Page 1

Fredrika Spindler är filosof, verksam vid ­Söder-  törns högskola. Hon har bland annat givit ut Spinoza – multitud, affekt, kraft.

ISBN: 978-91-86133- 02-3

9 7 8 9 18 6 13 3 0 2 3

g l ä n ta p ro d u k t i o n

Fredrika Spindler   Nietzsche   kropp, konst, kunskap

I Nietzsches filosofi förenas kylig skepticism med bejakandets njutning och berusning. Fredrika Spindler låter det motstridiga hos Nietzsche bli en integrerad del i fram­ställ­-  ningen av hans radikalt otidsenliga – och   därför fort­farande högst aktuella – tänkande. Spindler utmanar oss att med Nietzsche tänka vår tids otänkta. Det handlar om passionens   roll för förnuftet, villkoren för det politiska   och om att bli vad man är.   Nietzsche är den andra i en serie av tre fri-  stående böcker där Spindler tänker genom och via Spinoza, Nietzsche och Deleuze.

Fr edr ik a Spindler

Nietzsche

g l ä n ta p ro d u k t i o n


Fredrika Spindler Nietzsche – kropp, konst, kunskap © Glänta produktion 2010 Grafisk form & sättning: Richard Lindmark Tryck:  Munkreklam AB, Munkedal 2010 www.glanta.org isbn: 978-91-86133-02-3


1. Otidsenlighet och aktualitet  9 2. Hur man blir vad man är: Ecce Homo  18 3. Kylig eld, mörk glöd: passion och förnuft  83 4. Att se vetenskapen med konstnärens optik, men konsten med livets  100 5. Överflöd, brist och förlust  122 6. Att tänka det politiska  142 7. Om ja, nej och amen  158 Noter  165


Till minne av min morfar, Paul Ehrenberg


1. Ot i dse n ligh et och a k t ua li t et

I de fyra essäer som tillsammans går under namnet Otidsenliga betraktelser ställer Nietzsche frågan om hur det är möjligt att fostra blivande filosofer idag. Syftet med en sådan fostran, skriver han, måste ”vara att ombilda hela människan till ett levande rörligt sol- och planetsystem och lära henne känna lagen för dess högre mekanik”.1 Detta idag, som för Nietzsche skrivs år 1873–1876, är naturligtvis inte detsamma som det presens som för oss skrivs 2010. Men trots det, och kanske just i kraft av att Nietzsche själv samlar ihop essäerna David Strauss. Bekännaren och skriftstäl­ laren, Om historiens nytta och skada för livet, Schopenhauer som uppfostrare och Richard Wagner i Bayreuth under samlings­ titeln Otidsenliga betraktelser så är mycket av det som sägs i dessa texter slående aktuellt även för oss idag.Till att börja med gäller detta den skarpa kritik som Nietzsche i två av essäerna riktar mot sin egen samtid. I texten Om historiens nytta och skada för livet 2 kritiserar han bland annat det samtida vurmandet för en


10 vetenskaplig, objektiv historia, men visar också hur förhållandet till historien i alla tider utgör ett ofrånkomligt och svårlöst problem – detta inte bara för att de olika sätt på vilka vi läser och skriver historien alltid är mer färgade av vår egen tid än den förgångna, utan också för att vi, ovetandes om detta och i en kombination av närsynthet och hybris, förblir blinda även för den tid som är vår egen. I Schopenhauer som uppfostrare utvidgar Nietzsche sin kritik till helheten av ett bildningsideal där vetenskaperna, inte minst filosofin, blivit livlösa och sterila, och tjänar en tidsanda där allt handlar om vinning och egoism, pyntade och parfymerade fasader bakom vilka förtvivlan, okunskap och nihilism skramlar med sina köttlösa benknotor. Kulturen, hävdar han här, vars verkliga uppgift är att framföda och möjliggöra ett verkligt liv, ett tänkande liv av oförvägenhet, skapande och tillblivelse, har tagits som gisslan av instanser som för sina egna, låga, syften vill tämja dess kraft, neutralisera dess explosiva innehåll och sätta denna kultur i tjänst hos stat, polis, militär och marknad. Hur är det då möjligt att ur dessa förhållanden fostra blivande filosofer, frågar han sig, när bildningens ledord, som präglar också den nya generationens lärda och lärare, ovillkorligen handlar om ”fabrik, arbetsmarknad, utbud, nyttiggörande”? 3 I sin egen tid skriver alltså Nietzsche om hur filosofin kommit att underkasta sig staten och den rådande ekonomismen, om hur det vi kallar bildning – det vill säga en kunskap om livet, av livet, för livet självt – blivit


11 till ett kvävande redskap för att neutralisera, tämja eller rentav förinta just detta liv. Det ter sig idag svårt att tänka sig en bättre formulerad inbjudan – eller snarare uppmaning – att diskutera hur vi själva förhåller oss till våra egna bildningsideal, till den roll som våra universitet och högskolor kan och vill spela i vår tid, hur vi förhåller oss till såväl vår egen tids krav och diskurser och, inte minst, hur vi formar den tid och det samhälle som ännu inte är. Men innan den diskussionen påbörjas så förefaller det mig viktigt att stanna upp och försöka reflektera över vad som ligger bakom den kritik som Nietzsche riktar mot sin egen tid. Under hans våldsamma angrepp på en viss tidsanda finns nämligen idén om vad själva tänkandet, det skapande tänkande som för Nietzsche utgör filosofin, inte bara kan utan också måste vara – det vill säga vilka krav som ställs på en filosofi som gör anspråk på att i verklig mening kritisera sin egen samtid. Annorlunda uttryckt, vad betyder det då Nietzsche kräver att filosofin ska vara just otidsenlig, med hans egna termer att verka ”mot tiden och därmed på tiden och förhoppningsvis till förmån för en kommande tid”?4 Det kritiska anspråket är uppenbart, men det är heller ingen nyhet. Tvärtom har all filosofi alltid redan i någon mån definierat sig själv utifrån idén om att utgöra just en kritisk granskning: granskning av vad som är sant och falskt, rätt och fel, granskning av på vilka grunder någonting kan sägas och ens finnas till. Filosofins omvälvande


12 och explosiva kraft har sedan dess begynnelse legat i förmågan att ifrågasätta hävdvunna sanningar, etablerade diskurser och förgivettaganden som är så självklara att ingen vettig människa – utom kanske just dåren ­eller filosofen – skulle komma på idén att ifrågasätta dess grunder. Föga förvånande tycks filosofin också därmed i alla tider ha vänt sig mot sin egen samtid: manat till hågkomst av bortglömda värden, till besinning inför den hejdlösa jakten på framtid och framsteg, till eftertanke och självinsikt inför den förmätna hybris som riskerar att göra människan till ett offer just för det hon tror sig vara härskare över, nämligen sin egen natur. Filosofins otidsenlighet som kritik riktad mot en samtid, oavsett vilken, som alltid tror sig vara såväl höjd- som slutpunkt, men som aldrig kan vara något annat än ytterligare ett snart överståndet ögonblick. Om filosofin så ofta varit tvungen att ta på sig rollen som ett förmanande pekfinger är det kanske inte så konstigt att det, med Nietzsches ord, ofta ser ut ”som om en konstnär, och i synnerhet en filosof, skulle existera i tiden helt tillfälligt som eremit eller som en vandrare som kommit på efterkälken”.5 Filosofen betraktas alltså här som kritiker av en samtid i vilken hon själv både känner sig och framstår som främmande. Mot denna samtid och dess doxa skulle så filosofen vilja stå för att betrakta tillvaron och ”på nytt fastställa dess värde”.6 Givet dessa omständigheter finns det kanske – i bästa fall – perioder då samtiden räds och fruktar filosofin. Sannolikt leder denna rädsla då också till att samtiden efter bästa förmåga försöker domesticera filosofin, få


13 den att gå i takt med hjälp av professorsinrättningar eller forskningsanslag. Mer vanligt är det dock att filosofins förmaningar bara ses som lämningar av något obsolet och högstämt, tillhörande det förflutnas kuriosa. Men frågan är om det verkligen är denna dömande kraft som filosofins verkliga otidsenlighet kan och måste bestå i. Förvisso visar Nietzsche hur filosofin per definition alltid måste utgå ifrån och frammana en distans, hur den måste slita sig ur den egna tidens grepp och rikta ett granskande öga mot det pågående. Men mot vilket facit och vilken bakgrund? Risken är att vi tilldelar filosofin en dömande roll utifrån en position av sanningssägande och sanningsägande; en position och en roll som den i själva verket inte har, aldrig haft och inte heller vill ha. Risken är helt enkelt att vi går miste om den djupare implikationen av vad Nietzsche menar med otidsenlighet. Den punkt, eller den position, från vilken ­filosofin ­talar – från vilken den kan och bör tala enligt Nietzsche – innebär en distans och ett avstånd, men det är en distans till sig själv snarare än gentemot något annat. Det bildspråk som Nietzsche ofta återvänder till talar om hög höjd, kall luft; en luft som för merparten av oss ter sig alltför klar och isande för att vi ska förmå andas den. Höjden som åsyftas måste förstås i termer av tänkandets egna höjder – inte bara i nobel, låt oss säga moralisk, mening utan framför allt som ett vetande som bara kan bedrivas på sin egen, yttersta spets, på gränsen till sin egen kunskap och därmed också på randen till den avgrund det ständigt måste blicka ner i, riskera att falla ned


14 i och gå i tusen bitar, förgås för att omvandlas till något annat. När Nietzsche definierar filosofin som en konstnärlig verksamhet gör han det utifrån vetskapen om att dess ställningstaganden och visioner, dess sanningar och avslöjanden innebär just frånvaron av den fasta position som den kritiskt dömande blicken förefaller ha: tvärtom, menar Nietzsche, så måste varje sanning, liksom varje kunskap formuleras i spänningen mellan de rörliga och skiftande krafter som skapar våra problem och specifika förutsättningar för att tänka. Hela den filosofiska verksamheten kan därför förstås som ett vibrerande spänningsfält där tänkandet är just det som på en och samma gång måste uppfinna och konfrontera, diagnosticera, tolka och formulera men också utvärdera de frågor som står på spel. Detta kräver en speciell blick, en sällsam förmåga att inte bara omfatta en helhetens horisont, utan också förmå lyfta det enskilda och kontingenta till en giltighet som är av större slag. I Om historiens nytta och skada för livet talar Nietzsche om de högt ställda krav som åligger den verkliga historikern. Denna historiker förfaller varken till den monumentala historieskrivningens uppvärderande av allt förflutet på det innevarandes bekostnad, eller till den antikverande historieskrivningens bevarande av det döda på bekostnad av det levande och tillblivande. Inte heller är hon den renodlat kritiska historieskrivaren, den som i sin iver att fördöma allt som är förgånget slutligen mister förmågan att värdera också det innevarande som ett resultat av det förflutna. Det som krävs av den verkliga


15 historikern är en helt annan balansgång mellan hågkomst och glömska, mellan värdet av det förgångna och kraften i det vardande. Om den verkliga historikern säger Nietzsche att hon måste besitta en sällsam kraft att ur varje ting, händelse och skeende förmå alstra, se och lyfta fram det som utgör detta skeendes verkliga liv och singularitet: hon ”måste ha kraften att omprägla det allmänt bekanta till det aldrig förut hörda och förkunna det allmänna så enkelt och djupt att man bortser från enkelheten på grund av djupet och från djupet på grund av enkelheten”.7 Det är en förmåga som även måste vara filosofens: att lyfta fram det allmänna, det kända till den sär-skildhet och singularitet det är. Filosofen är för Nietzsche den som förmår skapa, se och utvärdera det som äger rum, avgöra samtidens högsta kraft för att därur tyda det förflutna och skapa det kommande.8 Att filosofera handlar om inget mindre än ansatsen att göra allting levande och unikt, giltigt och bärande. Den enda horisont utifrån vilken detta låter sig göras är enligt Nietzsche livet självt. Det är ur livets våldsamma krafter som tänkandet hämtar sitt stoff, men det är också i konfrontation med dessa krafter som det tänkta ska ­alstras, formas och vägas. Detta innebär ett mycket högt ställt krav och en tydlig hierarkisk ordning, där det är mot livets kraft som allt annat måste mätas. Det medför, som Nietzsche säger, att det är livet som måste härska över vetandet, över det vi kallar förnuftet, vetenskapen, den kritiska förmågan och skärpan, och inte tvärtom.


16 Detta liv, rörliga former av det Nietzsche kallar vilja till makt, är alltså vad som ytterst måste prägla varje sanning och begrepp – men därmed också vad som ständigt kommer att omforma dem. I sin tur innebär detta att filosofens största distans är till sig själv, hennes kritiska blick måste gälla inte bara det egna tänkandet och de motiv som ryms bakom det, utan också och framför allt präglas av en medvetenhet om nödvändigheten av att själv låta sig överskridas av det som tänks i livets, och inget annats, tjänst.Ytterst står så kravet på otidsenlighet för filo­sofens ständigt nödvändiga övergivande: filosofin som ett lämnande av varje trygg och säker mark, varje känt förhållande och faktum, för någonting som inte bara är ett urledvridande av den egna tiden och dess förutsättningar för tänkandet, utan ett sätt att också och alltid i slutändan lämna sig själv, vrida sitt eget subjekt ur led: ”det finns ögonblick som liknar gnistor från den klaraste och mildaste eld, och i dess ljus förstår vi inte längre ­ordet ’jag’.”9 Den otidsenlighet och den distans som filosofin kräver och som krävs av filosofen kan därmed urskiljas som en förmåga att vistas i, tänka och verka utifrån den rörliga mark som utgör närheten till den kraft som vi kallar liv; att mäta var tanke mot livets mått, men också att göra varje ord och vetande till liv och handling. Och ”liv över huvud taget betyder att vara i fara”, säger Nietzsche i Schopenhauer som uppfostrare.10 Därför måste vi förstå också hur själva filosofin är en fara – ett explosivt ­material, som det heter i Ecce Homo, som äger kraften att spränga


17 våra illusioner, skyddsmurar och livslögner i bitar. Inte för att ersätta dem med absoluta sanningar och eviga värden, utan för att mot dem sätta kraften i nya konstellationer, begrepp och problem vilka i sin tur alltid måste vara präglade av sina egna sprickbildningar. Den otidsenlighet som Nietzsche talar om handlar mot den bakgrunden inte bara om att kunna gå emot sin egen tid, utan också om att ur den förskjutning otidsenligheten skapar i visioner, kritik och analys, alstra en ny tid, ett nytt liv, mera liv.


Fredrika Spindler är filosof, verksam vid ­Söder-  törns högskola. Hon har bland annat givit ut Spinoza – multitud, affekt, kraft.

ISBN: 978-91-86133- 02-3

9 7 8 9 18 6 13 3 0 2 3

g l ä n ta p ro d u k t i o n

Fredrika Spindler   Nietzsche   kropp, konst, kunskap

I Nietzsches filosofi förenas kylig skepticism med bejakandets njutning och berusning. Fredrika Spindler låter det motstridiga hos Nietzsche bli en integrerad del i fram­ställ­-  ningen av hans radikalt otidsenliga – och   därför fort­farande högst aktuella – tänkande. Spindler utmanar oss att med Nietzsche tänka vår tids otänkta. Det handlar om passionens   roll för förnuftet, villkoren för det politiska   och om att bli vad man är.   Nietzsche är den andra i en serie av tre fri-  stående böcker där Spindler tänker genom och via Spinoza, Nietzsche och Deleuze.

Fr edr ik a Spindler

Nietzsche

g l ä n ta p ro d u k t i o n

Profile for Smakprov Media AB

9789186133023  

Fredrika SpiNdler gläNta produktioN www.glanta.org isbn: 978-91-86133-02-3 1. otidsenlighet och aktualitet 9 2. Hur man blir vad man är: ecc...

9789186133023  

Fredrika SpiNdler gläNta produktioN www.glanta.org isbn: 978-91-86133-02-3 1. otidsenlighet och aktualitet 9 2. Hur man blir vad man är: ecc...

Profile for smakprov