9789172994232

Peter Pohl En v채n som heter Mia

Opal

Peter Pohls hemsida med upplysningar om det mesta av författarskapet: www.nada.kth.se/~pohl/ppforf.html Vill du kontakta Peter Pohl? e-post: pohl@nada.kth.se

© Text: Peter Pohl, 2011 © Omslag: Lisa Zachrisson Bokförlaget Opal AB, Bromma www.opal.se Tryckt av ScandBook, Falun 2011 ISBN 978-91-7299-423-2

MÅNDAG

1 Lina låser upp. Hon får inte ringa, har mamma sagt. En gång hade hon glömt nyckeln, så hon ringde. Och ringde. Och ringde. Hon fick stå där. Mamma var hemma, Lina visste det för mamma är alltid hemma. Men hon öppnade inte. ”Du har nyckel och ska ta dej in själv. Jag öppnar inte om det ringer. Det kan vara vem som helst.”

Lina lutade sig mot ringknappen och funderade på hur hon skulle få mamma att fatta att det inte var vem som helst som ringde på. När hon kom på knepet var det faktiskt ganska självklart. Hon skrek i brevlådan: ”Öppna, mamma! Det är jag, det är Lina.”

Det fick hon också göra flera gånger innan tofflorna kom hasande där inne och mamma öppnade åt henne. Hon fick en örfil för att hon bråkade, eller för att hon hade glömt nyckeln, eller för något annat i den stilen. Men hon fick komma in.

Hon har aldrig glömt nyckeln igen.

Nu låser hon dörren efter sig. Det måste hon, har mamma sagt. Annars kan vem som helst ta sig in. Hon glömde det också, en gång. Ingen tog sig in, men när mamma gick ronden och kände på fönstren och dörren, blev misstaget upptäckt.

Lina hade gått och lagt sig. Mamma drog henne ur sängen och knuffade henne till dörren. Där fick hon stå och låsa upp och 3

låsa, låsa upp och låsa, låsa upp och låsa ... För varje gång gav mamma henne en smäll över nacken och skrek: ”Är det stängt nu då? Är du säker på att det är stängt? Gör om det!”

Efter oräkneligt många gånger fick hon äntligen gå och lägga sig. Mamma hade en massa att säga om att Lina inte kände något ansvar. Här kunde vem som helst ta sig in, och Lata Lina la sig bara och sov.

Sedan fick Lina kamma lugg ett par dagar, så att ingen skulle se blåmärkena i pannan där hon hade studsat mot dörren. Det var nog ingen som såg dem, i alla fall var det ingen som sa något.

Efter det har Lina aldrig glömt att låsa.

Eftersom hon aldrig glömmer det, är det också omöjligt att glömma nyckeln. Det går inte att låsa utan att ha den med sig ut. Det är bra att dörren inte är av den där sorten som man kan råka slänga igen bakom sig, så att man sedan står ute i trapphuset medan nyckeln ligger och hånler någonstans där inne. I så fall skulle mamma säkert ha låst sig ute ideligen. Nu måste hon också alltid få med sig nyckel när hon går ut, för man kan inte lämna lägenheten olåst. Då kan vem som helst kliva in medan man är borta. Vem som helst som sedan kanske gömmer sig någonstans.

Först av allt, innan Lina tar av sig jackan, ja, nästan innan hon andas, visar hon upp sig. Mamma måste få veta att det är Lina som kommit. Vem som helst kan ha stulit nyckeln och kan nu vara på väg in. Det har aldrig hänt, men säker kan man inte vara, i alla fall är mamma aldrig säker, och därför står Lina nu i dörröppningen till mammas sovrum och frågar hur hon mår.

Mamma vinglar med huvudet och säger att hon är trött, men att det är bra att Lina har kommit. Hon sätter sig upp och säger att hon kanske ska ta sig upp och göra något av den här dagen innan den är slut.

4

”Finns det nån mat hemma?” frågar hon. ”Jag vet inte, jag har just kommit.” ”Ja, ja, du har just kommit”, suckar hon och viftar åt Lina att lämna henne i fred.

Då kan Lina gå och ta av sig jackan. Mamma verkade inte vara onykter, bara trött. Ibland, tyvärr ganska ofta, har hon druckit under dagen, och då är det värre än så här att komma hem. Nu har hon tydligen sparat sig till kvällen. Att hon skulle hålla upp helt någon enda dag är inte att hoppas på.

Fråga sedan varför Lina aldrig har bett sin bästis Mia att ligga över.

I kylskåpet ligger en falukorv, så de har alltså mat hemma.

Mamma måste ha varit och handlat. Ja, för det står mjölk i dörrfacket och den fanns där inte igår. Så minns Lina vad det är för datum. Pengarna har förstås kommit, så då har mamma så klart gått ner och tagit ut dem. Passade på att handla. Undra på att hon är trött nu. Det blir krångligare och krångligare att få ut sina pengar, säger hon.

Lina tittar i hallen om mammas snyggkappa hänger framme, för då tog hon en sväng till Systemet också. Där gäller det att se snygg ut om hon inte ska nekas i kassan.

Kappan är inhängd i garderoben. Lina känner på den, men det går inte att avgöra om den har varit ute idag. Hon trevar längre in i garderoben, bakom skorna. Ingenting där, men det bevisar inte att mamma inte har köpt något. Fanns det pengar, så finns det säkert sprit någonstans. Mamma har ett tiotal gömmor, hemliga tror hon. Men en alkismamma kan inte ha några hemligheter för sitt barn, inte efter att barnet har lärt sig att se vad som pågår. ”Lina! Är du snäll och hämtar Ola på dagis?” ropar mamma, nästan som om hon har hört tankarna om barnet. ”Jag är så himla trött, har nog fått luft så det räcker för idag.”

5

Lina nickar. Det här får hon ju göra varenda dag. Fortfarande ber mamma henne i alla fall, säger inte bara åt henne att gå. Men frågan är väl egentligen en befallning. ”Kan du göra det?” frågar mamma som inte ser Linas nick. ”Förskolan heter det”, svarar Lina. ”Solstugan.” ”Idiotnamn på ett sånt ställe. Hämtar du honom?” ”Nu eller genast?” frågar Lina. De håller sig med en del småskämt sinsemellan, trots allt. När mamma är nykter är hon nästan som Lina tror att vanliga mammor är. Fast hon vet förstås inte exakt hur de är, de vanliga mammorna.

Lina tar på sig jackan igen och går ut (glöm inte att låsa!).

Personalen i Solstugan nickar när hon kommer. Hon behöver numera inte upplysa om att hon är Olas syster. De har vant sig, de känner igen henne. Men idag är något på tok. ”Hej, Lina!” morsar Anneli. ”Du, jag måste fråga: hur är det med din mamma?”

Det gäller att inte svara på sådana frågor, men det går inte heller an att tiga, så Lina frågar: ”Hur menar du?” ”Jag menar om hon är borta någonstans eller … Vi hade kommit överens om att träffas här och prata om … om saker.

Men hon kom inte.” ”Idag så … hon är sjuk.” ”Är hon sjukskriven?”

Oj, det där är alldeles säkert en farlig fråga. Mamma kan rya hur länge som helst om pengar som kommer och inte kommer, om papper som ska fyllas i, om sjukkassa och om omöjliga villkor. Lina flyr in i att bara vara elva år och inte behöva ha en aning: ”Jag vet inte.” ”Det var väldigt besvärligt. Vi hade en … ja, vi var flera sammankallade här för att prata med henne. Och så kommer hon inte.” ”Men eftersom hon är sjuk, ju ...”

6

”Då kan hon väl åtminstone ringa återbud. Så vi inte blir sittande och …” ”Det är bättre att du pratar med henne. Jag vet inget.” ”Jag ska göra det. Men det vore bra om du kunde tala om det här för henne. Förbereda. Tala om att vi måste bestämma ny tid. Och att det måste bli av den här gången. Vi behöver reda ut saker med henne.” ”Jag ska säga det”, lovar Lina. Äntligen kallar Anneli på Ola. Han skiner upp när han får se Lina. Han har också vant sig vid att det är hon som hämtar.

Han frågar aldrig varför mamma inte kommer, som han gjorde förut. Numera frågar han, när de har kommit ut, hur hon är.

Han är fem år, för liten att fatta själva orsaken, men han vet att det finns skillnader i hur mamma är. Det är bra att i förväg få veta vad som gäller när han kommer hem. ”Hon är bra”, säger Lina. ”Trött, bara.” ”Trött, bara”, upprepar han, och oron kring ögonen lättar.

Andra gånger har Lina varit tvungen att säga att mamma inte mår bra, eller att hon är arg, eller att hon sover så djupt att Lina inte vet. Men är hon ”trött, bara”, då följer han med hem med förtröstan i lilla näven som ligger i Linas hand. Han litar på att hon inte lurar honom. Någon måste en liten kille kunna få lita på. Om mamma är helt bra, inte ens trött, då kommer hon själv och hämtar honom. Det var längesen sist, men det händer ibland. Då blir Ola spelande glad, för då får de se att hans mamma finns även på kvällarna.

Olas pappa, däremot, får de aldrig se. Lina har nog sett honom någon gång, men hon minns honom inte. Han försvann när Ola blev verklighet. Det enda Lina vet är att det inte är samma man som hennes pappa. Och det är i sin tur det enda hon vet om sin pappa. Hon pekade i tidningen en gång, när de ännu hade tidning där hemma. Där stod att barn har rätt att få veta vilka som är deras föräldrar. Hon pekade och ville veta.

7

”I så fall får du fråga nån som vet”, sa mamma.

När de kommer hem har mamma börjat fixa med korven. Det blir korkskruvspasta till. Och ketchup. ”Är det mammas lilla gubbe som kommer?”

Ola springer fram och kramar henne kring benen. Det är dit han når. Hon rufsar om honom i håret. Det är visserligen redan tillräckligt rufsigt, men vad gör det?

De bildar en fin tavla, där i köket. Lina känner ett litet, litet hugg av avundsjuka i bröstet. Hon har aldrig klarat det där att krama mamma. Det har alltid funnits en misstanke: nu klipper hon till, eller nu säger hon något taskigt. Och eftersom Lina inte har kramat, har hon inte fått rufs tillbaka.

När mamma är på det ledsamma humöret berättar hon att Lina redan när hon var riktigt liten slet sig loss från mamma­ kramarna. ”Det var en besvikelse. Jag dög inte som mor åt dej.”

Det var säkert så. Mamma stinker ur munnen när hon har druckit. Hela kroppen stinker när hon är bakfull. Någon gång, ännu tidigare, kan Lina kanske ha känt doften av en normal mamma. Sedan kom den här varelsen och ville kväva henne.

Ja, hon slet sig säkert loss.

Nu för tiden luktar mamma alltid illa på nära håll, hur nykter hon än är. Ola tycks inte märka lukten eller tycka illa om den. Han har väl aldrig känt något annat från henne. Men när Lina kramar om honom, till tröst när stormen går där hemma, då trycker han lilla näsan mot henne och mumlar att hon luktar så gott.

Nu osar stekpannan och det luktar falukorv om dem alla.

Lina bestämmer sig för att vänta med att berätta vad Anneli har sagt. Först äta.

8

TISDAG

2 Det är helt omöjligt att väcka Ola. Han bara vänder sig och sover vidare. Lina bönar och tjatar, du måste, du måste, men han vill inte. Han satt med en stund igår medan Lina pratade med mamma, men han blev rädd och ledsen när hon brusade upp, så han drog sig undan. När Lina sedan kom in i deras rum hade han somnat. Det är livliga dagar, där på Solstugan, så han är för det mesta ganska trött när han väl har varvat ner. Ett raseriutbrott från mamma påskyndar hans nervarvning, men tyvärr tar han åt sig, som om utbrottet gäller något som han är skyldig till. Men igår var det alltså Anneli det handlade om.

Ja, mamma blev rasande på ”den där människan. Komma mej hit och komma mej dit, precis som om det bara går att komma när en lekskoletant får för sig. Vem tror människan att hon är? Anneli, hette hon det?”

Och så vidare.

Till slut blev det som det måste bli, eftersom mamma inte vill träffa Anneli efter den här ”tvångskommenderingen”. Lina får gå dit med Ola innan hon går till skolan.

Det är inte första gången hon har fått det uppdraget, så hon visste hur många minuter hela proceduren (väcka honom, hjälpa honom att klä sig, ge honom lite att äta, ta på ytterkläder, gå dit …) skulle ta och vred tillbaka väckarklockan en halvtimme.

9

Och nu är hon där. Den extra halvtimmen har gått tillsammans med ytterligare några minuter, för hon hade inte räknat med att det inte skulle gå att dra Ola ur sängen. Hon är färdig att ge upp och formulerar just en brevlapp i huvudet: Hej, mamma, det här går inte. Ola vaknar inte. Du får gå dit med honom själv senare.

Ola sitter på sängkanten och sover, lutad i hennes händer.

Hon ruskar honom, men försiktigt, försiktigt, inga desperata mammaomskakningar här. Han är ju i alla fall bara ett litet barn och huvudet vinglar alldeles löst ovanpå den magra halsen. Lina har redan sagt åt honom att han måste, måste, för ” annars …”, hittar hon på, ”annars får du inte gå till Solstugan alls”. Det verkar inte som att han tycker att det är något hot. ”Men om du inte får gå dit så får du ju aldrig leka med Filip mer.”

Där hittade hon äntligen något som trängde in genom drömmens dimmor. Ola inser plötsligt att det är på väg att inträffa en allvarlig katastrof i hans liv och att det hänger på honom att avvärja den. Han nästan springer in på toa, kommer ut, krånglar inte det minsta med kläderna, får i sig en brödbit och lite mjölk. ”Skynna dej!” säger han till henne. ”Filip har kanske redan kommi.”

Filip och Ola – det är bästa kompisparet nere på Solstugan. De är alltid sams och tycks kunna läsa varandras tankar. När Ola berättar något tar Filip över halva meningen och vice versa.

Ola har varit hemma hos Filip flera gånger. Inte vice versa förstås. Det började med att ingen kom och hämtade Ola en kväll, vilket berodde på ett missförstånd mellan Lina och mamma.

Filips mamma var sen, så det var bara de två pojkarna kvar.

Personalen ville stänga och komma iväg, och hur det nu var så bestämde Filips mamma att Ola fick följa med hem till dem. En 10

lapp på Solstugans dörr med besked om åtgärden, adress och telefonnummer. Omsider kom Lina, läste och tog sig fram till adressen. Det var en villa, inte jättestor, men i alla fall ett eget hus för en enda familj och lite egen yta runt omkring. ”Det var inget besvär alls”, kvittrade Filips mamma, Solveig hette hon.

Nej, det besvärliga var att dra Ola därifrån. Men han gav med sig, mot Solveigs löfte att besöket gärna fick upprepas.

Och upprepat blev det. Två, tre gånger av samma anledning, men mestadels därför att pojkarna tiggde sig till det. Då kändes det en smula övergivet och tomt i Linas hålla-Ola-hand när hon återvände hem från Solstugan. Men efter någon timme gick hon och hämtade lillebror och så fick hon hans näve där i alla fall.

Solveig har ett par gånger erbjudit sig att komma med honom, men Lina har envist avböjt, utan att ge något annat skäl än att hon tycker om den lilla promenaden.

Borsta tänderna måste man göra, hur bråttom det än är. Ola inser att det tar längre tid att göra motstånd och bli besegrad, än att helt enkelt gå med på saken. Nu är han verkligen hjälpsam.

De kommer iväg och de kommer till Solstugan. Ola lugn­ ar sig när han ser Filip i dörrhålet. Lina hade hoppats att få springa vidare med en gång, men Anneli hugger henne och frågar om hennes mamma är sjuk idag också. ”Framförde du att hon skulle ta kontakt och bestämma ny tid.” ”Ja. Jag sa som du sa.” ”Jag hoppas verkligen att hon inte är sjukare än att …” ”Det är hjärtat”, avbryter Lina. ”Hjärtfel. Mamma får inte överanstränga sej med att hålla reda på allting. Hon kan dö då.”

Anneli kommer av sig. Kippar efter andan ett par gånger 11

och nickar sedan: ”Jag får nog ta kontakt själv med din mamma, så reder vi ut det här.” ”Gör det. Men vänta tills hon vaknat. Hon tar en sorts tabletter för att få sova.”

Anneli nickar igen och Lina får gå.

Du kan ju försöka, tänker Lina. Försök att prata med mamma, du. Telefonen är avstängd sen hur länge som helst. Gå och ring på dörren bara. Välkommen hem till fru Johansson!

Hur Lina än springer kommer hon för sent till skolan. En kvart, tjugo minuter. Det är inte första gången, tyvärr. Det har hänt att väckarklockan strejkat, det har hänt allt möjligt. Nu har det hur som helst hänt att hon kommer för sent igen. ”Jag vill prata med dej i rasten”, säger Ulla.

Mia ler mot Lina när hon sätter sig. ”Sovit gott?” ”Fint!” Lina försöker le lika muntert tillbaka. Det tar emot i mungiporna.

Lektionen pågår omkring henne. Hon orkar inte riktigt koppla ihop vad den handlar om. Rasten gör slut på den och Ulla vill alltså prata med henne. ”Varför kom du sent den här gången, då?”

Lina säger som det är, ungefär som det är, att hon måste hjälpa sin lillebror till förskolan. ”Mamma är sjuk, så jag var tvungen att ... Och det tog en massa tid.” ”Hur är det med din mamma egentligen?” frågar Ulla och ser på Lina med en blick som inte kan betyda annat än att hon inte riktigt tror på sagan. Lina har uppgett så många anledningar till sina sena ankomster. Att väckarklockan strejkar duger inte varje gång, fastän det mestadels är sant. Det finns väl någon där hemma som kan väcka henne om klockan krånglar? Då har hon sagt att mamma inte mår bra, att hon är sjuk och måste sova, så om inte klockan ringer finns det ingen som rycker in.

12

Ulla tycker att det låter underligt, det har hon sagt någon gång. Den här gången var det alltså lillebror. Och mamma sjuk, för ingen vet vilken gång i ordningen.

Trots att Ulla verkar vimsig med det mesta hon gör, minns hon vad Lina har sagt förut, minns mycket bättre än Lina tror; hon undrar hur det är med mamma. Egentligen. Alla vet att ”egentligen” så där i slutet på en fråga betyder ”istället för vad du påstår”. ”Det är inte alls bra”, förklarar Lina. ”Hon har fått hjärtfel och måste vila, vila, vila hela tiden.” ”Det låter inte roligt”, menar Ulla. ”Orkar du med att vara hennes ersättare?” ”Orkar?” ekar Lina. Vad ska hon säga? Att man bara måste orka. Att man inte kan strunta i alltsammans. Att hon ljuger om hur det står till med mamma, men att trots det, även i den sanna verkligheten, finns ingen, ingen annan än hon själv. Det går ju inte att säga. ”Man kan få hjälp, när familjen har så stora svårigheter”, säger Ulla.

Lina uppfinner en hemhjälp i all hast. En städhjälp. En tant som lagar mat åt dem på eftermiddagen. Så är det ordnat. Men på morgonen måste lillebror iväg. Det har gått bra ett tag, men idag var han så trött. ”Jaja”, säger Ulla. ”Du skulle ha berättat det här tidigare. Så att man förstår lite bättre varför du ... ja.” ”Det är inte så roligt att berätta”, mumlar Lina och lutar ner huvudet. Som om hon ska till att gråta. Det ska hon inte, men hon vet hur det ser ut. ”Nej, det är klart. Nåja, vi får väl hoppas att det ordnar sej med din mamma. Och du behöver inte oroa dej för det här.

Jag förstår ju om du kommer lite sent, som det är ställt. Jag ska informera dom andra lärarna, så behöver du inte prata om det med varenda en.”

13

Lina nickar, fortfarande med blicken i golvet. ”Såja, Lina. Nu tar vi och … nu ska vi försöka ha lite roligare. För du har väl inte glömt författarbesöket.” ”Nej då”, säger Lina, men hon hade faktiskt glömt det. ”Det var ju tur att du inte går i 5A. Då hade du missat det.

Dom hade författaren där första timmen idag.” ”Var hon sur?” frågar Mia medan de väntar på författaren. ”Så där.” Lina rycker på axlarna. ”Hon snackade om ordning och reda, innan du kom. Att det är viktigt för framtiden att man lär sej ordning i tidig ålder.” ”Javisst”, håller Lina med. ”Hon sa det till mej också. Men vadå framtiden? Rätt vad det är springer nån in och skjuter alla i skolan. Vad hjälper det då att man skött sej i elva år?” ”Precis”, nickar Mia. ”Men oss optimister emellan: fånga dagen och sjung en sång!”

Lina skrattar ihop med henne.

14