Innehåll" är Ingrid Källströms andra bok. År 2006 gav hon ut "Vart ska du gå min lilla flicka", som är en självbiografisk berättelse från barnaåren.

Smeknamnet Kickan är hennes sanna identitet, fastän den livfulla och sportiga Ingrid numera är pensionär med vuxna barn och fem barnbarn. Hon lever ensam och efter olika turer i livet, som det ju blir för oss alla, upptäckte hon så skrivandets glädje, både i berättelser och poesi.

Sin inspiration hämtar Ingrid i vardagslivet och vid kolonistugan, hennes intresse och oas.

Vardagen avlockar Kickan upplevelser, insikter och reflektioner – sparsmakade och noga valda – om det liv vi alla är satta att leva.

Klokskap, värme, humor och livsinsikt är de ord man vill ta till om Ingrids, förlåt, Kickans berättelser och dikter.

Faun Förlag

22 www.faunforlag.se

streckkod här