__MAIN_TEXT__

Page 1


Tidigare utgivning på annat förlag: Den svarta löparen (2009) Den som törstar (2010) Liv i överflöd (2011) De blå damerna (2012)

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0424-0 © Kristina Appelqvist 2014 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Sofia Scheutz Omslagsbilder: Peter Dedeurwaerder/Shutterstock, Uros Zunic/Shutterstock, Mindfulness/CC och Sofia Scheutz Tryckt i Finland hos Bookwell, 2014


Torsdagen den 12 september

”Vill du veta vem som får årets Nobelpris i litteratur?” Moritz Adamsson lutade sig framåt och såg på henne. De hade nyligen avslutat middagen i slottets matsal, nu satt de i de gröna skinnfåtöljerna med kvällens första öl från baren. Helena Waller ryggade tillbaka. ”Vad menar du?” sa hon. ”Det kan man väl inte veta redan nu?” ”Jodå. Svenska Akademien har bestämt sig. De brukar bestämma sig ganska snart efter sommaren även om tillkännagivandet sker först i oktober.” ”Ja, men… du sitter ju inte i Akademien?” Hon granskade honom. Moritz Adamsson var ordförande i Hans Viksten-stiftelsens styrelse som snart hade avverkat den första av sina två mötesdagar i slottsmiljön på västgötaslätten. Hon ingick också i styrelsen, men hade mer gemensamt med Moritz än så. Sedan drygt ett år var hon även hans hemliga talskrivare. Båda var noga med att inte prata om det vid styrelsemötena. ”Nej, jag sitter inte i Svenska Akademien.” Moritz gjorde en konstpaus. ”Men det gör min fru, som du kanske vet.” Helena skrattade till. ”Och du menar att hon berättat för dig vem som ska få priset? Du får ursäkta, men det har jag faktiskt svårt att tro på. Särskilt efter alla skriverier om att det läcker från Akademien.” 11


”Du får tro vad du vill, men jag vet i alla fall vem som får det.” Moritz drack en stor klunk öl. ”Säg det då”, sa Helena. Hon trodde inte för ett ögonblick att han talade sanning men det kunde vara kul att höra vad han skulle dra till med. Han öppnade munnen, tog ett djupt andetag. ”Joyce Carol Oates”, sa han långsamt. Helena drog på munnen. ”Ja, det vore ju inte en dag för tidigt i så fall.” ”Tror du mig inte?” ”Faktiskt inte. Även om din fru avslöjat vem som får priset kan jag inte föreställa mig att du sedan skulle berätta det för alla som vill höra på.” Moritz ställde ifrån sig glaset. ”Jag berättar inte alls för alla som vill höra på, jag säger det till dig eftersom du är min talskrivare. Det här är lika hemligt som allt annat du får veta för att kunna skriva mina tal.” Helena såg sig omkring för att se om någon av de andra hörde deras samtal. Vid bordet intill satt Karen Jensen, den danska politikern som varit ledamot av det danska Folketinget och som numera arbetade som chef för ett stort forskningsarkiv i Köpenhamn. Precis som Helena var hon forskare i litteraturvetenskap. Just nu var hon djupt engagerad i en diskussion med landshövdingen Rickard Bergsten. Också han hade ett förflutet som politiker, dock inte med samma partibeteckning som Karen Jensen. Det var kanske därför deras diskussion verkade lite hetsig, funderade Helena medan hon noterade att resten av styrelsen samlats vid ett tredje bord en bit därifrån. Ingen av dem borde ha uppfattat vad Moritz pratade om. Hon fäste blicken på honom. ”Varför behöver jag den här informationen redan nu? Du kan väl inte hålla tal om Nobelpristagaren innan namnet är offentligt?” 12


Moritz lutade sig åter framåt, sänkte rösten. ”Fyra dagar efter tillkännagivandet ordnar vår fakultet ett stort internationellt symposium och jag är inbjuden för att tala om årets Nobelpristagare i litteratur.” ”Fyra dagar senare, hur kan de tro att du ska få ihop en föreläsning så snabbt?” sa Helena. ”De utgår väl inte från att din fru har skvallrat för dig?” ”Jag ska bara tala i en kvart och nog kan man få ihop ett så kort anförande på fyra dagar. Problemet är att det ska vara något lysande, något genialt som ingen annan sagt tidigare. Det är fullt av internationella gäster på det där symposiet, därför måste det bli fruktansvärt bra.” ”Det är här jag kommer in i bilden, gissar jag?” ”Just det.” Moritz log. ”Du har gjort dig oumbärlig. Sedan du började skriva mina tal duger inget annat. På det här sättet får du gott om tid att fundera ut något unikt om Joyce Carol Oates.” Helena svarade inte. Istället såg hon ut över den stora entréhallen där en flygel tronade längst bort. Bjertorp Slott var en unik skapelse i jugend, tidigare på dagen hade styrelsen fått följa med ägaren på en guidad tur i den stora byggnaden. Hon förstod sig inte på Moritz fastän de arbetat tätt tillsammans i över ett år nu. Antagligen talade han sanning. Varför skulle hon annars förbereda ett tal om Joyce Carol Oates. Om han skojade vore hennes arbete förgäves. Samtidigt var det ofattbart. Även om han fått svära på att inte röja namnet för någon var det konstigt att hans fru inte kunde hålla tätt. Hon måste lita helt och fullt på sin man. På samma sätt som Moritz uppenbarligen litade fullständigt på sin talskrivare. Hon skulle kunna skada både honom och frun om hon valde att använda sig av den här informationen. 13


Djupt försjunken i sina egna tankar kände hon tvivlet komma tillbaka. Kunde han verkligen veta en hel månad i förväg? Tydligen var han beredd att sätta sin karriär på spel för att kunna briljera på det där symposiet. Hon borde ta reda på vilka som skulle medverka. Kanske skulle deltagarlistan ge någon vägledning till Moritz iver att framstå i så positiv dager som möjligt. Men ändå. Det kändes obegripligt. Han var trots allt dekan vid Stockholms universitet, en framstående forskare som ofta medverkade i medierna. Om hon gick till någon av kvällstidningarna och berättade att hans fru skvallrat för sin man som i sin tur skvallrat för henne, vore hans karriär sannolikt över. Hon lyfte blicken och såg att Karen Jensen vinkade åt henne. Rickard syntes inte längre till, Helena gissade att han gått till baren för att hämta påfyllning. ”Ursäktar du mig, jag ska bara växla några ord med Karen”, sa hon och reste sig. Helena och Karen Jensen hade haft ett intressant samtal under middagen. Danskan var expert på författarinnan Karen Blixen och hade talat om henne med sådan glöd och inlevelse att Helena nästan glömt bort att äta. Det var tydligt att Karen Jensens kunskaper var unika. Helena trodde inte att någon kunde slå henne på fingrarna när det gällde den världsberömda författarinnan. Helena hoppades att Karen ville fortsätta samtalet nu. ”Du såg ut att behöva vila från Moritz”, sa Karen när Helena satt sig hos henne. ”Han kan vara ganska påfrestande när han druckit lite, tycker du inte det?” Helena nickade. ”Jo … kanske det. Kan vi inte prata vidare om Karen Blixen? Jag skulle vilja fråga om en sak.” 14


”Ja, vad då?” Den danska forskaren drog sin stol lite närmare Helenas. ”Känner du till något om Karen Blixen som du aldrig har berättat? Något som du upptäckt när du forskat, men som du behållit för dig själv?” Karen viftade lite med sitt vinglas. ”Vilken spännande fråga, den har jag inte fått tidigare. Hur kommer det sig att du ställer den?” ”Jag fick själv en sådan fråga av en journalist en gång”, svarade Helena. ”Alltså om jag hittat något i min forskning som jag undanhållit världen. Mitt svar blev nej, men jag tycker att frågan är intressant och jag brukar ställa den till andra forskare ibland.” Karen Jensen lutade sig ännu närmare Helena. ”Det finns faktiskt en sak …”, började hon. ”Ja?” sa Helena. ”Då får du lova att det stannar oss forskare emellan?” ”Självklart, jag behåller det för mig själv.” Med viskande röst berättade Karen Jensen att hon för många år sedan hittat ett brev från Karen Blixen till Denys Finch Hatton, mannen som Blixen älskat så innerligt och som omkom i en flygolycka när han var fyrtiofyra år. En kväll då Karen Jensen arbetat med sin doktorsavhandling hade hon befunnit sig i författarinnans hem för att studera hennes privata bibliotek. På måfå drog Karen ut några böcker och när hon öppnade Gösta Berlings saga trillade brevet ut. Så fort hon läst det förstod hon att det var opublicerat, hon hade aldrig sett det tidigare och var övertygad om att hon var den första som läste brevet sedan Karen Blixen stoppat in det i boken många år tidigare. ”Vad stod det i det?” frågade Helena lågt. ”Det var inget kärleksbrev som man kunde ha förväntat sig, utan 15


ett slags hatbrev. Hon måste ha varit fruktansvärt arg på Denys just då och skrev att hon avskydde honom, att deras relation var över och annat i samma stil.” ”Men …”, sa Helena, ”det är ju sensationella uppgifter. Blixens kärlekshistoria med Denys Finch Hatton är världsberömd. Varför publicerade du det inte?” ”Jag tror inte att hon någonsin skickade brevet till Denys, det måste ha varit därför det låg i den där boken. Hon var arg på honom men ångrade sig och lät brevet ligga. Jag ville inte söla ner deras vackra kärlekshistoria med några elaka och plumpa rader som Karen Blixen skrivit i hastigt mod.” Helena teg. Hon förstod inte hur Karen Jensen tänkte. Oavsett om brevet skickats till Denys eller inte var det av intresse för eftervärlden, inte minst för andra forskare. ”Det här har du alltså inte berättat för någon tidigare?” sa Helena. ”Nja …”, Karen tvekade. ”Jag har faktiskt använt ett citat ur det där brevet vid ett speciellt tillfälle, annars har jag hållit tyst om min upptäckt.” ”Vad var det för citat? Var det något användbart?” ”Kärleken förgör oss, men all kärlek dör till sist och smärtan kommer långsamt att försvinna”, sa Karen. ”Skrev hon så i brevet?” Karen nickade. ”Och vet du, jag gav det som svar till någon som bekände sin stora kärlek till mig.” ”Det låter sorgligt.” Helena hoppades få höra mer, men innan Karen Jensen hann svara stod Moritz och Rickard vid deras bord. ”Vad säger ni, ska vi ta ett parti biljard? Det står ett biljardbord på andra våningen och det är tydligen fritt fram att spela”, sa Rickard. 16


”Biljard? Jag vet knappt hur man gör.” Helena reste sig. ”Men det går kanske att lära sig?” ”Absolut”, sa Rickard och vinkade till sig servitrisen som just passerade. ”Är du snäll och serverar oss varsin gin tonic uppe vid biljarden. Jag bjuder.”

17


Kungsgatan 12 . Eva Norén fumlade efter nycklarna i handväskan, låste upp porten och klev in i trapphuset. Som alltid kastade hon ett öga på tavlan med hyresgästernas namn trots att hon visste att Helena Waller bodde på tredje våningen. Eva hade varit i Helenas lägenhet många gånger genom åren, för det mesta tillsammans med Helena men en och annan gång på egen hand då hon fått låna väninnans lägenhet för att kunna övernatta i Skövde. Själv hade hon lämnat stan och flyttat ut på landet för snart två år sedan. Beslutet kändes oväntat för både henne och för vännerna som häpna undrade vad hon skulle ta sig för där. Eva hade bott i städer i hela sitt liv, gärna så centralt som möjligt, för att kunna ägna sin minimala fritid åt teatrar, biografer och restauranger. Större delen av sin tid hade hon lagt på jobbet och på barnen så länge de bodde hemma. Nu låste hon upp dörren och gick in i hallen. Eva och Helena hade känt varandra i drygt tio år. Trots åldersskillnaden var Helena hennes bästa väninna och förtrogna. För henne berättade Eva om hemligheter på jobbet och om sina vardagsbekymmer, stora som små. Hon tyckte om Helenas lägenhet. Den var stor och ljus med utsikt både över Kyrkparken och nedre delen av Kungsgatan. Och den låg centralt. Det var precis en sådan lägenhet som Eva skulle ha valt själv innan hon fick för sig att byta liv. 18


Nyss hade hon ätit middag på restaurang Glädje tillsammans med några arbetskamrater, därför var hon inte hungrig. Bara sugen på något. Hon gick in i köket och drog sig till minnes att Helena sagt att hon självfallet fick ta för sig av det som fanns. På köksbänken hittade hon en flaska sherry, det var just något sådant hon längtade efter. Utan att tveka fyllde hon ett lagom stort glas och tog det med sig ut i vardagsrummet. Hon övervägde att sätta sig på balkongen, men trots att dagen varit ovanligt varm hade kvällsluften känts lite kylig när hon promenerade genom stan. Därför valde hon soffan. Tystnaden var behaglig. En golvlampa spred ett mjukt sken, för övrigt vilade det stora rummet i dunkel. Eva drack av sherryn och fnittrade till när hon kom att tänka på Helenas dråpliga beskrivning av de övriga ledamöterna i den där styrelsen. Nu satt väl väninnan i baren tillsammans med de andra efter en lång mötesdag på tjusiga Bjertorp Slott. Eva skulle fylla sextio nästa år och var därmed nästan femton år äldre än sin väninna. De hade lärt känna varandra när båda varit aktiva i Skövde filmförening. Tidsbrist fick dem att lämna föreningen efter ett tag men vänskapen hade bestått och till och med ökat i intensitet genom åren. Det fanns något hos Helena som gjorde det lätt att prata med henne, något som fick Eva att känna att det man anförtrodde Helena låg i lika säkert förvar som i ett bankfack. Hon trodde att väninnan uppfattade henne på samma sätt. Blicken föll på det inramade fotot av Måns i studentmössa. Helenas son var tjugotvå år och läste till arkitekt på KTH i Stockholm. Eva tänkte åter på hur lite hon visste om Måns pappa. En gång hade Helena berättat att pappan var död och att Måns aldrig hann lära 19


känna honom, men några fler detaljer än så hade inte framkommit. Då och då hade Eva luskat försiktigt men Helena var ovanligt förtegen både när det gällde Måns pappa och andra kärleksrelationer. Eva reste sig och gick fram till Helenas sprängfyllda bokhylla. Mängder av svenska klassiker samsades med rysk, amerikansk och engelsk litteratur. Men där fanns också böcker av arabiska författare, sydamerikanska författare och en och annan roman från länder i Asien, som Kina och Japan. Eva stannade till framför den del av hyllväggen som Helena kallade för Nobelhyllan, där hon samlat verk av de flesta Nobelpristagarna genom åren. Några av de tidigaste pristagarna var ännu inte representerade i samlingen och Eva visste att väninnan brukade leta efter de saknade böckerna på antikvariat både i Sverige och utomlands. Helena hade valt att forska om litteratur, men Eva anade att hon innerst inne närde en dröm om att själv bli författare. Jobbet som talskrivare vid sidan av forskningen var kanske ett steg på vägen innan hon började skriva på ett eget manus. Med glaset i handen gick Eva ut i köket och hällde upp det som fanns kvar i sherryflaskan. Sedan tog hon fram sin telefon och knappade fram Helena i adressboken för att skriva några rader: Jag har druckit upp din sherry. Lugnt och tyst i Skövde. Vad händer på slottet? Hur går det med den timide landshövdingen, den kaxige dekanen, den undersköna danskan och alla de andra? Har ni kul? Det dröjde bara någon minut innan det pep till i telefonen. Eva tryckte fram svaret.

20


Om du är väldigt törstig finns det även en flaska vitt i kylen, men den har du kanske redan upptäckt? Här är det livat värre. Dekanen läcker oväntade hemligheter och landshövdingen har just vält ett glas gin tonic över biljardbordet. Och jag har en nyhet – jag har upptäckt att en av styrelsekollegerna numera bor granne med dig – miljardärskan Doris. Berättade jag om henne? Eva log. Helena var sig lik. Både hennes mejl och sms brukade vara underhållande och fyllda av roliga detaljer. Hon såg fram emot att träffa väninnan så snart som möjligt efter det där styrelsemötet. Framför allt ville hon höra mer om miljardärskan Doris. En ny granne? Det borde hon ha hört talas om. Undrar var hon bor, tänkte Eva medan hon bäddade åt sig själv på Helenas soffa.

21


Fredagen den 13 september

”Kan du skicka saltet?” ”Visst.” Helena räckte saltkaret till Ulf Pärsson på andra sidan frukostbordet i den stora matsalen på Bjertorp Slott. Han hade hittills inte sagt många ord trots att frukosten snart var avklarad. Bara någon minut efter att hon satt sig vid ett fönsterbord dök han upp, hälsade med en kort nick och slog sig ner mitt emot henne. Nästan omedelbart fördjupade han sig i en tidning som han läste medan han drack sitt kaffe och petade i sig en smörgås. Nu hade han övergått till det kokta ägget som han saltade energiskt innan han började äta på det. Helena kunde inte låta bli att studera honom. Hon hade svårt för Ulf Pärsson trots att de till vardags arbetade tillsammans på Västgöta universitet. Han var professor i litteraturvetenskap, några år yngre än hon och skrev dessutom kryptisk poesi som hittills resulterat i två diktsamlingar utgivna av ett litet förlag i Stockholm. Helena gissade att de sålt i högst trehundra exemplar. Men de hade fått fina recensioner i några av de största dagstidningarna, något som Ulf gärna påpekade både i fikarummet och inför sina studenter. Han hade suttit flera år i styrelsen för Hans Viksten-stiftelsen och det hade inte gått att ta fel på hans missnöje då hon berättade att han skulle få sällskap av henne. 22


Det var ganska skönt att han varit så tystlåten nu på morgonen. Hon hade pratat desto mer med Doris Klintberg och styrelsens sekreterare Marika Skog som senare anslöt sig till frukosten. Strax efteråt kom Moritz och Rickard och satte sig vid ett eget bord. Det var bara Karen Jensen som saknades. Helena gissade att hon prioriterade sin makeup. ”Det är inte så många punkter på dagordningen, vi kanske inte behöver hålla på så länge?” sa Marika. Hon arbetade i vanliga fall som Moritz Adamssons sekreterare på Stockholms universitet, det var han som utsett henne till sekreterare också i deras styrelse. Hennes enda uppgift var att skriva protokollen och att boka ledamöternas resor och övernattningar i samband med mötena. Det var kanske inte så konstigt att hon var lite ointresserad av samtalsämnena, tänkte Helena som tyckte att Marika kunde se uttråkad ut både under sammanträdena och vid måltider och kafferaster. ”Det viktigaste idag är att utse Vikstenpristagaren”, sa Doris. ”Det kan ta lång tid beroende på om vi är eniga eller inte.” Hon rättade till sin scarf och betraktade Marika. ”Vi kan inte stressa när det handlar om något som är så viktigt, det får ta den tid det tar.” ”Javisst, det är klart.” Marika höjde på ögonbrynen och Helena anade att hon inte delade Doris uppfattning. Hans Viksten-priset delades ut vart tredje år. Prissumman var hög och pristagaren brukade få stor uppmärksamhet i medierna. Det var inte konstigt att Doris tyckte att frågan var betydelsefull, även Helena var beredd att lägga mycket tid på den. Ulf tittade upp från sin tidning. ”Jag tycker inte att vi är mogna för beslut när det gäller priset. Vi har för få kandidater att välja mellan.” ”Vad säger du?” utbrast Doris. ”Vi har fem bra nomineringar och ett utmärkt underlag. Vad mer kan man begära?” 23


Ulf ryckte på axlarna. ”Jag är inte så säker på att vi har hittat de fem bästa kandidaterna, det är bara det jag menar.” ”Varför lämnar du inte in fler förslag då?” sa Doris. ”Det är ju vi som nominerar.” Ulf ryckte åter på axlarna och försvann bakom tidningen. Helena hade en känsla av att han föraktade Doris Klintberg, som inte var litteraturvetare utan styrelseproffs med ett brett kontaktnät och en stor förmögenhet. Moritz såg på klockan, reste sig och kom fram till deras bord. ”Det är dags att börja sammanträdet, har ni sett till Karen?” Doris skakade på huvudet. ”Hon har inte kommit ner än, det kanske blev sent igår för hennes del?” ”Ja, det är möjligt att hon bestämt sig för att hoppa över frukosten.” Moritz tog fram sin telefon. ”Jag ringer henne och kollar läget. Vi ses i Salong Kreml om fem minuter.” En stol stod tom vid sammanträdesbordet. Karen saknades fortfarande. Moritz hade ringt flera gånger utan att få svar men uppmanade de andra att ta plats runt bordet. ”Kan vi börja utan henne?” sa Rickard Bergsten. ”Vi måste väl vara fulltaliga när vi diskuterar Vikstenpriset?” Moritz suckade. ”Jo, du har rätt, det är dålig stil att inte passa tiden. Hon vet att vi ska börja klockan nio. Jag förstår inte var hon håller hus.” ”Vi borde kanske knacka på hos henne, tänk om hon är sjuk?” sa Helena som började känna sig obehaglig till mods. Karen brukade inte komma för sent. Och hon brukade definitivt inte missa att svara i mobilen. ”Ja, det vore bra. Du kan väl ta med dig någon och se om hon är på sitt rum?” 24


Helena och Doris reste sig samtidigt. ”Vi går”, sa Doris och skyndade ut ur rummet med Helena i släptåg. ”Vi måste kanske fråga efter hennes rumsnummer i receptionen. Eller vet du vilket rum hon har?” sa Helena när de nått entréhallen. ”Nej, ingen aning. Och det är väl lika bra att någon ur personalen följer med.” Några minuter senare hade de förklarat situationen för den unga receptionisten som genast erbjöd sig att gå med till Karens rum. ”Det händer faktiskt att gäster blir sjuka under natten och inte har möjlighet att slå larm på egen hand. Ju snabbare vi får klart för oss vad som hänt, desto bättre”, sa hon och tog täten uppför trappan. Karen visade sig bo i samma korridor som Helena och Doris. Helena funderade på om hon möjligtvis uppfattat danskans röst i korridoren under natten, men kunde inte påminna sig att hon hört vare sig Karen eller någon annan. Receptionisten stannade till utanför ett rum och hämtade andan innan hon bankade hårt på dörren. De väntade några sekunder. Allt som hördes var surret av en fläkt i taket. Den unga kvinnan bankade ännu en gång, väntade ett kort ögonblick och plockade sedan fram sin nyckel. ”Bäst att vi går in, er vän måste vara sjuk”, sa hon, vred om nyckeln och öppnade dörren. Helena kände hjärtat dunka. Hon visste inte vad hon skulle förvänta sig men var övertygad om att något var fel. ”Tänk om hon är död”, väste Doris medan de tassade in i rummet. ”Så du pratar, varför skulle hon vara det?” viskade Helena och beredde sig på det värsta. Några evighetslånga sekunder betraktade de hotellsängen som bredde ut sig framför dem. 25


Den var tom. ”Så konstigt, hon verkar inte ha sovit här i natt, sängen är orörd.” Kvinnan från receptionen gick fram och drog med handen över det släta täcket. ”Det är inte så att hon kan ha hamnat i fel rum, om ni förstår hur jag menar?” Helena och Doris såg på varandra. ”Det kan jag inte tänka mig”, sa Helena. ”Vad jag vet känner hon ingen här förutom oss i styrelsen och de andra sitter där nere och väntar på henne.” ”Jodå, det förstår jag.” Receptionisten blev lite ivrig. ”Men det finns somliga som skaffar sig nya bekantskaper väldigt kvickt, i synnerhet på sådana här ställen. Tro mig.” Helena teg. Hon kände inte Karen särskilt väl men kunde inte föreställa sig att den danska kollegan skulle ha raggat upp någon obekant sent på natten, fram till midnatt hade hon spelat biljard tillsammans med sina styrelsekolleger. ”Badrummet”, utbrast Doris. ”Vi har glömt leta i badrummet.” Helena ryckte till. Karen kunde förstås ha blivit sjuk i badkaret eller i duschen, varför hade de inte genast tänkt på det? Doris ryckte upp badrumsdörren och tre par ögon stirrade in i mörkret. ”Hur tänder man?” sa Doris och började treva längs väggen. Snart hittade hon strömbrytaren och någon sekund senare badade rummet i ljus. Helena höll andan och lät blicken svepa över både duschkabinen och badkaret. Tomt. Karen fanns inte i badrummet. De enda spår hon lämnat efter sig var necessären på handfatet och en svag doft av den parfym hon alltid använde. 26


”Då är det dags att börja leta på allvar”, sa receptionisten. ”Jag ska be städpersonalen hålla utkik efter henne i andra rum och ni kanske vill vara så vänliga och ringa hennes anhöriga och fråga om hon hört av sig under natten?” ”Visst ska vi göra det. Jag tror att Moritz har numret till hennes söner.” Helena backade ut från badrummet, både lättad och förbryllad. Det var skönt att Karen inte låg sjuk på sitt rum, men vart hade hon tagit vägen? Helena såg på den unga kvinnan. ”Du meddelar väl oss om hon dyker upp? Vi får börja mötet utan henne.” ”Självklart. Jag eller någon av mina kolleger knackar på i Salong Kreml så fort vi får reda på något.”

27

Profile for Smakprov Media AB

9789164204240  

9789164204240  

Profile for smakprov