Issuu on Google+


Fler böcker av s. j. Bolton: Nu ser du mig Livrädd


S J Bolton

ODODLIG Oversattnin g lilian & karl g fredriks son

mod ernista stockhOlm


prolog » D e t sägs att det är som att skära i smör, när man skär i ungt kött.« För en sekund satt terapeuten tyst. »Och är det så?« frågade hon. »Nej, det är bara skitsnack.« »Nå, hur är det då?« »Första biten är lätt. När huden spricker upp, när det första blodet väller fram. Så länge kniven är vass så går det hur lätt som helst. Men efter det där första snittet får man jobba ganska hårt.« »Jag kan tänka mig det.« »För det första kämpar kroppen emot. Från det ögonblick man skär försöker den läka sig själv. Blodet börjar koagulera, artären eller venen, eller vad det nu är som du har öppnat, försöker sluta sig och huden alstrar det där äckliga, gula ämnet som så småningom bildar en sårskorpa. Det är faktiskt inte så lätt att fortsätta efter det där första snittet.« »Det verkar som om det framför allt handlar om det första snittet för dig, skulle man kunna säga det?« Patienten nickade jakande. »Absolut. När jag har kommit så långt att kniven rör vid huden blir oväsendet i mitt huvud nästan outhärdligt – det känns som om skallen skulle sprängas. Men så kommer den där första bloddroppen och sedan nästa och sedan rinner det bara på.« Patienten lutade sig ivrigt fram nu, som om bikten, när den väl hade börjat, var omöjlig att stoppa. »Jag ska tala om för dig hur det känns – det är som det där första riktiga snöfallet på vintern, när allt plötsligt blir vackert och världen blir alldeles tyst. Ja, blodet gör exakt samma sak som snön. 9


Plötsligt betyder smärtan ingenting, allt det där oväsendet i mitt huvud har försvunnit. I och med det där första snittet har jag på något sätt hamnat på en helt annan plats. En plats där jag äntligen känner frid!« Varsamt, nästan ursäktande, stängde terapeuten sin anteckningsbok. »Vi måste sluta nu«, sa hon. »Men tack ska du ha, Lacey. Jag tror att vi kanske äntligen börjar komma någonvart.«


1 Torsdagen den 14 februari Ve m o d e t fanns alltid inom honom. Ett tungt tryck över bröstet, en bitter smak i munnen, en återhållen suck som alltid väntade bortom nästa andetag. För det mesta kunde han låtsas att det inte fanns där, han hade blivit så van vid det under årens lopp, men i det ögonblick då tankarna skiftade från det omedelbara till det viktiga fanns det där igen, som ett monster som lurade under sängen. Ett djupt, oföränderligt vemod. Barney väntade på att Big Ben skulle slå fjärde slaget i klockan åtta innan han stoppade brevet i brevlådan. Vemodet bleknade lite, han hade gjort precis som han skulle. Den här gången kunde det kanske fungera. När han var klar med sin viktiga uppgift kände han sig avslappnad och redo att börja lägga märke till saker och ting igen. Någon hade klistrat upp ett anslag på den närmaste lyktstolpen. Ett foto på de försvunna pojkarna, de tioåriga tvillingarna Jason och Joshua Barlow, fyllde större delen av A4-arket. Båda två hade mörkblont hår och blå ögon. Den ena tvillingen log på fotot, hans nya vuxentänder såg obekvämt stora ut i munnen på honom, medan den andre var den allvarliga typen. Båda två beskrevs som 140 centimeter långa och spensliga för sin ålder. De såg exakt likadana ut som tusentals andra pojkar som bodde i South London. Precis som de två, eventuellt tre, som hade försvunnit före dem. Någon iakttog honom. Barney visste alltid när det skedde. Han fick en känsla – inte en fysisk sådan, inte som någon stickande känsla mellan skulderbladen, eller som om något iskallt brände 15


till i nacken, utan bara en överväldigande känsla av någon annans närvaro. Någon vars uppmärksamhet var riktad mot honom. Han brukade känna det och lyfta blicken, och det kunde vara hans far med sitt konstiga, fundersamma leende, som om han just betraktade något fantastiskt och förbryllande, inte bara den elvaårige sonen. Eller en av hans lärare, Mrs Green, vars höjda ögonbryn fick honom att förstå att han hade suttit och dagdrömt igen. Barney vände sig om och såg genom tidningsaffärens fönster hur mr Kapur knackade på sitt armbandsur. Barney sparkade ifrån och gled elegant fram till dörren. »Du borde inte vara ute så här sent, Barney«, sa mr Kapur, vilket han hade tagit för vana att göra de senaste veckorna. Barney öppnade det höga kylskåpet och sträckte sig efter en cola. »Femtio pence minus tio procent i personalrabatt«, sa mr Kapur som han alltid gjorde. »Det blir fyrtiofem pence, Barney.« Barney lämnade fram sina pengar och stoppade ned burken i fickan. »Du går väl raka vägen hem nu?« frågade mr Kapur, men hans ord drunknade i ljudet av dörrklockan när Barney öppnade dörren. Barney log mot den äldre mannen. »Vi ses i morgon, mr Kapur«, sa han, samtidigt som han drog upp dragkedjan på jackan lite högre. Det blåste en bister vind från floden när Barney fick upp farten på sina rollerblades och susade fram österut på trottoarer som fortfarande glänste regnvåta. Vinden förde med sig en otrevlig lukt av diesel och fukt och Barney fick som alltid en känsla av att floden sträckte sig efter honom. Han föreställde sig hur den rymde från de strandbankar som höll den fången, hur den hittade underjordiska vägar, avlopp, kloaker, hur den trängde sig upp och in i staden. Det var omöjligt för honom att vara i närheten av floden utan att tänka på hur det svarta vattnet flödade under gatan, ett intrång så smygande, så försiktigt, att ingen utom han själv skulle lägga märke till det förrän det var för sent. Han hade anförtrott sin far farhågorna en gång, men han hade bara skrattat. 16


»Barney, jag tror att du missar några grundläggande fysiska lagar«, hade han sagt. »Vatten flyter inte uppåt.« Barney hade inte nämnt det någon mer gång, men han visste mycket väl att vattnet ibland visst rann uppåt. Han hade sett bilder av ett London översvämmat av högt tidvatten, läst beskrivningar av hur höga vårfloder hade sammanfallit med starka strömmar nedströms så att flodens fängelsemurar inte hade klarat av att hålla den instängd. När vattnet hade fått chansen att frigöra sig hade det tagit ett språng från flodbankarna och dånat fram genom London som en uppretad mobb. Det kunde hända. Det hade snöat i Chiltern Hills. Snön skulle smälta och tövattnet skulle ta sig ned genom de mindre tillflödena tills det nådde Themsen, vilken skulle flöda allt ymnigare och allt snabbare när den närmade sig huvudstaden. Barney ökade farten medan han grunnade på hur snabbt han skulle behöva åka på sina rollerblades för att undkomma högvattnet. När Barney kom fram till allaktivitetshuset såg byggnaden övergiven ut. Det lyste ingenstans, så till och med vaktmästaren hade gått, vilket innebar att klockan måste vara över nio. Med en välbekant känsla av bävan såg han på armbandsuret. Han hade sagt god natt till mr Kapur strax efter klockan åtta. Tidningsaffären låg tio minuter bort på rollerblades. Nu hade det hänt igen. Tid hade på ett oförklarligt sätt försvunnit. En röst från andra sidan muren, ljudet av hjul mot järn. De andra väntade på honom inne på gården, men plötsligt ville Barney ingenting hellre än att fara raka vägen hem. Förr eller senare – förr om han var skärpt och det var han ju, inte sant? Alla var överens om att Barney var intelligent, kanske lite udda ibland, men skärpt – skulle han bli tvungen att berätta för någon om de där försvunna timmarna. Ett lågt skratt. Han tyckte att han hörde sitt eget namn nämnas. Han sköt undan sina bekymmer och fortsatte runt hörnet. Allaktivitetshuset hade på den viktorianska tiden varit en liten fabrik. En samling uthusbyggnader och en asfalterad gård omgav det, 17


alltihop omgärdat av en hög tegelmur med järnstaket överst. Inne i huvudbyggnaden fanns ett bibliotek, ett dagis, ett fritidshem och en ungdomsgård. Barney och hans vänner hängde på fritidsgården flera kvällar i veckan, men det var sedan allaktivitetshuset hade stängt som stället blivit deras eget. I gränden på baksidan sträckte sig Barney efter den lösa stången i staketet och gjorde sig redo att dra sig upp. I den här staden finns det alltid någon som iakttar en. Hur kom det sig att han hade fått det där på hjärnan just nu? Varför skulle han just nu komma ihåg det där föredraget som en kvarterspolis hade hållit i skolan? Hon hade talat om att varenda Londonbo kunde räkna med att fastna på övervakningskameror flera hundra gånger om dagen. Men Barney visste med säkerhet att det inte fanns några kameror i gränden eller på de kringliggande gatorna, och inte heller vid huset. Det var ett av skälen till att hans gäng höll till där. Han lät blicken glida över husraden på andra sidan gatan, spejade efter ljus i fönstren, gardiner som inte var fördragna, blänket av ögon som skulle bekräfta det han visste – att det var någon som iakttog honom. Ingenting. Men det var någon som gjorde det, och med den förvissningen bultade det till i bröstet på honom som om hans hjärta plötsligt hade lagt i en högre växel. Okej, här var han, i staden där fem pojkar i hans ålder hade försvunnit på lika många veckor, helt på egen hand i exakt den del av London där de alla hade bott, och någon som han inte kunde se iakttog honom. Barney kravlade in genom hålet i staketet med sina rollerblades fortfarande på fötterna, och han visste att det var helkorkat att göra det, men adrenalinet och beslutsamheten gav honom i alla fall styrfart. Han rullade framåt. Okej, på vilken sida av muren fanns ögonen? Gatusidan eller fabrikssidan? Avskurna från honom av en närmare tre meter hög rejäl viktoriansk tegelmur och järnstaket, eller instängda tillsammans med honom? Han kände det som om han hade en blytung klump i magen när han 18


insåg att han kanske just hade begått det största misstaget i vad som skulle bli ett mycket kort liv. Han kunde inte längre höra de andra. För tillfället var det bara en elvaårig pojke, en mycket hög mur och ett par osynliga ögon. Precis framför honom, mellan Barney och den stora gården, låg indianbyn: fem små wigwamer, där de mindre barnen lekte under dagen. Inte ens en normal kväll kunde Barney titta på dem utan att föreställa sig att någon – kanske en liten knatte som hade blivit kvarglömd av någon disträ förälder – smygtittade på honom i mörkret. Han tyckte inte om att vara i närheten av indianbyn på kvällen, inte ens utan… Han kollade den mörka insidan av var och en av wigwamerna i tur och ordning innan han rörde sig framåt. Ingenting. Ingenting som han kunde se. Alldeles bortom wigwamerna syntes en av muralmålningarna som hade gjorts på insidan av muren. Pirater klädda i scharlakansrött med siktet inställt på fjärran skatter hängde fast vid relingen på en galjon på ett stormigt hav. På dagtid såg målningarna bleknade ut, målarfärgen flagnade på vissa ställen. Under de mörka timmarna gav det orangefärgade skenet från gatlyktorna liv åt dem. De gröna skogarna kring grindarna fick djup och man fick en känsla av att hemligheter lurade bakom de jättelika träden, och den stjärnklara natthimlen bortanför skateboardrampen verkade oändlig. I det dunkla ljuset verkade det som om till och med piraterna iakttog honom. Till sist kunde han från fabriksbyggnadens hörn kika in på fyrkanten som utgjorde huvuddelen av gården. Lättnaden gjorde nästan ont. Överst på skateboardrampen satt fyra gestalter tyst och stilla. Hans bästa kompis, Harvey, och Sam och Hatty, en kille och en tjej som gick i samma klass som Harvey, och slutligen Lloyd som var ett par år äldre. I motljuset från gatlyktan såg det ut som om de var helt klädda i svart. Barney uppfångade ett blänk av ögonvitor när en av dem vände sig om. Han kunde också se svag glöd från ett par cigaretter. När Barney såg sitt gäng som 19


såg helt avspända ut, i färd med att göra det som de alltid gjorde, började han också lugna ned sig. För en gångs skull hade hans instinkter gett falskt larm. Ett plötsligt ljud, högt och gällt, hördes precis ovanför hans huvud. Sedan hoppade någon ned och grep honom om halsen.


2 B a r n e n var vackra. De låg hopkurade på sidan, som om de sov sked. Fingrarna på pojken som låg främst såg ut som om de skulle börja röra sig och sträckas ut, som om solskenet och hans inre klocka hade sagt åt honom att det var dags att vakna. Inte ens i det kalla ljuset i tältet såg han död ut. Det gjorde inte heller hans bror, som låg tätt intill honom med ena armen vårdslöst slängd över syskonets bröst. »Chefen!« Dana ryckte till. Hon hade sträckt sin behandskade hand mot den närmaste pojkens panna där en fuktig lock hade fallit fram. Hon hade varit på vippen att stryka bort den ur ögonen på honom, som en mor skulle ha gjort. Hon ville fortfarande göra det – ville släta till den, stryka den bakåt över hans huvud, dra upp täcket över deras skuldror och skydda deras hud från nattluften, luta sig över dem och låta läpparna snudda vid de mjuka kinderna. Korkat. Hon hade inga barn, hade aldrig i hela sitt liv hyst några moderskänslor. Tänk att de skulle slå till nu, att ett par döda tioåriga pojkar skulle bli det som väckte dem till liv. »Chefen«, upprepade den andra levande människan i tältet, en kraftigt byggd man med glesnande rött hår och flyende haka. »Tidvattnet stiger snabbt. Vi måste snabba på med att få dem härifrån.« Kriminalkommissarie Dana Tulloch, från det speciella utredningsteam som var baserat i Lewisham, lät kriminalinspektör Neil Anderson hjälpa henne på fötter. De gick ut ur polistältet och in i den lukt av salt, ruttnande växtlighet och bensinångor som präglade nattluften i den del av Themsen där tidvattnet kom och gick. Folkmassan som stod och väntade på Tower Bridge 21


skruvade förväntansfullt på sig. Det blixtrade till när någon tog ett foto av dem. När hon och Anderson hade gått därifrån intog andra snabbt deras plats. Om lite mer än en halvtimme kunde stället vara dränkt av flera meter vatten. De båda kriminalarna gick längs stranden i riktning mot muren mot gatan som löpte längs kajen. »Precis under Tower Bridge«, sa Dana, och lyfte blicken mot den massiva stålkonstruktionen. »Ett av de mest kända landmärkena i London, för att inte tala om att det är en av de mest trafikerade platserna. Hur tänker han egentligen?« »Han är en fräck jävel«, instämde Anderson. Dana suckade. »Vem var först på platsen?« frågade hon. »Pete«, svarade Anderson och såg sig omkring. »Han var här för bara någon minut sedan.« Dana såg på medan ännu fler brottsplatsundersökare försiktigt tog sig nedför Horselydown Old Stairs, den slemmiga cementtrappa som var den enda vägen ner till den här biten av flodbanken. »Han tar död på dem i allt snabbare takt, Neil«, sa hon. »Vi har aldrig hittat dem så här fort tidigare.« »Jag vet, chefen. Här kommer Pete.« Kriminalassistent Pete Stenning, trettioett år, lång och stilig med mörkt lockigt hår, kom joggande med lätta steg nedför trappan för att ansluta sig till dem. »Vad kan du berätta för oss, Pete?« frågade hon när han hade kommit tillräckligt nära. »En blomsterhandlare i närheten fick syn på dem klockan 20:15«, sa Stenning. »Jag har just varit hos honom. Han hade haft en jäktig dag, eftersom det är Alla hjärtans dag och han har ett stort bröllop i morgon, så han och ett par av hans anställda arbetade över. Han behövde ta en cigg och rökning på gatan ses inte med blida ögon, så han brukar gå ned genom gränden och nedför Horselydown Stairs. Han säger att han tycker att det är lugnande att titta på floden och så finns det lä där ifall det skulle vara skitväder. Det är hans ord, inte mina.« 22


»Och han fick syn på dem?« »Det kom precis tillräckligt med ljus från Brewhouse bakom och bron framför, säger han, men han var inte helt säker på vad det var han såg förrän han gick ned till stranden. Och innan ni frågar, så såg han inget mer. De två kvinnorna i affären bekräftar det han säger.« »Några funderingar över hur de har kommit dit?« frågade Anderson. »Kan ha kommit med båt«, sa Stenning, »men för min del tvivlar jag på det. Det här är ett jävligt förrädiskt ställe att ta in en båt på om det inte är ordentligt högvatten.« Han gjorde en gest mot flodkanten. »Det finns rester av en viktoriansk kajanläggning alldeles under vattenytan där«, fortsatte han. »Om man rammar den i vilken fart som helst är risken stor att båten går under.« »Landvägen då?« sa Dana. »Mer troligt«, sa Stenning. »Det är en sak ni borde se«, fortsatte han. »Bara en liten bit längre bort under bron.« Dana och Anderson följde efter Stenning in i skuggorna under Tower Bridge och försökte ignorera de sträckta halsarna och de intensivt stirrande blickarna bara ett par meter ovanför dem. Sedan vändes all uppmärksamhet från poliserna till de små svarta plastsäckarna som bars ut från polistältet. Pojkarna fördes bort. Ett och annat upprört utrop hördes, som om polisen på stranden bar ansvaret för det som hade hänt barnen. Under bron höll uniformerade poliser med ficklampor fortfarande på med att finkamma den korta bit av strandbanken som fortfarande var tillgänglig. En liten yta hade spärrats av med polistejp. Stenning lyste med ficklampan på den. »Fotavtryck?« frågade Anderson. »Stora avtryck som ser ut som gummistövlar«, sa Stenning. »Det ser ut som om det skulle vara samma trampyta som de vi hittade i Bermondsey. Men saken är den att det inte var nödvändigt för honom att komma hit. Titta där.« Han pekade mot trappan. 23


»Han bar dem nedför trappan, sedan några meter längs stranden till den plats där vi hittade dem. Man kan tycka att han skulle ha velat få det överstökat så fort som möjligt. Men ändå går han hela vägen hit, en omväg på – vad kan det vara? – åtta meter för att lämna ett fotavtryck.« »På den enda biten sand som man kan se på den här stranden«, sa Dana. »Exakt vad jag tänkte, chefen«, sa Stenning. »På klipporna och på gruset skulle han inte ha lämnat några avtryck. Vad han gör är att han går bort till en sandfläck som lämpligt nog råkar ligga under bron och är skyddad från regn. Han ville att vi skulle hitta det.« »Fräck jävel«, sa Anderson. »Vem då? Han eller jag?« »Båda två. Är det okej med dig att följa med liken?« Stenning svarade ja på detta och gav sig av för att följa efter likbilen som körde i väg med pojkarnas döda kroppar. »Jag sätter i gång med att knacka dörr, om det är okej«, sa Anderson. Dana nickade. Anderson blev alltid otålig om han tvingades hålla sig stilla mer än några minuter under en utredning. »Någon måste ju ha sett någonting«, fortsatte han. »Även om de inte vet om det än.« Han vände sig om för att gå, men ångrade sig och vände sig om till hälften. »Hur är det, chefen?« frågade han henne. Hon borde inte säga något till honom, säga att allt var okej. Det var viktigt för teamet att hon var okej. »Det här skrämmer mig, Neil.« Hon såg hur han ryggade till lite och hur ögonen smalnade. »Ni är den kriminalkommissarie som haffade Jack the Ripper«, sa han. »Jag kan slå vad om att det är han som är rädd för er.« Anderson älskade att säga sådant som han trodde var det rätta att säga. Även om det rätta var en uppenbar kliché. »Det var Mark och Lacey som haffade Jack the Ripper«, sa 24


hon. »Det var bara det att det var jag som fick äran. Och jag var aldrig så rädd för Jack som jag är för den här. Fyra pojkar döda på två månader. Ytterligare en saknas fortfarande. Och han har ökat takten. Han tar dem snabbare och han dödar dem snabbare. Hur länge dröjer det innan nästa?«


3 N ä r långa fingrar slöt sig om halsen på Barney tappade han sin burk med cola, hjulen på hans rollerblades gled undan och han föll nästan omkull. Två starka händer höll honom upprätt. »Ta det lugnt, Barney, kissa inte på dig.« Åh fan, fan, fan! Barney var ett enda dallrande nervknippe, han hade blivit svettig över hela kroppen och han undrade om det kunde vara någon tröst att det hade visat sig att han hade rätt, när han hade betett sig som en mes. Vad i helvete höll Jorge på med? »Jävla tönt!« lyckades han få fram. Jorge, hans bäste kompis storebror och gängets obestridde ledare, hade gömt sig på taket till cykelskjulet. För att Barney skulle kunna dölja det faktum att han var knallröd i ansiktet och att snoret hade runnit ur näsan på honom böjde han sig fram för att ta upp den nu tillbucklade colaburken. »Hur länge har du suttit där uppe?« frågade han, när han hade torkat näsan på ärmen och rätat upp sig. »Ett par minuter bara.« Jorge försökte inte ens dölja sitt flin. »Jag såg dig borta i hörnet.« Okej, djupa andetag nu. Det var mörkt, så ingen skulle nog lägga märke till att han var svettig i pannan. Han hade inte kissat på sig i alla fall, tack och lov. »Har du varit och repeterat?« frågade han i ett försök att låta som vanligt. Jorge nickade. »Morsan sms:ade mig och sa att jag skulle hämta Harvey på hemvägen.« Jorge hoppade på sin skateboard och sparkade i väg i riktning mot de andra. Han lämnade efter sig en känsla av uppdämd energi som var ovanlig, till och med för honom. Harvey hade på sistone klagat över att Jorge hade kommit hem från repetitionerna 26


helt uppskruvad. Att det ibland tog flera timmar för honom att varva ned. Om han regelbundet höll på med sådana spratt som det han just hade utsatt Barney för, så förstod Barney att Harvey var skitförbannad. Resten av gänget såg på medan först Jorge och sedan Barney tog sig uppför rampen till dem. »Ditt hår är grönt«, sa Hatty och såg på Jorge. Jorge kastade med huvudet och rufsade om i sina spretiga, vanligtvis silverblonda hårtestar. »De som fixar håret ville testa det«, sa han, som om det var fullständigt normalt för »dem som fixar håret« att intressera sig för en fjortonårig pojkes hår. »Grönt hår för att matcha kostymen. De ska sticka in löv i det också. Båda de andra är jättesura eftersom de har mörkt hår och det passar helt enkelt inte så bra på dem.« Jorge ville bli skådespelare. Några månader tidigare hade han provspelat för en pjäs i West End och fått rollen. Eftersom han bara var fjorton år var han till sin stora irritation tvungen att dela rollen med två andra pojkar. Pojkar som, om man fick tro Jorge, inte hade en bråkdel av hans begåvning. »Har jag missat något?« undrade Barney, som var medveten om att han borde ha kommit dit för en timme sedan. »Nä«, sa Harvey. »Lloyd vann darttävlingen, men då kastade Sam en pil i häcken på Tom Rogers och vi blev vänligt men bestämt ombedda att lämna stället.« »Man kan inte lämna er ensamma i fem minuter«, sa Jorge. »Blev ni portade?« undrade Barney. »De sa att de inte ville se oss under resten av veckan«, sa Lloyd, en storögd mörkhårig pojke som gick i samma klass som Jorge. »Sedan sa de att vi skulle gå raka vägen hem och inte stå och hänga utanför.« »Som vi gör nu?« sa Barney. »Ja«, medgav Lloyd storögt och allvarligt. »Att stå och hänga på det här sättet skulle vara väldigt fel.« Hatty reste sig utan ett ord och satte av nedför rampen. Hon 27


var den i gänget som var bäst på rollerblades, möjligen med undantag för Barney. Hon susade uppför andra sidan och hejdade sig vid räcket. Lloyd, Sam och de båda bröderna granskade ett snett hjul på Harveys skateboard. Det var bara Barney som såg hur Hatty lyfte huvudet som en hund som just har fått vittring på något. Hon tittade på något en bit längre bort. Efter att ha stirrat ett par sekunder vände hon om och susade tillbaka till pojkarna. »Gissa vem som är här igen«, sa hon med låg röst. De andra vände sig om, några tittade på Hatty, medan de andra försökte se vad det var hon hade sett. »Var?« »Nu drömmer du igen, Hatty.« Barney såg förbi fabrikens uthus som nu användes som förvaringslokaler, bortom muren och staketen som omgav gården, ut på gatorna i South London. Radhus på andra sidan gatan, bortom dem det jättestora övergivna huset med sitt utsirade murverk av tegel och blanka, svarta fönster. Han slutade blinka, slutade titta efter något särskilt, och väntade medan han nollställde blicken tills han inte längre såg konturerna av byggnaderna, trottoarens linje, horisonten. Precis som han visste att de skulle göra började bilderna framför honom brytas sönder, förlora sin struktur och förminskas till sin enklaste form. Han väntade på att mönstren skulle dyka upp. Och sedan såg han tydligt vad som avvek. Där stod hon, hennes ansikte var blekt emot tegelmuren, hennes mörka kappa blankare, så att den återspeglade mer ljus än hennes omgivning. Han undrade hur länge hon hade stått där den här gången och om den där känslan av att vara iakttagen som han haft tidigare enbart hade haft med Jorge att göra. Han blinkade och allt han såg blev återigen normalt. »Hon står bakom den röda bilen«, sa han. »Man kan bara se huvudet och axlarna på henne.« »Knäppgök!« »Men vad vill hon då?« »Jävla pervers typ, stå och spionera på småungar. Jag tycker att vi borde ringa snuten.« 28


»Hon är snuten«, sa Barney. »Hon är kriminalpolis.« Tystnad, sedan: »Är du säker?« frågade Jorge. Barney nickade. »Hon bor granne med oss«, sa han. »Hon heter Lacey, tror jag.« »Jaha, men vad gör hon? Håller ett öga på dig?« »Vi känner henne knappt«, sa Barney, som visste att han skulle råka väldigt illa ut om Lacey berättade för hans pappa vart han tog vägen om kvällarna. Jorge stod och stretchade nacken och stirrade rakt på polisen. Hon fortsatte att titta. En lätt krökning syntes på Jorges överläpp. »Skit också!« sa Hatty med gäll röst. »Vad är det?« De andra vände sig från polisen till flickan som stod mitt ibland dem. »Tappat örhänget«, sa Hatty och strök undan håret så att hennes små öron syntes. I det ena satt ett litet guldörhänge i form av ett löv. Det andra var tomt. »Stå stilla«, sa Barney och sträckte ut handen. Han trodde inte att han någonsin hade känt något så mjukt som Hattys hår, kanske med undantag för pälsen på de långhåriga kaninerna i djuraffären. När han rörde vid det fick han en pirrande känsla som gick ända ned i maggropen. Där var det! Han höll den lilla guldbiten mellan fingrarna och släppte ned den i Hattys utsträckta hand. Inte örhänget, utan bara en del av det. »Det där är bara skruven«, sa Hatty. »Fan, det kan vara var som helst.« »Hoppa upp och ner«, rådde Jorge henne. »Det har antagligen fastnat i något.« När Hatty ruskade på sig så att stålet under dem började dallra och knaka, reste sig Barney och rullade nedför rampen. Han åkte upp och ned flera gånger medan han tittade ned. Ingen skymt av det borttappade örhänget. »Jag måste sticka«, sa Sam. »Jag har fortfarande inte skrivit det där jävla referatet från studiebesöket.« Hatty sa att hon också skulle gå hem. 29


»Jag och Harvey följer dig hem«, sa Jorge, medan bröderna rullade nedför rampen till den plats där Barney var. »Glöm inte att en pervers typ går lös här i området.« »En pervers typ som dödar pojkar«, sa Hatty, vars ansikte fortfarande var förvridet i besvikelse över det borttappade örhänget. »Vad är det du försöker säga?« »Och exakt vilken del av ›kom raka vägen hem med din bror‹ var det som du inte förstod?« Gänget hoppade praktiskt till samtidigt. De hade varit så koncentrerade på polisen som iakttog dem utanför grindarna att de helt och hållet hade missat att lägga märke till den andra kvinnan som dykt upp på gården utan att någon av dem, inte ens Barney, hade sett henne. »Hur kom du in?« undrade Harvey och vände sig om för att kontrollera grindarna. »Jorge väger mer än vad jag gör«, svarade den lilla silverhåriga kvinnan, »och är flera centimeter längre än jag. Om han kan klämma in sig genom öppningen i räcket, så kan jag det också.« Hon såg sig om på gården, på de höga murarna, den mörka byggnaden, grindarna. »Varför får jag en känsla av att ni inte borde vara här?« »Du sa att du skulle jobba«, sa Jorge. Jorge och Harveys mamma var frilansfotograf. Ibland var hon borta hela natten i beredskap på en nyhetsbyrå och Harvey och Jorge togs om hand av sin gamla farmor. Deras pappa, som hade varit krigskorrespondent för BBC, hade dött innan Harvey var född. »Jobbet är klart«, svarade modern. »Och det är det här lilla partyt också. God natt allihop. Marsch i väg nu, och gå raka vägen hem!« Bröderna och Hatty tog farväl innan de sneddade över gården bakom Jorges och Harveys mamma. »Kommer du?« frågade Lloyd Barney. Barney nickade. »Min pappa kommer att tjafsa med mig om 30


jag blir senare än så här«, sa han. »Jag ska bara kolla lite snabbt efter Hattys örhänge. Vi ses.« När Barney var ensam tog han en sista runda över gården men höll sig på tryggt avstånd från indianbyn. Regnet som hade fallit tidigare hade åstadkommit en smal rännil som rann runt gårdens utkant. Barney rörde sig långsamt, följde regnvattnets flöde tills dräneringsröret försvann under jord och ett järngaller fångade upp skräpet. Sedan slutade han blinka och nollställde blicken. Det tog alltid längre tid för mönstren att bildas på kvällen, men efter ett eller annat ögonblick kom de. Och där var det. Det hade fastnat på undersidan av ett omslag till en chokladkaka. Han böjde sig ned, tog upp papperet ur rännan och räddade Hattys örhänge. Med strålande ansikte såg sig Barney om, han hade för ett ögonblick fullständigt glömt bort att de andra hade gått. Han hade aldrig tidigare varit ensam vid allaktivitetshuset. Han hade inte riktigt insett hur höga murarna var, eller hur mörka skuggorna under dem blev när det inte fanns någon i närheten som distraherade honom. Han såg rakt på den målade långhåriga flickan på muren mittemot. Hon satt på en klippa, mitt i havet. Hon log mot honom, men inte på något trevligt sätt och hennes konstiga gröna ögon tycktes säga att hon visste en hemlighet, att hon bara bidade sin tid innan hon berättade den. Ett plötsligt rasslande bakom honom fick honom att hoppa till. Vinden, som normalt inte kunde ta sig förbi murarna, blåste omkring en chipspåse. Dags att ge sig av. Han lämnade gården och skrinnade ut på huvudgatan. Kanske skulle han få tillfälle att ge Hatty örhänget i enrum. Han skulle sträcka ut handen och varsamt fästa det i hålet på hennes vänstra örsnibb. »Barney!« Han hoppade till igen som om han blivit skjuten. Han hade inte märkt att poliskvinnan närmade sig, han hade totalt glömt bort henne. »Hej«, sa hon när hon var framme hos honom. »På väg hem?« 31


Han nickade. »Vi borde gå tillsammans«, sa hon. »Det är ganska mörkt.« »Okej«, instämde han. Han kunde förflytta sig i gångfart om han ville, men i rättvisans namn drog hon inte benen efter sig. Hon var längre än han och mager, med långt hår som hon hade satt upp i en hästsvans. Det verkade som om hon aldrig brydde sig om hur hon såg ut. Å andra sidan såg hon alltid helt okej ut. »Är du i tjänst?« frågade han, när de hade gått halvvägs längs gatan. »Nej«, sa hon. »Jag jobbar inte för tillfället. Jag är sjukskriven.« Han sneglade på henne. Hon såg inte sjuk ut. För det första gav hon sig ut på en löprunda varje morgon. Han hörde hur hon gav sig av när han gjorde sig i ordning för att gå till tidningsaffären och de kom ofta tillbaka hem samtidigt. Ibland hade han sett henne cykla i väg med en träningsväska över axeln. Och på kvällarna gick hon ofta hemifrån till fots och kom hem några timmar senare. Barney kände ett ögonblicks tacksamhet för att han inte var ensam. Det här var den enda biten av hemvägen som han oroade sig för, när han måste passera det gamla huset. Trots säkerhetsstängslet, trots att alla dörrar och fönster på bottenvåningen var förspikade, kunde han inte hjälpa att han kände det som om någon kunde finnas där inne, redo att hoppa fram. »Det där huset får mig att rysa«, sa han. »Du skulle se insidan«, sa hon. »Ungdomar och hemlösa brukade bryta sig in här innan fönstren blev ordentligt förspikade. Vi brukade ofta få göra utryckningar hit.« De var framme vid gathörnet och hade passerat det gamla huset. »Barney, jag vet att jag inte har något med det här att göra«, sa hon, »men jag är inte så säker på att det just nu är tryggt för dig och dina kompisar att vara ute efter att det blivit mörkt.« »Vi håller ihop«, svarade Barney. »Vi håller koll på varandra. Och Jorge och Lloyd är nästan femton.« Han väntade på att Lacey skulle påpeka att han hade varit 32


ensam när hon träffade honom och tänkte svara att han var snabb. Att ingen skulle hinna ifatt honom till fots när han väl hade fått upp farten. »Fem pojkar i din ålder har försvunnit den senaste tiden«, fortsatte hon. »Ingen av dem bodde särskilt långt härifrån.« »Vad händer med dem?« frågade han henne. »På tv talar de aldrig om hur de dog. Tror du att tvillingarna Barlow också är döda?« »Det hoppas jag att de inte är«, sa hon på ett sätt som fick honom att förstå att hon var ganska säker på att de var det.


4 D a n a gick ensam över den snabbt krympande stranden till vattenbrynet. För drygt ett år sedan, när hon hade flyttat till London från sina hemtrakter i Skottland, hade hon förälskat sig i floden på natten. Hon älskade sättet på vilket den slingrade sig fram mellan byggnaderna som en blank, svart orm och bara återspeglade det vackra i staden – ljusen, arkitekturen, färgerna. Nu skulle området kring Tower Bridge för all framtid påminna henne om två små bleka kroppar, två pojkar som borde ha sprungit omkring och tjoat på stranden, inte burits bort från den i liksäckar. Hon tog fram mobilen ur fickan. »Hej«, sa en mörk mansröst med accent från South London. »Hej. Var är du någonstans?« En paus. »Jag sitter i bilen. Parkerad, jag kör inte. Hur är läget?« »Det var de. Tvillingarna Barlow. Vilket vi visste att det skulle vara, antar jag.« En framviskad svordom. »Är du okej?« »Jag är på väg till föräldrarna för att berätta det. Mark, deras mor…« Ny paus. »Vill du att jag ska följa med?« Dana log för sig själv, men skakade på huvudet. »Nej«, sa hon. »Jag klarar mig. Men vad har du för dig?« En suck hördes i andra änden. »Dana, det finns vissa saker som det är bäst att du inte vet.« »Nog sagt, antar jag.« Tystnad. »Vad var det du ville säga?« »Jag borde inte säga det här«, sa Dana. »Jag skulle inte säga det till någon annan. Jag har inte det minsta…« 34


9789174993004