Page 1


DET ÄR ALES

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




Jag ser Signe ligga där på soffan i rummet och hon ser på allt det vanliga, det gamla bordet, spisen, vedlåren, den gamla panelen på väggarna, det stora fönstret mot Fjorden, hon ser på det utan att se, och allt är som det har varit, ingenting är förändrat, men ändå är allt förändrat, tänker hon, för sedan han försvann och blev borta är ingenting längre sig likt, hon är bara här, utan att vara här, dagarna kommer, dagarna går, nätterna kommer, nätterna går och hon följer med, i sin långsamma rörelse, utan att låta något göra någon större skillnad, och vet hon vad det är för dag i dag? tänker hon, ja det är väl en torsdag, och det är i mars månad, och året det är 2002, ja så pass det vet hon ju, men vilket datum det är och så, nej det kommer hon inte på, och varför skulle hon nu det? vad har nu det för betydelse? tänker hon, 7

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




ändü kan hon fortfarande vara säker och stark i sig själv, som hon var innan han fÜrsvann, men sü kommer det Üver henne igen, hans fÜrsvinnande, den där tisdagen, i slutet av november, 1979, och med ens är hon tillbaka i det tomma, tänker hon och hon ser pü dÜrren till farstun och den Üppnas och sü ser hon sig själv komma in och stänga dÜrren efter sig och sü ser hon sig själv gü in i rummet, stanna och ställa sig och se mot fÜnstret och sü ser hon sig själv se pü honom där han stür framfÜr fÜnstret och hon ser, där hon stür pü golvet, att han stür och ser ut i mÜrkret, med sitt svarta lünga hür, och i sin svarta trÜja, trÜjan som hon själv har stickat och som han nästan alltid har pü sig när det är kallt, stür han där, tänker hon, och nästan i ett med mÜrkret där utanfÜr gür han, tänker hon, ja sü i ett med mÜrkret gür han att hon dü hon Üppnade dÜrren och gick in fÜrst inte lade märke till att han stod där, trots att hon, utan att tänka det, utan att säga det till sig själv, pü sätt och vis visste att han skulle stü där sü, tänker hon, och hans svarta trÜja och mÜrkret utanfÜr fÜnstret gür allt i ett, han är mÜrkret, mÜrkret är han, men ändü är det ju sü, tänker hon, att det nästan är som om hon, dü hon kom in och süg honom stü där, süg nügot oväntat, och det är ju märkligt, fÜr sü stür han ju ofta, där framfÜr fÜnstret, hon ser det 8

)RVVHB'HWBDĹ´UB$OHVBLQODJDLQGG




bara inte vanligtvis, tänker hon, eller hon ser det, men hon lägger bara inte märke till det liksom, för också det, att han står där, har väl blivit en vana, som det mesta, det har blivit något som bara finns där, kring henne, men nu, när hon kom in i rummet, såg hon att han stod där, hon såg hans svarta hår, och såg den svarta tröjan, och nu står han bara där och ser ut i mörkret, och varför gör han nu det? tänker hon, varför står han bara så där? om det nu hade funnits något att se på där utanför fönstret kunde hon väl ha förstått det, men det finns ju ingenting att se på, bara mörkret, det tunga nästan svarta mörkret, och så, kanske, kan en bil komma, och så kan ljuset från bilens lyktor lysa upp en vägsträcka, men så många bilar kommer inte körande, och det var ju så hon ville ha det, hon ville ju bo på ett ställe där hon och han, där Signe och Asle, var tillsammans så mycket som möjligt, ett ställe fritt från alla andra, ett ställe där våren är vår, hösten är höst, vintern är vinter, där sommaren är sommar, på ett sådant ställe ville hon bo, tänker hon, men nu, när bara mörkret syns, varför ska han då stå där och se ut i mörkret? varför gör han det? varför står han nu så ofta så där, när ingenting finns att se? tänker hon, och bara det nu kunde våras, tänker hon, bara nu våren kunde komma, med ljus, med varmare dagar, med små blom9

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




mor där på marken, med träd som får knoppar, och löv, för det här mörkret, det här mörkret som nu alltid finns här, det står man inte ut med, tänker hon, och hon måste väl snart säga något till honom, tänker hon, och så är det som om något inte är som det har varit, tänker hon och hon ser sig omkring i rummet och allt är ju som det har varit, ingenting är förändrat, och varför tänker hon det, att något är förändrat? tänker hon, varför skulle något ha förändrats? varför tänker hon så? att något skulle vara förändrat? tänker hon, för han står ju där framför fönstret, nästan oskiljbar från mörkret utanför, men den senaste tiden, vad är det med honom? har något hänt? har han förändrats? varför har han blivit så tyst? men det, tyst, ja det har han ju alltid varit, tänker hon, vad man nu annars kan säga om honom, tyst av sig har han alltid varit, så det är ju inget att bry sig om, det är bara så han är, det är bara så han gör, det är bara så, det, tänker hon och om han nu bara kunde vända sig om mot henne, bara kunde säga något till henne, tänker hon, bara säga något, men han står där, som om han inte ens har lagt märke till att hon har kommit in Du står där du, säger Signe och han vänder sig om mot henne och hon ser att mörkret också finns i hans ögon 10

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




Jag gör visst det, ja, säger Asle Det finns inte mycket att se på där ute, säger Signe Nej ingenting, säger Asle och han ler mot henne Nej bara mörkret, säger Signe Bara mörkret ja, säger Asle Vad är det då du ser på, säger Signe Jag vet inte vad jag ser på, säger Asle Men du står ju där framför fönstret, säger Signe Jag gör ju det, säger Asle Men du ser ju inte på något, säger Signe Nej, säger Asle Men varför står du där då, säger Signe Ja jag menar, säger hon Ja tänker du på något, säger hon Jag tänker inte på något, säger Asle Men vad ser du på, säger Signe Jag ser inte på något, säger Asle Du vet inte, säger Signe Nej, säger Asle Du bara står där, säger Signe Ja jag står ju där, säger Asle Det gör du ja, säger Signe Tycker du inte om att jag gör det, säger Asle 11

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




Det är inte så, säger Signe Men varför frågar du, säger Asle Jag frågade bara, säger Signe Ja, säger Asle Jag menade inte något med det, jag bara frågade, säger Signe Ja, säger Asle Jag bara står där ja, säger han Det är väl inte alltid man menar något med det man säger, säger han Nästan aldrig gör man väl det, säger han Man säger bara något, ett eller annat, så är det, säger Signe Det är ju så, säger Asle Man måste ju säga något, säger Signe Det måste man, säger Asle Det är så det, säger han och hon ser honom stå där och liksom inte riktigt veta vart han ska ta vägen och så höjer han den ena handen och han tar ner den igen och så höjer han den andra handen, håller den en bit framför sig, och så höjer han den första handen igen Vad tänker du på, säger Signe Nej inte något särskilt, säger Asle 12

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




Nej, säger Signe Jag får väl, säger Asle Ja jag, säger han och han blir stående där och ser på henne Jag, säger han Jag, jag, ja ja jag ska väl, säger han Du, säger Signe Ja, säger Asle Du ska, säger Signe Jag, säger Asle Jag får väl ta mig en tur på Fjorden, säger han I dag igen, säger Signe Jag tror det, säger Asle och han vänder sig mot fönstret igen och hon ser åter att han står där och är nästan oskiljbar från mörkret där utanför och hon ser åter hans svarta hår framför fönstret och hon ser att hans tröja går i ett med mörkret utanför I dag igen, säger Signe och han svarar inte och i dag ska han ge sig ut på Fjorden igen, tänker hon, men det blåser ju, och snart börjar det nog regna, men inte bryr han sig om det, hur vädret än är ska han ut i sin lilla båt, en liten roddbåt, en träbåt, tänker hon, och vad kan det vara för glädje att ge sig ut 13

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




på Fjorden i en sådan liten båt? kallt och rått måste det ju vara, och Fjorden finns ju bara där, med sin sjögång, med sina vågor, kanske kan det finnas glädje i det om sommaren, att ge sig ut på Fjorden, när Fjorden är blänkande blå, när den glittrar i blått, då kan den ju verka frestande, när solen skiner på Fjorden och den är lugn och allt är blått i blått, men nu, på mörkaste hösten, när Fjorden är grå och svart och utan färg och det är kallt och vågorna är stora och ojämna, för att inte tala om vintern, när det är snö och is på tofterna, och när man måste sparka på tågvirket för att få loss det, få fram det ur isen, ska båten lossna från förtöjningen, och när det ligger snöflak på Fjorden, varför då? vad är det då som är så lockande med Fjorden? nej hon begriper det inte, tänker hon, det är rent ut sagt, tänker hon, obegripligt för henne, och hade det nu bara varit någon gång då och då som han gav sig ut på Fjorden, för att fiska kanske, lägga nät, eller något, men nej, varenda dag ger han sig ut på Fjorden, och kanske också två gånger om dagen, i mörkret, i regnet, i vågorna, och under alla årstider, vill han inte vara tillsammans med henne, tänker hon, är det därför han alltid vill ut på Fjorden? tänker hon, för vad kan väl anledningen annars vara, och har han inte också förändrats på senaste tiden, han är ju bara sällan glad, 14

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




nästan aldrig, och han är ju så skygg, han vill inte träffa folk, drar sig undan om någon skulle komma, och om det skulle hända att han måste tala med någon står han där och vet inte var han ska göra av sina händer, och inte vet han vad han ska säga, han står där och han känner sig så illa till mods, det kan ju alla se, tänker hon, och vad är det med honom? tänker hon, han har väl alltid varit lite sådan, lite tillbakadragen, lite som om han tänker om sig själv att han alltid är de andra till besvär, att han stör de andra bara genom att vara närvarande, att han är till plåga, till hinders för ett eller annat som de andra vill, och som han inte förstår sig på, och värre och värre blir det ju, förr kunde han ju också vara närvarande där de andra är, men inte nu längre, nu går han undan och är för sig själv så fort någon annan än hon är där Du ska ut på Fjorden, det är det du står och tänker, säger Signe Jag tänker inte på något, säger Asle Inte på något, säger Signe Nej, säger Asle Jag tänker inte på något, säger han Jag står bara här, säger han Du står bara där, säger Signe Ja, säger Asle 15

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




Vad är det för dag i dag, säger Signe Tisdag, säger Asle Det är en tisdag i slutet av november, och året är 1979, säger han Åren går fort, säger Signe Otroligt fort, säger Asle Det är en tisdag i slutet av november, säger Signe Ja, säger Asle och han går bort från fönstret och han går mot dörren till farstun Du går, säger Signe Ja, säger Asle Vart ska du, säger Signe Bara ut ett tag, säger Asle Ja det måste du väl få göra, säger Signe Ja, säger Asle och hon ser honom gå bort till spisen, han tar fram ett vedträ och han böjer sig ner och stoppar in vedträet i spisen och så ställer han sig och ser på lågorna och han blir stående så en stund och ser på lågorna, innan han går bort till dörren till farstun och hon ser hans hand mot dörrhandtaget, som en liten tvekan, ett dröjande, och ska hon till att säga något? eller är det han som ska till att säga något? men ingen av dem säger något och 16

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




så trycker han ner dörrhandtaget Du ska inte göra något, säger Signe Nej då, säger Asle och han drar dörren mot sig, går ut, och det ser ut som om han tänker vända sig om mot henne och säga något till henne, men han stängde bara dörren efter sig, tänker hon, och det finns ingenting att säga, och han öppnade bara dörren och gick ut, tänker hon, men det finns då ingen osämja mellan dem, allt är bra, de är ju de bästa vänner som tänkas kan, de två, aldrig säger de ju ett ont ord till varandra, och han vet ju inte, tänker hon, hur gott han vill henne, osäker kan han vara, inte veta vad han ska säga och göra, men något agg mot henne finns det ju inte i honom, det har hon ju aldrig märkt något av, tänker hon, men varför ska han då vilja vara på Fjorden hela tiden? i den där lilla båten som han skaffade sig, en liten båt av trä, en roddbåt, tänker hon, och där hon ligger på soffan ser hon sig själv stå där mitt på golvet i rummet och så ser hon sig själv gå fram till fönstret och ställa sig och se ut och nu har det ljusnat lite, tänker hon, där hon står framför fönstret, nu har det blivit så ljust som det kan bli vid den här tiden på året, så mycket har det ljusnat att Himlen i sitt gråa och svarta syns, och det dimmigt gråa Fjället på 17

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




andra sidan Fjorden syns ocksü nu, tänker hon, men där nere pü Storvägen, vad är det som sker där? vem är det som stür där? vem är det? och vad är det de gÜr? är det hon själv som stür där nere? och ser hon rädd ut? fÜrtvivlad? som om hon är upplÜst och i färd med att fÜrsvinna? ser hon ut pü det sättet? tänker hon, vad är nu detta? tänker hon, men nej, hon stür ju här, framfÜr fÜnstret, hon stür här och ser ut, sü varfÜr für hon fÜr sig att hon stür där nere pü Storvägen, som upplÜst? varfÜr se och tänka sü? nej det gür inte an, tänker hon, fÜr här stür hon, här framfÜr fÜnstret, och hon ser ut, men sü kan hon inte bli stüende, här framfÜr fÜnstret, hon gÜr ju det sü ofta, mest hela tiden kan hon stü sü, stü och se ut genom fÜnstret, och kanske ser hon mot Storvägen, och kanske mot Lillvägen, som den kallades, tänker hon, Lillvägen, det skulle kanske vara lite trevligt liksom, det ordet, eller kanske var det bara fÜr att ha ett namn pü vägen, och sü blev det Lillvägen, den vägen som gür ner till huvudvägen, Storvägen, som den kallades, frün Gammelhuset hemma där de bor, det fina gamla huset, flera hundra ür gamla är de äldsta delarna av huset, och sedan har det byggts till, ändrats, och själv har hon väl nu bott här i Üver tjugo ür, nej har det redan blivit sü länge? kan det verkligen 18

)RVVHB'HWBDĹ´UB$OHVBLQODJDLQGG




vara så länge? tänker hon, och då är det ju tjugofem år eller där omkring sedan hon träffade honom första gången, sedan hon såg honom komma gående där, med sitt svarta långa hår, och där och då, så var det nog, där och då blev det nog bestämt att han och hon, de skulle det vara, så var det nog, tänker hon och hon ser ut över Storvägen, där den smal går längs Fjorden, och ingenstans syns han väl nu, tänker hon och så ser hon på Stigen som leder från Storvägen ner till Viken och Båthuset, och till Bryggan där, och så ser hon på Fjorden där den ligger, alltid densamma, alltid ombytlig, och så ser hon på Fjället på andra sidan Fjorden, där det brant och i skiftningar mellan svart och grått sänker sig ner från Himlens lätta rörelser mellan grått och vitt, fram dit där träden börjar växa nerför Fjället, och nu är också träden svarta, och så fint det ska bli när de blir gröna igen, skinande gröna, tänker hon, det är som om Fjället andas ut där det sänker sig neråt, nej nu får hon ge sig, tänka så, Fjället andas ut, det går inte att ett fjäll andas ut, tänker hon, men det är väl ändå så, som om Fjället andas ut där det sänker sig längre och längre neråt, fram dit där det på vissa ställen finns träd och så backar och inägor, och några hus, utspridda ett och ett, och på vissa ställen har ett par hus blivit 19

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




stående tätt intill varandra, och nere vid Fjorden kan hon se den smala remsan, det är Storvägen, där den rör sig i svängar nästan ner till Stranden, och sedan uppåt från Fjorden, ner till den igen, innan den svagt och sakta svänger runt Fjället och försvinner, så är det, och nu är allt nästan svart, så är det nu, om senhösten, och så är det hela den långa vintern, tänker hon, men om våren, om sommaren, då är det ju annorlunda, då kan alltsammans vara som blått och skinande grönt och då kan Himlen och Fjorden stå mot varandra och båda vill vara det blåaste blåa, och båda kan glänsa i kapp, ja så har det varit, och så ska det bli, tänker hon, men hon får inte stå så här framför fönstret, tänker hon, varför gör hon det så ofta? och nu får hon inte tänka, som hon så ofta har tänkt förut, att hon lika gärna kan göra det, att hon lika gärna kan göra det som något annat, tänker hon, innan hon blir stående och ser mot ett ställe ungefär mitt i Fjorden och så försjunker hon i att se mot just det stället och där hon ligger på soffan ser hon sig själv stå där framför fönstret och också han, tänker hon, också han stod ju ofta så som hon nu ser sig själv stå, också han stod ju så framför fönstret, som hon nu ser sig själv stå, innan han försvann och blev borta, för alltid blev borta, stod han ofta där så och såg 20

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




och såg, och mörkret utanför fönstret var svart och han gick nästan inte att skilja från mörkret där ute, eller mörkret där ute gick nästan inte att skilja från honom, så minns hon honom, så var det, så stod han, och så sa han något om att han tänkte ta sig en tur på sjön, tänker hon, men aldrig, eller nästan aldrig, följde hon med honom, sjön var ingenting för henne, tänker hon, och kanske borde hon ha följt med honom oftare? och hade hon följt med honom den där kvällen så hade det kanske aldrig hänt? då hade han kanske varit här nu? men så kan hon inte tänka, det leder ingenstans, tänker hon, för hon har ju aldrig tyckt om att vara ute i båt, men han tyckte om det, han for ju ut på Fjorden i sin båt så ofta han bara kunde, alltid det, varenda dag, ofta två gånger om dagen, tänker hon, och att han bara skulle bli borta, försvinna, aldrig komma tillbaka, bara bli borta, och att hon skulle bli kvar, ensam, för barn det fick de ju aldrig, hon och han, det blev bara de två, hon och han, tänker hon, han var här och så var han borta, försvann, han kom till henne, plötsligt kom han ju gående emot henne, med sitt svarta långa hår, aldrig tidigare hade hon sett honom, och så kom han bara gående, och så, ja så, ja ett tag dröjde det ju, men så flyttade hon till honom, tänker hon, och så bodde 21

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG




hon kvar där hos honom, tänker hon, stannade där tillsammans med honom, i många år var det så, men så, lika plötsligt som han en gång kom gående emot henne blev han borta för henne och nu har det gått många år och hon har inte sett honom, ingen har sett honom, han blev bara borta, han var där, försvann, var borta, för alltid borta, men vad var det han sa innan han gick den där dagen när han försvann? vad sa han innan han gick, sa han något då? något om att han tog en tur på Fjorden, kanske? det han brukade säga, något om att han skulle fara ut på Fjorden i sin båt? något sådant sa han kanske, att han skulle fiska lite, kanske, något sådant, något ganska vanligt, sa han nog, något han så ofta sa, de vanliga orden och formuleringarna, de som alltid upprepas, det man alltid säger, det sa han nog, tänker hon och hon ser mot fönstret och hon ser sig själv stå framför fönstret och se ut och så ser hon sig själv gå inåt i rummet och hon ser sig själv gå och ta upp ett vedträ, böja sig ner och lägga in det i spisen och så ser hon sig själv ställa sig och se mot dörren till farstun och den öppnas och så står han där i dörren, och han kommer in i rummet, stänger dörren efter sig Jag tar en tur på Fjorden, jag, säger Asle Du gör väl det ja, säger Signe 22

)RVVHB'HWBDŴUB$OHVBLQODJDLQGG



9789100105938  

DET ÄR ALES