Page 1

konungarnas tillbedjan

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 1

2012-09-14 11:30:51


Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 2

2012-09-14 11:30:51


lotta lotass

konungarnas tillbedjan

albert bonniers fรถr l ag

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 3

2012-09-14 11:30:51


Av Lotta Lotass har tidigare utgivits: Kallkällan  2000 Aerodynamiska tal  2001 Band II Från Gabbro till Löväng  2002 Tredje flykthastigheten  2004 skymning:gryning  2005 Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet  2006 Den vita jorden  2007 Den röda himlen  2008 Den svarta solen  2009 På andra förlag: Friheten meddelad  2002 Samlarna  2005 Arkipelag  2007 Dalén  2008 Speleologerna  2009 Sparta  2010 Fjärrskrift  2011 Hos Autor Eter (www.autor.se): Redwood  2008 Hemvist  2009 Kraftverk  2009 Nya dikter  2011 www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012786-2 Copyright © Lotta Lotass 2012 Omslag Dick Claésson Tryckt hos Bookwell Finland, 2012

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 4

2012-09-14 11:30:51


Klockans mäktiga, malmtunga slag driver stenarna ut ur sina åldriga, stadiga fästen. Allt det fasta skälver. Allt det stabla racklar. Allt det orubbliga lossrycks, faller. Världens grunder rister. Himlen brister, rivs i vida, glimmerlika, glänsande, skinande stycken. Trädens grenar sveper, revar den silvermättade luften. Ljuset flämtar, glimmar. Rymden skymlar av dånets bländande vingar. Gränslös är den bävan vilken fyller allt som genomströmmas av den väldiga, solenna, starka, djupa tonen. Alla rummets klockor slår, och klockkammarens väggar faller, störtar, rasar ut mot den vidsträckta, fjärran horisonten. Ljuset bryts i stillt skimrande strimmor. 5

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 5

2012-09-14 11:30:51


Den dånande klangen, klockornas malmfyllda stämmor, var och en för sig och alla samman, river, sliter sönder luften i revor och trasor. Marken dånar, rämnar. Klockornas stadigt slående kläppar höljer himlaranden i en dånande, bländvit ridå. Den brustna himlens flagor faller likt snöflingor ned mot marken. Klippblocken skjuter upp ur den spruckna, undflyende jorden. Glaset spricker i ett skirt kristallregn av klirrande skärvor. Murarnas stenar smulas till lent, finmalet silverstoft. Bergen, fälten, slätterna och de mörka avgrundsdjupen skälver. Dälderna, sänkorna, höjer sig upp mot det ljusa ­valvet. Höjderna rasar och lägger sig i täta, tunga kummel. Slukorna stängs av stenarnas fallande, rasande klapper. Klipporna störtar till glänsande, släta, jämnade ­stränder.

6

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 6

2012-09-14 11:30:51


Kläppen slår mot den hamrade manteln. Klockstolarna rister. Klockkronorna racklar. Den hårda metallen sjunger tungt. Det starka dånet slår i stadiga, höga, rullande vågor ut över den vidsträckta, i saktmod stillt bidande nejden. Händerna släpper sitt grepp. Allt herravälde viker. Krampor böjer sig och lossar. Kedjors länkar bryts och friger. Bojor brister. Klavar lovger. Tyngder löses upp till mull och damm. Allt det som hållit fast; allt det som fängslat, vilat som en smärtsam börda, faller bort i dånets klara, ofattliga djup. I klangen finns ett minne, finns en erinring gjuten och fästad; malmens hågkomst av sin långa vandring genom världens grunder, genom tidsåldrarna danad, bruten, gjuten, slipad, hamrad, slagen sedan till en kropp vars ton är styrka, tro och hopp. Allt har varit den kroppen väldigt: klippan där den dröjde, lerformens svindlande vidd, gjutgravens bottenlösa djup och fasta sträva, gjutkärnans otaliga, oräkneliga tegelstenar, formbrädets utsträckta slätt, järntappens omättliga fång. Väldigt var allt, mångtaligt var allt: mängderna av lera, mängderna av aska, mängderna av 7

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 7

2012-09-14 11:30:51


sten och linagnar och sand. Och diktens täta mängd. Järnbandens blanka längder. Metallernas strida strömmar. Det glödande smälta godset. Den vidunderliga, vitbländande hetta där de fann sin daning. Hör den rena klangen ljuda sina minnen. Hör den tala om de djupa bergen, om de trasade, söndrade fälten, dunkla jordregns nejder, om den återfunna tonen, om den hand som varsamt smälter samman det som varit brustet, sprucket, brutet, om den långa vägen, hjulen vilka sjunker ned i leran, om framkomsten, buxbom grön och rosor röda, vita, vilka smyckar den klangfulla, åstundade, så kärkomna kroppen. Hör den minnas. Hör den mana. Hör den hugna, härda, stilla. Hör den fägna, helga, signa. Hör den fasta, klara klangen. Hör avklingning som tycks ändlös, tidlös, tycks evighetslång.

8

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 8

2012-09-14 11:30:51


* I oräkneliga åldrar har de oavlåtligt väntat: iakttagit himlen, varsnat ljusets varje skiftning, skimmer, urskilt varje skuggning, känt de vida fälten, sökt efter den stjärna, sökt efter det ljus som skall bryta igenom det höga, svindlande, ofattbara djupet. Tolv är väktarna på Segerberget; tolv män har de alltid varit och från led till led i arv har de lämnat sitt värv. Trappstenarnas nötta, blankslitna ytor vittnar om den tid som gått, de år, de sekel som förrunnit sedan de första av dem lämnade slätterna för bergets påbjudande höjd. Där, nedom himlavalvet, vilar den mäktiga, stilla fästning, vars klippfasta grundsten lades långt bort­anför minnets räckvidd; den fredade fästning i vilken de ständigt väntar, spejar, spanar efter stjärnan som en gång skall uppgå över landet; väntar på den stund stjärnan för­kunnar att all tövan nått sitt slut, att mörkret genom9

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 9

2012-09-14 11:30:51


brutits, att den som har satts att vaka genom många nätter äntligt då kan blunda, slumra, sova. Brant stupar det uråldriga bergets grå, fårade sidor. De sorgfälligt uthuggna trappstegen banar en väg över dess tvära, skarpa, steniga, av åldrar ärrade stigning. Ihärdiga örter, gräs och buskar fäster sina rötter i det torra gruset. Ädla träd, av alla släkten, finner hemvist på avsatser och på utsprång där de skänker stenen en svalkande skugga. Fåglar stannar till på denna höjd, av väntan präglad, av löfte behärskad, av förtröstan stämd, och deras sång ljuder ut över vidden, återklingar från var häll, var klint, var klippa. Blommans krona följer solens gilla vandring, och sluter sig för det ännu tätt ruvande mörkret. Alla skall vi här tålmodigt vänta på den klara stjärna som en gång skall komma och omvälva den värld som vi känner, störta tiden över ända och dela vårt liv itu; den stjärna som skall komma och lösa våra blickar och hjärtan.

10

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 10

2012-09-14 11:30:51


Bergens ansikten är obevekliga, är allvarstyngda, stundtals bistra, stundtals som försänkta i ett ordlöst vemod. Aldrig vänder de bort sina blickar. Alltid möter de, oavlåtligt, oavvänt, våra ögon, utan att för ett ögonblick skygga, vackla eller tveka. Dalen nedanför oss genomfars av molnens lätta skuggor; violetta vindar över den ärrade, spruckna marken. Alltid är det bergens toppar som först och sist höljs i solens strålar. Och var morgon och var kväll täljer de tyst om ljusets återkomst och om dess tillfälliga, slutna, mörka vila. Vi som här går vakt har ögon vanda vid dunkel, vid mörker, där att genast urskilja det minsta grand av ljus. De stjärnor vilka sitter fästade i skikt på skikt på himla­ valvet känner vi så väl som vore de blänkande stift vi själva fäst över den mörka himlapällen. 11

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 11

2012-09-14 11:30:51


Deras tinder, deras glimt och skimmer är oss så förtroget att vi utan möda skiljer ut dem, en ifrån den andra. Varthän de än färdas över eterns djupa, vida slätter följer vi dem trofast intill himmelskupans fjärran rand. Inget kan mörkret dölja för oss. Ingenstans kan ljuset gömma sig för våra ögon. Var och när det än skall visa sig skall vi med ens veta att stunden kommit, veta att en annan tid tar vid, att väkten nått sitt slut, att det är tid att sända bud, att det är tid att äntligt låta alla klockor ljuda. Stjärnans fästning där de har sin väktargång är uråldrig och gamla var dess stenar då de bröts att dana fasta murar. Genom rummens mörker strömmar endast himla­ valvets ljus; stjärnornas stilla glinder. Inga lyktor, ingen låga skall göra det ljuset rangen stridig. De som här går vakt har ögon stämda för strålglans, för lyster. Endast korta stunder sover de och drömmer då om hav av ljus, om vida stjärnefält där skenet danar vitbländande gator, där vägar är dragna längs med ljusets vita strimmor.

12

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 12

2012-09-14 11:30:51


Väktens timmar är de fängslade vid firmamentet; är omslutna av det, hör det tala till dem om oändlighet, och låter det stundtals överväldiga dem med sin stjärnströdda svindel som invid ett bråddjup där fiskarnas fjäll hastigt blänker till under den blyiga, glanska, mörkt skimrande ytan.

13

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 13

2012-09-14 11:30:51


Underbara, säger jag, omätliga, ståtliga skådespel, det outgrundligas väldiga, rika majestät. En ymnighet av stjärnor bildar oöverblickbara mönster, danar de mest praktfulla gestalter som, om de steg ned till jorden, skulle lägga allt i skugga, skulle med ett enda finger dra upp dalar, floder, skulle med en hand fösa samman en bergskedja vars sträckning följde landets gräns och längre bort mot fjärran, okänt, namnlöst land. Och med sin andedräkt skulle de föda vilt dånande stormar vilka med ens kunde lossa jordens djupa, fasta grunder. Havets vågor skulle svepa över fartyg, över skepp och så, vid nästa andetag, åter stilla sig, åter lägga sig i en skymlande gråda; seglen då så vita, tvättade så rena; stränderna så glänsande som vore de vidder av skir, nyfallen snö. Om dessa väldiga gestalter, vars konturer stjärnorna drar upp, lösgjorde sig från himlafästet och steg ned på 14

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 14

2012-09-14 11:30:51


marken skulle den, för vart steg, skälva så som berg, som klippor skälver då det mörka djupet häver upp sin vilt dånande röst.

15

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 15

2012-09-14 11:30:51


Stjärnväktarnas osvikliga blickar färdas ständigt hän över omätliga avgrunder, över ändlöst mörka bråddjup. Genom rymdens oändliga vidder söker de att utspana ett besport, annalkande ljus. Genom stjärnfyllda sfärer färdas de att där söka sitt fäste, genom nattens stillhet fylld av en mångtalig stjärnehär. Och deras blickar dröjer vid en fjärran, mörkt gnistrande hamn invid vars stränder vågornas svall bryts i regn av stilla gnistor. Stjärnorna oroas även de i sitt skymlande skimmer, som väntade de på ljus likt dem, jämväl av annat slag. Som om det in i bland dem väntades en väldig, okänd rese, väntades en härold med ett bud så obegripligt starkt att deras ljus med ens skulle bli lagt i vila, lagt i träda och en enda låga segra över mörkrets makt och välde. 16

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 16

2012-09-14 11:30:51


Bort till horisontens djupa rand söker sig deras blickar. Genom dimmans bankar, genom mörkret, genom dunklets strimmor, över de högsta bergskedjor och de ödsligaste slätter färdas deras spörsmål i väntan på en tillbjuden gryning.

17

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 17

2012-09-14 11:30:51


Som en ö i nattens svarta hav, en ö i ensamheten, vilar väktarnas vakande fästning; likt en utpost i ett milsvitt mörker bortom vilket sträcker sig oändlighetens karga vidd, ännu försänkt i dunkel. Månljuset drar strimmor över fästningens åldriga murar, vilka sjunker ned i bergens grå, genomskinliga skugga. Skymlet lösgör stenarna från jorden, lyfter dem och drar dem upp mot himlavalvet. Plötsligt tycks den gamla vallen sväva högt ovan den fasta marken.

18

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 18

2012-09-14 11:30:51


Natten klingar sprött och skirt och fruset. Stenarna är tysta, orörliga. Frosten är så ekande, så genljudande att vart andetag river i luften. Vinden viner genom fästningsmurens smala, mörka springor. Väktarna står som vore även de mejslade i sten: okänsliga för den djupa nattens stränga, bistra kyla. Då klipporna höljs av frostens skynken glimmar de så vita, så bländande som vore de av den finaste kristall. Då regnet sveper sina strida strömmar över deras hällar kläs de som i ett silverglänsande, blankputsat harnesk. Grästuvor, stenars kummel, bäckars fåror, regnets vattenpärlor: i var och en av dem skall den annalkande stjärnan speglas.

19

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 19

2012-09-14 11:30:51


Vi som här går vakt har ögon ägnade vakan och ­väntan. Molnens formationer lär vi känna. Himlavalvets alla skiftande nyanser. Ljusets hela skepnad. Mörkrets daning. Stjärnornas gnistrande flodvåg vadar vi igenom då den väller över marken. Stjärnfallens tusende gnistor knastrar i lysande blått. Ljusets och mörkrets strimmor bryts i sina fasta, jämna skiften. Genom allt vakar vår oavlåtliga, tåliga väntan, lämnad som en arvslott genom otaliga släkten, åldrar.

20

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 20

2012-09-14 11:30:51


Ljud som då ett grovt tyg rivs i stycken, som då tunga stenblock rullas av varsamma händer över hårda hällar, som då stormen driver vågorna framför sig, driver skrap och bråte över sträva klippor, kastar klapperstenar nedför branter, som då elden slukar hö och halm och fäller stockar,­bjälkar, som då skäran skördar det gyllene vetet. Ljudet, dånet genom luften slår oss först till marken. En vind sveper över bergen, över slätterna och haven, olik alla andra vindar, olik alla vindar som vi känner fyller den rymderna, fyller våra ögon, fyller våra munnar med ett salt, glimrande, skirt, kristalliskt stoft. Kärlen klapprar och skallrar. Sprickor vidgas. Murbruket rasar från väggarna i skikt på skikt. Bergskedjorna skiftar i sina fästen. Grundvalarna skakar. Mörkret bryts i stycken, i allt mindre skärvor, bryts till splint och flitter. Ljus som sveper. Ljus som sköljer. Ljus som över21

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 21

2012-09-14 11:30:51


svämmar. Ljus som ryter, dånar. Skuggorna flyr, drar sig undan och försvinner. Allt vilar med ens övergjutet av detta ljus. Först låg vi stumnade, slagna till marken. Händerna för våra öron. Blodets smak av järn och salt. Den torra luftens heta sveda. Det bländande ljuset flimrade i våra slutna ögon. Dånet som grep genom våra kroppar, grep och sökte fästen. Ljuset som fick allt att glöda, blända silvervitt. Jag vände mitt ansikte upp mot himlen. Trots att jag höll mina ögon slutna såg jag stjärnan, såg jag himlavalvet brytas av dess bana. Såg den jaga mörkrets utsjöar framför sig. Som om natten sökte djupa hålor dit den kunde fly. Jag stapplade och föll och kände ljuset som en tyngd på mina skuldror, som en tyngd som först höll mig fästad vid marken och sedan lyfte mig, drog mig upp på knä, nödgade mig att räta ryggen, att ställa mig upp och öppna mina ögon och se rakt in i dess kristallklara, dånande, brinnande kropp. Ett ljus av aldrig skådad prakt. Ett ojämförligt ljus. 22

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 22

2012-09-14 11:30:51


Vad finns vid vilket jag kan likna det? Vilka ord mäktar att i sig bära, fästa, göra åskådlig dess osägliga natur? Likt solen i sin strålglans. Och likväl så olikt den, så mycket starkare, så mycket mer bländande, så fyllt av smärta och samtidigt så hugsvalande, så mättat av frid, av tröst. Vi låg med våra ansikten mot marken, mot jorden, mot gruset. Våra handflator sargades av stenarnas vassa skärvor; våra läppar sveddes av den torra sanden, mullen, stoftet. Först var vi att se det starka ljus som drog andan ur kroppen. Grät gjorde jag, men helt utan lidande, helt utan sorg. All vår väntan var över. Inget skulle mer vara sig likt. Allt skulle nu bli annorledes, och jag skulle bli en annan. Tiden i vår väntans tysta, mörka fästning var nu över. Och vi reser oss, vi tar farväl, hälsar vårt sista avsked och går ut i alla himmelsstreck för att där sprida budet, för att äntligt berätta om den komna, klart strålande stjärnan.

23

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 23

2012-09-14 11:30:51


Ljuset stannar upp och dröjer, förblir stående på himlen. Från dess kropp utgår som vita strimmor, som böljande strålar, vilka glöder starkare än eldens facklor. Likt örnens kraftiga vingar, likt stormvågornas svallande krön, så rör sig stjärnans strålar över himla­ valvet. Som stode luften i brand. Som vore skyn ett hav och stjärnan ett oerhört skepp som klöv dess vatten med sin köl och lämnade bogstrimmans svall bakom sig. Som vore sfärerna is vid is och stjärnan en ulmande glöd vilken upplöste dem i en het, ögonblicklig hävning. Stjärnan saknar like. Bland alla de ting, de skapnader vi känner, söker vi en att likna den vid, men finner ingen. Vi söker något att ställa i dess jämbredd. Alla blomster som vi känner. Alla örter. Alla ädelstenar. Alla snäckor. Alla snökristaller. Alla bäckars virvlar. Alla eldarnas 24

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 24

2012-09-14 11:30:51


glödande kol. Alla stenarnas och klippornas märkliga, rundade former. Alla himlens skir och skyar, men den liknar inget annat. Inget finns att sammanlikna. Inget finns att syfta eller skildra. Inget ord finns som kan fästa, kan beskriva. Ordlös vandrar den genom vår häpna, djupa, lycksaliga stumhet. Som hade den liv rör den sig stilla över himlavalvet. Stannar upp och rör sig. Stannar upp och rör sig. Rör sig som en vandrande. Rör sig som om den samtidigt sökte och ville sökas. Som en ledsagare har den kommit hit till världen. Nu i ögonblicket är den skapad. Aldrig tidigare har den skådats. Våra ögon är först att möta dess ljus. Vi är de första att omhöljas av dess vitbländande strålar. Stjärnan liknar inget annat. Rör sig, stannar upp och rör sig. Är en härold, är en budbringare, en bebådare. Se genom stjärnans fönster, genom det kristallklara, klingande glaset. Se de landskap, se de nejder, se de berg, de slätter och de hav, de stränder, de länder den vetter ut emot. 25

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 25

2012-09-14 11:30:51


De vägar vilka tar sin början vid dess klart strålande rand. De riken och de städer, de trakter, de bygder, de hemvisten till vilka dess ljusomstrålade, signade vägar leder. Stjärnan drar upp en led över himlen. Återlösningen bebådad. Stort ljus nedergjutes, natten slutes. All väntan är över. En röst talar nu ur stjärnan. Talar dager, talar glöd och ljus. En röst likt dån, likt stormens vindar, likt ett tordöns muller, och likt snö som sakta gnistrar, sveper över marken.

26

Lotass_Konungarnas tillbedjanNYCS3.indd 26

2012-09-14 11:30:51

9789100127862  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you