Page 1


Cees Nooteboom

F Ö L JA N D E H I S T O R IA Översättning av Ingrid Wikén Bonde

Modernista stockholm


Förord D e t är som om romanen Följande historia ständigt vill någon annanstans, vill vara något annat. Som ville den säga något annat än vad den gör, som var pärmarna för trånga. Eller alternativt alltför vida. Det är så jag förstår romanens titel, i förhållande till dess innehåll: Följande historia. Nootebooms lynne smittar av sig på protagonisterna i hans romaner; åtminstone delvis lånar de karaktärsdrag av författaren själv. Så också Herman Mussert, berättaren i denna roman: en enligt eget vittnesmål världsfrånvänd bokmal som hellre sysslar med latinsk litteratur än livet utanför bokpärmarna. För honom är allt det jolmiga snacket om kärlek och sex något som står under ett intellektuellt väsens värdighet. För Mussert är livets banaliteter en tankeverksamhetens trafikstockning. Sanning och skönhet finns bara i latinets exakthet, kanske även i Gesualdos madrigaler. Det är som om Nooteboom ställde frågan: är språket – texten, uttrycken, begreppen, litteraturen – för trångt eller är det tvärtom för vidöppet? Tankegången finns inskriven i alla hans romaner. Svaret pendlar. Eller snarare: det finns inga svar, enbart en benägenhet att tro det ena eller det andra, beroende på ens epistemologiska fallenhet, den aktuella livssituationen, humöret. Nooteboom själv är en pendlare. Nooteboom kan vara irriterande. Han skriver fram sig själv, han verkar en aning självgod och belåten, tycker hjärtligt illa om sina motståndare och skriver in dem i sina böcker, som den medelmåttige poeten och gymnastikläraren (!) Arendt Herfst i denna roman, eller litteraturkritikern i systerromanen Paradiset förlorat. V


Nooteboom är kokett och förvägrar sig inte. Det är rolig läsning. Dessutom verkar meningarna falla så naturligt: växelspelet mellan de långa och korta meningarna; de affirmativa utsagorna, tilläggen, ifrågasättandet av den egna utsagan; allt detta om och om igen – »Det…«, »Och…«, »Men…« Det är litteratur som kräver det omöjliga: det är som om boken samtidigt måste läsas i Nootebooms uppskruvade tempo och med fokuset inzoomat på detaljerna, samtidigt. Nooteboom vet att han kan skriva och han är fåfäng nog att visa att han vet. Nooteboom är en stor Stilist: frasen är träffsäker, satsbyggnaden metronomisk exakt. Och nej, detta är alls ingen uteslutande positiv värdering. En god stilist: hur trevligt låter det egentligen? Är inte den goda stilen oftast en reduktion av litteraturen till en hantverksmässig duktighet, ett högtraveri som låser in sig i stilens skyddande verkstad? Ja: Nooteboom kan anklagas för allt detta, att vara en god stilist som utan att hymla skriver om sig själv och sin missanpassade förträfflighet. Men Nooteboom är mer än så. Nedan ska jag försöka beskriva mitt förhållande till hans litteratur och förklara varför jag finner den oumbärlig. Genom sina alter egon framställer Nooteboom sig själv med den sortens lite pinsamma närgångenhet som andra oftast gömmer undan. Han är plump, säger vad som faller in, utan censur. Som en bekant som berättar detaljer som en helst inte skulle vilja veta. Nooteboom är over sharing. Det är så som också Följande historia inleds – med den typiskt nooteboomska dubbelheten att naveln förvisso ryms i världsalltet men att det oftast förefaller att vara tvärtom: »Jag har aldrig intresserat mig nämnvärt för min egen person, men det betydde inte att jag närhelst jag så önskade kunde sluta fundera över mig själv – tyvärr inte.« Nooteboom är Herman Mussert – den mest självföraktande av alla nooteboomska romankaraktärer. Efter att ha blivit sparkad VI


från sin lärartjänst försörjer sig Mussert på att skriva reseguider – en lika komisk som förnedrande metamorfos för en fisförnäm akademiker med ett nästintill erotiskt förhållande till Ovidius. En morgon genomgår denne Mussert – som tillfälligtvis delar namn med Nederländernas Quisling – sin egna kafkaeska förvandling och vaknar i ett hotellrum i Lissabon trots att han kvällen innan gick till sängs hemma hos sig i Amsterdam. Nooteboom själv har skrivit flera volymer essäer i en genre han kallar för literary travel. Inte för att Nooteboom själv ringaktar de reseessäer som han i ungdomen började skriva för brödfödan. Och varför skulle han? Exempelvis boken Omvägar till Santiago är essäkonst i världsklass. Men kopplingen mellan Nootebooms och Musserts sysslor är tydlig: osäkerheten, självifrågasättandet, den skapande människans förakt mot allt det en själv har åstadkommit. Att skriva om sig själv kräver både mod och stil. Och av bägge delar har Nooteboom så det understa ruttnar. Men Nooteboom vill något annat. Det är kring det mänskliga tillkortakommandets självförakt som allt kretsar kring hos Nooteboom, känslan av att vara någonting på spåret, bara för att livet sedan ännu en gång ska komma emellan och lägga krokben för ens alla fantasifulla föreställningar om den egna förmågan att formulera något klokt om livets meningsfullhet. Om utgångspunkten hos Nooteboom alltså är att människan är dömd att misslyckas med sin föresats att ha agens i sitt eget liv, ställer Nootebooms romaner frågan: vad blir kvar, vad har det vi håller på med för mening? Finns verkligen ingenting annat än detta pendlande, denna osäkerhet, detta tassande-runt det en vill komma åt? Som för att skildra detta slutar Nootebooms romaner alltid i en coitus interruptus. Det återspeglas i Nootebooms stil: det höglitterära varvas med det plumpaste, den mest högtflygande filosofiska spekulationen trasslar ihop sig med solkig vardaglighet, medan det pompösa VII


och självupptagna obönhörligt trasas sönder under den obarmhärtigaste av introspektiva blickar – och allt detta kan ske i en enda mening. Följande historia är en kavalkad av underskruvade punch lines. Således skriver Mussert / Nooteboom: »Mina drömmar har alltid på ett obehagligt sätt liknat livet, som om jag inte ens i sömnen kunde hitta på någonting, men nu var det omvänt, nu liknade mitt liv plötsligt en dröm. Drömmar är slutna system, allting stämmer inne i dem.« Det är i drömmen som allt stämmer, inte i livet. Drömmenom-livet som var och en av oss har om oss själva. På detta sätt blir Nootebooms och hans litteraturs »självupptagenhet« inte ett uttryck för Nooteboom, i stället blir hans självutlämning en sanning om den samlade mänskligheten. Härmed förvandlas allt det obehagliga med denna egocentrism som något som är gemensamt för oss alla. Nooteboom trasar inte sönder sina alter egon (sig själv) för syns skull: han visar hur självförhärligandet och självföraktet går med jämna steg. Det är detta jag tror att Nooteboom vill komma åt: samtidigt som vi förmår ställa de stora frågorna om livet är vi oförmögna att svara på de samma, vilket leder till ett ständigt greppande efter det flyktiga; ibland upplever vi att en övertygelse förefaller vara välgrundad och sann, bara för att livet än en gång – i samma stund – får oss att inse att vi inget vet och inget kan, att vi reser genom våra liv likt rymdsonden Voyager och registrerar allt det som passerar oss utan att kunna göra mycket åt saken, att vi likt Mussert vaknar någon annanstans än där vi gick och lade oss, att det aldrig finns någon förlösande insikt, att det inte finns någon given riktning som vi tillsammans med Världsanden kan sträva efter likt en lasermissil, att allting snarare är dolt bakom en slöja som aldrig kan rivas sönder, att boken vi skriver eller läser egentligen är något annat än vad vi vill att den ska vara. En sann olycka, på flera nivåer, således: att vara en registreVIII


rande men handlingsoförmögen passagerare i sitt eget liv. Det som återstår: livet som dröm, livet som litteratur. Bara där hänger allt ihop. Detta framstår som ett credo: byter vi ut orden »dröm« eller »sömn« mot »litteratur« fastslås förbindelsen mellan livet och litteraturen, mellan Mussert och Nooteboom: »Min litteratur har alltid på ett obehagligt sätt liknat livet, som om jag inte ens i litteraturen kunde hitta på någonting, men nu var det omvänt, nu liknade mitt liv plötsligt litteratur. Litteraturen är ett slutet system, allting stämmer inne i det.« »Jag kan enbart skriva om dessa saker i skönlitterär form«, sade Nooteboom i en intervju [som jag gjorde med honom; publicerad i Horisont 3/2006]. »Skriver man essäer måste man vara briljant och filosofisk, men samtidigt kan man inte illustrera dessa frågor lika enkelt som inom litteraturen.« Dessa frågor, ja; allt det som med ett övergripande begrepp karakteriseras som Livet – och de osäkra förbindelserna mellan sådana storheter som verklighet, fiktion, text; författare, berättare, läsare. Det är om dessa frågor om Livet som allt handlar – och därmed också litteraturen. Och således formulerar Följande historia Nootebooms poetik: »Världen är ett enda refererande till annat.« Spänningen mellan det uppblåsta och självföraktande är slående komisk: det komiska är sant, detta är en sanning om det som kallas att leva. Och sanningar om livet finns enbart i litteraturen. Alltid samma historia: »›Vi kommer att få känna hur det drar ur kausalsystemsets springor‹ har någon sagt«, säger Nooteboom, i sitt ständiga refererande till allt annat. – OSCAR ROSSI –


FÖLJANDE HISTOR IA


Scham sträubt sich dagegen, metaphysische Intentionen unmittelbar auszudrücken; wagte man es, so wäre man dem jubelnden Mißverständnis preisgegeben. Th. A dor no, Noten zur Literatur, II, zur Schlußszene des Faust


i J a g har aldrig intresserat mig nämnvärt för min egen person, men det betydde inte att jag närhelst jag så önskade kunde sluta fundera över mig själv – tyvärr inte. Och den morgonen hade jag verkligen någonting att fundera över. Andra hade kanske kallat det en fråga om liv och död, men mig bär det emot att använda den sortens stora ord, till och med när jag är ensam, som jag var då. Jag hade vaknat med en löjlig känsla av att jag kanske var död, men just då kunde jag inte få någon klarhet i om jag var död på riktigt eller om jag hade varit död och levde igen, eller någonting helt annat. Död var detsamma som ingenting, det hade jag fått lära mig, och om man var det, då var det också slut på allt funderande, hade jag lärt mig. Och det stämde ju inte, för jag hade kvar både funderingarna och tankarna och minnena. Och jag fanns någonstans – det skulle visa sig lite senare att jag kunde både gå och se och äta – smaken av såna där söta degbollar med tillsats av modersmjölk och honung som portugiserna äter till frukost fanns kvar i munnen flera timmar senare. Jag kunde till och med betala med riktiga pengar. Det var det mest övertygande av allt, tyckte jag. Man vaknar i ett rum som man inte har somnat i och plånboken ligger som den ska på en stol bredvid sängen. Jag visste att jag var i Portugal, även om jag hade gått och lagt mig som vanligt i Amsterdam kvällen innan, men att jag skulle ha portugisiska pengar i plånboken, det hade jag inte väntat mig. Själva rummet hade jag omedelbart känt igen. I detta rum hade ju en av mitt livs mest avgörande episoder utspelat sig, om man nu kunde uttrycka sig så beträffande mitt liv. Men jag tappar bort ämnet. Min tid som lärare har lärt mig att man måste säga 15


allting minst två gånger och på det viset skapa en chans att det uppstår ordning i något som liknar kaos. Jag återgår alltså till första timmen den morgonen, ögonblicket då jag öppnade ögonen – som jag alltså fortfarande hade. »Vi kommer att få känna hur det drar ur kausalsystemets springor« har någon sagt. Nå, den morgonen drog det ordentligt vad mig beträffade, trots att det första jag såg var ett tak med ett antal synnerligen stadiga, parallella tvärbjälkar, en sådan där struktur som framkallar lugn och trygghet med sin funktionella renhet, någonting som varje människovarelse – om än aldrig så harmonisk – känner behov av när hon återvänder från sömnens svarta domäner. Bjälkarna var funktionella eftersom de med sin kraft bar upp våningen ovanför, och strukturen var ren på grund av det exakt lika stora avståndet mellan bjälkarna. Det borde alltså ha skänkt mig ro, men så var det inte alls. För det första var det inte mina bjälkar och för det andra kunde man uppifrån höra ljud av mänsklig lust, speciellt känsligt för mig i just det rummet. Det fanns bara två möjligheter – antingen var det inte mitt rum eller så var det inte jag, och i så fall var det inte heller mina ögon och öron, för de här bjälkarna var smalare än de i mitt sovrum på Keizersgracht och där bodde det inte nån ovanför mig som kunde störa mig med sin osynliga passion. Jag låg kvar i sängen alldeles stilla, om så bara för att vänja mig vid tanken att ögonen kanske inte var mina ögon, vilket förstås är ett komplicerat sätt att säga att jag låg där som en död därför att jag var livrädd att jag var någon annan. Det är första gången som jag försöker berätta det här, det är inte så lätt. Jag tordes inte röra mig, för om jag var någon annan visste jag inte hur jag skulle göra. Nånting sånt. Mina ögon – jag fick väl kalla dem så – såg bjälkarna som inte var mina bjälkar, och mina eller den där eventuella andra personens öron hörde hur det erotiska crescendot däruppe sammanföll med en ambulanssiren ute på gatan som inte heller lät som den skulle. Jag kände på ögonen och märkte att jag blundade då. Man kan inte känna på ögonen på riktigt, först släpper man alltid ned skyddet som är till för det, 16


fast då kan man förstås inte se handen som man känner på de beslöjade ögonen med. Kulor, det var vad jag kände. Om man är riktigt klåfingrig kan man nypa lite i dem. Jag skäms över att behöva säga att jag efter så många år på jorden ännu inte vet vad ett öga består av. Hornhinna, näthinna, irisen och pupillen som i alla kryptogram blir en blomma och en elev, det visste jag, men det egentliga materialet, den sega massan av stelnat gelé eller gelatin – det har alltid skrämt mig. Jag blev jämt utskrattad när jag talade om gelatin, men hertigen av Cornwall ropar ju, när han sliter ut greven av Gloucesters ögon i King Lear: »Out, vile jelly!« och just det kom för mig när jag nöp i de synlösa kulorna som var mina ögon eller inte var det. Länge låg jag på det viset och försökte komma ihåg föregående kväll. Det är ingenting spännande med kvällarna för en ungkarl som jag, åtminstone om jag var den som det handlade om. Ibland kan man se en hund som försöker bita sig i svansen. Då uppstår en slags hundig virvelvind som slutar med att hunden framträder ur stormen som hund. Tomhet är då vad man ser i hundögonen, och tomhet var vad jag kände där i den obekanta sängen. För om jag nu inte var jag, och alltså någon annan (»ingen« tyckte jag var för mycket sagt) då måste jag ju ändå se den där andres minnen som mina minnen, alla kallar ju sina minnen för »mina minnen«. Självbehärskning har jag desvärre alltid haft, annars hade jag kanske skrikit, och vem den andre nu var så ägde han samma egenskap och förhöll sig tyst. Kort sagt, den som låg där bestämde sig för att inte bry sig om sina eller mina spekulationer utan att ägna sig åt att minnas och eftersom han – vem det nu var – sa »jag« till sig själv i det där rummet i Lissabon som jag naturligtvis kände förbaskat väl igen, kom jag ihåg följande: Kväll hos en ungkarl i Amsterdam som lagar kvällsmat åt sig, vilket i mitt fall innebär att öppna en burk vita bönor. »Du skulle väl helst äta dem kalla direkt ur burken«, sa en kvinnlig gammal bekant en gång, och det ligger någonting i det. Smaken kan inte jämföras med någonting. Nu måste jag förstås börja förklara en massa om vad 17


jag gör och är, men vi kan väl vänta lite med det. Jag är förresten klassisk humanist, en gång i tiden lärare i klassiska språk, eller, som mina elever sa, klassisk lärare i språk. Jag var väl cirka trettio år. Min lägenhet är fylld av böcker som tillåter att jag lever bland dem. Detta är alltså rekvisitan och så måste det ha sett ut i går kväll – en tämligen småväxt karl med rödaktigt hår som hotar att övergå i vitt, det vill säga om det hinner. Jag bär mig tydligen åt som en engelsk kammarlärd från förra seklet, jag bor i en gammal Chesterfield med en gammal persermatta på, så att man slipper se stolens framträngande inälvor, och jag sitter och läser i skenet av en hög golvlampa som står vid fönstret. Jag sitter alltid och läser. Grannarna på andra sidan kanalen har sagt vid något tillfälle att de alltid är glada när jag är tillbaka hemma, eftersom de betraktar mig som en sorts fyrtorn. Hustrun har till och med anförtrott mig att hon då och då tittar på mig med kikare. »Om jag tittar på er igen efter en timme sitter ni kvar på precis samma sätt, ibland tror jag att ni är död.« »Det ni kallar död är i själva verket koncentration«, säger jag då, för jag är mycket bra på att klippa av oönskade konversationer. Men hon ville gärna veta vad det var jag höll på och läste. Fantastiska ögonblick, samtalet ägde rum på vårt kvarterskafé De Klepel, och jag har en ljudlig – somliga säger till och med aggressiv – röst. »I går läste jag Theofrastos Karaktärer, och sedan lite i Nonnos Dionysiaka.« Det blir tyst ett ögonblick på kaféet och sen får jag vara i fred. Men nu handlar det om ett annat i-går-kväll. Jag hade susat hem fulltankad med fem kryddgenever och öppnat mina tre burkar: Campbell’s Mock Turtle, Heinz vita bönor i tomatsås och Heinz Frankfurterkorv. Känslan när konservöppnaren skär upp burken, det lätta knäppet när man gör öppningen och redan känner doften av det som finns i, och sen själva skärandet längs den runda kanten och det obeskrivliga ljudet som hör till, det är en av de mest sensuella upplevelser jag vet, även om inte det säger så mycket när det gäller just mig. Jag sitter och äter på en köksstol 18


vid köksbordet mittemot en reproduktion av ett motiv som Prithinos målade i botten av en skål på femhundratalet före Kristus (han som var fräck nog att lägga beslag på århundradena före sig själv också), Peleus som brottas med Thetis. Jag har alltid varit svag för nereiden Thetis, inte bara för att hon var Akilles moder utan framför allt också för att hon som det gudabarn hon var inte ville gifta sig med den dödlige Peleus. Med all rätt. Om man själv är odödlig måste stanken som omger dödliga varelser vara outhärdlig. Hon försökte på alla sätt undgå det framtida liket, förvandlade sig till eld, vatten, ett lejon och en orm. Det är skillnaden mellan gudar och människor. Gudar kan förvandla sig själva, människor kan bara förvandlas. Jag tycker om min skål, de två kämpande tittar inte på varandra, man ser bara var sitt öga på dem, ett tvärställt hål som inte tycks vara riktat mot något. Det ursinniga lejonet står vid hennes omotiverat långsträckta hand, ormen slingrar sig kring Peleus fotleder, och samtidigt tycks allt stå stilla, det är en dödstyst kamp. Jag tittar hela tiden på den medan jag äter, för jag anser inte att jag bör få läsa under maten. Och jag njuter, fast ingen kan tro det. Katter äter också samma mat varje dag och lejonen på zoo likaså, och jag har aldrig hört dem klaga. Piccalillysås över bönorna, senap på frankfurtarna, det påminner mig om att senap heter mosterd på vårt nederländska språk och Hollands Quisling hette Mussert, precis som jag. Herman Mussert, heter jag. Inte särskilt kul. Hade varit bättre med Mosterd, men det kan inte hjälpas. Och min röst räcker till för att kväva varje form av fniss i dess linda. Efter maten diskade jag och slog mig ned i min stol med min nescafékopp. På med lampan, nu kan grannarna hitta hem till hamnen. Först läste jag lite Tacitus för att smälta kryddgenevrarna. Det går alltid vägen, det slår aldrig fel. Ett språk av polerad marmor, det driver bort de onda ångorna. Sedan läste jag någonting om Java, för alltsedan jag blev avskedad har jag hållit på att skriva reseguider, ett idiotjobb som jag försörjer mig på, men inte alls lika fånigt som alla de där så kallade litterära reseskildrarna som tycker att de ska 19


smeta ut sin själ över all världens landskap för att imponera på den finare publiken. Därefter Nieuwe Rotterdamse Courant där jag hittade en enda sak som var värd att klippa ut och ta med i sängen, och det var ett foto. Resten gällde holländsk politik och den som vill ägna sig åt det måste vara bra uppluckrad i hjärnan. Jag läste lite om hur skuldsatta vi är, men det är jag själv också, och om korruptionen i Tredje världen, men det hade Tacitus sagt mycket bättre nyss, slå upp det i Historiae, bok II, kapitel 86, om Antonius Primus (tempore Neronis falsi damnatus*). Folk kan inte längre skriva i dessa tider. Inte jag heller, men jag vill ju egentligen inte göra det, även om var fjärde holländare har en reseguide stående hemma i bokhyllan som är skriven av dr. Strabo (förläggaren tyckte det var mindre lämpligt med »Mussert«). »Efter att ha sagt adjö till Saihojitemplets vackra trädgård återvänder vi nu till vår utgångspunkt…« – Den sortens arbete, och då för det mesta kopierat, precis som alla andra kokböcker och reseguider. Man måste ju försörja sig. Men när jag får folkpension nästa år, då är det slut, då ska jag fortsätta med min Ovidiusöversättning. »Och av Akilles, förr så stor, blir endast kvar en handfull« – så långt hade jag kommit föregående kväll – Metamorfoserna, bok XII, bäst jag anger det, och sedan började ögonen falla ihop på mig. Versmåttet stämde inte, och aldrig, det visste jag, aldrig skulle jag nå upp till den raffinerade enkelheten i et de tam magno restat Achille nescio quid parvum, quod non bene compleat urnam, knappt så det fyllde en urna… Aldrig mera får vi ett språk som latinet, aldrig mera kommer precision och skönhet och uttryck att bilda en sådan enhet. Alla våra språk har för många ord, titta på de tvåspråkiga utgåvorna med till vänster de få, de vägda orden, de skulpterade raderna, till höger den fulla sidan, trafikstockningen, ordträngseln, det oöverskådliga tjafset. Ingen kommer någonsin att få se min översättning, om jag till äventyrs får en grav tar jag mitt alster med mig. Jag vill inte höra * En lista med översättningar av de latinska uttryck som inte förklaras i själva texten finns längst bak i boken.

20


till de andra charlatanerna. Jag klädde av mig och gick till sängs och tog med mig fotot som jag hade klippt ur NRC för att ligga och tänka små fåniga tankar med det. Det visade inte bilden av en person, fotot, utan av ett föremål, en rymdfarkost, Voyager, sex miljoner kilometer bort från jorden som den kom från. Såna saker säger mig inte så mycket i sig själva, jag blir ju inte mindre förgänglig för att jag blir intigare, men jag hade ett speciellt förhållande till den där Resenären eftersom jag kände det som om jag själv hade varit ute och rest med honom. Den som vill kan slå upp det i dr. Strabos Reseguide för Nordamerika, även om min kitschiga sinnesrörelse den dagen naturligtvis inte står omtalad där, man aktar sig väl. Jag hade gått till Smithsonian Institute i Washington eftersom förläggaren hade sagt att ungdomar intresserade sig för det. Ordet ungdomar får mig att vämjas, men jag gör som jag blir tillsagd. Jag är inte mycket för teknik; det är en ständig utvidgning av kroppen med oförutsägbara konsekvenser, man tycker antagligen inte att det är roligt förrän man själv har blivit lite aluminiumaktig och plastig av sig och inte längre tror så mycket på den fria viljan. Men en del apparater har sin egen skönhet, även om jag aldrig kommer att medge det offentligt, och så gick jag då omkring där ganska nöjd ändå bland upphängda små flygplan från modern prehistorisk tid och de svartbrända rymdkabinerna som så övertygande demonstrerar början av vårt mutantskap. Naturligtvis är rymden vårt framtidsmål, det vet väl jag också, jag bor ju i den. Men upphetsningen över den stora resan kommer jag aldrig att uppleva, jag är mannen som blir kvar vid Schreierstoren,* mannen från förr, från tiden före Armstrongs stora räfflade fotsteg på månens hud. Det fick jag också se, den där eftermiddagen, för utan att fundera alltför mycket hade jag kommit in i en sorts teater där man visade filmer om rymdfärderna. Jag hamnade i en sådan där amerikansk stol som sluter sig smeksamt omkring en som en livmoder och påbörjade min * Torn i Amsterdam från  där anhöriga tog avsked av sjömännen som skulle till tropikerna.

21


resa genom rymden och fick nästan omdelbart tårar i ögonen. Men det stod det alltså ingenting om i dr. Strabo sen. Rörd ska man bli av konst och här lurades jag av verkligheten, någon teknisk skojare hade med optiska tricks fått till det så att mångruset låg vid våra fötter, att det var som om vi själva stod på månen och kunde gå omkring där. I fjärran lyste (!) jorden som omöjligt kunde finnas till – på den där svagt silverskimrande, svävande lilla jetongen kunde aldrig en Homeros eller en Ovidius ha skrivit om gudars och människors öden. Jag kände doften av död materia vid mina fötter, jag såg molnen av månstoft som virvlade upp och lade sig igen, min existens togs ifrån mig utan att jag fick en annan i stället. Om det gick likadant för människovarelserna omkring mig vet jag inte. Det var dödstyst, vi var på månen och skulle aldrig kunna komma dit, om en stund skulle vi gå ut i det hårda dagsljuset på en skiva, stor som en gulden, ett rörligt föremål som hängde någonstans bland rymdens svarta skynken och inte satt fast någonstans. Och värre blev det. Jag är satt att vårda de finaste texter som världen har frambringat – det är i alla fall så jag upplever det – men jag har aldrig kunna gråta en enda tår över en rad eller en bild, precis som jag aldrig har kunnat gråta över sånt som folk ska gråta över. Mina tårar kommer bara när det är kitschigt, när Han ser Henne första gången i technicolor, vid allt som kioskplebejerna har fixat fram och vid den musik som därtill hör, perverterad honung vars avsikt är att frånta själen varje flyktväg, själva idén med musik vänd mot den själv. Sådan musik spelades nu och naturligtvis grät jag floder. Churchill lär ha gråtit vid de flesta tillfällen, men knappast när han gav order om att bombardera Dresden. Där flög Voyager, en absurd maskin gjord av människor, en glänsande spindel i den tomma rymden, han strök tätt förbi de livlösa planeterna där det aldrig hade funnits sorg utom klippors sorg över att behöva bära upp en outhärdlig börda av is, och jag grät. Resenären själv seglade för alltid bort ifrån oss, då och då sa han blipp och fotograferade alla avsvalnade eller brinnande, men livlösa klot som 22


tillsammans med kulan som vi måste bo på kretsar kring en brinnande gasbubbla, och högtalarna som osynliga stod omkring oss i mörkret täckte över oss med den där sortens musik, som förtvivlat försökte förvanska tystnaden som hörde ihop med den ensamme metallresenären, och i samma ögonblick började, först halvt blandat med den, sedan nästan som ett soloinstrument, en beslöjad röst att tala enträget till oss. Om nittiotusen år, sa rösten, skulle Resenären ha nått fram till gränserna för vår vintergata. Den gjorde en paus, musiken svällde som en förgiftad våghävning och tystnade sedan så att rösten kunde placera dödsskottet: »And then, maybe, we will know the answer to those eternal questions.« Humanoiderna i salen kröp ihop. »Is there anyone out there?« Runt omkring mig var det tyst ett ögonblick på universums tomma gator där Resenären ljudlöst flög fram, strålande i något slags kosmiskt ljus, ännu bara i det femte av sina nittiotusen år. Nittiotusen! Vår askas askas aska skulle långt innan dess ha förnekat vår härkomst. Vi hade aldrig funnits! Musiken svällde, vätskan rann ur ögonen på mig. Detta var metamorfoser! Rösten smällde av ett sista skott: »Are we all alone?« Plötsligt visste jag. Den här rösten hade ingen strupe. Den rösten hörde ihop med vår frånvaro, precis som musiken var förnekandet av allt som någonsin blivit uttryckt i Pythagoras harmonilära. Jag gick ut tillsammans med de andra, full av skratt och samtidigt eländig. Inne på toaletten mönstrade jag i spegeln mina löjligt röda ögon, och jag visste att jag inte hade gråtit över min dödlighet utan över förvanskningen, lurendrejeriet. Om jag hade varit hemma skulle jag ha återställt ordningen med en madrigal av Gesualdo (en mördare som har skrivit musik som är den renaste på jorden), men här måste jag klara mig med en dubbel Bourbon. I fjärran låg Vita Huset förnämt och kolonialt och säkert förbereddes där någonting gräsligt just då. Och nu – detta omöjliga ord som alltid drar undan mattan under fötterna på oss – låg jag i ett rum i Lissabon med slutna 23


ögon och tänkte på det där andra nuet kvällen innan (om det nu var kvällen innan) då jag hade legat och tittat på fotot med ögonen öppna. Både den mekaniske Resenären och jag hade under tiden rest vidare, jag hade skrivit mina imbecilla reseguider, han hade oavbrutet fotograferat, och nu höll jag sex bilder i handen, ihopgrupperade till en enda: Venus, jorden, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus, alltsammans gamla bekanta för mig ur Ovidius, nu metamorfoserade till små pluttiga ljusprickar på grovstrukturerade, grå, fläckiga liksvepningar som väl skulle föreställa rymden. »Voyager lämnar nu solsystemet«, stod det under. Han, ja! Ut i vida världen! Och lämnade oss kvar! Och så skicka ett vykort som lika gärna kunde vara från de andra miljarderna stjärnor i något slumkvarter i världsalltet, för att riktigt framhålla vår intighet för oss som ju faktiskt hade både gjort denne fotograf och skickat i väg honom, så att vi åtminstone skulle bli en aning klokare om nittiotusen år. Jag märkte att jag höll på att somna och samtidigt var det som om en tung våg slog rakt igenom mig, tog upp mig, vecklade in mig, förde bort mig med en styrka som jag inte trodde fanns. Jag tänkte på döden, men inte av det skälet, det var fortfarande för fotografiets skull. Hos mig övergår ju varje tanke genast i en annan, och genom de ynkliga stjärnorna på tidningspapperet som jag höll i handen såg jag en av de förfärliga vanitasmålningarna som våra förfäder använde för att frammana tanken på sin död, en sorts munk (om det låg en kardinalhatt bland de lidande tistlarna vid hans bara fötter var det alltid den helige Hieronymus) som hängde över ett bord och tittade ömsom på skallen efter någon som knappast kan ha varit lika spirituell som Hamlets Yorrick och ömsom på den marterade mannen på korset. Olycksbådande moln, ofruktbara landskap, någonstans ett lejon. Kanske måste de värja sig mot världen eftersom de ännu hade den kvar – vår värld är ett foto i tidningen taget på sex miljarder kilometers avstånd. Att tidningen som jag höll i handen samtidigt befann sig på den där otydliga stjärnan var naturligtvis undret, men jag vet 24


inte om jag tänkte allt det den där kvällen. Oftast lyckas jag följa mina tankar tillbaka till insomnandets löjliga och förnedrande ögonblick då själen måste ge upp inför kroppen som slaviskt som en tjänare har lagt sig ned när mörkret fallit och ingenting hellre vill än låtsas vara borta. I går var det annorlunda. Jag märkte att tanken som sysselsatte mig – hur den än kan ha sett ut – förtvivlat försökte stämma överens med den långsamma vågen som tycktes föra mig med sig. Hela universum strävade tydligen efter att bedöva mig och det verkade som om jag försökte sjunga med i bedövningen, höra dit, precis som en fisk som sugs med av dyningen samtidigt hör ihop med vågen. Men vad det än var jag ville – flyga, simma, sjunga, tänka – det gick inte längre. Världens största armar hade lyft upp mig i Amsterdam och tydligen lagt mig ifrån sig i ett rum i Lissabon. De hade inte gjort mig illa. Jag hade inte ont någonstans. Jag kände inte heller – hur ska jag kalla det – sorg. Och jag var inte nyfiken, men det berodde kanske på mitt dagliga umgänge med Ovidius Metamorfoser. Se bok XV, vers 60–64. Även jag har min bibel, och den hjälper verkligen. Och dessutom – trots att jag inte hade tittat i spegeln – kändes kroppen som den själv. Alltså hade jag inte blivit någon annan, jag var bara i ett rum där jag enligt logikens lagar, enligt vad jag kände till av dem, inte kunde befinna mig. Och rummet var välbekant, för jag hade begått äktenskapsbrott i det tjugo år tidigare. Detta härskna ord återförde mig till världen. Ja, mer än så, jag drog upp knäna och la den orörda kudden som låg bredvid min egen under mitt huvud så att jag nästan satt upp en smula. Ingenting är som ett riktigt déjà-vu – där hängde de kvar, det löjliga sextonhundratalsporträttet på den överskattade diktaren Camões och gravyren med den stora jordbävningen i Lissabon där små figurer utan ansikte springer åt alla håll för att inte begravas under de nedfallande husväggarna. Jag hade skämtat om det med henne, men hon tyckte inte om den sortens skämt. Det var inte därför hon hade kommit upp på rummet. Hon var på rummet för att hämnas, och till det behövde hon ju mig. Kärlek 25

9789174993745  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you