16
Ur väskan plockar Berit fram en platt manick i gråvit plast som ser ut som en miniräknare, designmässigt hemmahörande någonstans kring 1980. Men det är Berits Tes-dosa. Hon förklarar hur den fungerar. ”När du kommer in till en brukare så knappar du in dig. Sen gör du grejer där inne och har olika koder som du trycker in i dosan. Medicin, kod 60, omvårdnad, kod 2, okej. Sen trycker man ut sig när man går.” På ett sätt är det bra, tycker hon, eftersom brukarna betalar efter hur länge hemvårdarna är på plats. Men att Tes håller reda på den exakta tidsåtgången för vissa moment gör att det som inte registreras blir alldeles för lätt att tänka bort. Oregistrerade men lika nödvändiga arbetsmoment osynliggörs, som tiden det tar att förflytta sig eller akuta, utökade arbetsuppgifter när det kommer larm eller när tiden hos en brukare måste bli längre än planerat. Som när sjuksköterskor eller kollegor behöver byta information eller som när nycklar hamnar på vift. Hela tiden händer oförutsedda saker. Arbetsdagen förskjuts och arbetsuppgifterna utökas utan att det registreras i systemet. Om Berit har planerat in 40 minuter hos en av sina brukare, men hennes kollegor jobbar snabbare, så kortas tiden så småningom, ty Tes är en dator som planerar utifrån medelvärden som räknas fram automatiskt. ”När jag kommer nästa gång och behöver mina fyrtio minuter – då har snittiden kortats! Planerarna har sett luckorna och plockar in en fyra–fem andra brukare, på min brukares tid!” Det märkliga är att detta händer fast det varken ligger i personalens eller chefernas intresse. Det är helt enkelt mot alla inblandades vilja. Ekonomin bygger på brukartiden, alltså ger lång tid hos pensionärerna mer pengar, både från budgeten och från det brukarna själva betalar. Britt-Marie Balaj, ordförande för fackförbundet Kommunal inom vård och omsorg, i Örebro kommun, har en teori om hur det fungerar. ”Planerarna trycker ihop jobbet. Det finns ju inte personal