Issuu on Google+

JOH AN NA WESTER

Min längtan är hela mitt manus, det enda jag kan klamra mig fast vid när jag glömmer mina repliker. Inte kommer jag att vinna över den inte. Men det priset står jag, med plånboken uppe, beredd att betala.

JOH AN NA W E S T ER

För Olivia är Stockholm scenen hon spelar pjäsen om sig själv på. Här finns vännerna Pascal och Chris, som inte tål varandra men som Olivia knutit sig själv till, hårt. Dessutom finns Josef, som lever med någon annan, men är den hårda prince hon väntat på. Inte ens en vild weekend i Amsterdam hjälper mot det. För medan pjäsen spelas upp rusar livet vidare, obönhörligt, mot sista ridåfallet.

O M S L AG : S A R A R . AC E D O / F Ö R FAT TA R F O T O : JO S É F IGU E ROA

JOHAN NA W E S T ER (1984) är född och bosatt på Södermalm i Stockholm. Hon arbetar som skribent och föreläsare. Nattsagor för sömnlösa är hennes författardebut. ISBN 978-91-27-13524-6

9 789127 135246

Nattsagoromslagny.indd 1-3

2013-07-24 10:09


Augusti Tro pรฅ allt du hรถr.

Wester_Nattsagor fรถr sรถmnlรถsa_inlaga.indd 7

2013-08-27 11:05


1

Den här historien handlar om vad Pascal säger när vi ­ligger på våra munkjackor med Långholmen under oss, där den sista ölflaskan går mellan hans hand och min. Småvågorna vid strandkanten är ljumma, men vi kommer inte bada den här morgonen. Mycket gör vi ihop, men vi klär inte av oss. Medan vi har legat där och pratat har Pascal dragit upp fötterna mot kroppen varje gång han har retats: Mina sparkar har missat. Trots att vi har haft en vild natt suckar han upp mot den stjärnfattiga himlen. ”Vad är det?” frågar jag. Uppe på Västerbron rullar bilarna fram och tillbaka på sina sommardäck, och ute på bryggan sitter ett kärlekspar med fötterna i vattnet. Pascal följer min blick ut över fjärden medan den nya dagen tar ifrån oss mörkret. ”Jag längtar efter nåt annat”, svarar han. Jag tittar upp på honom. ”Vad?” Han ger mig ett slokande leende. ”Du missar poängen.”

9

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 9

2013-08-27 11:05


2

Dagen efter blir snabbt kvällen efter. Sådant är mitt hem. Jag saknar kontroll över tiden i det. När jag nyss kommit in genom ytterdörren är ljuset varmt, men sakta börjar det gråna här inne. Min lägenhet är ett väntrum som jag har lärt mig att bebo. TV:n står på i vardagsrummet och programledarens läppar rör sig hypnotiskt på skärmen. Ett program har slutat, ett annat börjar och mina ögon rör sig snabbt. Det är konstigt med TV-tittande. När man gör det ser det ut som om man inte gör någonting. Jag tänker på det medan mina ögon arbetar. Rummet grånar. Till slut trycker jag TV:n tyst med fjärrkontrollen. Sedan tar jag mina nycklar, trär fötterna i sandalerna och lämnar huset. Mot en ek står min cykel lutad. Snart flyger jag över gatorna på den, väjer för stans invånare i min höga fart. De blir inte rädda, de är vana vid mig. Framför ett rödljus väntar en kvinna med sin son i en liggvagn. När hon gick i samma skola som jag var hon konturlös, men nu ser hon tydlig ut där hon skrattar mot ungens fäktande. Jag saktar in och tittar på medan hon får grönt ljus och skjuter vagnen över gatan. Sedan vet jag inte vart jag ska cykla. Istället ringer jag Pascal. Han må vara oförbätterlig på många sätt, men han svarar alltid direkt. Vi drar och dricker öl på krogen. Där är alla högljudda, så det blir vi också.

10

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 10

2013-08-27 11:05


En gång i tiden var han tafatt, Pascal, som om han inte var betrodd av sin egen kropp. Det var då. När han nu går med armen slängd om mina axlar ger andra honor mig avundsjuka blickar, vesslors blickar att stolt ignorera. Själv märker han dem aldrig och tur är det, så att han stannar kvar nere på jorden där han hör hemma. Vi dricker i samma takt, även om han måste gå på toaletten oftare. Borta vid ett av krogborden sitter min granne för sig själv, en gubbe i åttioårsåldern. När man är grannar kan man bara varandras efternamn och hans är Fredlund. En gång fastnade vi i hissen tillsammans, så när jag är på väg tillbaka från baren till mitt och Pascals bord säger jag hej till honom. ”Min vän fick löständer idag”, svarar han. ”Ger de mig ­löständer tar jag mitt liv.” Han öppnar gapet brett så att jag ska se in i det. Jag nickar tills han stängt munnen igen. ”Det måste ändå vara skönt att inte jobba?” frågar jag och tar en klunk öl. Borta vid vårt bord har en tjej kommit fram och leende lutat sig mot Pascal. Medan jag väntar på Fredlunds svar sträcker jag mig bakåt så att Pascal ska se mig och höjer på ögonbrynen åt honom. Ska jag komma och störa det där? Han håller upp handflatan mot mig där hon inte kan se den. Vänta en stund. ”Nej, det är inte skönt att inte jobba”, muttrar Fredlund nedanför mig. ”Man har inget att längta till. Inget gör en ledsen eller glad.” ”Du är ju ledig”, säger jag. ”Det måste vara skönt.” ”Ledig jämt”, nickar han kort. ”Jag kan inte längta efter ledighet. Hur gammal är du?” ”Nitton.” ”Då är du säkert full av längtan. Det är bättre.”

11

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 11

2013-08-27 11:05


Jag rycker på axlarna. ”Inte direkt.” ”Det kommer”, säger han. ”Det kommer.” När jag sagt hejdå till honom och lämnat Pascal åt sitt öde går jag hemåt via trapporna upp mot Katarinahissen. Staden vilar i sitt eget lyktljus och jag trär fingrarna genom de smutsiga öglorna i brogallret. Värmen ligger fortfarande laddad över gatorna, där Stockholm väller fram som skenet från en skattkista, med folk, avsikter, klirr och trafik. Jag tänker att jo. Jo, nog längtar jag. Jag längtar efter långa vägar, tvåhundra kilometer i timmen. Jag längtar efter stormar, kodade meddelanden och viktiga uppdrag. Jag längtar efter trafikljusens reflexer i regnet på rutan, nattligt och avskalat. Min längtan är hela mitt manus, det enda jag har kvar när jag glömmer mina repliker. Inte kommer jag att vinna över den. Men det priset står jag, med plånboken uppe, beredd att betala.

12

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 12

2013-08-27 11:05


3

Det var en gång en gång. Gången ledde genom en gård och på gården var det klassfest. Klassen lekte kull och det var kul och det fanns ett fängelse och det var fängslande. Killarna mot tjejerna. Jag hade svårt att dölja njutningen medan jag lät två grabbar gripa mig och leda mig till fängelset. En rebell tillfångatagen av Imperiet! Men när jag sedan stod där med armarna hängande längs sidorna, fick samma killar tag i klassens prinsessa. Ursinnigt slet hon sig för att komma ur deras grepp, medan hennes hår dansade. Inte förrän de hade släpat henne hela vägen till fängelset där jag stod, gav hon upp till deras förälskade triumf. Män och kvinnor. Med tiden har jag lärt mig att göra motstånd.

13

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 13

2013-08-27 11:05


4

Detta är avgörande för den enda historia jag har. Att det finns en Josef och att vi brukade sova med pannorna mot varand­ra. Trots att jag har känt honom sedan jag var femton har jag fortfarande inte lärt mig hur han ska beskrivas. Jag kan berätta att när han lämnade mig hade han mjuka händer och forskande ögon. Jag kan berätta att vi sa hejdå, men att hans forskning fortsatte. På samma sätt som jag och Pascal alltid kommer vara vänner, kommer jag och Josef aldrig att bli det. Förra sommaren tog han med mig ut på kanalen mellan Strandvägen och Djurgården. Hans händer tog långa årtag, vana vid att ta sig framåt. Vi nådde en brygga och badade vid den, trampade ljummet vatten mitt emot varandra. En rännil tog sig ned längs hans tinning och jag ville stryka bort den ihop med allt annat i hans dagar, så att enbart jag återstod – jag – med mina svettdroppar på överläppen. Bryggspjälorna gjorde ränder längs våra nakna magar och nere i vattnet simmade småfisk som gröna, lena skuggor. ”Kommer du ihåg när vi spelade poker med de där killarna för ett par år sedan?” frågade Josef. ”Vi spelade av dem flera hundra spänn.” ”Och biocheckar …”, mindes jag.

14

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 14

2013-08-27 11:05


”… som hade gått ut”, fyllde han i. ”Men vi är ett bra lag, tjejen.” ”Det bästa.” Jag låg där på bryggan då och kände hela jordklotet under mig, så stort det är, och jag ville stanna tills det blivit mörkt. Istället övergav vi roddbåten och flytvästarna för att strosa in mot city. Trädkronorna i allén svalkade oss, men fryser gör man inte när man går så nära. Ett par gånger dunsade våra händer in i varandra och jag drog åt mig fingrarna med den snabbhet man har när man stjäl. Ändå ville jag ha det glänsande håret på hans armar närmare, hans halspuls närmare, hans röda örsnibb och hans röst närmare. Men vi gick bara vidare framåt under lövverket tills vi kom till en uteservering som var för fin för de våta kroppar vi gömde under kläderna. Jag tog av mig barfota och Josef bad om ketchup till sina pommes frites. Efteråt smakade hans läppar fortfarande salt. I deras lägenhet väntade hans flickvän på honom. Hon blev tyst när han berättade vem han hade träffat. Med tiden slutade han berätta. För vem av oss? Det vet jag inte.

15

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 15

2013-08-27 11:05


5

Mamma och pappa säger att jag måste jobba. Jag jobbar. Det är en blåsig fredag och reklamvimplarna fladdrar utanför kiosken. Chefen ser på mig bakom sina glasögon och påminner mig om att vi inte kommer för sent här. Ögonbrynen vilar på ovansidan av bågarna och jag ber om ursäkt medan jag sätter mig bakom kassan. Sedan sitter jag kvar där. Jag har haft många jobb. Jag gick till dem och strålade mot de som jag trodde att det skulle löna sig att stråla mot. En sommar stod jag i ett lotteristånd på en djurpark. Där var timmarna ännu längre. Köp lotter av mig då, skrek jag inte till de förbipasserande, men jag strålade inte mot dem heller. Jag åt bara ljummen pasta i lunchrummet, fick tomatsås på jeansen, var arg, ville gå hem. Lånade en walkie-talkie, ljög argt, gick hem. Andra jobb, andra jobb. Ja, jag har haft andra jobb. Grillkök. Stressade mammor i kö med tioåriga superhjältar i höfthöjd. Kocken glad, våldsam mot sin fru. Olja som skvätte och brände. På eftermiddagen kommer en kund i vit skinnjacka in i ­kiosken där jag nu är stationerad. Dörrklockan pinglar bakom henne och jag ser upp från min tidningsbilaga. ”Hej”, säger jag. ”En hård Prince”, svarar hon.

16

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 16

2013-08-27 11:05


Medan jag sträcker mig efter cigarettpaketet ovanför mig tänker jag att det vore något. En hård prins, som man kunde begära över disk när eftermiddagarna blev långa och lägenheterna blev till väntrum. En hård prins som kunde skaka om en. En prins som räddade en via äventyr, eldstrid och sexscen. Happy ending. När jag till slut får skynda till tunnelbanan går vinden genom träden och flyttar runt solljuset på marken. Ännu ett par veckor är folket lediga från skolor och kontor. Landet vilar. Vid ingången till tunnelbanan står en man och mumlar. Hans hår är grått och kinderna såriga som om de rakats utan vatten. Jeansjackan hänger slak från axelknotorna och jag saktar in för att höra vad han säger. Hans blick är fäst i luften och min i marken. Kanske, om jag hade sett ordentligt på honom, hade jag förstått att vi var likadana. Att vi hade gått in i något vi inte skulle hitta ut ifrån. Kanske hade jag besparat mig själv något. Kanske hade jag vid det laget fortfarande kunnat bespara andra. I tunnelbanan är det kallare än utomhus och på en bänk sitter fyra killar som brukade gå i min parallellklass. Jag ignorerar dem utan att de gör mig gentjänsten. När jag går förbi dem drar de oförsiktigt av mig klänningen med sina läten. Jag går vidare och tänker med all min självaktning: Bara en och han är inte här. Vid tunnelns mynning sitter duvor på bjälkarna och rulltrapporna sänker ned människor till perrongen. En av dem klapprar åt mitt håll, tjusig på det där sättet som man bara kan öva sig till. Hon pratar med eftertryck i telefonen. ”Ja, det tycker jag verkligen att du ska göra.”

17

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 17

2013-08-27 11:05


Medan hon pratar tittar hon rakt på mig. Hon gör det för att jag i min tur ser på henne, men när hon säger så med ögonbrynen höjda och rösten mättad av övertygelse måste jag ändå kväva impulsen att hejda henne och ropa: ”Vad?”

18

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 18

2013-08-27 11:05


6

När jag kommit hem skruvar jag upp volymen på stereon och öppnar fönstren. Tonerna seglar ut över fönsterkarmen, stora G-klavar som glider iväg och saluterar henne som snart är här. I telefonen har Chris låtit som att hon gnistrar, så det är också vad hon gör när hon poserar i min dörröppning. Hennes ögonfransar är ett myller av parenteser runt den glada blicken, på samma sätt som hennes hela språk är konstruerat av parenteser. Nu är hon sugen på hyss. Hennes mamma kallar henne för Kris när hon är stökig. Jag tycker om tillförsikten hon har inför en nästan ogenomförbar idé. Jag tycker om tillförsikten hon har inför ett nästan obefolkat dansgolv och jag tycker om hur hon följer mina rörelser på det. Mest av allt tycker jag om henne för den hon gör mig till. Bland våra utsmyckade händer och utsmyckade historier är villkoren simpla, ingenting är finstilt. Men hos Chris finns också något mer. En förmåga till anfall, en tvär skärpa. Välriktad sarkasm mot killen som inte lämnat henne ifred eller tjejen som försökt sätta henne på plats. Underskatta mig om du vågar! Ja, Chris vet mer än hon först lät dig tro. Glöm inte det. Pascal och hon avskyr varandra. Hon kom långt efter honom, när det första gymnasieåret hunnit pågå ett par veckor. Då

19

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 19

2013-08-27 11:05


uppenbarade hon sig för att avleda de hot jag hade hunnit få. Efter det blev hon kvar. När vi värmde oss på ett kafé för ett par år sedan ringde Pascal och frågade vad jag hade för mig. ”Det är väl dags att ta sig en titt på den där bruden”, bestämde han. En stund senare hasade han in på kaféet med luvan uppdragen och bytte sitt namn mot hennes medan jag tittade på. ”Chris är väl ett killnamn?” frågade Pascal henne. ”Pascal är väl ett tjejnamn?” svarade Chris. ”Vi har känt varandra sedan lågstadiet”, sa Pascal och rörde vid min arm. ”Det är länge sedan nu”, avgjorde hon.

20

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 20

2013-08-27 11:05


7

Jag och Chris stänger av Bowie, lämnar fönstren öppna och går ned till ölhallen i kvarteret bredvid. Där väntar folk som tar på oss, räcker glas till oss, håller om oss, lever sina timslånga liv jämsides oss. När vi tumlar ut därifrån är det knappt svalare än det var när vi gick in, och jag sträcker armarna mot himlen. Här kring parken råder starka lukter. Stekoset från grillen med sin stingsliga kö, dörrvakternas rakvatten, sensommarblomningen på håll och luften som står sur runt pissoaren. I parken skriker ett punkargäng från bänkarna och från gräsmattan hojtar fullgubbarna. Men ikväll tillhör jag hela världen och jag halsar ur den mörkgröna vinflaska som Chris räcker mig. Det har blivit dags att sluta forma kvällen och göra sig redo att börja formas av den. ”Jag försökte få med flaskan in”, säger hon en varm centimeter från mitt öra. Hennes andedräkt kittlar. ”Men vakterna kom på mig och tvingade mig att hänga in den.” Jag vänder mig om i hennes skratt. Där kommer de bakom oss, kompisars bekanta och främlingars vänner. Ingen är utesluten. Förslagen på vad vi ska göra kastas mellan oss, och ute på Götgatan kokar fredagsnatten. Ett gatuband med trumpet och saxofon står på krönet av backen och blåser för allt vad tygen håller för saker som inte behöver firas, men lika gott kan firas

21

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 21

2013-08-27 11:05


ändå. Festfolket simmar fram och tillbaka i högtrycket, alla är på väg. Vad är värt att vara om inte på väg? Tonåringar som släppts ut ur hemmen, men inte in på krogarna, dansar gatan fram med sina högtalare. Vår grupp följer strömmen upp längs Götgatsbacken. Då ser jag honom. En gata längre fram kommer han gående, som om vi fortfarande var vid liv. Han som tog mig i ockupation, han som förbjudits mig. Honom som jag känner igen. Och igen. Och en gång till, hårdare. Se inte på mig om jag minns, vänd bort alla blickar. Det har gått månader sedan vi sist hördes. Ljuden från blåsinstrumenten tystnar medan jag vänder om från den riktning jag gått i. Min grupp fortsätter vidare mot han som inte vet vad som gör ont. Chris sträcker sig efter min underarm. ”Det är Josef”, säger jag. ”Det är Josef, det är Josef. Han är på väg hit.” Hon uppfattar startpistolens smäll och är snabbt ikapp mig. ”Ska vi gå in nånstans?” frågar hon. ”Vill du inte träffa honom?” Jag ljuger henne ett nej medan vi stegar vidare. Beskydda mig, Chris, dra dina vapen! ”Varför vill du inte träffa honom?” Hon småspringer bredvid mig med håruppsättningen gungande. ”Det kommer inte spela nån roll vad som händer”, svarar jag, ”när han har Henne.” ”Han har Henne”, repeterar hon. ”Precis. Då letar vi upp de andra.” Men mina ben blir svagare i rörelsen. Jag känner dem sakta in, oinstruerade. Runt oss stinker det av sommarens sista

22

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 22

2013-08-27 11:05


blommor. Chris ser mig stanna. Hon förstår, och hon förstår utan att jag behöver säga något och hon skakar på huvudet. ”Nej. Du, nej …” ”Gå i förväg, Chris. Jag kommer snart. Oroa dig inte.” Vi säger det där ordet i varandras munnar. Hon väger mobilen i handen och mig med blicken. Hon är en snabb beslutsfattare, men inte snabb nog. ”Snälla”, säger jag igen. ”Gå nu.” Med telefonen lyft mot örat fortsätter hon tveksamt framåt ensam. Jag följer henne med blicken tills hon svänger runt hörnet. Hennes klack är det sista jag ser. Samtidigt ekar Josefs rop från min andra sida. ”Olivia!” Och Olivia, som behöver vara jag, vänder sig om och låter honom få henne. Allt av henne, varje enskild del han inte efterfrågar. Hans steg är lätta på vägen fram. Vi tar tag om varandra. Han doftar cigarett och jaktmark. Jag tänker inte: Jag går hem. Men det borde jag ha gjort. Det är klart.

23

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 23

2013-08-27 11:05


8

Jag och Josef dänger ned tömda shotglas på disken framför oss på en klubb jag tidigare bara har passerat. Ingen av oss vet vad klockan är, den enda vetskap som behövs är att vi har tillräckligt mycket sedlar kvar i fickorna för att hålla natten vid liv. ”Jag känner igen dig”, leker Josef med en ömhet som direkt har förrått honom. ”Är du ofta här?” Jag skakar på huvudet med händerna knutna bakom ryggen. ”Jag har aldrig varit här förut.” ”Vad heter du?” insisterar han. Jag svarar. ”Tjena”, letar han upp min hand i ett handslag. ”Jag heter Josef och vi måste ha setts förr.” När jag vrider på mig slutar han leka, men behåller det varma taget om min hand. Tätt omsluter den min, beredd att ta emot vad den kan få. Dansgolvet bakom oss är ett gytter av armar, hår, bröst och höfter. Hjärtslag pumpar mot varandra bland svettiga ansikten. Josefs två kompisar kommer fram och tar ifrån oss samtalet. De är tvillingar. Själv är Josef syskonlös, men obekymrad. Han ska träffa Henne när Hon är klar på annan ort. Hon som också är obekymrad, därför att Hon inte vet. Hon vet inte och jag vill dela ut flygblad vid deras port om allt Hon borde veta.

24

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 24

2013-08-27 11:05


Josef konverserar tvillingarna medan jag skriver med mina minnen. När jag är på väg tillbaka från baren kommer en kille och ställer sig i vägen för mig. ”Tjena”, säger han. ”Du, jag kan läsa dina tankar.” Jag tittar på Josef som står en bit bakom honom. Han lyssnar på en av tvillingarna medan han ställer ifrån sig sin tomma ölflaska. ”Okej”, svarar jag med blicken på hans hands rörelse. ”Det är sant”, säger killen framför mig. Jag tittar på honom. ”Jaha, hittar du nåt kul?” ”Du måste ge mig tillåtelse först”, förklarar han. ”Vad sägs?” ”Jag vet inte, alltså …” Men jag vill att Josef ska se oss prata, eller att hans kompisar ska det. De skulle rikta Josefs blick rätt. ”Kom igen”, säger killen. ”Tänk på vad du vill och rita det på det här kortet.” Han räcker fram en penna och ett visitkort med baksidan vänd uppåt. Jag tänker på Katarinahissen, men ritar ett äpple eftersom jag inte hade kunnat göra Katarinahissen rättvisa. Killen tar kortet och lägger det i sin plånbok utan att titta på det. Då, över hans axel, ser jag vad det är Josef gör. Vad det är han tar sig till. Jag ser hur han kramar den ena tvillingen efter den andra och sveper med blicken över rummet i sitt sökarljus efter den han har kvar att lägga armarna om. ”Nu ska jag säga vad du ritade”, berättar tankeläsaren. Han och jag har inget med varandra att göra. Josefs blå ögon, som har allt med mig att göra, hittar mig med ett leende i mörkret. ”Jag måste gå”, säger jag till tankeläsaren. ”Men jag vet ju vad du tänk…”

25

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 25

2013-08-27 11:05


”Josef!” ropar jag genom stimmet. Josef höjer på ögonbrynen när han ser mig. Sorglösa miner har skurit mig förr, men ingen som den. Att jag har pratat med någon märker han inte. Vi börjar röra oss mot varandra för att säga hejdå. Vi går där, varandra till mötes, alltid varandra till mötes, alltid i skilsmässa, och människorna omkring oss borde stanna upp i sina rörelser och titta på medan vi gör det. Ställa ifrån sig sina glas i växande sorg, stänga av musiken och gråta för oss. Tillsammans försöka acceptera att livet fungerar såhär. ”Gå inte”, ber jag. Det blåa i hans ögon har blivit matt. Det som skinit där har nu dragits tillbaka in i honom igen, absorberats till en annan gång. ”Jag måste”, svarar han. ”Det var kul att ses.” Jag bestämmer mig. ”Då går jag också.” Vi säger inte hejdå till de som spunnit sitt snack kring oss. När vi hämtar ut våra jackor står vi i varsin kö. Framför mig bökas det med en päls och jag rycker förtvivlat några strån ur den. Ute på gatan förloras vårt samtal i vinden och hukande mot den börjar vi gå. Längs tunnelbanestationens innertak löper vita lysrör. Jag fryser. En bit bort på perrongen grälar ett par. Mannen har en kort mustasch, en sådan som ger rodnad runt kyssta munnar. Kvinnans röst ekar längs perrongen. ”Ville du att jag skulle se er?” frågar hon gällt. ”Vi tar det när vi kommer hem”, svarar han. Det är orättvist att han får vara lugn när hon låter så fult. Josef ser ned i stengolvet där han sitter bredvid mig.

26

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 26

2013-08-27 11:05


”Säg vem hon är, säg vem hon är …” Kvinnan uttalar det som ett mantra, som om ett namn hade gjort det lättare. Det är tvärtom. Mannen svarar något jag inte hör, men som får henne att se ut som ett örfilat barn. Hon står stilla ett par sekunder. Kanske vänjer hon sig. Sedan börjar hon backa. ”Följ inte efter mig”, säger hon med en röst som blivit samlad, vänder sig om och går förbi mig och Josef. Mannen tar ett par steg efter henne innan han upptäcker oss och försvinner åt andra hållet. Käkarna är spända under Josefs skäggstubb, den som har egna munnar att riva. Med ett skrik kommer tåget in på stationen och vi kliver på det. ”Jaha, du”, säger Josef med bakhuvudet lutat mot väggen. Mitt ben vilar mellan hans och värmen från hans knän stiger längs mitt lår. ”Annars då?” ”Jag jobbar fortfarande i kiosken i Skärmarbrink”, svarar jag. ”Bor fortfarande på Folkungagatan. Du får gärna komma och hälsa på.” ”Absolut, absolut.” Vi får slut på ord igen. Han ser beklämd ut. När tunnelbanan saktar in vid Slussen reser han sig för att gå av. Vi ställer oss upp och svajar mot varandra medan tåget bromsar in. ”Ska du inte en station till?” frågar Josef. Jag tränger mig förbi honom. Han är fem år äldre och två centimeter längre än jag. ”Jag går härifrån.” På Södermalmstorg är det tomt. En man sover i te­le­fon­ kiosken, där den står som en himmelrikets port bredvid tunnelbaneutgången.

27

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 27

2013-08-27 11:05


”Nu går jag”, säger Josef. ”Men”, börjar mina meningar. ”Nej”, avslutar han dem. Kullerstenen är ojämn när jag lyckas gå därifrån först. Jag säger artigt hejdå, ger honom den formella kram jag måste uppbåda och lämnar honom åt att göra vad i helvete han vill. Det enda jag kan tänka där jag går över kullerstenen är bara snubbla inte snubbla inte snubbla inte och sedan har jag honom bakom mig med fingrar som kröker sig om min nacke och den doft som aldrig gått att hitta någon annanstans. Hans tumme sänker min underläpp innan han lägger öppen mun mot öppnad mun och någonstans finns det en vägg för det gör det alltid. Han leder mig baklänges, varför är han inte rädd om mig, och jag klänger mig fast därför att jag inte kan göra det här ensam. När ytan träffar mig i ryggen fortsätter han närmare mot mina lår och revben och på avstånd hörs många röster. Kanske är det ljudet av alla bättre vetande Olivior som kräver att jag slutar upp. Men han lösgör sig innan jag hunnit. När han försvinner bort mot deras hus håller jag upp min mobil mot örat, så att han, när han vänder sig om efter mig, ska se att någon just har ringt. Att jag finns i andra människors världar fortfarande när jag upphört i hans. Men han vänder sig inte om, så jag går upp längs Götgatsbacken med sina svarta skyltfönster, släpande min skadeskjutna stolthet efter mig.

28

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 28

2013-08-27 11:05


9

Pascal sitter mitt emot mig på vårt vanliga kafé och blinkar i solljuset. Utanför fönstret passerar lunchrusningens första bilar. Som tröst för min natt har han beställt in vaniljmunkar och från dem faller sockerkristallerna i drivor. Han spretar med lillfingret från koppen medan han sörplar kaffet med ett öga på mig. ”Du vet”, berättar han, ”skälet till att folk från överklassen hade lillfingret utsträckt när de drack, förr i tiden … Det var för att de hade syfilis. Lederna blir stela av det.” ”Alltid påläst.” Han lägger huvudet på sned. ”Inte det där ledsna skrattet, Olle.” ”Nej, men du vet”, säger jag och gömmer händerna mellan knäna. ”Ja, jag vet.” Han borstar socker ur knäet. ”Om du kallar mig Olle igen”, säger jag, ”lägger jag förresten upp den där nakenbilden på nätet.” ”Det är ingen nakenbild. Jag pissar.” ”Naken.” ”Ja, ja …” Pascal lutar sig framåt och fyller på sin kopp ur kaffekannan på bordet. ”Du ska ha en bra kille”, förmanar han. ”Nån som jag.”

29

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 29

2013-08-27 11:05


Bilarna tutar i kön och han tittar ut på dem. Det ljusa håret är rufsigt från nattens timmar med någon tjej jag aldrig kommer att möta, och inte heller han igen. ”Du har rätt”, medger jag. ”Men då måste du sluta ligga runt.” Han tittar på mig med varm nonchalans. ”En dag gifter jag mig med just dig, bruden. Då kommer jag inte så mycket som snegla åt nån annan.” ”Schyst”, svarar jag mellan tuggorna. ”Berätta nu om din kväll.”

30

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 30

2013-08-27 11:05


10

Efter att vi skilts åt går jag hem och somnar med en hopknölad filt under huvudet. Den luktar lite sprit. Det sista jag hinner tänka är att det borde vara en rättighet att få dela sin sömn med vem man ville. Jag tycker om allt som två vakna personer kan göra ihop, men delad sömn är något annat. Min bror Oskar ringer och väcker mig. ”Vad är klockan?” frågar jag honom. Han väcker mig alltid. ”Tre.” Jag sätter mig upp i sängen. ”Vad har hänt?” ”Tre på dan”, svarar han. ”Du låter helt borta.” Jag lägger mig ned igen. ”Jag sov.” ”Lyxigt”, säger Oskar torrt. ”Ska du hänga med till mamma och pappa?” ”När?” Jag sträcker mig efter väckarklockan och har ned den på golvet. ”Du hinner vakna till.” Jag fnyser. ”Hämtar du mig?”

31

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 31

2013-08-27 11:05


Oskar. Storebror åskar. Jag har önskat mig en annan bror än han. Jag har önskat mig en bror som pussade mig på huvudet när jag var bråkig, en som ertappade mig när jag fuskade. En stark och pratig bror som lyfte mig över axeln när han helst behagade. Någon som sa emot mig bara för att se hur pass rasande jag blev, och jag skulle bli rasande med vana. Jag skulle växa upp under min storebrors buffliga ledning. Sedan skulle jag vara en huttrande fjortonåring i parker med söndersparkade lampor, där man måste minnas allas namn. Mörkret skulle vara tätt under de droppande grenarna och tändarlågorna skulle blixtra. När jag ringde min bror skulle han alltid svara. ”Det är syrran”, skulle han säga till sina polare och kanske skulle han himla med ögonen medan han gick ur hörhåll. På hans uppmaning skulle jag gå ut ur parken och bort från den. Jag skulle inte säga hejdå till någon och jag skulle glömma vad de hette. Min bror skulle gå mot mig över trottoarerna, och han skulle ge mig sin fodrade jacka utan att ställa några frågor. Tysta skulle vi ta oss hemåt. Kanske skulle vi ta upp våra nycklar till porten samtidigt och trängas lite vid den. Försiktigt skulle han stänga min sovrumsdörr om mig sedan, där jag låg nedkrupen med täcket upp till hakan. Med en sista trött glimt mot omvärlden skulle jag hinna se hans blick och den skulle få mig att sova tungt och drömlöst. Men en sådan bror finns inte, så jag är inte en sådan syster.

32

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 32

2013-08-27 11:05


11

Oskars Volvo rullar upp vid villan. Här bor pappa och mamma kvar, trots att vi flyttat ut. Nu luktar huset inte som det brukade göra, men i våra föräldrars rörelser syns det att vi hör hit. Efter tre andrahandslägenheter är det klokt att höra hemma någonstans. Jag tittar på den bruna villan med sina tulpanrabatter. Det här är alltså den platsen. Ha knäna lätt böjda när du landar. Mina föräldrars teckningar finns överallt i huset. De jobbar med sådant. När mamma varit i telefon har hela nya botaniska system vuxit upp i hennes telefonbok. Pappa ritar bara i datorn, men utskrifterna ligger i drivor. Broar underifrån och ovan­ ifrån, låga och höga, halvbyggda och färdiga. Nu har de lagat lamm med klyftpotatis. Jag öser från skålen med rödvinssås där jag sitter bänkad vid bordet. Ångan stiger från skålen och vattenblandaren glänser över diskhon. ”Mjölk eller öl, Livia?” frågar pappa bakom kylskåpsdörren. ”Mjölk.” ”Tack”, säger han medan han sätter sig och skjuter in stolen. ”Tack”, upprepar jag. Mamma frågar oss om våra dagar. Oskar klagar på en kurs om gravitation på universitetet.

33

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 33

2013-08-27 11:05


”Läraren snackar så tyst att bara de som sitter längst fram kan höra. Han vägrar använda mikrofon.” Oskar har svårt att prata utan att klaga. Det är inte charmerande. ”Är uttråkadhet ett ord?” frågar jag. ”Leda, heter det”, säger pappa. ”Eller tristess. Oskar, kan du prata med läraren om det?” ”Är kursen rolig annars då?” frågar mamma samtidigt. ”Det är en del matte.” ”Det kan ju du”, säger hon. ”Det är inte som att man pluggar matte och sedan kan det”, säger Oskar. ”Det är ett helt språk … Som att spela ett instrument. Man kan alltid utvecklas, alltid upptäcka mer.” ”Det är universellt! Det är fantastiskt!” refererar jag nasalt innan Oskar sticker mig i handen med gaffeln. ”Hur är det med Pascal?” avbryter mamma oss. ”Han mår bara bra”, svarar jag med en mörk blick på min bror. ”Men han är trött på att jobba på restaurangen.” ”Söker han andra jobb?” frågar pappa. ”Ingen aning.” ”Säg åt honom att gå in på Arbetsförmedlingens hemsida.” ”Det är meningslöst, pappa”, flikar Oskar in. ”Det är minst två hundra sökande på varje annons.” ”Han löser det nog”, viftar jag bort. ”Chris då?” frågar mamma. ”Chris mår bra. Och själv mår jag fint, tack.” Hon stryker mig över kinden med varma knogar. ”Trivs du bra i lägenheten?” frågar hon. ”Ja, ja, visst.” Hon tar upp besticken igen. ”Märkte ni det där?” frågar Oskar. ”Det blixtrar ute.”

34

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 34

2013-08-27 11:05


Vi vänder ansiktena mot den kortklippta trädgården. De ­första regndropparna slår i marken samtidigt som köket lyser upp som om vi hade fotats utifrån. Jag föreställer mig kortet, hur det skulle ha sett ut med våra oseende ansikten. Inga färdigbeställda leenden, inga armar hastigt lagda om varandra. Bara riktiga och med samma efternamn. En stund till hinner vi småprata innan den svarta jorden i rabatten piskats till lera och pappa sprungit ut för att plocka in solstolarna. Vi följer honom med blicken där han jagar fram. Mamma räcker honom en handduk när han kommer tillbaka in. Dropparna rinner längs hans glasögon. Jag ställer upp köksfönstret på glänt medan de sätter sig mitt emot varandra vid köksbordet igen. Sedan sitter vi tysta tillsammans, vi fyra, och lyssnar på hur ösregnet spelar på fönsterblecket.

35

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 35

2013-08-27 11:05


12

Det var pappa som fick mig att börja jobba i kiosken. För ett halvår sedan. Han kände någon som kände någon, så det blev till kiosken jag skickades. När jag var barn hade det lösgodis jag stjäl här varit en bättre lön än pengar. Då skulle jag ha varit anställd, när jag sparkade fritidsets fotboll framför mig på den blöta asfalten och spillde chokladpulver i Kalle Anka-tidningen vid köksbordet. Då hade jag kunnat gå här och botanisera i godislådorna ibland, men jag har mindre här att göra nu, tio år försenad. Pascal cyklar förbi strax innan stängning. Jag har burit in den vinkande GB-gubben, skurat golvet och räknat kassan. Jag ser Pascal utanför fönstret där han slarvigt lutar cykeln mot väggen. Det blir en brun väg av fotspår på det nyskurade golv han kliver över. ”Parkera ej din cykel här”, läser jag innantill från lappen som sitter utanför dörren. ”Men dig får man visst parkera här.” Han tar av sig kepsen och bugar med den mot bröstet. Kinderna är röda efter cyklandet. ”Ska vi ta oss ett glas?” frågar han. Jag ser mig omkring i den tomma butiken.

36

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 36

2013-08-27 11:05


”Säg två, annars kan det vara.” Jag aktiverar butikens larm medan Pascal släcker de sista lamporna. Sedan skjutsar han mig in mot staden. Jag håller hårt om hans rygg medan våra jackor smäller i vinden.

37

Wester_Nattsagor för sömnlösa_inlaga.indd 37

2013-08-27 11:05


JOH AN NA WESTER

Min längtan är hela mitt manus, det enda jag kan klamra mig fast vid när jag glömmer mina repliker. Inte kommer jag att vinna över den inte. Men det priset står jag, med plånboken uppe, beredd att betala.

JOH AN NA W E S T ER

För Olivia är Stockholm scenen hon spelar pjäsen om sig själv på. Här finns vännerna Pascal och Chris, som inte tål varandra men som Olivia knutit sig själv till, hårt. Dessutom finns Josef, som lever med någon annan, men är den hårda prince hon väntat på. Inte ens en vild weekend i Amsterdam hjälper mot det. För medan pjäsen spelas upp rusar livet vidare, obönhörligt, mot sista ridåfallet.

O M S L AG : S A R A R . AC E D O / F Ö R FAT TA R F O T O : JO S É F IGU E ROA

JOHAN NA W E S T ER (1984) är född och bosatt på Södermalm i Stockholm. Hon arbetar som skribent och föreläsare. Nattsagor för sömnlösa är hennes författardebut. ISBN 978-91-27-13524-6

9 789127 135246

Nattsagoromslagny.indd 1-3

2013-07-24 10:09


9789127135246