Issuu on Google+

DödEn tänktE jag mig så


Tidigare utgivning (på annat förlag) Får i mig mer liv än jag är van vid, 2007 Precis så illa är det, 2010

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Johanna Mo 2013 Omslag Wickholm Formavd. Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-37-13829-9


Till familjen, de som lever och de som inte gรถr det


Att marken skakar. Det är det första han lägger märke till. En knappt förnimbar vibration som sakta ökar i styrka och fortplantar sig allt längre in i honom. Han ligger på knä, känner metallens kyla mot benet, elektriciteten i luften. Framför honom har någon slängt godispapper, kexchoklad – det rödgula är brun­ kladdigt, och han skymtar en cigarettfimp i ögonvrån. Råttorna anar han bara. Så är ljuset där. Marken under honom försvinner, skakningarna upphör. Det enda han ser är cirklarna som allt hastigare närmar sig. Paniken tränger undan allt annat. Inte bara omgivningen, utan allt inom honom förutom rädslan: att dö så här.

7


M책ndag 23 augusti


Mannen vänder sig om och blänger, ansiktet stelt tillrättavisande, gammelmansmunnen halvöppen som om han ska säga något. Busschauffören tvärbromsade ju, hinner Helena Mobacke tänka, och att det är sömntablettens fel – den hon inte kunde låta bli att ta i går. Men det kommer ingen utskällning. Något far över ansiktet. Helena är säker på att det är igenkänning. Pensionärer har väl inget annat för sig än att titta på teve och läsa tidningar. Vältra sig i andras olycka. Hon tvingar sig att le ursäktande, och han ler tillbaka. De ljusbruna ögonen fulla av det där förhatliga medlidandet. Ansiktsdragen vänligt släta nu. Sist av alla snubblar Helena Mobacke av bussen, och blir stående en stund på hållplatsen. Västberga allé. En hållplats i Stockholm, hennes stad och ändå inte. Hon är född och uppvuxen norr om, och i nästan hela sitt vuxna liv har hon bott i innerstan. Det här är något annat. Här finns ingen grönska, inga lyxrenoverade lägenheter, inga små butiker. Bara asfalt, kontor och industri­ lokaler. Hon sluter ögonen, drar ner den regntunga morgonluften i lungorna – den är kylig, snarare oktoberluft än augustiluft – och försöker stänga ute allt annat än glädjen över att kunna göra det. I Chile har trettiotre gruvarbetare hittats. Efter sjutton dagar. De pratade om det på morgonnyheterna. Vid liv, men instängda, på sjuhundra meters djup. Det kommer att ta månader för räddningen att borra sig ner. Helena öppnar ögonen och går mot polishuset. Klockan nio ska hon träffa Anders Nygård, chefen för krimenheten. Hon är tidig, 11


och då har hon ändå fördrivit timmar med kaffe och morgonteve. Sömntabletten hjälpte henne visserligen att somna, men strax efter tre vaknade hon och fick för sig att det var lika bra att gå upp. De förs­ta kopparna kaffe drack hon framför repriser av Kvinnofängelset och Biggest Loser, men så fort nyheterna började slog hon över till dem. Tänkte att hon borde ta reda på vad som har hänt i den värld hon inte varit en del av. Det pratades om det stundande valet, men hon minns inget av det. Det var bara det där med gruv­arbetarna som fastnade. Till slut drev den rastlösa oron ut henne. Hon var inställd på att cykla bort den, men nere vid cykeln ändrade hon sig, hoppade på bussen i stället, var tvungen att byta i Årstaberg. Första dagen på ett nytt jobb. I ett nytt hus och med nya kollegor. I en ny del av staden. Det börjar sticka i fötterna. Ett år har gått. Ett år utan Anton. Inte tänka på honom, inte i dag. Men saknaden har trängt sig in som en tagg i bröstet och den är där för att stanna. Helena Mobacke tar in på Västberga gårdsväg och polishuset skymtar bakom Citymails huvudkontor. Snabbt vänder hon bort blicken, men tvingar sig att titta på huset igen. På den vita tegel­ fasaden och det gröna taket. De rödbruna detaljerna på ytter­ väggen. Det är en arbetsplats, ingen Katlagrotta. De ville ha kvar henne på Rikskrim men hon kunde inte förmå sig att stanna. Det kändes naturligt att börja om någon annanstans. Åtminstone försöka. Och att inte ens ta sig in i huset räknas inte som ett försök. Hon skyndar på stegen. Ett tag övervägde hon att sluta. Fast vad skulle hon göra i stället? Plocka upp juridikstudierna igen? Nej, att vara polis är det enda hon duger till och i och med flytten till Årsta sökte hon sig till Söderortspolisen. Ännu ett stenkast söderut. Hon ringde dit och frågade och de gav henne ett jobb. En av deras kommissarier var på väg att pensioneras, sa de. Men hon kan inte skaka av sig tanken att hon skulle ha fått jobb vart hon än hört av sig. Som kompensation för det yrket kostat henne. 12


Grinden är framför henne nu. Hon stirrar på de tunna metallstängerna utan att kunna gå in. Ett litet kliv och ändå känns avståndet för stort. Helena vänder sig mot busshållplatsen. Att ge upp nu är inget alternativ. I stället plockar hon upp mobilen: 08.24. Över en halvtimme kvar, och tiden ger henne den ursäkt hon behöver. Snabbt vänder hon åt andra hållet, och skyndar vidare längs Västberga gårdsväg. Hon hoppas att ingen såg. När vägen delar sig svänger Helena nedåt, bortåt, för att inte bli upptäckt. Som om det är något otillåtet hon gör. Vad håller hon på med? Det är väl bara att gå in, hur tidig hon än är. Men hon fortsätter framåt, intalar sig att hon bara ska fördriva tiden, dämpa oron lite. Och när vägen viker av åt höger är det med lättnad hon rundar dess hörn. Ögonblicket efter ser hon den. Ryggsäcken, med en dinosaurie. Ryggen som bär upp den. Ett litet barns. Kortklippt och i mörkblå jacka. Vad gör han här – mitt ute i detta ingenting? Det är som om han har placerats här för att håna henne. Ett skuttande och skrattande hån. Helena snyftar till, men kämpar emot gråten genom att vända sig om. I säkert en minut står hon och stirrar ner i asfalten, anstränger sig för att rensa huvudet på allt som ligger bakom och bara tänka framåt. Sedan tittar hon upp – mot polishuset som finns där fast hon inte kan se det. Ett försök. Det är hon tvungen att göra. Sakta börjar hon gå.

13


Den 23 augusti. Direkt när han slår upp ögonen vet han vilken dag det är. Om inte … Men han är så trött på att tänka så, det leder ingenstans, så han kväver fortsättningen mot kudden. Helst vill han ligga kvar, sova sig igenom den här dagen. Men det får han inte. Det är enda dagen han inte får det. Långsamt drar han benen över sängkanten, stoppar fötterna i tofflorna. I kväll kan han sova.

14


Bakom glaset i polishusets reception sitter en ensam dam. Hon tittar på Helena, undrar kanske vad det är för en människa som står där utan ord. Helena gissar att de är i ungefär samma ålder, en bit under femtio, och att hon kommer från Mellan­ östern. Både kläder och hår ser ut att vara tagna ur Burda, men samtidigt som Helena tänker det slår det henne att hon inte har en aning om vad som är modernt nu. Det får henne att känna sig slarvigt klädd i sina jeans och sin V-ringade lila kashmirtröja. Jeansen är visserligen från Filippa K, men de är ändå jeans. Hon letade länge i garderoben efter kläder som fortfarande passar. Kappan är flera nummer för stor. Damen lutar uppmuntrande på huvudet. Kanske tror hon att Helena är här för att anmäla ett brott. Men sedan inser Helena att receptionisten förmodligen vet vem hon är, så hon skyndar fram. ”Hej, jag heter Helena Mobacke och börjar arbeta här i dag. Anders Nygård väntar mig.” ”Välkommen”, säger damen, med bara en antydan till brytning. ”Amina heter jag. Amina Wogu.” Sedan lyfter hon luren och ringer upp till Nygård. Helena vill inte tvingas prata mer, hon ställer sig med ryggen mot receptionisten och tittar ut genom fönstren. Bort mot grinden. Att bara ta sig in räcker inte, om hon inte skärper sig kommer folk att börja undra, kanske till och med få henne hemskickad. Efter bara någon minut kommer Nygård ner, med andan i stö15


tar genom läpparna. Helena har träffat honom tidigare, även om det är några år sedan nu. Då jobbade han på Länskrim, och var kommissarie som hon. ”Hej”, säger han och håller upp dörren. När hon har klivit förbi släpper han dörren för att hälsa. Han tar i alldeles för mycket, och hon får behärska sig för att inte dra åt sig sin hand. ”Välkommen”, säger han. ”Jag vill återigen betona hur glada vi är att få hit dig.” ”Tack”, säger hon. ”Det känns bra att vara här.” Vilket är om inte en lögn så åtminstone en överdrift. Nygård verkar i alla fall tro henne. Äntligen släpper han handen. ”Det är väl lika bra att vi åker upp med en gång”, säger han och hon nickar. Det finns en spegel i hissen, och Helena tittar på Nygård genom den för att slippa titta på sig själv. Han har inte ändrat utseende ett dugg, möjligen lagt på sig ett par kilon runt midjan. Han är några år äldre än hon, men har fortfarande kvar sitt blonda hår. Frisyren ser ut lite som Thomas Bodströms, men där slutar likheten. Nygård har påsar under ögonen och potatisnäsa. Porerna på den är stora som pepparkorn. Hans uppenbarelse får henne att slappna av mer i sin egen. Nygård har kostym och skjorta, men de är inte det minsta anpassade till hans kropp. Det är han som står för kallpratet. Hon hummar mest. När hissen stannar på sjätte våningen kliver han ur och går åt vänster, in i en ganska smal korridor. Polishuset har varit en gymnasieskola, och trots omfattande renoveringar är skolkänslan svår att skaka av sig. ”Här är ditt kontor”, säger Nygård när de når slutet av korridoren. Helena tittar in i rummet. Det ser ut som kontor brukar göra. Ett skrivbord med en dator, ett par bokhyllor. Intetsägande Ikeamöbler. Och så det lilla extra: ett bord med två fåtöljer precis innanför dörren. 16


”Vi kan väl sätta oss en stund”, säger Nygård och nickar mot fåtöljerna. Helena lyder. Så fort benen slipper kroppens tyngd väller tröttheten över henne. Genom henne. Sveper med sig alla goda föresatser. Knappt tio minuter har hon varit här och är redan beredd att ge upp. Allt hon vill är att luta sig tillbaka och sova. Sekunderna går och envist håller hon ryggen några centimeter från stödet. Hon får inte vara så här svag. Hon måste tvinga sig själv att orka. Om hon inte klarar av att komma tillbaka till arbetet nu kommer hon förmodligen aldrig att göra det. Och vad blir det av henne då? Nygård tycks över huvud taget inte märka vad som pågår inom henne. Han maler på om Söderortspolisens organisation och hennes plats i den. Dess område sträcker sig över hela Stockholms södra förorter, där det även finns ett antal lokala poliskontor och närpoliser. Helena håller blicken fäst på hans mun. Tänderna är svagt gulfärgade, förmodligen av tobak. Sakta återvänder orken, och det han säger blir alltmer begripligt. Hon ska bli chef för en utredningsgrupp på fyra personer: tre har rekryterats inifrån huset och en är ny från Kungsholmen. Tanken är att gruppen så småningom ska ansvara för de mer komplicerade fallen. Personalakterna ligger på skrivbordet. Det finns inga pågående utredningar för gruppen att ta över, men det kommer nog att lösa sig snart. Gruppen, Nygård använder ordet gång på gång, som för att påminna henne om att hon inte är ensam. Han tystnar och tittar på henne, och Helena försöker se närvarande ut. Hon lyfter blicken från munnen till ögonen. ”Några frågor?” ”Inte än”, säger Helena. Nu kommer det. Det syns på honom, och hon är tvungen att titta bort. ”Dina omständigheter är ju lite speciella”, säger Nygård. ”Och jag vill verkligen beklaga.” ”Tack”, säger Helena. 17


Säg ingenting mer om det, snälla gör inte det. Nygård öppnar munnen, som för att fortsätta. ”Vad finns det för övriga lokaler här?” skyndar hon sig att fråga. ”Jag kan ge en snabb rundtur på våningsplanet”, säger Nygård, uppenbart lättad. ”Resten av huset hinner jag tyvärr inte med just nu.” Faran är över, för den här gången. Helena blir visad det lilla pentryt mittemot hennes kontor. Det finns en spis, men hon tvivlar på att den används. Mikrovågs­ ugnen ser betydligt slitnare ut, liksom soffan. Korridoren består av sju rum som är förvillande lika även om storleken varierar, bara ett står tomt. Undantaget är rummet närmast hissen. Det har gjorts om till ett förhörsrum av det mer informella slaget. Vid hissen finns toaletter och på andra sidan om den ett mötesrum som är stort nog för ett tjugotal personer. ”Det är den närmaste omgivningen”, säger Nygård. ”På våningen nedanför finns bland annat ett par större mötesrum, liksom fler förhörsrum. På plan två ligger personalmatsalen, och nere i källaren gymmet.” ”Finns det ett rum jag kan använda som utredningsrum?” Nygård tänker efter. ”Du kan ta det tomma kontoret bredvid ditt.” ”Nåt emot att jag gör tvärtom?” ”Tvärtom?” ”Ja, jag tar hellre det mindre kontoret och gör om det större till utredningsrum.” Det ser ut som om Nygård är på väg att komma med en invändning, men sedan rycker han på axlarna. ”Vad behöver du?” ”Ett par extra bokhyllor, en whiteboard, så stor som möjligt, och ett bord att sitta runt. Skrivbordet kan tas bort.” ”Jag ska se till att vaktmästeriet ordnar det under dagen.” Nygård tittar på klockan, en anskrämlig sak i metall som nog har kostat en förmögenhet. ”Jag har ett möte vid tio som jag inte 18


hunnit förbereda, så jag måste tyvärr vidare nu, men du vet var jag finns om det skulle vara nåt.” Helena nickar, ivrig att bli lämnad. Nygård tar trappan upp till sitt våningsplan, och hon blir stående en stund. Hon undrar hur länge hon kommer att visas sådan hänsyn att hon får göra som hon vill, men han tyckte åtminstone inte att hon var värd mer än en knapp timme. Och den är avklarad nu. En första liten bit av arbetsdagen genomlevd. Hissen öppnas och tre poliser i uniform kommer ut. De är inga hon känner igen, men Helena skyndar ändå runt hörnet och in på en av toaletterna där. Sköljer ansiktet i kallt vatten. Smink an­vänder hon inte, det har hon inte gjort sedan tonåren. Å andra sidan har hon inte gömt sig på det här sättet heller sedan någon gång i sjuan. Ett skal, det är vad som möter henne i spegel­ bilden. Tomma ljusblå ögon – så ljusa att färgen nästan inte syns – in­ramade av mörkbrunt hår. Det är över ett år sedan hon var hos frisören. Förr gick hon alltid dit var sjätte vecka. Lockarna har kommit fram igen. Lockarna, de som Anton ärvde. Du måste ta dig samman. Du måste fixa det här, vädjar hon. Det du ska göra nu är att gå härifrån, till ditt kontor, och läsa in dig på personalakterna. Annars kan du lika gärna ta och skriva in dig på ålderdomshemmet direkt. Fyrtiofyra år gammal. Hon är inte redo för slutförvaring.

19


Erik Szymanski kliver ut på Täppgränd. Lättad över att ha Senji bakom sig, och det ger honom dåligt samvete. Men han vet inte hur han ska bete sig med Senji längre. I timmar har han hört honom klaga över det mesta sedan nian. Gymnasievalet, Barnoch fritid, familjekrogen där han tvingas jobba. Senji sprang tydligen ihop med Sebastian Olsson häromdagen, en av deras tidigare plågoandar, kanske är det därför. Erik skiter i dem. De kan inte göra honom illa längre. Kan inte, och ändå dyker bilden upp: metallkanten på bordet bara någon millimeter från huvudet när han föll. Tobias Lundberg hade fällt krokben för honom. Erik skyndar på stegen. Mörka moln blockerar solen, och det kommer nog att börja regna snart. Han tänker på lördagens premiär och det får honom genast på bättre humör. Hela sommaren har han sett fram emot att få spela Damis i Tartuffe, och att få börja skolan igen: tredje året på Estetiska programmet på Fryshuset gymnasium, inriktning teater. Hans liv är ett annat nu. Efter gymnasiet ska han flytta hem­ ifrån, och då kommer inget att kunna rubba hans balans. Erik är framme vid tunnelbanan. Medan han tar trappan två steg i taget fantiserar han om hur det kommer att kännas när ridån går upp. Ser publiken framför sig. Perrongen drar honom tillbaka till vardagen, men tanken på scenen dröjer sig kvar som ett leende. En minut tills tåget kommer, visar skylten, och människor positionerar sig. En kvinna med 20


alldeles för mycket parfym passerar så nära att doften letar sig in i varenda vrå av hans kropp. Först ett muller, sekunderna efter ser han tåget närma sig från Skogskyrkogården. Erik tar ett steg framåt, på väg till en fika med Astrid, till en teaterrepetition. Då känner han ett par händer mot ryggen. All struktur upphör. Det är som om han famlar genom fragment av en sönderslagen verklighet. Perrongen. Människorna som försvinner bakåt. Urin och järn som invaderar näsan, utrotar resterna av kvinnans parfym. Insikten. Orden som dunkar allt hårdare i huvudet: Nej. Inte. Nu. Gruset. Rälsen. När armen knäcks mot den skriker han av smärta och skräck, men skriket dränks av tjutet från tåget. Det låter nästan som om det sjunger – en gnisslande skärande helvetessång. Han vill upp, men förmår inte ens vända sig om. Munnen är full av blod, och något hårt. En sten, eller kanske en tand. Han spottar. Var är tåget? Var är det? Är det framme nu?

21


Bicpennorna flyger ur metallnätet, ut över skrivbordet där några fortsätter ner på golvet. Ljudet av fallande pennor blandas med ringsignaler. Den första signalen fick Helenas arm att rycka till som om hon led av ett sådant där syndrom. Hon har sett det på teve, människor som har en arm som lever sitt eget liv, slåss i sömnen och plockar egna varor i mataffären. Fastän hon är ensam ser hon sig omkring för att försäkra sig om att ingen iakttar. Efter ytterligare några signaler svarar hon. Då hon är säker på att ha rösten under kontroll. ”Ja, det är Helena Mobacke.” ”Ursäkta, då slog jag nog nån siffra fel”, säger en mansröst. Det klickar i luren innan hon hinner säga något. Hon stirrar på telefonen, väntar sig att den ska ringa igen. Mansrösten ville förmodligen tala med den som hade det här kontoret innan. Men telefonen förblir tyst. Kanske var det bara en vanlig felringning. Men snart kommer de att börja ringa efter henne. Ringa och vilja att hon uträttar saker. Helena fokuserar på pennstället, reser det och plockar upp pennorna. De som rullade ner på golvet får hon krypa in under skrivbordet för att hämta. Som tur är öppnas inte dörren medan hon ligger där med rumpan i vädret. När ordningen är återställd blir hon sittande. Hon har absolut ingenting att göra. Varför hon sträckte sig efter en penna minns hon inte ens. De egna tankarna är allt hon har att sysselsätta sig med, och det är ju dem hon vill hålla på avstånd. Om hon tillät dem att komma 22


för nära skulle hon inte klara av att arbeta. Hon avskyr sina tankar, hur de trampar vatten och sakta bryter ner hennes ork. Hon måste hitta något att göra. De fyra personalakterna: Herman Tingwall, Simon Gonficane, Therese Jansson och Niklas Karlén. Helena lägger handen på dem, men hon har redan läst dem flera gånger. De kan inte hjälpa henne längre. Hon har skaffat sig en bild av dem hon ska arbeta med, och är nöjd över att ha tagit sig ut ur rummet för att hälsa. De satt i pentryt och fikade, och hon tyckte sig höra sitt namn så hon tvingade sig ut. Att delta i samtalet klarade hon inte, men hon hälsade i alla fall. Hälsade och sa att Nygård inte hade gett dem några utredningar än, så hon visste inte mer än de hur veckan skulle se ut. Den som oroar henne är Niklas Karlén. Att han är son till förre länspolismästaren, men också att han inte har arbetat som kriminalinspektör tidigare. På Kungsholmen var han polisassistent. Möjligen kan Therese Jansson också bli ett problem, den näst yngsta. Varför vet hon egentligen inte, kanske att hon känns svårast att få grepp om. Bara en gång till har Helena lämnat rummet, för toaletten. På vägen tillbaka plockade hon med sig några frukter från pentryt. De fick räcka som lunch. Personalmatsalen kändes oöverstiglig, och hon har inte koll på några andra matställen i området. På vägen från bussen passerade hon en wokrestaurang men den såg inte särskilt inbjudande ut. Dessutom ligger den precis bredvid polishuset, så där kryllar säkert av kollegor. Hon saknar sin gamla arbetsplats. Inte arbetet i sig, utan platsen. Kungsholmen. All världens mat inom några kvarter. Affärer. Ärenden som kan uträttas på lunchen. Här ute i Västberga finns ingenting. Helena snurrar kontorsstolen mot fönstret för att minska känslan av instängdhet, men får den snarare förstärkt. Det enda som syns från fönstret är besöksparkeringen, stängslet och gatan utanför, och allt bäddas in av ett ihärdigt regn. På besöksparkeringen står en ensam grå Volvo. 23


Datorn piper till. Helena vänder sig mot den igen och klickar på inkorgen för att få upp det nya mejlet. Ett massutskick om att poliskören söker nya medlemmar. Hon raderar mejlet men stannar kvar vid datorn. Intranätet har hon surfat omkring på till leda, men det är bra att se upptagen ut om någon får för sig att komma in. En kvart senare – när hon sitter och stirrar på matsalens vecko­ meny på skärmen och försöker att inte tänka på hur Anton slänger köttbullar på golvet och skrattar, hur hon misslyckas med att vara sträng och också börjar skratta – knackar det på dörren. ”Kom in”, säger hon. Nygård öppnar dörren och kliver in i rummet. ”Hur går det för dig?” Det låter som om jag är en femtonårig praktikant som packar upp kartonger i en mataffär. ”Jodå. Jag har använt förmiddagen åt att uppdatera mig. Och så har jag läst in mig på utredningsgruppen.” ”Har du hälsat på dem än?” Hon nickar. Nygård sneglar åt sidan, som om han överväger ifall det behövs mer kallprat eller inte men bestämmer sig för att strunta i det. ”Vi har fått ett larm som jag tänkte höra om du vill ansvara för.” ”Visst”, säger hon. ”Jag känner mig ivrig att komma i gång med lite ordentligt arbete.” Ivrig som i skräckslagen. ”Vad är det för nåt?” ”Det är nån som har hamnat framför ett tunnelbanetåg i Sandsborg. En av dem som ringde sa att det var en avsiktlig knuff, men det kan lika gärna handla om en olycka. Det är svårt att veta i det här läget.” ”Hur länge sen?” ”Snart en kvart. Ett par patrullbilar är där och styr upp vittnesmålen på perrongen. Men om det nu visar sig att det var avsiktligt är det kanske lika bra att vi hoppar in redan nu.” ”Okej”, säger Helena. ”Lever offret?” 24


”Oklart”, säger Nygård. ”Jag vet inte mer än det lilla jag sagt. Har du varit nere i garaget?” Helena skakar på huvudet. ”Det finns tjänstebilar där. Nycklar hämtas i receptionen.” Och med det försvinner Nygård utan att säga något mer. När han går är det som om han lämnar kvar henne som den enda människan på jorden. Ur kontorsstolen kommer hon, men inte längre. Hon vet inte vad hon ska ta sig till med allt det ansvar som plötsligt är hennes. Omgivningen glider undan. Eller snarare: hon förstår inte intrycken från den. Det är som om hon har drabbats av stroke och måste lära om allting. Förmågan till handlande är som bortblåst. Länge står hon där, tills golvet blir ett golv igen. Då får hon grepp om det: hon får inte ge efter för rädslan. Sakta vänder hon huvudet mot fönstret, mot regnet som fortfarande faller. Försöker känna lukten av den våta betongen. Det finns en värld där ute, och hon är inte ensam. Hon tvingar benen att röra sig. Det börjar nu, tänker Helena medan hon lämnar kontoret. Det börjar nu, och jag måste visa att jag klarar det här. Hennes första impuls är att åka själv, om så bara för att slippa prata med någon i gruppen. Orden förblir svårfångade, språket inte uppfunnet än. Men hon är inte så borta att hon inte inser att det är en dålig idé. Hon är inte redo för det. Hon är inte ens redo att följa med. Risken är alltför överhängande att hon kommer att göra bort sig. Omöjliggöra en fortsättning. Helena går mot Simon Gonficanes rum. Långsamt, för att hinna ifatt sig själv. I fikarummet gav han ett lugnt och säkert intryck. Pålitlig utan att vara påträngande. Dessutom framgår det av hans akt att han har utmärkt sig som förhörsledare. Dörren står öppen, men hon knackar ändå i dörrkarmen. Låter Simon stänga ner patiensen innan hon kliver in. ”Det är nån som har hamnat framför ett tunnelbanetåg i Sandsborg”, säger hon, kopierar Nygårds ord för att vara säker på att göra sig förstådd. ”Kan du ta det?” 25


Han nickar och kommer snabbt på fötter. Hon tycker att han ser lite besvärad ut, och hoppas att det är på grund av patiensen. ”Ta med dig Herman.” Herman Tingwall, den erfarne – i trettio år har han varit vid Söderortspolisen. Han är den ende i gruppen som är äldre än hon. Återigen nickar Simon bara. Ställer inga som helst frågor om hennes beslut att inte följa med. Det är skönt att inte bli ifrågasatt. Samtidigt borde han ha sagt någonting i alla fall, i fikarummet pratade han ju. Hon ser honom skynda i väg mot Hermans rum. En enda tanke fyller henne: Låt det inte vara ett barn.

26


9789137138299