Page 1


DAVI D PE AC E

1983 [fjärde boken i Yorkshire-kvartetten]

Översättning Rebecca Alsberg

Modernista stockholm


Oh, this is the way to the fairy wood, Where the wolf ate Little Red Riding Hood; But this is the riddle that you must tell – How is it, if it so befell, That he ate her up in that horrid way, In these pretty pages she lives today?


Sista anropet Yo r k s h i r e – The Summer of Love: Jimmys hund skäller och pojkarna gråter, Michael skriker; Martin lappar till honom och säger: »Vill du att vi ska ta dig nu?« Pojkarna blundar. Han tänker lära mig en läxa. De bakbinder mig och sparkar ner mig på knä, pressar ner mitt ansikte i torvan, Leonards pappa drar ner byxorna på mig och frågar: »Älskar du mig, Barry?« Jag blundar. Han tänker se till att jag lär mig.


Del ett

M ISS THE GIR L


Historien upprepar sig inte, det gÜr endast människan. Volta ir e


K a pitel 1 » I n g a fler döda hundar och uppsprättade svanar för vår del«, viskade Dick Alderman, som om det var goda nyheter – Det var det inte. Det var dag 2: Halv tio på morgonen – Fredag 13 maj 1983: Millgarth polisstation, Leeds. Yorkshire: Redo i kulissen – Jag knuffade upp sidodörren, knäpptyst i konferenssalen när jag kom ut i spetsen för den förbannade processionen: Kriminalpolisintendent Alderman och pappan, en kvinnlig polis och mamman, Evans från Informationsavdelningen och jag – Ugglan: Maurice Jobson, kriminalpolisöverintendent Maurice Jobson. Vi slog oss ner vid laminatborden, bakom mikrofonerna och vattenglasen. Jag tog av mig brillorna, gned mig i ögonen – Ingen säng, ingen sömn, bara detta: Presskonferensen – Samma välbekanta plats en gång till. Helvetet. Jag satte på mig glasögonen, tjocka linser och svarta bågar. Jag satt och stirrade ut på mina åhörare. Samma välbekanta åhörare: De här hundra hungriga hundarna, svettiga under ljuset från 11


t v-lampor och av pressen från deadlines, av cigarettrök och gårdagskvällens öl, med spända muskler och rena arslen, med hängande tungor, dreglande käftar och ben i blick – Färska ben. Jag slog på micken. Jag ryggade bakåt av det oundvikliga tjutet. Jag hostade lite för att klara strupen och sa sen: »Mina damer och herrar, ungefär vid fyratiden på eftermiddagen i går kväll försvann Hazel Atkins på väg hem från Morley Granges lågstadieskola. Hazel sågs senast när hon gick på Rooms Lane mot sitt hem på Bradstock Gardens.« Jag tog en mun av det ljumma kranvattnet. »När Hazel inte kom hem som hon skulle tog mr och mrs Atkins kontakt med Morleypolisen och sökandet efter henne inleddes tidigt i går kväll. Som vissa av er redan vet fick polisen hjälp av över hundra personer från trakten i sitt sökande. Tyvärr hindrades arbetet av gårdagskvällens nyckfulla väder, men det återupptogs klockan sex i morse. Med tanke på den bistra och obarmhärtiga väderleken och på det faktum att Hazel aldrig har varit på villovägar tidigare, är vi naturligtvis bekymrade och angelägna om att hitta henne och föra henne i säkerhet.« En ny klunk av det ljumma kranvattnet. »Hazel är tio år gammal. Hon har halvlångt mörkbrunt hår och bruna ögon. I går kväll var hon klädd i ljusblå manchesterbyxor, en mörkblå tröja med ett H broderat på bröstet och röd vadderad väst. I handen hade hon en svart gympapåse med dragsko, även den broderad med ett H.« Jag höll upp ett förstorat färgfoto med en leende mörkhårig liten flicka. Jag sa: »Kopior av det här nytagna skolfotografiet håller på att delas ut just nu.« En ny klunk av det ljumma kranvattnet. Jag kastade en blick längs bordet på Dick Alderman. Han puttade till pappan på armen. Pappan tittade upp och vred sedan huvudet mot mig. Jag nickade. 12


Pappan blinkade. Jag sa: »Mr Atkins ska nu läsa upp ett kort uttalande med förhoppningen att den eller de personer som har sett Hazel efter klockan fyra i går, eller som har den minsta information rörande Hazels försvinnande eller var hon kan befinna sig, ger sig till känna och berättar för mr och mrs Atkins och oss vad de vet.« Jag sköt micken längs bordet bort till mr Atkins samtidigt som hundarna smög sig närmare, flämtande och dreglande, med vittring på ben. Hans dotters ben – Lukten stark här, nära. Mr Atkins sneglade på sin fru, med ögon röda av gråt och brist på sömn, en natts skuldtyngd skäggstubb, fuktiga och skrynkliga kläder, och ur sin förödelse såg han sedan på hundarna som väntade och vaktade – väntade och vaktade. Hans ben. Mr Atkins sa, med tonvikt på varje ord: »Jag vädjar till den som vet var vår Hazel finns eller som såg henne efter klockan fyra i går att vara så vänlig och ringa polisen. Jag ber, om ni vet någonting, vad som helst, var snäll och ring polisen. Jag ber er…« Stopp – »Låt henne få komma hem.« Stopp. Tystnad. Mrs Atkins i tårar, axlarna skakar, assistent Martin håller om henne – Hennes man, Hazels pappa, med fingrarna i munnen – Han sa: »Vi saknar henne. Jag –« Stopp. Tystnad – Lång, lång tystnad. Jag nickade mot Dick. Han skickade tillbaka micken längs bordet. Jag sa: »Det är allt vi har att säga för tillfället men om vi kan 13


låta mr och mrs Atkins sätta punkt här, ska jag försöka svara på de frågor ni kan ha.« Jag reste mig samtidigt som assistent Martin och Dick förde ut mamman och pappan genom sidodörren, och hundarna följde dem med blicken, fortfarande sugna – Sugna på ben – Mina. Ensam med Evans längst fram sa jag: »Jaha?« Den stela skogen av händer, ur deras viskningar ett skrik på två ord: »Clare Kemplay…« Fler ben – »En ren tillfällighet«, sa jag, och såg – Gamla ben. »Ren tillfällighet«, upprepade jag och visste – Hos ingen annan finns frälsningen. En trappa upp, en kopp kallt te i ena handen: »Var är föräldrarna?« Dick Alderman: »Jim har kört hem dom till Morley.« »Vi borde åka dit igen.« Dick: »Tar vi min bil?« Jag nickade. Dick fimpade och sträckte sig efter rocken. »Dick?« Han vände sig om: »Ja?« »Var finns allt material om Kemplay?« »Va?« »Akterna i Clare Kemplay-fallet.« »Det är en ren tillfällighet«, suckade han. »Du sa det själv. Vad skulle det annars vara?« »Var i helvete är dom, Dick?« Han ryckte på axlarna: »Wood Street skulle jag tro.« »Tack.«

* 14


Dewsbury Road genom Beeston och därefter Elland Road tills den gick över i Victoria Road och Morley – Dick körde, jag satt med slutna ögon – Bara snögloppet, vindrutetorkarna och radion: »Parlamentet upplöstes under uppståndelse och lättnad inför valet den nionde juni, sökandet efter den försvunna tioåringen från Morley fortsätter, en treårig pojke påträffades död på en soptipp i Northampton, artonåring hängde sig i häktningscell, Nilsen kommer att åtalas för fler mord…« »Hur många tror du han hade ihjäl?« frågade Dick – »Inte en susning«, sa jag, fortfarande med slutna ögon. »Inte nån jävla susning alls.« Det snöade i mitten av maj, och Hazel Atkins hade varit försvunnen i nitton timmar – Borta. Morley polisstation – Fyra på eftermiddagen – Utredningsrummet: Kartor och svarta tavlan, tuschpennor och kritor, rutsystem och klockslag – Ett fotografi. Listor på poliser och deras distrikt, listor på hus och deras invånare – Gaskins ute i terrängen, Ellis knackar dörr – Evans flängde runt med pressen – Dick Alderman och Jim Prentice satt och väntade. Kritan i min hand, fläckarna på min kostym – Äggmackorna inslagna i alufolie, oätna. Jag tog av mig glasögonen. Jag torkade dem med näsduken. Det fanns inget mer att tillägga: Ute snöade det fortfarande och Hazel Atkins var fortfarande försvunnen – Tjugofyra timmar. 15


Hennes föräldrar i soffan, i det utkylda vardagsrummet, i det mörka huset – Gardinerna fördragna – Vilsna som vi andra. Det knackade på dörren – Jag såg upp. Dick Alderman: »Vad sägs om en sängfösare, chefen?« Jag skakade på huvudet. Slog ihop mappen, glasögonen åkte av och hamnade på bordet. »Clare Kemplay?« sa Dick med en blick på hennes mapp. »Jepp.« »Evening Post hade nåt om det«, muttrade han. »Kathryn Williams?« Han nickade. »Vad skrev hon?« »För nio år sen, samma skola«, sa han med en axelryckning. »Lite om Myshkin.« »Vad var det med honom?« »Gamla vanliga dyngan.« Jag tog glasögonen. Satte på mig dem igen, de tjocka linserna och de svarta bågarna. Jag satt och spände blicken i hans, tänkte – Jag är Ugglan: Jag är Ugglan och jag ser genom de här tjocka glasen i de svarta bågarna, ser igenom allt – Utan att blinka – Gamla vanliga dyngan – Allt.


K a pitel 2 N y t t hopp för Storbritannien: Lördag 14 maj 1983 – D-26. Dimma och blötsnö ända från Wakefield och hit: Park Lane Special Hospital, Merseyside – Ett ruttet, osunt ställe. Du knäpper av radion och valdebatten och vevar ner bilrutan. »Jag ska träffa Michael Myshkin«, säger du till vakten i grinden. »Och ni heter?« »John Piggott.« Vakten tittar ner på skrivplattan han har i handen, vinklar den mot sig för att det inte ska regna på den: »John Winston Piggott?« Du nickar. »Hans advokat?« Du nickar igen, inte helt övertygad. Han ger dig en repig besöksbricka: »Kör vägen runt till huvudbyggnaden och bilparkeringen. Anmäl er i receptionen där inne. De visar er vidare.« »Tack.« Du kör den svarta våta vägen fram till en låg grå byggnad, modern och sluten, galler överallt. Du parkerar och kliver ut i det dystra kalla ljuset, i blötsnön och regnet. Du trycker på en ringklocka och väntar utanför huvudbyggnadens stålport. Det hörs ett hårt klick, sedan en skarp signal. Du drar upp porten och kommer in i en stålbur. Du visar din repiga besöksbricka för vakten på andra sidan gallret och säger ditt namn. Han bankar två 17


gånger på en stång i gallret med sin svarta blanka batong. Nästa omgång lås släpper tag. Nästa skarpa signal ljuder och nu är du inne i väntrummet. En annan vakt ger dig en papperslapp med ett nummer. Han nickar mot en bänk. Du går dit och sätter dig mellan ett par gamlingar och en kvinna med ett gråtande barn. Du sitter och väntar i det fuktiga grå rummet, grått och fuktigt med lukten av människor som har kört många långa mil på grå och fuktiga vägar för att bli beordrade av överviktiga män i grå och fuktiga uniformer med svarta och blanka batonger att sitta och vänta på grå och fuktiga statliga stolar på bara fler tråkiga besked, alla lika grå och fuktiga, medan låskolvarna och reglarna glider upp och skjuter till och de skarpa signalerna skräller och numren ropas upp och de gamla människorna reser sig och sätter sig igen och barnet skriker och skriker tills en röst från en disk borta vid dörren hojtar: »Tjugosju!« Barnet har slutat skrika och modern tittar på dig. »Tjugosju!« Du reser dig. »Nummer tjugosju!« Framme vid disken säger du: »John Piggott, för besök hos Michael Myshkin.« En kvinna i grå uniform drar ett vått finger med nedbiten nagel från topp till botten på ett klottrigt papper, snorar och säger: »Syfte med besöket?« »Hans mamma bad mig hälsa på honom.« Hon snorar igen och tittar upp på dig: »Anhörig?« »Nej«, säger du. »Jag är advokat.« »Juridisk hjälp då alltså«, spottar hon fram, med ett uppblossande engelskt hat i rösten, rappt och hätskt. Du nickar, nästan rädd, oklart varför. Hon lämnar tillbaka besöksbrickan: »Första gången?« Du nickar igen, hennes andedräkt gammal och tätt inpå. »Patienten kommer att föras till besöksrummet och en vakt kommer att vara närvarande under hela besöket. Besök är be18


gränsade till fyrtiofem minuter. Ni kommer att placeras vid ett bord och måste förbli sittande så länge besöket pågår. Ni måste undvika all fysisk kontakt och får inte överlämna någonting direkt till patienten. Vill ni ge patienten något måste det ske via expeditionen och det kan bara vara sådana saker som står med på listan här«, säger hon och slänger åt dig en fotostatkopia. »Tack«, ler du. »Gå och sätt er igen och vänta tills en personal kommer och visar er till besöksrummet.« »Tack«, säger du en gång till och gör som du blir tillsagd. Trettio minuter och en papperssvan senare säger en gänglig vakt med blodfläckar på kragen: »John Winston Piggott?« Du reser dig. »Den här vägen.« Du går med honom till en ny dörr och ett nytt lås, ett nytt larm och en skarp signal, genom dörren och ut i en grå korridor där värmen är som i en bakugn och ljuset bländande. Framför en ny dubbeldörr stannar han och säger: »Ni vet vad som gäller?« Du nickar. »Sitta ner, ingen fysisk kontakt, ingen överlämning av varor, cigg, ja vad fan som helst«, rabblar han ändå. Du nickar igen. »Jag säger till när tiden är ute«, säger han. »Om ni får nog är det bara att hojta.« »Tack.« Därpå trycker vakten in en kod i en dosa på väggen. Det tjuter till och han rycker upp dörren: »Damerna först.« Du stiger in i ett grått rum med grå matta och grå väggar, två plastbord, båda med två plaststolar. Det finns inga fönster, bara en annan dörr mittemot – Inget te och inga kakor här inte. »Sitt«, säger vakten. 19


Du sätter dig på den grå plaststolen med ryggen mot den grå dörr som du just kommit in genom. Du lutar dig framåt, armarna på den grå repiga plastbordsskivan, blicken mot dörren mittemot. Vakten tar en stol från det andra bordet och sätter sig bakom dig. Du vänder dig om och frågar: »Hurdan är han, Myshkin?« Mannen tittar mot dörren, sedan mot dig och blinkar: »Ett pervo, precis som alla dom andra.« »Våldsam av sig?« »Bara med högerhanden«, illustrerar han. Du skrattar och vänder dig om igen och där står han, som på ett givet tecken – Som genom ett trollslag – I grå joggingbyxor och grå skjorta, kolossal med ett ännu större huvud: Michael John Myshkin, barnamördare. Du har slutat skratta. Michael Myshkin i dörröppningen, spott på hakan. »Hej«, säger du. »Hej«, ler Myshkin och blinkar. Hans vakt knuffar honom mot den grå plaststolen mittemot dig, stänger dörren, tar den sista stolen och sätter sig bakom Myshkin. Michael Myshkin tittar upp på dig. Du slutar glo. Myshkin tittar ner i det grå plastbordet. »Jag heter John Piggott«, säger du. »Förr bodde jag i Fitzwilliam, inte långt ifrån dig. Jag är advokat numera och din mamma bad mig att åka hit och prata med dig om att överklaga.« Du gör en paus. Michael Myshkin slätar till sitt smutsiga ljusa hår med en fet högerhand, testarna är tunna och kladdiga av olja. »Att överklaga är en väldigt utdragen och kostsam procedur, det kräver mycket tid och hjälp av olika människor«, fortsätter du. 20


»Så innan en byrå ger sig in i den djungeln för en klients räkning, måste man verkligen vara säker på att det finns goda grunder för en överklagan och att sannolikheten att nå framgång är stor. Och även det kostar en massa pengar.« Du gör en ny paus. Myshkin tittar upp på dig. Du frågar honom: »Förstår du vad jag säger?« Han torkar av högerhanden på joggingbyxorna och ler mot dig, de blekblå ögonen blinkar i det kvava grå rummet. »Du förstår väl vad jag säger?« Michael Myshkin nickar en gång, fortfarande leende, fortfarande blinkande. Du vänder dig mot vakten som sitter bakom dig. »Är det okej om jag antecknar lite?« Han rycker på axlarna och du plockar upp spiralblock och kulspetspenna ur din bärkasse. Du slår upp blocket och frågar Myshkin: »Hur gammal är du, Michael?« Han vrider på överkroppen och kastar en blick på vakten som sitter bakom honom, sedan tittar han på dig igen och viskar: »Tjugotvå.« »Jaså?« Han blinkar, ler och nickar igen. »Din mamma sa att du var trettio.« »Där ute«, viskar han, med vänster pekfinger mot de våta läpparna. »Och här inne då?« frågar du. »Hur länge har du suttit här?« Michael Myshkin ser på dig, ler inte, blinkar inte, och säger väldigt långsamt: »Sju år, fyra månader och tjugosex dagar.« Du lutar dig bakåt på plaststolen, knackar med plastpennan mot plastbordet. Du ser på honom. Myshkin slätar till håret igen. »Michael«, säger du. 21


Han tittar upp på dig. »Du vet väl varför du sitter här?« frågar du. »På det här stället?« Han nickar. »Berätta för mig«, säger du. »Berätta varför du sitter här.« »Det är för Clare«, säger han. »Vilken Clare?« »Clare Kemplay.« »Vad är det med henne?« »Dom säger att jag mördade henne.« »Och stämmer det?« säger du lågt. »Mördade du henne?« Michael John Myshkin skakar på huvudet: »Nej.« »Hurdå nej?« säger du, skriver ordagrant ner det han säger. »Jag mördade henne inte.« »Men du sa ju att du gjorde det.« »Dom sa att jag gjorde det.« »Vilka då?« »Polisen, tidningarna, domaren, juryn«, säger han. »Alla.« »Och du«, säger du. »Du sa det också.« »Men det gjorde jag inte«, säger Michael Myshkin. »Sa du det inte eller gjorde du det inte?« »Jag gjorde det inte.« »Men varför sa du att du hade gjort det om du inte hade det?« Myshkin slätar till sitt hår igen. »Michael«, säger du. »Det här är faktiskt väldigt viktigt.« Han tittar upp. Du upprepar: »Varför sa du att du hade mördat henne?« »Dom sa att jag måste.« »Vilka då?« »Alla.« »Vilka är alla?« »Pappa, mamma, grannarna, jobbet, advokaterna, polisen«, säger han. »Alla.« »Vilka poliser?« säger du. »Kommer du ihåg vad dom hette?« Michael Myshkin slutar släta till håret, ruskar på huvudet. 22


»Minns du hur dom såg ut?« Han nickar, med huvudet fortfarande nedböjt – Men du slutar anteckna, ser rakt in i uniformsögonen på mannen som sitter bakom Michael Myshkin, vet att du har ett par uniformsögon till bakom ryggen – Du säger: »Varför sa dom att du skulle göra så? Säga att det var du som mördade henne?« Michael John Myshkin tittar upp på dig. Han ler inte. Han blinkar inte. Han slätar inte till håret – Han säger: »För att jag vet vem som gjorde det.« »Du vet vem som dödade henne?« Han tittar ner i bordet, slätar till håret igen. Du börjar skriva: »Vem var det då?« Han slätar till håret, blinkar mot plastbordet. »Michael, om det inte var du, vem var det?« Han slätar till håret. Han blinkar. Ler. »Vem?« Ler och blinkar och slätar till håret och – »Vem?« Michael Myshkin ser upp på dig. Han säger: »Vargen.« Du lägger ner pennan. »Vargen?« Myshkin, i sina grå joggingbyxor och sin grå skjorta och kolossala kroppshydda och överdimensionerade skalle, nickar – Nickar och skrattar – Verkligen skrattar – Vakterna också. Skrattar och nickar och blinkar och slätar till håret, med spott på hakan – Michael John Myshkin, barnamördaren, skrattar – Spott på hakan, tårar på kinderna. Utanför i bilen, du startar motorn, knäpper på radionyheterna och tänder en cigarett. 23


»Thatcher ger försvaret högsta prioritet bland de nationella frågorna; tio kvinnor på Greenham Common arresterade när kommunfogdarna gick till attack; femtonårig pojke inför rätta i Northampton åtalad för mord på en treårig pojke; Hazel tredje dagen, sökandet fortsätter; Nilsen åtalad för ytterligare fyra mord: Kenneth Ockendon i december 1979, Martyn Duffey i maj 1980, William Sutherland i september 1980, Malcolm Barlow i…« Du stänger av radion och tänder en ny cigarett, sluter ögonen och lyssnar till regnet som knattrar mot biltaket: Fitzwilliam, för tre dagar sedan. Du stod i samma skval och väntade på att Pete, din bror, skulle dyka upp. Det gjorde han inte så du gick in och kremerade din mamma. Stod ensam längst fram och bet dig i insidan av kinden tills det inte ville sluta blöda och tårarna äntligen kom. Mrs Myshkin var där, mrs Ashworth och några till – Men nej, inte din brorsa. Mor Myshkin fick tag på dig när du var hemma igen och satt med billigt gult margarin från en gammal skinksmörgås på din billiga svarta kostym. Hon gned bort den med en tunn blommig näsduk och sa: »Då hälsar du på honom då?« Du öppnar ögonen. Du mår illa och det bränner till på dina fingrar. Du släcker cigaretten och trycker på radions knappar tills du hittar lite musik: The Police. »Mrs Myshkin?« Du står i en fungerande telefonkiosk på Merseyside och lyssnar till mrs Myshkin och det evinnerliga smattret av spöregn mot taket – »Jodå, han mår bra«, säger du. Regnet vräker ner, tända billyktor mitt under en blöt lördagseftermiddag i maj – »Jag behöver nog prata med er igen.« 24


Den sortens blöta lördagseftermiddag som du brukade fördriva hemma hos farbror Ronnie och faster Winnie på Thornhill Way, sitta där i deras kök och proppa i dig citrontarteletter och stora bitar vaniljpaj med hans gamla engelska motorcykel utspridd omkring dig på den spruckna linoleummattan, så rädd – »Kan jag komma förbi nån gång i början av nästa vecka?« Sitta med Pete i sidovagnen inne i garaget, lyssna till regnet som hamrar mot taket av korrugerad plåt, snäckorna i muren där ute är så vassa och fulla av smärta, lyssna till det evinnerliga smattret av spöregn mot taket och känna att man inte vill gå hem, inte vill gå till skolan på måndag, fasa för det – »Tisdag, om det går bra för er?« Den där vaga skräcken redan då – »Adjö så länge, mrs Myshkin.« Den där skräcken nu igen, allt mindre vag – Hon lägger på och du står där, i en fungerande telefonkiosk på Merseyside, och lyssnar till kopplingstonen – Kopplingstonen och det evinnerliga smattret av spöregn mot taket, och vill inte åka hem, vill inte åka till jobbet, fasar för det – Samma skräck nu: Lördag 14 maj 1983 – D-26. Samma skräck här – Hundar skäller – Smyger närmare. Vargar.


K a pitel 3 Rock’n’roll – Skiva i jukebox har hakat upp sig. BJ dansa inte. Eddie Dunford pekar gevär rakt mot bröst på BJ. Eddie frågar: »Varför just jag?« BJ säga: »Du blev varmt rekommenderad.« Eddie släpper gevär och vänder och går nerför trappa på Strafford och han är borta – Eddie är borta men BJ är kvar här – Här: Strafford, Wakefield – Nu: Tisdag 24 december 1974. Tänk, tänk, tänk. Hjärta skena, mun kippa efter luft, uppspärrade ögon se sig omkring: Grace bakom disk skriker och skakar hela hon, gubbjäveln borta vid fönster i total jävla chock rör inte på sig eller nåt, händer upp i luft fortfarande – Craven stå upprätt där mitt på golv, klet rinner ur öron, hans polare Dougie kryper mot mugg i sitt eget blod – Paul på rygg, tittar upp och blundar, ligger och dör – Bossiga Derek Box redan där – Död. »Fan«, säga BJ, tänka – Tänk, tänk fort som fan: Över till Derek och öppna hans jacka och plocka ut plånbok, ta klocka och ring som bonus – 26


Paul piper fortfarande luft, BJ ta hans pengar och klocka – »Svin«, väser han. »Schyysch«, spotta BJ till svar – Sirener då, BJ höra sirener – Fan – BJ slänga slantar åt han och BJ säga till Grace: »Hörru, vi måste ut härifrån.« Men hon är fortfarande bara skräck och skrik, blod på blus och blod i hår – »Kom igen!« gasta BJ. »Dom är fan här när som helst!« Hon rör sig inte ur fläcken. »Du kommer att råka illa ut.« In bakom disk för och ruska om na men det tjänar fan inget till så BJ ta kvällens intäkter ur kassa, vråla rakt upp i ansikte på na: »Dom har ihjäl oss allihopa!« Ingenting – BJ slå till na – Däck och bromsar och bildörrar utanför – Fan, fan – BJ hoppa över bardisk – Fan, fan, fan – BJ inte komma ut på framsida, måste ta bakväg. »Grace!« ropa BJ för sista jävla gång. »Kom igen!« Men hon rör fan inte ett finger – Fan, fan, fan, fan – Fan ta na. BJ störta genom korridor och knuffa upp bakdörr, springa rakt ut i natt och stentrappa då BJ höra: PA NG! Ljud från annat gevär – Fan, fan, fan, fan, fan – Nerför stentrappa, nere när BJ hör ett nytt: PA NG! Nytt gevär – 27

9789186629885