9789113026312

MONICA� WILDEROTH

Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta

isbn 978-91-1-302631-2 © Monica Wilderoth 2010 »Upptäckten« av Wisława Szymborska är översatt av Anders Bodegård (ur Utopia, Fib:s lyrikklubb 1989) Omslag: Victoria Kapadia Bergmark Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2010 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Och hon sitter i fönstret.

Det är grått och ljust inomhus och dammet syns tydligt.

Det är eftermiddagstyst i rummet bilar hörs utanför grus manglas under vinterdäcken. Det saltas inte mer och det är visst bra säger de som vet.

Hon vet inte. Hon är inte en av dem som vet sådant.

Det är en sådan dag när tystnaden hörs.

Hon sitter i fönstret och tittar ner.

Saker pågår därnere som liknar en vardag.

En kvinna som ser ut som lika gammal drar barnvagn och är vuxen på ett annat sätt saker kan se så skrämmande och avundsvärda ut på lite avstånd.

En automatisk tanke.

En tanke som knappt finns för att den är så vanlig helt ofarlig och enligt terapeuten absolut nödvändig.

Jag borde jag skulle jag ville jag vore fri.

Kvinnan drar barnvagnen över gruset som ligger istället för salt på trottoaren och nu ringer hennes telefon och 9

hon ler och blir plötsligt vacker när hon hör vem det är börjar prata livligt om något som rör henne djupt.

Gissar Blenda vill hon.

Att prata livligt om något som rör en djupt.

Det gör man inte alla dagar in till tidens ände.

Blenda låter ögonen falla ner på blomman som sitter bredvid henne på fönsterbrädet.

Det är den enda växt hon har i sitt hem. Hon fick ett skott av sin mamma för länge sedan som inte gjorde ont.

Bladen luktar starkt när man rör vid dem.

Den är fin på sommaren inte nu. Mormor hade gröna fingrar.

Blenda har svagt beiga stela.

Hon har inte ärvt sin mormors gröna fingrar. Hon ärvde ingenting av mormor. Hon tittar på de gula bladen och får dåligt samvete.

Den lever ju fortfarande tänker Blenda. Du lever ju fortfarande säger hon högt så att det blir sant.

Hon sticker fingret i krukan och får torr jord under pekfingernageln och går ut i köket för att fylla på vatten i vattenkannan och väntar tills vattnet i kranen blivit kallt men inte väldigt kallt ljummet ska det vara så att man inte chockar den stackars saten och på vägen ut rättar hon till trasmattan.

Det är fullkomligt odramatiskt.

Vattnet rinner över krukfatet jorden var för torr för att ta emot hjälpen och kvinnan nere på trottoaren har 10

försvunnit det är fortfarande ljust och det har gått sju minuter sedan hon tittade på klockan sist. Öronen susar och tankarna bildar ett vakuum som blir ett ingenting som när hon var liten och mamma frågade vad hon gjort hela dagen och hon svarade ingenting jag har inte gjort nåt särskilt.

Vad tänker du på.

Blenda har inte gjort något särskilt i hela hennes liv.

Jo en gång.

Det var något om kärlek.

Och det skaver fortfarande.

Hon har aldrig velat något så mycket som då.

Oftast vågade hon inte andas de orden inför sig själv och absolut inte inför honom men det fanns tillfällen när hon visste att han visste. Det var tillfällen de aldrig talade om.

Synd.

Det hade behövts.

För just en sådan känsla.

Just en sådan ton.

Just hans leende och hans händer.

Och det kvittar på vilket sätt eller om mungiporna stramar.

De försökte för att det var deras tur.

Som ett avtal.

Nu efteråt känns det som om Blenda sov över hos någon men ville hem till mamma hela tiden.

11

Rädd för så mycket.

För en sådan känsla.

För en sådan ton.

För hans leende och hans händer.

Svårt att hitta på och minnas roligt när allt som känns på riktigt gör ont.

Så blev det med det.

Den gången.

Men nu.

Sitter Blenda på fönsterbrädet och tittar ner i vattenkannan. Det är en tunn oljehinna på vattenytan.

Hon hör skrammelljud utanför och när hon lyfter blicken ser hon en pojke i tioårsåldern som sparkar på en ölburk. Ryggsäcken hasar sig längre och längre ner mot marken som om den inte ville följa med hem.

Det är nu som det skulle passa sig att bli galen vid ett dödsfall får man reagera hur som helst.

Men det ligger inte för mig just nu. Jag väntar med det tänker Blenda tills jag druckit ur mitt kaffe och ätit upp min prinsessbakelse och tills jag vikit min servett och tittat ut genom konditorifönstret för att se om min färdtjänsttaxi har kommit än med en man jag har lärt känna på ålderns höst för det är nästan alltid höst när man talar om ålder och han heter Göran och är femtionio och röker John Silver utan filter och varför i hela helvetes jävlar tänker Blenda är min syster död.

12

När mamma ringer och frågar varför hon inte svarat sitter Blenda i köket och vet inte vad hon ska säga. Allt runt omkring henne har varit tyst så länge att orden inte verkar ha något att prata om.

De har kanske gått och lagt sig hos grannen.

Han som sover på dagarna och spelar musik högt och mycket gärna på natten. Han som har ett leende som redan skrattar och ljusbrun hy mitt i vintern. Oemotståndligt vacker är han och fruktansvärd musik spelar han.

Något slags hallonsaft med smurfsmak.

Hon har så många gånger varit på väg ner för att skrika åt honom att sänka men det går inte. Man kan inte skrika åt en människa med ett sådant leende. Man kan inte ens be honom sänka.

Sena nätter har han en kvinna hos sig. Blenda har aldrig sett henne men hon har medvetet lyssnat på lågmälda skratt som smittar av sig varmt.

Avundsjuk och klarvaken har hon legat i sin säng och tittat upp i taket till dunk som ökat i hårdhet mot en vägg som också är hennes.

13

På deras sida låter det av fukt och grumliga blickar öppen mun på Blendas sida av borttappade andetag.

Hon tycker om sin sambagranne utan att känna honom ett dugg. Det gråa verkar inte ha lyckats äta upp honom.

Så ringer mamma.

Vad har Blenda gjort som skulle kunna förklaras.

Varför har hon inte svarat.

Mamma säger att hon blev lite orolig.

Nej det ska du inte vara hör Blenda sig själv säga.

Egentligen vill hon skrika tills allt tystnar men hon sansar sig och tar ett steg tillbaka som terapeuten har sagt åt henne att göra i sådana lägen.

Hon försöker förklara.

Går inte att berätta att hon suttit i fönstret och känt avgrunden mot sitt hjärta och plockat gula blad från sin blomma.

Hon ljuger för bådas skull.

Istället för avgrunden säger hon konsum och mjölk och istället för gula blad frågar hon sin mor hur det är.

Mamma låter rädd och tom. Blenda kan se henne framför sig. Rösten genom luren är en japansk skräckfilm.

Hennes yngsta dotter är död och hon lever.

Det blev fel.

Hon överlevde sitt barn.

Samtalet har ingenting att säga och går i stackato.

De faller båda hjälplöst in i spåren uppgrävda och till14

rättalagda av många långa kravfyllda kärlekskvävande år.

Hon låter blicken gå från ena kortsidan av väggen till den andra och tittar på sina planscher och teckningar som hon satt upp.

Som gula postitlappar i en kriminalfilm.

Hon vet varför de hänger sådär. Det var efter att hon hade sett filmen Amelie från Montmartre.

Det är en film som handlar om en otroligt vacker mörkhårig späd men ändå stark kvinna.

Hon är mycket egen. Hon gör på sitt sätt. Hon är väldigt speciell. Hela filmen är väldigt färgstark och speciell.

Det är inte Blenda. Hon är inte färgstark ens när hon hårt sminkat sig hårt.

Och hon är inte otroligt vacker mörkhårig späd men ändå stark.

Det är därför hon har blivit så bra på att suga kuk.

För att kompensera liksom.

Och under ett täcke spelar det ingen roll hur man ser ut för under ett täcke nära en kuk är man alltid osynlig.

Efter att Blenda sett Amelie från Montmartre ville hon vara som hela filmen. Hon möblerade om i sin lägenhet.

Hon köpte en röd pelargon. Hon hade små skålar med små saker i på ett bord.

Och hon hängde upp fotografier planscher teckningar som hon gjort när hon var barn och allt blev så jävla speciellt och sjukt färgstarkt och konstigt att hon var tvungen att gå ut därifrån.

15

Det finns ganska många sätt att försöka ändra sig på.

Det här var ett av de sämre.

Hon har så många gånger undrat var denna önskan om något annat kommer ifrån.

När hon kom hem igen full möblerade hon tillbaka till det vanliga.

Blenda är inte Amelie.

Bilderna och teckningarna hänger kvar och varje gång Blenda ser dem blir hon oerhört irriterad.

Men hon kommer sig aldrig för att ta ner dem.

Mamma undrar när Blenda kommer hem och Blenda säger att hon inte vet det men att hon ska höra med pappa när han och Anne-Grethe ska upp för då kunde hon ju åka med dom och mamma säger att det skulle vara fint om det gick att ordna på det sättet så slipper ju Blenda åka tåg och lägga pengar på det det är ju onödigt ja säger Blenda det skulle vara onödigt jag ringer tillbaka till dig när jag talat med pappa.

De vill båda avsluta nu mamma säger att Blenda kan ringa när som helst och Blenda säger tack och detsamma.

Efter samtalet kryper det upp från röven och sätter sig mellan skulderbladen.

Hon känner inte igen sin egen röst och hon kommer inte när hon kallar.

De där såren i mörkret vill vi inte tala om inte tala om vi vill lyssna på föredragshållaren och skriva anteckning16

ar i kanten dricka en kopp kaffe från barnen i Colombia när det blir fikapaus och berömma bedöma han som nyss stått grann uppe på podiet. Viska som barnglin och visa upp oss från vår allra vackraste sida vi nickar ja åt samma håll i takt till pennan mot pappret vi håller andan när du gör bort dig och tar igen syrebristen genom att gnaga på dina storvulna drömmar om att livet är vackert.

Men utanför står några andra i en ful klunga och viskar.

Utanför står några andra i en ful klunga och viskar.

Man hör dem inte om man inte går nära om man inte har där att göra om man inte vill men om och när och då först då hör man deras dova mörka röster i samklang förstenad står du med en sned stad på alla sidor om dig och benet tar steget mot klungan som inte vinkar åt dig att du ska komma det går inte till så här det är inte så det ska göras här kommer du närmre av dig själv och benet har blivit benen och magen är knuten som en slips runt halsen.

Du är livrädd.

Men du var mer rädd därinne.

Nu står du alldeles nära och kan känna deras kroppars värme och vidriga andedräkt mot ditt ansikte när du sträcker dig fram för att höra vad de säger och ut ur mumlet den viskande kören hör du orden ge upp 17