Page 1

Hitlers planer, nog så tydliga redan i Mein Kampf 1924, syftade till ett tyskt herravälde över Europa. »Hitlers mardrömslika övergripande plan«, sa Bormanns son Martin, som föddes 1930, »har visserligen inte blivit bortglömd, men den har utan tvekan överskuggats av mordet på judarna, vilket naturligtvis var det skändligaste av alla hans brott. Men denna femtioåriga koncentration på förintelsen har lett till att miljontals människor, framför allt de unga, inte ens vet vad som så lätt hade kunnat hända – den totala ommöbleringen av Europas karta som sånär skedde och som skulle ha påverkat och i grunden förändrat allas våra liv och inympat omoralen i alla människor.« »Strax efter denna kväll i Nürnberg«, fortsatte Speer, »hejdade Hitler mig när vi var på väg uppför trappan till hans våning i München. Han bad sitt följe att fortsätta och när vi blev ensamma sa han: ’Vi ska skapa ett jättelikt rike som omfattar alla germanska folk, från Norge och ända ned till Norditalien. Detta är ett mål jag måste nå på egen hand; ingen annan har den erfarenhet och vilja som krävs. Om jag bara får behålla hälsan. Och era byggnader i Berlin kommer att bli kronan på verket. Inser ni nu behovet av deras väldiga dimensioner – huvudstaden i det germanska riket?’« ur Albert Speer och sanningen, Gitta Sereny

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 5

2009-06-22 15:35:33


Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 6

2009-06-22 15:35:33


Prolog, november 1976

En k all bl åst tryckte mig mjukt i ryggen och föste iväg skräp och damm över gatan. Luften luktade ingenting och kändes kyligt motsträvig i näsborrarna. Jag försökte gå långsamt och värdigt, vek in under träden på Odengatan. Jag drog kappan om mig och huttrade till. Mörkfläckig farande himmel. Fortfarande ingen snö. Vi hade stämt möte i Thomas lägenhet. Jag sköt upp den robusta men fjäderlätta porten till 47:an. För att samla mig väntade jag in hissen som knakade däruppe i schaktet, trots att trapporna var snabbare. Snart fick jag sällskap av en äldre kvinna som höll en liten pojke i handen. Hennes hår var luftigt och tunt, doften påminde om hö, inte alls obehagligt. Pojken berättade omständligt om sina leksaker. Hon svarade enstavigt, frånvarande. Jag tryckte på ringklockan. Två dystra signaler, sedan hördes ett svagt rop inifrån lägenheten, från kvinna eller man var svårt att säga. Ljudet av skor närmade sig. Det sögs upp av en matta och kom tillbaka alldeles vid dörren. En kvinnas steg och klackar, tänkte jag. Hej Karin, sa hon i dörrspringan. Hej, viskade jag. Ingrid Robladh i en svart silkepolotröja, tunn kofta och enkel kjol. Hon var ung och blåögd med små välformade öron, ljushyllt och oskuldsfullt söt. Hon log, såg mig prövande i ögonen. 7

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 7

2009-06-22 15:35:33


Ska du bara stå där? Kom in. Hon gav ifrån sig ett kort avspänt skratt, tog min hand som vore vi gamla väninnor. Dina händer är iskalla. Hon drog in mig i den ganska smala hallen, tog min kappa och hängde den på en galge. Lyset stod på både i köket och i det enda rummet. Te? Tack gärna. Det långsmala köket, det runda bordet, nötta pinnstolar, den glänsande diskbänken, skenet från taklampan, ändå gjorde det ett annorlunda intryck utan Thomas. På bordet hade hon lagt en gul duk och ställt en vas med rosor. På innergården satt en kvinna på en bänk under den stora almen. En vit katt kom fram och strök sig mot hennes ben. Jag har tinat några bullar. Vet inte hur gamla de är. Hon vände ryggen till och tände gasen under en sotig ka­strull, pysslade med teet. Ingrid hade runda kraftiga vader och små fötter. Hon hade bytt om till bekväma inneskor. Det fanns en reservnyckel hos en grannfru som vattnade hans blomkrukor, sa hon halvt bortvänd. Thomas hade bett henne ta hand om blommorna innan han for. Hon satte fram koppar. Hur står det till med dig? Det är bra med mig. Jag är glad att du kom. Pluggar du mycket? Jag har blivit avstängd. Men jag läser ändå. Det var tråkigt att höra. De ska göra en utredning. Den kanske hävs. Hon satte sig och sökte min hand igen, kramade den. Hon 8

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 8

2009-06-22 15:35:33


sa: Jag blev så upprörd när jag fick höra om det som hände. Det måste ha varit kusligt för dig. De behandlade mig ganska väl, medgav jag stelt. Oroa dig inte. Vi får vara tacksamma att Führern lever, sa hon. Jag ryckte fånigt på axlarna. Sedan sa jag: Det är väl ett gott tecken, antar jag. Att han bryr sig om krukväxterna? Hon nickade instämmande. Hon var tjugosex, ett par år yngre än Thomas och var mycket fäst vid honom. Från första början var hon också vänligt inställd till mig, men vi hade inte lärt känna varandra närmare. Hon såg på mig. Hur är det? Därute? Svårt att säga. Spänt. Nyhetssändningarna var som vanligt och berörde inte hans hälsotillstånd men viskande rykten talade om att Speer var allvarligt sjuk och att slutet var nära. En granne som jag brukade småprata med i trappuppgången, en rödbrusig sympatisk karl, hade berättat att stridsvagnar med vippande kanonrör ställts upp vid gatorna runt Führerpalatset i Germania, man fruktade ett kuppförsök. Han var gammal nog att minnas vårt eget anschluss då tyska SS-soldater satt uppflugna på Leopardstridsvagnar som rasslade fram på Kungsgatan. Sedan, efter en liten tystnad, sa han något som hade varit omöjligt att säga bara för en månad sedan: Han måste bort, viskade han, annars ingen förändring. Hur tror du att det kommer att bli? Om han dör? Jag vet inte, sa jag. Du menar när han dör. Jag är rädd. Det är som en mardröm. Hur mår dina föräldrar? 9

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 9

2009-06-22 15:35:33


Hon ryckte upp sig lite, suckade. Mamma vill åka till Germania för att leta. Pappa försöker stötta henne, men han är emot det. Jag har aldrig sett pappa så nedslagen. Han har blivit gammal, stackars lilla pappa. Teet, det smakade verkligen gott. Hon fyllde åter min kopp och frågade efter vykortet som Thomas hade skickat till mig. Jag hämtade det ur kappfickan och hon läste det flera gånger, höll i det länge. Det var poststämplat i Nya Linz för ungefär åtta veckor sedan. Hon skrattade till, strök med pekfingret under ena ögat där jag anade tårar. Det var ingenting särskilt han skrev, sådant man skriver på vykort. Han hade tagit in på hotell, naturen var vacker, han sände sina dagliga artiklar från ett simmästerskap. Hon vände på kortet. Också bilden var ganska intetsägande. Sibirien om våren, solsken, en livligt porlande bäck. Gröna skogar och i bakgrunden de delvis snötäckta Uralbergen, det var en mäktig syn mot en alldeles för blå himmel. Hörde han verkligen inte av sig? Nej. Vi hade ingen kontakt. Och boken? Som jag sa på telefon. Jag fick den samma dag som han reste. Jag tror att han ville att jag skulle ha den. Till mina studier. Det är en ganska så sällsynt roman. Tror du han lever? Ja, det tror jag. Snälla Ingrid. Hon nickade, stirrade tomt framför sig. Hon nämnde att tysk polis hade gjort efterspaningar. Thomas hade bokat om sin returbiljett och tagit ut två veckors semester. Sedan hade han gått ombord på Lufthansas Fokker i Nya Linz den 1 oktober, med destination Tempelhof, Germania. Därifrån skulle han flyga vidare till Stockholm, men det hade han inte gjort. I rikshuvudstaden slutade biljettspåret. 10

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 10

2009-06-22 15:35:33


Telefonen skrällde till. Vi ryckte till och tittade storögt på varandra. Thomas? Hon lyfte på luren och sa med mycket bestämd röst vem hon var. »Nej, han är bortrest. Tack, det ska jag hälsa honom.« Hon lade på med en stingslig gest. Hon sa inget och jag frågade inte. Hon sa: Vet du, jag och Thomas brukar alltid ringa varand­ ra på födelsedagar. Jag väntade hela dagen vid telefonen. Jag hoppades att han kanske skulle höra av sig, fast det var han som fyllde år. Hon ville visa mig något och jag följde henne ut i det enda rummet som rymde en säng, den orangea Duxsoffan, ett klädskåp, en bekväm läsfåtölj och ett litet skrivbord under det enda fönstret ut mot gården. Det verkade städat och undanplockat, för rent. Hans svarta anteckningsböcker stod prydligt uppställda på skrivbordet. Hade hon läst i dem? Längs med ena väggen stod höga bokhyllor på rad, fullproppade med böcker, pärmar, tidskrifter. Thomas var en hängiven sportjournalist och samlare, det mesta handlade om idrott. På en hylla stod ett bortglömt vinglas med en svart bottensats kvar. På väggarna hängde affischer och inramade fotografier. Idrottsmän och sportögonblick, säkert berömda. Han har en snygg ulster som han älskar, sa hon, men den är inte här. Varför det? Om han bara tänkte åka bort några veckor i september? Jag är inte säker men jag tror att han tagit med sig sina varmaste vinterkängor. Det är väl kallt i östområdena. Även på hösten. På fönsterbrädet brukar det stå en bild på Thomas och mig tillsammans när vi var små. Minns du det? Jag har letat överallt. Den är borta. 11

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 11

2009-06-22 15:35:33


Det hade hon faktiskt rätt i. Ingrid slog ut med händerna och sa klentroget: På en arbetsresa? Hon sneddade över parkettgolvet och öppnade en garderobsdörr. Skulle hon börja rota bland hans kläder? Jag kom att tänka på att mitt nattlinne fanns kvar här någonstans. Min tandborste stod i en egen mugg i badrummet. En hög spegel täckte det mesta av dörrskivans insida. Ingrid gav mig en kons­ tig blick, så lyfte hon snabbt av spegeln från dörren, som om handgreppet blivit en vana. Jag dammtorkade och råkade hitta det här. Kände du till det? Bakom spegeln satt fotografier, vykort, papperslappar, urklipp, allt huller om buller på dörren. Tydligen ville han gömma det. Ingrid såg på mig, nästan med förakt, som om det var mitt fel och hon ville skratta hånfullt åt alltsammans. Han samlade ju på allt sånt där, sa jag. Hon sjönk ner på den låga sängkanten. Hon böjde sig framåt och gned handflatorna över låren. Hakan darrade. Jag gick ut i köket och rev av lite hushållspapper, satte mig bredvid henne, tog tag i hennes smala snövita handled. Hon grät en stund, snöt sig. Förlåt. Det gör inget. Du har inte en cigarett? Ingen av oss rökte. Vi drack konjak. Vi satt tysta på sängen och läppjade på de små glasen. Flaskan stod på golvet. Han var kär. Jag vet att han var väldigt nere i dig. Jag satt tyst. Vad skulle jag säga? Det är så absurt. Varför kommer han inte hem? Jag är så rädd att det har hänt något förfärligt. 12

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 12

2009-06-22 15:35:34


Jag tror, sa jag svävande, att han kanske vill vara där han är. Tror? Du vet något? Nej. Hon stirrade länge på bokryggarna, reste sig och stängde om sig i badrummet. Hon vred på vattenkranarna. Jag gled ner på knä framför garderobsdörren. Det var ett brokigt kompilat, fäst med små remsor av ljus tejp. Vykort i färg på floden Volga och dess stränder, på pråliga byggnader i en gammal rysk stad: Sverdlovsk. Ett manipulerat Hitlervykort där en naken Urführer förlöjligades. Flera bilder på idrottslag från förr. Urblekta livsmedelskuponger från krigsåren. En gammal bioannons för filmen Citizen Kane. Bilden på en ung man poserande på skridskor i dräkt med huva på en islagd sjö, Thomas hade skrivit ett namn på en lapp i fet blyerts: Stig Dagerman 1945. Det var alltså så han såg ut. Som en skygg skolpojke med skrattgropar, huvan hade en spets i pannan. Jag vet inte varför men jag snappade åt mig sportfotot av den unge författaren. Kanske för att han såg så vanlig och oskuldsfull ut. I ögonhöjd satt ett ihoptejpat kartblad över östområdena, Ural och Sibiriens vidder. Det märkligaste var några knöliga fotostatkopierade artiklar daterade till fyrtiotalet, med otydliga fotografier på regimmotståndare som antingen gripits eller dödats. Namn på människor som sades vara »hätska anti­ nazister«, »judiska upprorsmän« eller medlemmar i »smutsiga bolsjevik­celler«. Det var omöjligt att få någon uppfattning om hur dessa olyckliga såg ut, bilderna var alltför suddiga, förutom att några ansikten uppenbart var kvinnor. Jag hajade till inför det svartvita fotografiet på Helen Meyer i sin vita tävlingsdräkt och skyddsmasken under armen, »blonda 13

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 13

2009-06-22 15:35:34


He« som hon kallades, den judiska florettfäkterskan som fick vara med i det tyska laget och tog en bronsmedalj åt Tyskland under OS 1936 i Berlin. Thomas hade visat mig det fotot, han var stolt över att han ägde det. Hon var vacker, en sällsynt arisk skönhet. Och skönhet – det hade Urführern förkunnat – germansk skönhet var det nya Europas ledstjärna. Men till och med henne hade de tvångsförvisat till öst, berättade Thomas sorgset en kväll när vi satt uppkrupna i hans soffa. Till och med blonda He. Jag knackade lätt på badrumsdörren. Vattenkranarna brusade oförminskat därinne. Ingrid! Hur är det? Hon reagerade inte. Jag lade örat emot dörren. Förebrådde hon mig något? Förstod hon att jag ljög eller höll undan någonting? Men hur skulle jag kunna vara uppriktig mot henne? Jag måste ge mig iväg, ropade jag. Jag har ett möte att passa. När jag kom ut på gatan var det mörkt. Folk hastade förbi med beslutsamma steg. Bilarna ryckte otåligt fram mellan trafikljusen med tända strålkastare. Fyra ridande poliser kom lunkande i par mellan körfälten, klappret genljöd mot husväggarna. Jag stannade utanför en trång bar som alltid hade många gäster men nu var den nästan tom. Det schackrutiga golvet glänste. Det hängde pappersgirlanger i taket som efter en fest.

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 14

2009-06-22 15:35:34


Delstaten Sverige, mitten av 1970-talet

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 15

2009-06-22 15:35:34


Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 16

2009-06-22 15:35:34


DEL ETT

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 17

2009-06-22 15:35:34


Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 18

2009-06-22 15:35:34


thomas

En fluga surr ade och dunsade slött innanför vindrutan. Karin körde som vanligt lite tillbakalutad med raka armar och båda händerna på ratten. Vi rullade ut genom Hornstull och vidare upp över Liljeholmsbron. Vägen låg öppen, det var inte mycket bilar efter rusningstrafiken. Bara enstaka molnslingor på himlen. Vi hade växlat några ord om vädret och att vi hoppades att sommarvärmen hade kommit för att stanna. Jag sa att hon körde bra. Då tittade hon på mig och sa att det var ju jag som hade skänkt henne självförtroendet att börja köra igen, så många år efter att hon hade fått sitt körkort. »Du spänner axlarna igen, försök att slappna av.« »Du har rätt. Tack.« Vinddraget genom de nedvevade sidorutorna var svalt och behagligt. Jag vred på huvudet och såg på henne några se­kunder, upprepade tyst hennes namn, Karin Fredriksson, jag hoppades att hon på något vis skulle märka den våg av ömhet som jag lät skölja över henne. Hon märkte det inte, koncentrerade sig på trafiken. Snart skulle skylten för avfarten mot Mälarhöjden komma upp. Jag var så lycklig över henne, stolt över att sitta vid hennes sida, stolt över att vara den som hon hade valt ut. Karin kunde ju få vem hon ville. Ändå hade hon valt mig. Det höll mig inte vaken om nätterna, men jag förstod det inte. Hon växlade ner och lade lite onödigt i ettan i den branta 19

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 19

2009-06-22 15:35:34


backen som ledde upp på en liten höjd där mitt barndomshem låg. Det var en imposant trevåningsvilla med utsikt över Mälaren. Vi passerade en tät skogsglänta. Några villor dök upp i solen på höger hand, vi mötte en taxi, det stod redan ett dussintal bilar parkerade utefter vägen, varav flera limousiner. Karin lade om ratten och parkerade på den lediga platsen bredvid pappas bil, ett åk med betydligt större kraftresurser än hennes bubbla. Vi blev sittande där en stund medan motorn tickade och svalnade. Flugan i vindrutan hade lämnat oss. Det luktade olja och målarfärg, en mild dunst av skämd frukt letade sig fram från soptunnan vid vägkanten. Svag musik hördes uppifrån villan. Jag lade ut armen på den heta dörrplåten men drog snabbt bort den igen. Himlen var så där blå som den bara blir på sommaren, jag fick en känsla av att Karin stålsatte sig, hon drog in luft och suckade, lossade säkerhetsbältet. Visste hon vad som väntade? Nästan samtidigt öppnade vi bildörrarna men av någon anledning – kanske det svalkande korsdraget – blev vi kvar. Till sist sträckte jag ut handen mot hennes och slöt den. Hon verkade tankfull. »Ska vi gå in?« Hon nickade. »Hur är det?« Hon tittade inte på mig, sa att hon kände sig osäker och dum inför mötet med alla berömdheter som hon bara kände genom deras böcker och deras många kommentatorer. Karin läste litteraturhistoria på universitetet och var mycket beläst. Hon hade en i mitt tycke överdriven respekt, ja, vördnad inför författare. Hon påstod att hon kom från en släkt av driftiga entreprenörer där man saknade kulturintressen och som i bästa fall hade något slags spefull, ironisk respekt för boklig bildning. 20

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 20

2009-06-22 15:35:34


Hennes farfar ägde en stor butik på Birger Jarlsgatan. Han hade gjort sig rik på heltäckningsmattor. Hennes pappa var journalist och hade som ung jobbat på en informationsenhet i östterritorierna. Det var då han skrev på ett romanepos om den ariska koloniseringen därborta, men det blev aldrig färdigt. Jag hade en känsla av att Karins intresse för författare och litteratur bottnade i pappans brustna drömmar. Vi gick fram till grinden och jag klev som vanligt upp på den med ena foten, sköt fart och åkte med när den svängde upp med ett murket gnissel från de smidda gångjärnen. Pappa hade ritat huset trots att han inte var arkitekt. När jag var liten brukade han berätta att självaste Führern hade hjälpt honom, det var jag och min syster ofantligt stolta över. Han hade ju byggt om det gamla Berlin och skapat Germania, Rikets huvudstad, världens främsta stad. Vårt hus var ovanligt eftersom det hade fartygsrunda former, dock med omisskännliga drag av högtysk ingenjörsromantisk stil. Här och var hade pappa ritat in runda hyttventiler till de tre »våningsdäcken« som steg trappstegsvis, toppad med vad som skulle antyda en ångares snedställda skorsten. Den stora altanen med vinklade panoramafönster och sjöutsikt hade drag av kommandobrygga. Pappa hade för skojs skull monterat dit en stor lackad och otidsenlig träratt från en gammal segelskuta och byggt in stora runda väder- och navigeringsinstrument i mässing i balustraden. När jag var barn föreställde jag mig huset – det gör jag förresten fortfarande – som en före detta galeas, kanske en fregatt som en gång för länge sedan strandade här en stormig natt och efter hand moderniserats till det hus jag växte upp i. Historierna om husets uppkomst var en spännande följetong i min barndom. Pappa brukade tända kvällspipan och berätta 21

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 21

2009-06-22 15:35:34


sagor för mig och Ingrid, vi fick tränga ihop oss i skinnsoffan vid brasan i Stora salen innan vi skulle gå till sängs. En mycket gammal och nordisk familj, mycket lik vår egen, hade bott här vid Mälarens strand i många generationer. De var arier som vi, berättade pappa, men de hade glömt varifrån de kom. De hade måst övervinna många svårigheter. Fientligt sinnade barbarer, blodtörstiga pirater på jakt efter dyrbara vita slavar och lättprejade byten ute på Mälarens blå vatten. Sedan kom stormar och översvämningar följda av fruktansvärda torrperioder, sjukdomar, blodtörstiga utsvultna rovdjur som ylade i skogen. Familjen förde en ständig kamp mot inkräktare och naturkrafterna. Det var ramen kring vilken pappa uppfann många spännande godnattsagor. Mamma sa ofta att han borde skriva ned sagorna och låta ge ut en bok, men pappa skrattade och lät sig bara smickras. Han visste med sig att en statstjänsteman i hans ställning inte kunde undergräva sin auktoritet genom att skriva böcker, inte ens för barn. Vi stod tysta en stund och betraktade de ståtliga björkarna som nu var i sin finaste blomning. Jag kände inte på dörren, den var säkert olåst, men jag ringde på klockan ändå. Efter en stund öppnade Stevens, pappas engelske betjänt som han litade på över alla andra. Stevens var politisk flykting och hade vunnit medborgerlig status i Riket efter befrielsekriget i slutet på 1940-talet. Hans medborgardiplom satt inramat på väggen ovanför hans säng, undertecknat av Urführern själv. På en fönsterkarm stod några suddiga fotografier som föreställde människor i underligt säckiga kostymer och märkliga frisyrer som stått honom nära, dem han lämnat kvar bakom Atlantvallen. Stevens hälsade oss välkomna. Stevens med det säregna hajleendet. I mina ögon hade han alltid varit urgammal. Han talade felfri svenska som han blandade med en flytande tyska, 22

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 22

2009-06-22 15:35:34


kryddad med en lätt engelsk accent. När jag var liten kallade jag honom kort och gott Stisse, det hade alla väldigt roligt åt. En gång i månaden åkte han till Göteborg och besökte sin enda vän som vi aldrig hade träffat. Gamle Paris mötte oss i hallen och vi klappade om honom, vår allt tjockare och raggigare schäfer. Han hade en gammal gymnastiksko i munnen, sopade med svansen över golvet och travade före oss genom huset. Min syster kom emot oss. Ingrid blev alltid så uppsluppen och glad av att träffa mig och Karin. »Äntligen kommer ni«, utbrast hon. »Jag blev nästan orolig att ni inte skulle dyka upp. Klockan är nästan åtta.« »Jag blev lite sen från en föreläsning«, ljög Karin. »Men nu är vi här.« Min syster kramade om oss. »Ni passar så bra tillsammans«, det brukade hon säga, det sa hon nu också. »Vad roligt att se er. Jag hoppas ni är hungriga, mamma och jag har dukat upp en fantastisk buffé ute i trädgården. Kvällen är helt underbar.« De flesta gästerna hade redan kommit. Sammanlagt rörde det sig om ett hundratal, de hade slutit sig samman i små grupper ute på gräsmattan. När vi gick genom huset fick Ingrid tillfälle att titta konspiratoriskt på mig, hade jag skvallrat? Jag skakade lätt på huvudet, nej, Karin visste ingenting om den lilla överraskning som vi hade i beredskap för henne. Vinglasen klirrade, samtalen sorlade över gräsmattan, ett och annat skratt steg mot himlen. Inhyrda servitörer serverade drinkar och förfriskningar, iförda vita handskar och dubbelknäppta vita kostymjackor med falska guldepåletter på axlarna. Vita trädgårdsmöbler stod placerade under utspända parasoller. Borden var prydda med blomsterarrangemang. På den 23

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 23

2009-06-22 15:35:34


övre terrassen som jag kallade kommandobryggan spelade en sexmannaorkester ett gammalt örhänge mycket dämpat: Bei mir bist du schön … Jag upptäckte genast pappa ute på gräsmattan, som vanligt stod han i centrum och pratade med en skara gäster omkring sig. Jag kunde urskilja Gunnarsson, von Grönblad, unge Becker och Hagen. Pappa hade länge varit gråsprängd kring tinningarna och var nästan huvudet högre än de flesta. Han höll sig i fin form, frisksportare, vegetarian och hängiven vinterbadare, naturälskare, seglare – han hade till och med håret kvar. Han var stram i skinnet som en trettioåring, smärt kring midja och bål, fast han närmade sig de sextio. Alla i sällskapet kring honom gav plötsligt upp ett gapskratt, förmodligen berättade pappa en eller annan anekdot. Han träffade ju mängder av kulturpersonligheter; författare, musiker, filmare och konstnärer, det hörde till vanligheterna att de kom upp till hans arbetsrum på ministeriet för att be om råd eller den ena eller andra tjänsten, och ibland blev det bara för dråpligt. Jag vet att det bland konstens utövare räknades som något av en merit att bli omtalad i pappas anekdoter, som sällan var elaka eller värderande, snarare träffande och ganska uppskattande. Mamma satt med några väninnor vid ett av borden. När hon fick syn på mig och Karin steg hon genast upp och kramade hjärtligt om oss båda. Hennes väninnor flockades runt oss och det blev ganska uppsluppet ett tag, med skratt och glada utrop, eftersom flera av dem inte hade träffat Karin och inte sett mig på mycket länge. Jag hade ju uppnått viss berömmelse med mina »tidningsskriverier« som mamma uttryckte sig, och Karins skönhet var verkligen inte överdriven. Jag hade all möda i världen att besvara deras påflugna frågor om hur vi träffades och hade funnit varandra. 24

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 24

2009-06-22 15:35:34


Mamma tittade på mig med sin trygga, vaksamma blick. »Hur har du det, min lilla pys?« frågade hon. »Är du lycklig?« Jag log mot henne och kysste henne på kinden. »Syns inte det?« »Har ni fått något att äta? Ni måste smaka på den inkokta bäckrödingen, den smälter i munnen.« Efter en stund fann jag att Karin hamnat på dansgolvet, förmodligen uppbjuden av en ung svärmorsdröm i syrenfärgad skjorta, de dansade långsamt på den stenlagda markaltanen. Mamma såg att jag blickade ut mot det dansande paret under balustraden. »Det där är Yngve Lestander«, sa mamma. Jag fick veta att han »dansade som en gud« och var »vårt nya stjärnskott inom musikalfilmen«, en i Riket mycket populär genre. Hon fick alltid något drömskt i blicken när hon talade om film. Jag måste erkänna att det stack till i hjärtat av att se dem dansa, själv var jag inte förtjust, även om jag givetvis unnade Karin att roa sig. »Har du hälsat på pappa?« »Han verkar väldigt upptagen«, sa jag. »De där typerna skakar han lätt av sig«, sa hon sarkastiskt. »Han har sett fram emot att du skulle komma hem. Han har pratat om det hela veckan.« Jag log brett och nickade. »Han läser din spalt, Thomas, han har bara svårt att visa uppskattning.« »Det är verkligen en underbar kväll för en fest, mamma«, sa jag och vände ryggen åt paret på dansgolvet. »Inte ett moln på himlen. Glada och nöjda människor.« »Tack för att du anstränger dig. Kom så går vi och hälsar på din far.« 25

Samuelsson_Jag var en arier_219804.indd 25

2009-06-22 15:35:34

9789146219804  

ur Albert Speer och sanningen, Gitta Sereny 7 8 9 10 11 Vi drack konjak. Vi satt tysta på sängen och läppjade på de små glasen. Flaskan stod...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you