Page 1


A N N E L I J O R DA H L L ÅT I N T E D E N HÄ R STA N P L ÅGA LI V ET U R D I G , M O NA


Av Anneli Jordahl har tidigare utgivits (i urval): Augustenbad en sommar, 2011 Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet), 2009 Att besegra fru J. En bok om Elsie Johansson, 2006 Var kommer du ifrån? Reportage, intervjuer och essäer, 2006 Klass – är du fin nog?, 2003

isbn: 978-91-1-305234-2 © Anneli Jordahl, 2014 Norstedts, Stockholm Omslag Lotta Kühlhorn Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 www.norstedts.se ♪ Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


Modern: Minns du Tranås? Dottern: Nej . . . ingenting. Modern: Du var så liten då. Tre år. Dottern: Jag minns något vagt. Loj stämning, soldisig dag på gården. En man promenerade sakta vid din sida. Ni talade lugnt och stilla. Kanske en söndag, eller semester. Var det han? Modern: Nej, inte han. Han var aldrig där. Vi träffades inte längre. Men hans bror kom och hälsade på. Han var snäll mot oss, din farbror. En sak ska du veta . . . Dottern: Ja, säg . . . Modern: När det är mörkt, så där riktigt mörkt, finns det alltid någon som hjälper. Dottern: Trivdes du i Tranås? Modern: Småland var varmt. Milda vintrar. Vi var inte vana vid värme, du och jag.

.9.


När hon packade resväskan fick hon syn på vad hon faktiskt ägde. Inte så illa. Ett par riktigt fina sommarklänningar, prickiga ärmlösa älsklingsblusen, brun yllekjol, jumperset, skidbyxor och varmaste ollen som mamma stickat. Vitt förkläde med kors i ryggen och till det stärkt hätta. Födelsedagspresent från mormor. Herregud, kölla mi, snart sjutton år! Du tultade nyss runt på köksgolvet. Hon hade provat och sträckt på sig framför helfigursspegeln, hand på höft, insug i kind, sökt bästa vinkeln. Hättan ville inte sitta snyggt. I profil såg hon inte riktigt klok ut. Hårblekningen blev i alla fall bra. Blondin är mitt rätta jag, tänkte hon, Gud fader råkade ta fel färgburk. Blev lite rörd av att mamma och pappa köpt Stora kokboken. Måste ha kostat på. Hur skulle hon få den med sig?, vägde tyngre än Bötåberget. Av syrran fick hon en dagbok och hon lovade att skriva varje dag, för så gör man som seriös dagboksskrivare, sa syrran. Mona kände sig lite speciell när hon använde ordet. Lät det glida runt i munnen: se-ri-ös. Man kunde tro att hon hade en rätt stilig garderob, när allt fläckigt och slitet lämnades kvar. Jobbigt att få plats med både skor och pjäxor, gummistövlar fick bli ett senare problem. Hur packar man för obestämd tid? Hur skulle hon kunna veta vad som blev viktigt däruppe? Men jag skickar paket har jag sagt, sa mamma. När mamma var på affären smyglämnade hon kvar Bibeln, lade den längst in i byrålådan, bakom håliga strumporna. An. 10 .


nars skulle det faktiskt inte gå att stänga väskan. Och om hon fick ihop den: Ska den hålla? Läderrem om. Så där ja. Tur att jag är armstark, tänkte hon, för det är jag. Jag kan alltid knuffa igång en tvär kviga vid vallningen. 5 april 1959. God morgon dagbok. Och sedan, då? Det kom inga bokstäver där vid blyertsspetsen. Såg ut genom fönstret, hon var redan en bra bit på väg. Inga hus längre, bara kringspridda grå foderlador. Saknade redan mamma och pappa. Hon fällde inte en tår när hon klev på tåget, för det gjorde pappa. Han hjälpte henne lyfta upp gröna Elna. Ännu en present från mormor, kunde komma till pass. Gav ett gott intryck dessutom, att medföra egen symaskin, men tung som sjutton. Förmodligen hade familjen en egen symaskin, men mormor stod på sig. Hur hon nu skulle kunna bära allt när hon väl kom fram. Pappa stod kvar längre än mamma och vinkade på perrongen. Långbent, spänstigt smal, litet huvud, mjukt tunt hår som stod i små tufsar åt alla håll. Mamma är mer som jag, funderade hon: Så där ja, nu var det gjort! Vad ska uträttas härnäst? Pappas åretruntmörka härdade ansikte vid mammas vitbleka kinder. Pappas hand liksom för stor för kroppen, när han torkade ögat. Någon måste hålla igen, och det blev hon. Vad skulle hon skriva, det stod helt still i huvudet. Redan ont i baken av träbänken, så många timmar kvar. Lite folk på tåget, en familj med två småbarn som kladdade ner sig med banan. Lukt av järn och damm, bakom henne öppnade en karl en snusburk. Bra att jag har naturligt mjuka kuddar där bak, tänkte hon, när tåget krängde i en kurva. Framför henne satt en dam i kattfrisyr, strikt dräkt och munnen målad i matchande läppstift. Just den ljust röda färgen . 11 .


hon önskade sig, får bli med första lönen. Den skulle inte bli stor, men hon hade mat och husrum, så hon skulle nog få råd till nylonstrumpor och läppstift. ”Nypåstigna!” ropade konduktören och styrde sin tjocka mage mot damen mitt emot. Långa eleganta fingrar höll fram biljetten, men Mona noterade att pekfingernageln var nedbiten och huden runt om sårig. För inte så hemskt många år sedan när hon åkte med mamma till Äppelbo, det var något evenemang med armén, frågade hon vem den där Nypon-Stina var som konduktören ropade efter. Var gömde hon sig? Hunden som sov vid den välklädda damens fötter såg underlig ut. Något med nosen som inte stämde. För lång och sned, med en bula på ena sidan, som om den blivit getingstungen. Försökte att inte glo, men kunde inte låta bli. Hunden såg på henne vädjande och dumt bligande. Gnydde med tungan hängande ut från sidan. Hon insåg att hon glömt att ta med en bok att gömma sig bakom. Hon fick hålla sig till dagboken. Nu vällde tröttheten över henne, all samlad spänning inför resan steg upp i huvudet i hård värk. Hon masserade tinningarna samtidigt som hon kände en ilning i magen av att äntligen vara på väg. Lite hungrig redan, men det var ännu inte dags att sätta i sig pannkakorna och köttbullarna. Hundens vanställda nos, nej titta inte dit! Några småpojkar stod i en trädgård och vinkade mot tåget, det gjorde hon också när hon var liten och blev mallig när någon vinkade tillbaka. Hej, på er! Tankarna virvlade som tornseglare: Ni kan gro igen allihop där hemma, för jag har bestämt mig, resa och se världen, det ska jag. Engelska ska jag lära mig så jag kan prata utan att staka mig. Jag vill alltid vara en nypåstigen i en brandgul räls. 12 .


buss som rör sig likt en jätteödla mellan björk och tall, dunkadunka-dunk i bröstet, vibrationer i underlivet, genom vitsippsdungar och myrmarker, mot storstaden, kaféer och danspalats, i den rytmen vill jag leva. Nu börjar allt. På riktigt. Dunka-dunk. Gäsp. Nä, nu somnar jag.

. 13 .


Det här var som Manhattan, fast hon aldrig varit där, inte ens utomlands. Men hon hade läst reseguider om New York och blivit sittande länge över fotografierna. Att stå i folkvimlet på Times Square i New York City borde kännas ungefär som att sätta ner klacken i Östersund på Stortorget som sluttade brant mot Storsjön. Hur många tusen människor kunde få plats på torget? Konditorierna, hotellen, teatern. Det mesta hette något på stor. Himlen öppnade sig över Storsjön och därute kunde man se virvlar på vattenytan som kom från Storsjöodjuret. Solen sjönk och hon kände hur kyligt det var, nästippen kall. Var det inte någon som nyligen lyckats fotografera en tentakel? Läste hon det i en av grannens tidningar, när hon var där och passade deras tvillingar? Slalombacken på Frösön pekade rakt mot henne: Look at you, honey! Hon ville ha en likadan smårutig kappa som tjejen där borta. Snyggt skuren, framhävde midjan. Fast hennes midja var faktiskt smalare. Tuffa bruden trodde ingen märkte hur oblygt hon glodde på den militärklädde mannen som rökte och trampade rastlöst runt med kängorna utanför biografen. Vem väntade han på? Stor och fyllig mun, läpparna nästan kvinnligt formade. Tänk att få röra vid dem, tänk om hans armar höll om henne . . . är den kall den här bänken? Mamma har sagt att hon inte skulle sätta sig någonstans utomhus förrän efter midsommar. Man får bara sveda och ont. Men om hon lade handskarna på bänken och satte sig på dem. Det där gick bra. . 14 .


Skymning, vagt fågelkvitter. Sorl av röster från några ungdomar som gick in på ett konditori. Tänk om hon en vacker dag promenerade tillsammans med dem på stan, skrattade och viskade förtroligheter i någon kompis öra. Sedan skulle de sitta en hel eftermiddag och dricka kaffe och prata om livet. Skulle de vilja ha med en lantlolla att göra? Någon visslade bakom hennes rygg. Hon vände sig om. En herre i rock och hatt: Får jag bjuda fröken på kaffe? Flinade, rödfnasig hud. Får jag följa med henne opp? Hon skakade på huvudet, vände sig tvärt och sneddade över torget med skyndande steg. Slemmig gubbe det där. Mycket bilar i den här stan, fem stycken på ett kort tag. Dörrar öppnades och smällde igen, snabba steg in på biografen. Torgets parkering var snart fullbelagd. Hon drog in avgaslukten. Så gott. Luktade som pappas motorsåg. Pappa min, pappa. Han berättade att han hade varit här uppe i Jämtland på jobb en gång, ett helt lag åkte iväg på skogsavverkning. Det var då väldigt fint däruppe, tyckte han, precis som alla andra sagt henne. Men jämtlänningarna är lite egna av sig, hade hon fått höra, och hon tänkte att dalkarlarna är rätt knepiga av sig de också. Naturen brydde hon sig inte om. Skogar, sjöar och berg hade hon hemma. Hon ville bli ett med konditorierna i landets konditoritätaste stad, det hade hon läst i en turistbroschyr, ett med de unga som rökte, klädde sig fränt och var klippta i tuffa frisyrer. Ville att danspalatsens golv skulle känna igen hennes klackar. Finns det någon kille i stan som är lik Harry Belafonte bjuder jag upp när det blinkar damernas. Går jag förbi ett konditori tar jag en kopp kaffe och firar, tänkte hon ivrigt. Hon ville omedelbart sätta sitt bomärke. Men på den här gatan som ledde till hennes nya hem verkade . 15 .


det bara finnas bokhandel, parfymeri, hotell och en mjölkbar. Allt söndagsstängt. Ja, ja, lika bra att hitta tillbaka, benen alldeles stela efter den långa tågresan. Hon var genomtrött, fast hon somnat på den hårda bänken och dagboken for i golvet. Tur att hon inte skrivit något ännu. Nu måste hon koncentrera sig på jobbet som började följande morgon. God morgon Britt, frukosten är klar! Dags att byta blöja, Katrin! Någon har sagt att första intrycket betyder allt. Snällt av Britt att låta henne vara ledig första kvällen. Gå du ut och ta dig en titt på stan, jag lägger Katrin. Så lättad hon blev. Och tänk att Britt kom och mötte på stationen, hjälpte henne med tunga väskan och gröna Elna. Långa ben i svarta byxor, kort jacka och prickig scarf. Det doftade kaffe om henne. Drack hon så mycket? På väg hem spred sig kaffedoften vida omkring, Britt pekade på ett kafferosteri. Inte vika av på någon sidogata och riskera att gå vilse. Mammarösten: Håll hårt i handväskan! Ångrade att hon inte tog promenadskor. Britt hade ju ett par riktigt snygga, men hon hade också slanka ben. Reslig även i lågklackat. Britt verkade lite stel med sin spikraka hållning, höga panna och med något bistert ironiskt runt munnen. Kunde säkert vara sträng, men visst skulle de komma överens. Lillflickan också, vad hette hon nu, Katrin, namnet gick liksom inte in. Ove verkade vara borta mycket på kvällarna, spelade i en orkester, klarinett var det visst. Tänk att känna någon som spelar i ett band. Hon var på väg att komma sig upp, kände det på sig. Arbetet skulle nog gå av sig självt, lägenheten var mysig, härligt med de stora fönstren med djupa fönsterbrädor och den enorma takhöjden, rummen verkade mycket rymligare då. Men inte visste hon att det var en tvårummare, det hade ingen . 16 .


sagt. Hon gruvade sig lite över att inte få eget rum. Var skulle hon förvara sina saker? Var kunde hon sitta ostörd och skriva brev och dagbok? Synd att det inte gick att stänga en dörr till vardagsrummet där hon skulle sova, det hade hon inte räknat med. Sova med ett främmande barn bredvid sig. En flicka som helst låg hos mamma och pappa. För det vill så klart småbarn. Varför ville de inte ha sin unge hos sig på nätterna? Nej, inte tänka på det viset. Vart gick hon nu? Storgatan. Så många gatunamn att lära sig. Hon måste fråga Britt efter ett kul konditori i morgon. Ville sitta där i sin prickiga blus, titta på folk, skriva lite. Hoppades man fick ta barn med sig, men tänk om Katrin dräglade ner duken så hon blev krävd på betalning. Nervös kunde man vara för mycket. Mammas röst i huvudet: Bara du uppför dig blir allt bra. Nig ordentligt när du hälsar. Lyssna på vad folk säger och gör som du blir tillsagd. Visa gott humör, trevliga människor blir omtyckta. Du kommer att klara ut det. Skönt att ytterdörren var lätt att öppna. Hon oroade sig alltid för att hon skulle vrida nyckeln vänster, höger, häftigt rycka i dörren och inget hände. Det lyste i dörrspringan inne hos Britt, hon behövde inte vara rädd att väcka henne. Bra att i alla fall ha lilltoan för sig själv, eget toalettskåp. Drömde om att fylla det med läppstift, puder och ögonskuggor. Vardagsrumsgolvet knarrade, det gällde att hitta alla knarrpunkter i parketten så hon redan nu visste hur man gick till sängs utan att störa. Fint att Britt hade bäddat, täcket såg skönt ut. Gudomligt att sträcka ut benen i de svala lena lakanen. Men soffan var allt lite ojämn i stoppningen och hårdare än sängen hemma. Hoppades hon skulle vänja sig, det kändes prinsessaktigt att be om en extra madrass. I kväll kunde hon ha lampan tänd och läsa Stora kokboken . 17 .


utan att riskera att väcka flickan. De fick aldrig ertappa henne med kokboken under sängen, hon hade sagt att hon var bra på matlagning. Men det var hon som skulle sköta städningen så gömstället var nog säkert. Måtte de inte märka att hon var en usel städerska. Det var så infernaliskt tråkigt att gnida runt med en trasa, så hela hon strävade efter att det skulle gå fort. Smuts förstod hon sig på, det skulle bort. Men att gnida sig till huvudvärk för en liten fläck på ett soffbord eller lite damm på någon prydnadssak, det kunde hon inte begripa. Mammas röst: Stå inte där och dröm! Fumla inte, gnugga på. Glöm nu inte listerna. I smyg hade hon noterat att mamma minsann själv slarvade ibland. Särskilt när hon var i färd med att planera arméns ungdomsläger. Då kunde hon ertappa mamma med att öppna garderobsdörren i sovrummet, ta ut några örngott, och ut rasade handdukar och lakan som korvat ihop sig. Snabbt tryckte mamma tillbaka det som ramlat på golvet och stängde fort garderobsdörren. Höll i dörren ett bra tag för att försäkra sig om att den inte gav efter för allt linne som trängde på. Varför var hon så nervös? Gröt och kaffe kunde hon i alla fall koka. Pannbiff med lök. Köttbullar. Hon kunde rensa fisk rätt flinkt. Röding. Strömming. Det andra fick hon lära sig, mamma hade prickat för några enkla, goda recept. Tillagning av dillköttet läste hon på om redan på tåget, för det receptet hade hon skrivit av i sin dagbok. Så trött hon var, men inte ett dugg sömnig, liksom pigg under ögonlocken fast kroppen var tung och dåsig. Första natten hon sov borta var hon alltid på spänn. Besynnerligt att mamma och pappa redan kändes så avlägsna, som att hon glömt dem lite, fast hon såg dem i morse. Konstiga ljud i ledningarna i det här huset, det rann i rören . 18 .


så hon blev nödig och de brummade dovt. Nej, fasen, det gick inte att sova. Om hon smög sig upp och tassade fram försiktigt kunde hon kanske kika ut genom fönstret utan att golvet gnällde. Mörkt i alla fönster i huset mitt emot. Sov de, eller satt någon i mörkret som hon? Hur många mardrömmar drömdes? Kröp någon kvinna in under täcket hos sin man? Vad stod det på neonskylten där borta? Hotell. Så många gatlyktor med milt sken. Vintern måste vara en annan här, när mörkret inte var tätt som en svart mask för ögonen. Varifrån kom rösterna, skratten, klackarna mot gatstenen? Ett ungt par, säkert på väg hem från någon dans. Kvinnan gick lite stappligt som man gör när man dansat fram skoskav i alltför höga klackar. Hon stannade, böjde sig och rättade till skon. Han, klädd i uniform, vinglade till, förmodligen lite drucken, hon skrattade, stagade upp honom. Han hyssjade och pekade upp mot fönstren i bostadshuset, som om han kände på sig att någon stod däruppe och spionerade på dem. Han letade i rockfickan, tände en cigarett, drog ett djupt bloss, tog ett rejält tag om kvinnans axlar och styrde sin mun rakt mot hennes. Läppar mot läppar. Blåste röken i hennes mun. Hon blundade, bröstet höjdes, tog emot.

. 19 .


Dottern: Fick du dansa? Modern: Nej, det blev inte s책. Dottern: Reste du? Modern: Ja, till Dalarna. L채ngtade alltid.

. 20 .


Hon vaknade av att Britt knuffade på hennes axel. Men vad hände nu? Det var ju hon som skulle väcka dem. Hon satte sig upp. Huvudet tungt, ögonen igenklistrade. Hon hade somnat först framåt morgonkvisten och försovit sig. Inte likt henne, hon som brukade gå upp i ottan, det satt liksom i sedan hon blev tvungen att valla kor och mjölka hela somrarna. Britt i vit morgonrock, rullar i håret och med en snorig Katrin i famnen. Flickan sög på tummen och såg med trulig blick på främlingen som blinkade yrvaket i soffan. Hade hon gjort bort sig? Bävade: Skulle Britt skicka hem henne nu? ”Förlåt. Jag brukar gå upp tidigt, men jag hade svårt att sova.” Hon skylde sig med täcket fast hon sov i ett rejält nattlinne. ”Vi ska ordna en väckarklocka åt dig. Klä på dig ska jag visa dig frukostbestyren.” Hon gick på toa, blaskade av sig under armarna och i ansiktet, drog snabbt på sig kjol, blus, förkläde och hätta. Det doftade redan kaffe i köket när hon försiktigt klev in. Britt stannade till, såg på henne uppifrån och ner, fick ett veck i pannan när hon betraktade hättan som satt lite snett i Monas hår. Britt log ett vänligt leende. Pekade på hättan. ”Inte ska du behöva ha den där hos oss. Ta av den. Om du inte kräver att få ha den.” Mona blev varm om kinderna. Kände sig fånig som en liten skolflicka, slet av sig hättan. Skönt att slippa den. Hon rörde vid Katrins axel, sa hej på dig! med pipig morgonröst, försökte . 21 .


komma på något rart att säga, men vad sjutton säger man till en tvååring? Hon kände sig lika blyg för Katrin som för Britt. ”Här har du hyllan för bröd, mjöl och gryn.” I skafferiet rådde strikt ordning på gulblommigt hyllpapper. Var det Britt som var petnoga, eller förra hembiträdet? Britts snabba effektiva rörelser, pekade och pratade samtidigt som hon plockade fram havregrynen. Kaffet i en plåtburk på kryddhyllan över spisen. Mjölk, ost och messmör i kylen. Så det mjuka tunnbrödet. ”Vi vill att du kokar havregrynsgröt och kaffe och dukar åt oss. Lite bröd också, vad som finns hemma. Välling till Katrin. Det är allt. För morgonen alltså.” Mona började tillaga gröten. Rörde havregrynen energiskt och länge för att få gröten len och slät. Kändes bra att vara igång, visa vad man går för. ”Varsågod.” Hon ställde fram grötkastrullen, mjölk och lingonsylt. Kände sig utsvulten. Var skulle hon sitta? Var det meningen att hon skulle stå här vid spisen, som mamma gjorde när de hade främmande hemma? ”Sätt dig du. När inte Ove är här går det bra, annars kan du äta före eller efter, precis som du vill. Köket är ju så förbaskat litet.” Hon nickade, försökte sitta rak i ryggen, inte slöhänga som hemmavid med armbågarna på bordet. Det var ju bekvämast. Britt rörde i kaffekoppen, hennes gröttallrik redan tom. Såg på Mona, med ett blänk i gröna ögat. ”Du skrev det trevligaste svarsbrevet, och du var hemskt söt på fotografiet. Henne ska vi ha, sa Ove.” Britt blinkade flirtigt och Mona rodnade. Om Britt bara visste hur hon slet med det där brevet, slog upp vartenda ord. Bokstäverna bytte plats, p blev b och ä blev ö. Våndades över . 22 .


sin klumpiga handstil, varför skrev hon hårt och fult som en kille?, suddade sönder brevpapper efter brevpapper. Det tog henne två dagar innan hon fick ihop ett prydligt brev. Sov en halv dag efter ansträngningen. ”Unga människor verkar inte kunna stava nu för tiden.” Britt fick ett arrogant drag över munnen, som både roade och skrämde Mona. Hon satte sig till bords och drack sitt kaffe, medan Britt bläddrade i morgontidningen, muttrade om att Lester Young hade dött, visste Ove om det? Mona hade ingen aning om vem Lester Young var, vågade inte fråga. Kanske var det någon som gemene man kände till. Hon passade sig för att göra sig dum redan första dagen. Hon försökte mata Katrin med välling. Tjurigt knep hon med munnen, gnällde, sparkade med sina små runda ben, snorränna ur näsan. Kinderna febrigt rosiga. ”Förkylningen går aldrig över”, suckade Britt och tog några tuggor av tunnbrödet. ”Så, så Katrin, ät nu unge.” Mona lyckades få barnet att ta emot lite välling, medan Britt fastnade i radiotablån som hon läste noga och prickade för musikprogram. Mona kände sig lugnare, första etappen avklarad. Jaha, här var det lilla köket som hon förväntades styra och ställa i. Nog skulle det gå bra. Liten arbetsbänk, diskbänk, stort skafferi och: ”Har ni matkällare?” Britt tittade upp. ”Såklart. Jag visar dig i kväll när jag kommer hem från jobbet. Ove funderar på att köpa frysbox. Skönt att slippa gå ner till frysfacket på gården. Man får knappt plats med mer än ett paket torsk, bär och lite isbitar.” Hon lyfte upp Katrin, satte henne på höften, gjorde en vink . 23 .


åt Mona att följa med. Visade i all hast en garderob i hallen med en hylla för barnkläder, cellstoff och så skötbordet i badrummet. Badbaljan. Pottstolen hon skulle träna Katrin att sitta på. ”Du kan väl byta blöjor?” ”Näej . . . jag är yngst.” ”Titta noga nu.” Britt visade hur man knöt upp blöjan och var hon slängde den. Tvätta stjärten, pudra i hudvecken och knyta på en ny blöja. ”Nu får du ta över så jag inte blir sen. Telefonnumret till jobbet sitter på kylskåpsdörren ifall det skulle vara något viktigt. Stanna inne med Katrin i dag, hon ska inte ut med feber. Du fryser aldrig så mycket som på våren i den här stan.” På väg mot ytterdörren vände hon sig om. ”Hinner du så bona golvet i vardagsrummet. Det var längesedan. Jag kommer hem efter fem.” Katrin grät och sträckte ut en arm när Britt öppnade ytterdörren, gick ut i trapphuset, kikade in igen: ”Glömde säga, hoppas du kommer att trivas hos oss.” ”Tack”, sa Mona och neg. Britt slog ut med ena armen. ”Nig inte. Jag känner mig bara gammal.” Sa hon och gick. Lämnade en doft av hårspray efter sig. Snabba klackar i trappan. Porten som öppnades och smällde igen. MAMMA! ”Så, så Katrin. Mamma din kommer tillbaka snart. Så, sluta gråt.” Hon fick väl bära henne runt i lägenheten, kanske hon lugnade sig, att en tvååring kunde vara så tung. Aj, nyps inte! Nej, . 24 .


nu får du sitta här. Hon tänkte dricka lite mera kaffe och lära sig vad som stod på kökshyllorna. Här var inte som hemma där mamma alltid lade en duk på köksbordet och hon var noga med gardiner och Saintpaulior med sina sträva blad. Britt hade satt upp en fräsigt mönstrad gardinkappa och på bordet låg en blårutig vaxduk. Lägenhetens hela blomprakt bestod av en enslig benjaminfikus. Hon som ville gå ut på stan, längtade rentav, ställde sig vid köksfönstret och sneglade mot bageriet. En ung kvinna i axellångt rött, lockigt hår fäst med hårklämmor vid tinningarna, steg ut på trappan. Hon höll i ett snöre knutet runt en guldfärgad nätt kartong. Säkert fylld med bakelser, eller en tårta. På den andra axeln en väska i ormskinn. Låga klackar, bekväma för att i rask takt uträtta ärenden på stan. Skulle hon till saluhallen sedan? Troligen hade hon hembiträden till det. Det här att gå ut på stan och uträtta ärenden till sitt alldeles egna hushåll, när skulle det bli så i livet? Hällde upp den sista skvätten ljummet kaffe i koppen. Sockret ville inte smälta. Tog en okynnesskiva av den goda osten, vad sa nu Britt att den hette, Emmental. Mild och smakrik på samma gång. En skiva till. Två. Har man en gång börjat så . . . måste sluta, det sätter sig. Hon höll in magen när hon dukade bort frukosten och diskade. Katrin brummade med munnen och slog med en matsked i bordet. Mona nynnade på en melodislinga i huvudet. Vad var det för låt? Hon tog några danssteg när hon torkade av bordet. Hon skulle minsann laga världens godaste dillkött. Hoppades hon kunde få Katrin att sova, dagboken kallade uppfordrande. Skriv i mig, annars glömmer du! Var lade hon den nu? Här under sängen vid kokboken. Den fick vara i byrålådan i . 25 .


stället. Hon läste det enda lilla stycke hon fick till på tåget. Harmades över handstilen, felstavningarna, yxigt korthuggna meningar. Suddade ut det. Packade upp allt bagage, det var inte mycket till plats hon hade för sina saker. Den lilla byrån var strax full. Klänningarna hängde hon i garderoben i hallen. Ungen skrek andan ur sig, fick inte ro. Grannarna kunde rentav tro att hon gav henne däng. Hon bar Katrin runt, runt och klappade henne nätt och rytmiskt på stjärten. Hon kände oro inför den stora uppgiften, att ta hand om barnet. Hon hade sett kvinnor som fick barn att tystna bara de visade sig, som om de utsöndrade något som hade en omedelbar lugnande inverkan. Blev barn i stället skärrade av henne? Vad gav hon ifrån sig? Hon försökte lägga Katrin och nynnade på en vaggvisa, men Katrin skrek allt mer argsint. Aj, nyps inte. Så små händer och redan urstarka. Hon lugnade sig och sjöng med stillsam stämma: När trollmor har lagt sina elva små barn. Hur gick den nu? Det här går bara inte. Högt till barnet: ”Skrik du, jag måste klara av dillköttet.” Hon gick runt i lägenheten och funderade: det här är mitt hem nu. Nöp i en svart sidenklänning som hängde utanpå garderobsdörren i Britts och Oves sovrum. Försiktigt öppnade hon badrumsdörren, kände att hon snokade, men hon skulle faktiskt bada Katrin där. Försökte lära sig hur kranar och alla moderniteter fungerade. Tänkte på badkaret i källaren hemma, man drog sig för att gå ner dit där det luktade potatis, järn och jord från arbetsredskap. Betraktade länge skrivbordet i sovrummet. En skrivmaskin. Facit. Bokstäverna lockade fingertopparna. Prydliga högar med ordböcker och uppslagsverk. En bok om stenografi. En annan om affärsengelska, hon bläddrade i boken och fick som . 26 .


vanligt oro i kroppen av läroböcker. Mona visste att Britt arbetade på kontor, men inte vad hon hade för befattning. Mitt på dagen stekte hon ett ägg, gjorde en ordentlig veckomatsedel. Njöt av att Katrin sov länge, säkert alldeles utmattad. Bakade en sockerkaka, den kanske skulle glädja Britt när hon kom hem. Var fanns ättikan? Hon vågade inte ringa Britt på jobbet och fråga om en sådan sak. Bestämde sig för att koka vanlig brunsås till köttet och säga som det var. Lika bra att göra den i förväg och värma den inför Britts hemkomst. Usch, det blev klumpar i såsen. Vad skulle hon ta sig till? Hon fick allt göra ny sås, det dög inte. Fy, hon kände sig helt slut av anspänningen, lade sig på soffan med en rutig pläd över benen.

. 27 .

9789113052342  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you