Issuu on Google+

ag glömmer aldrig de långa förhören i polishuset på Kungsholmen. Jag visste inte att en snäll polis och en stygg polis var en uppdelning de gjort mellan sig, ett teatralt knep som de lärt sig på polisskolan (som på den tiden inte var högskola). Om jag då, på 1960-talet, hade läst mer deckare och mindre science fiction så skulle jag ha förstått upplägget. De försökte knäcka mig. Jag satt på en liten stol mitt i rummet. Den snälle polismannen ville bjuda på kaffe och cigaretter. Kaffet var inte gott, det skulle jag också ha känt igen från polisromaner om jag hade studerat dem bättre. Inte ens poliserna själva har tillgång till gott kaffe på polisstationerna, det vet jag nu. Jag rökte inte och avvisandet gjorde den stygge polisen ännu styggare. Han gick av och an, 7

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 7

08-05-21 09.00.44


tvärstannade framför mig, blåste ut rök, lutade sig fram och viftade med knutna nävar. Han föreföll rasande. Han ville att jag skulle erkänna följande: Kina, alternativt Albanien, alternativt Kuba, hade anställt alla dessa svenska ungdomar som demonstrerade mot USA. De hade lön från en sådan främmande makt och borde kallas yrkesdemonstranter. Men egentligen var de spioner, inte minst jag, som tagits på bar gärning på ett konstgalleri under försök att sälja grafiska blad med olagligt innehåll. Jag var gripen för brotten skändande av statssymbol, skändande av utländsk statssymbol samt uppvigling, det senare efter att ha använt en text som löd svik fosterlandet, var onationell. Att hålla masken var inte lätt, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. De där staterna var fattiga och skulle omöjligt ha haft råd att anställa tusentals svenska amatörspioner. Det var en orimlig tanke. Ett resultat av den polarisering mellan vänster och höger som rådde. Mina vänner och jag trodde att svenska poliser var fascister, som i Spanien, Portugal, Sydafrika och Grekland. Poliserna trodde att vanliga engagerade ungdomar var farliga förrädare som hotade den svenska nationens existens. Även efter mitt frisläppande, i brist på spioneribevis, trodde poliserna att jag var skyldig till mycket mer än jag blev dömd för. Jag fick bara 75 dagsböter. Och mina grafiska blad blev förverkade. Senare besökte två män med klumpiga svarta skor varje vernissage på konstgalleriet. Vi kallade dem för Säpos konstförening. Jakten mot nollpunkten (Vanishing Point) från 1971 är en film om bilar. I centrum står en Dodge Challenger med 400 hästkrafter som kan göra 240 kilometer i timmen. Man glömmer inte filmen ens efter nästan 40 år fast den är 8

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 8

08-05-21 09.00.44


idiotisk. Att denna obskyra rulle fäster sig i minnet kan bero på den oförklarliga och Beckett-liknande slutscenen. 1960och 1970-talens amerikanska populärkultur är intressant på många sätt. De svenskar som av borgarpressens skribenter kallades (och även nu kallas) USA-hatare älskade – och älskar fortfarande – amerikansk film, konst, litteratur och musik mycket mer än de älskade (och älskar) motsvarande svenska företeelser. De älskade också alla de amerikanska medborgare som hade framställt denna kultur och dessutom skildrades av den. Däremot tyckte de som av ledarsidorna kallades anti-amerikaner illa om den amerikanska utrikespolitiken omkring 1970, så till den grad att de ställde till bråk på offentliga platser. Jag föddes den trettonde juli 1938 på St Mary’s Hospital i Montreal, Kanada. Jag minns inget därifrån men har sett i ett fotoalbum att gatan där vi bodde var full av snö. Hur pappa kunde köra sin stora LaSalle (den kanadensiska versionen av Cadillac) i den där oplogade röran är svårt att förstå men det var ju inte vinter hela tiden. Vi reser med den polska ångaren Pilzudski över Atlanten och anländer till Köpenhamn, Danmark, den 30 juni 1939. På tillbakaresan sänks Pilzudski av en tysk ubåt men då är vi inte ombord. Pappa är diplomat och arbetar på svenska legationen. Danmark ockuperas av tyskarna den nionde april 1940. 16 danska soldater dör, sedan kapitulerar landet. Pappa har berättat att han såg den danske kungen rida av och an på en vit häst för att trösta danskarna. Vad gatan hette har jag glömt. Jag var klädd i kolt med sjömanskrage. 9

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 9

08-05-21 09.00.44


Tyska officerare klappade mig på huvudet när jag lekte i sandlådan i parken. De tyckte sig se en blond arisk flicka med goda framtidsutsikter inom det tusenåriga riket. Detta är hörsägen. Jag minns det inte på bokstavligt sätt. Min syster föds i Köpenhamn. Pappa flyttas igen, han flyttas gång på gång, var det något fel på honom? Han jobbar i Bern och i Mariehamn 1942 och -43. Han kommer till Stockholm 1944. Min bror föds av någon anledning i södra Sverige, i Kristianstad. Antagligen var familjen tidvis i upplösning, på grund av pappas yrke. Jag går första klass i folkskolan, på Linnégatan i Stockholm, under ledning av den söta fröken Barkman som har grön stickad klänning. Jag minns henne med åtrå. Den första maj 1946 flyttar familjen till Avenue Edmond Mesens 41 i Bryssel som då stavades Bruxelles. Trots att det just varit krig är staden oförstörd. Jag fyller nio och lär mig, som man gör i den åldern, att prata franska lika bra som svenska. Går i den originella skolan École Amélie Hamaïde, Avenue Hamoir 31. Skolans motto var Pour la vie par la vie och den experimentella pedagogiken var utarbetad av doktor Ovide Decroly. För livet genom livet. Skolan var religionsfri och hade höns, kaniner, marsvin och grodor. När de levde matade vi dem, när de dog dissekerade vi dem. Jag åker rullskridskor till skolan, längs Boulevard Saint-Michel. Tre år går som jag minns i detalj. Pappas bil är från 1939, tysk, svart och heter Hanomag. Jag flyttas till Warszawa 1949. Kriget har gjort den staden till en ruin. Bara Stalins gåva till polska folket, det nybyggda Kulturpalatset på Aleja Stalina, ett krokanliknande höghus, är helt och snyggt. Lär mig inte polska. Pappas bil är en Volvo PV 444 med två mycket små 10

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 10

08-05-21 09.00.44


bakrutor. Denna bil, vet jag nu, är byggd efter en Hanomag som Volvo köpte 1939 för att lära sig göra en självbärande kaross. Bor inom muromgärdat svenskt område på gatan Bagatela. Runt muren patrullerar beväpnade vakter. Ser, på Amerikanska ambassaden, filmfarsen Galopperande flugan (Hellzapoppin) från 1941 med komikerna Olsen och Johnson, minns filmen tydligt, den påverkade min framtid. På USA-ambassaden är det barnkalas varje söndag för diplomatbarnen från västsidan. Mitt i ett stort amerikanskt vardagsrum står en filmprojektor för sextonmillimetersfilm som smattrar igång klockan tre. Varma sommardagar gör stridsvagnar djupa spår i gatornas asfalt. Kallt på vintern. Ryska kvinnliga soldater med kjol, stövlar och kpist marsch­ erar framför stridsvagnarna. Kvinnor i uniform blir ett intresse för livet. Jag är elva år. Jag flyttas till farfars slott i norra Skåne. Cyklar den långa vägen genom skogen varje dag till Kviinge folkskola. Anses av klasskamraterna vara representant för adel och överklass. Får därför mycket stryk av dem på rasterna. Har ofta näsblod. Farmor är den goda fen som tröstar. Flyttas till mormor som bor på Erik Dahlbergsgatan 28 i Stockholm. Mormors status som god fe anfräts av det faktum att hon ansåg att Adolf Hitler var en bra människa och att det var judarna som satte igång andra världskriget och dessutom tvingade morfar att ta sitt liv. Förstod snart att detta var grovt felaktigt. Jag är tretton år och går sex dagar i veckan i Gärdesskolan på Valhallavägen. Jag vet inte var mina syskon bor. Mamma blir skild och flyttar också till Stockholm efter att i ett par år ha rest runt i olika länder för att undvika man och barn. Pappa gifter om sig, arbetar 11

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 11

08-05-21 09.00.44


i 30 år runt om i världen: USA, Belgien igen, Indonesien, Chile, Turkiet. Träffar sina barn två timmar vartannat år, när han är på sina sändebudsmöten i Stockholm. Han tar oss då till Restaurang Solliden på Skansen, den övre våningen, där servitriserna har svensk folkdräkt på sig. Berättar gärna om sådant som att diktatorn Sukarno under de diplomatiska festerna brukar kurtisera hans nya fru. Vilket skapade behov av finkänsligt manövrerande. Jag går i Östra real, en dyster pojkskola. Huset liknar ett medeltida munkkloster. Mamma är sinnessjuk men det förstår inte vi barn förrän långt senare. Hennes (och vårt) hem förfaller. Vi tre syskon lever konstigt men tror att det ska vara så. Allting är ruttet. Sopberg i sju rum. Mörker, migrän. Ingen mat. Tiden går. Vi blir trots allt vuxna. Vi hatar mamma och är bittra på pappa för att han lämnade oss i den där sophögen. Vi tycker att mamma är en ond häxa. Som unga vuxna får vi för första gången se televisionsprogram. Vad som är normalt och inte normalt klarnar en smula. Detta var en torr sammanfattning. Kommer att gå lite närmare in på vissa detaljer, i hopp om att det går att dra några slutsatser av dem.

12

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 12

08-05-21 09.00.44


I stället för att ta studenten började jag på Konstfackskolan i Stockholm. Jag ville utbilda mig till något konstnärligt, inte av intresse för konst utan för att smita från det där andra. Då insåg jag inte de båda nackdelar som detta val skulle föra med sig: att vara fattig under mer än 30 år och att alltid vara utan struktur i tillvaron. Att sakna rutiner, sakna bestämda tider, därför ofta få migrän och dålig nattsömn. Jag levde på tillfälliga uppdrag och egna påhitt. Fortfarande, på 2000-talet, har jag kvar känslan från min tonårstid på 1950-talet: lönearbete är grått och slavliknande. Det kan låta snobbigt men denna känsla grundlades när jag var konstelev, då den bekräftades på många sätt. Till exempel genom samtal på fester med många stearinljus där rödvinet halsas direkt ur 13

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 13

08-05-21 09.00.50


flaskorna. Och genom direkta budskap från Joseph Heller, Pink Floyd och Bertolt Brecht. Jag hade inte läst Marx men vännerna på den tiden gick på marxistiska studiecirklar och jag kunde på ett självklart sätt använda ord som alienation och mervärde. Det är inte lätt för en ung frilansande person att skaffa mat för dagen och hålla sig med bostad. Oskrivna lagar måste upptäckas och sedan följas – eller medvetet brytas. Kraven på påhittighet är höga. Stipendierna låter vänta på sig. Men med tiden kommer de. Nätverket tätnar. Jag lärde känna flera befattningshavare på museer, tidskrifter och teatrar. De tillfälliga uppdragen kom allt oftare. Efter årtionden av bostadsproblem hade jag en bostad. Jag gjorde flera försök att bilda familj, fick barn, hittade nya partners, stabiliserade tillvaron, blev mer och mer en lycklig människa. Om än omgiven av ett absurt samhälle eller möjligen ett dårhus. En känsla som är svår att bli av med och troligen inte drabbar unga människor på samma sätt. Nu, menar jag. Min generation brukar skylla på Kafka. Jag förklarades i personlig konkurs av Stockholms rådhusrätt när jag var 35 år gammal. Ibland var jag ensamboende, ibland samboende. Det fanns personer i min närhet som tyckte att jag var alltför fixerad vid olika projekt: filmer, utställningar, böcker och en och annan konsert. Mina fruar och älskarinnor har alla haft snarlika namn. Skillnaderna mellan dem som personer har varit stora men förnamnens skillnad har bara rört sig om någon enstaka konsonant eller möjligen vokal. Vi pratar om Jesu moder och de tillägg som där kan finnas. Jag är övertygad ateist och anser inte att ateismen är en tro. Jag gifte mig för 14

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 14

08-05-21 09.00.50


fjärde gången vid 48 års ålder. Vi träffades på verkstadsgolvet när vi jobbade på samma film. Filmen var så blodig att vi behövde en extra maskör, hon som sedan tidigare jobbade hos oss hann inte med att göra alla sår. Den nya sårskaparen hade ett så pärlande skratt och spred en sådan glädje på den smutsiga och kalla arbetsplatsen att jag träffades av blixten, som det uttrycks i en känd film. Hennes material var latex som numera är förbjudet. Och vanligt filmblod förstås, som kokas i stora grytor efter ett särskilt recept. Hon sa ja redan samma kväll. När detta skrivs har vi varit gifta i över 20 år. Hon har lärt mig psykologins betydelse. Tidigare förstod jag mig inte alls på människor. Hon har också lärt mig att älska fotboll. Innan jag träffade henne var alla former av sport utan intresse för mig. Kronofogdens besök blev allt mer sällsynta för att helt upphöra när jag var 55. Nu har jag fyra barn om man räknar in min älskade hustrus. Ett av dem är gemensamt och det är jämn fördelning mellan könen. När detta skrivs är alla barnen vuxna – vår pojke är 192 centimeter lång och har nyligen blivit myndig. På cykelns pakethållare har jag en gul barnsadel där han kunde sitta på 90-talet. Den utgör ett minne men passar dessutom bra för transport av tunga matkassar från Konsum och ICA. Jag minns ICA:s reklam på 70-talet, baserad på den förste ICAmannen, herr ICAnder. Man ville ha en jovialisk och något överviktig figur som symbol för livsmedel. Tanken var först att engagera skådespelaren Sune Mangs. Den sång som var hans slagnummer började så här:

15

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 15

08-05-21 09.00.50


Någonting att äta och någonting att dricka och någonting att älska och att hålla kär är allt jag begär. Det ansågs dock för dyrt att anlita Mangs. Synen på reklam var annorlunda då. ICAnder blev en tecknad pappfigur i stället. Frankensteins monster, som var en godhjärtad ensam vandrare med lättantändligt humör, behövde en kvinna en gång. Den jovialiske ICAnder fick också en kvinna efter ett år av ensamhet, handlarhustrun MonICA. Hon hade inte en lika extrem frisyr som Frankensteins brud. Jag har jobbat med Sune Mangs, när jag var scenograf på Filmhuset i slutet av 70-talet. Världen är liten. Det är lättare att prata om sig själv än att skildra andra. 2005 gjorde jag Mangs gamla paradroll som pilsk och kuplettsjungande poliskonstapel i folklustspelet Söderkåkar. 2007, när jag stod vid mjölkhyllan på ICA, ringde min dotter, 27 år gammal. Det var dålig mottagning längst in i butiken och jag flyttade mig snabbt till en plats mellan tvål och gryn för att kunna höra budskapet: ”Pappa! Jag har gift mig. Jag är i Houston, Texas.” De andra barnen bor kvar i Stockholm, Sverige. Den nuvarande familjebildningen är så stark att vi till och med har julafton (vilket inte är självklart, som ni ska få veta) och firar bröllopsdagar – och jag kommer ihåg dem – nästan alltid.

16

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 16

08-05-21 09.00.50


Jag har alltså en hustru. Hon och jag är ett. Ibland tycket jag att denna symbios räddar mitt liv. Ibland tänker jag att den är alltför stor. Ibland brukar jag försvinna. Jag drabbas av yrsel. Ingen vet var jag finns.

17

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 17

08-05-21 09.00.50


DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 18

08-05-21 09.00.50


En schavig figur i 60-årsåldern med smutsiga kläder, långt ovårdat hår och två månaders skäggstubb står och hänger i en port i Gamla stan nära Kornhamnstorg. Han kan se: trafikleder, båtar, tåg, flygplan, människor. Han tänker: det går att utgå från en enda plats, iaktta den noga, hitta ledtrådar till vad som är bra och vad som är dåligt i hela samhällets planering. Bilister kämpar om parkeringsplatser med oetiska metoder. De har dåligt samvete för att de har bil och närmar sig utbrändhetens gräns. Ledtrådar finns överallt. Olika byggnadsstilar liksom byggnadernas skick vittnar om stadens förflutna. De konkursfärdiga eller helt igenspikade butikerna berättar om strukturförändringarna. Förstenade hålögda medborgare glider tyst förbi i upplysta tunnelbanevagnar. 19

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 19

08-05-21 09.00.54


I ett kafé skymtar han bakom immiga fönster en stor tv som visar fotboll. Överlägsenheten, tanken att det finns bättre och sämre människor, finns inte bara inom fascistiska politiska ideal. Den finns också inom vår egen vardag. Och i sport, inte minst i fotboll. När någon vinner måste någon annan förlora. Att jubla över en vinst, det är också fascism. Önskan att triumfera finns inbyggd i människan. Och det sägs ofta, i den pågående idédebatten på kultursidorna, att alla människor är i stånd till förfärliga handlingar. Då är det den här tanken som behövs: att bekämpa varje känsla av överlägsenhet. Mycket talar för att det inte är möjligt. Han tittar själv på fotboll och önskar då intensivt att ett visst lag, Hammarby, ska vinna. Och därmed: att ett annat ska förlora. Dessa förlorare fyller, utan att ens ha utbildats för det, en stor uppgift. Precis som alla offer för mobbning. Det är de som, mot sin vilja, är hjältarna. Ofta tar Hammarby den rollen, det är som om de trivs med den. ”Vilken bracka som helst kan vinna ett spel, men det krävs en gentleman för att förlora det.” Så skrev Louis F. G. De Geer i Singleton 1944 (Albert Bonniers Förlag), en på sin tid populär pojkbok som vår man lånade på bibliotekets barn- och ungdomsavdelning när han var 12 år. Och nu: han ser spelarna som stöter samman lite lätt. De faller som skjutna soldater i spanska inbördeskriget, på den där bilden av Robert Capa, de vrider sig i plågor, de skriker, de är inte avmätta gentlemen eller bra förlorare, de är aktörer i den store Stanislavskijs anda. Total inlevelse i smärta. Som inte finns; så fort de fått sin frispark, eller ännu hellre straff, är de på benen igen. Båren får fraktas bort oanvänd. 20

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 20

08-05-21 09.00.54


Jag är som ni förstår denne pessimist och jag minns pojkboksförfattaren Louis F. G. De Geer från min barndom. Han besökte farfars slott ibland. Han samlade alla barnen omkring sig och sade: ”Det finns något som kallas fair play. Det ska ni veta, barn …” Och här trodde vi som hade läst någon av hans böcker att han skulle säga något i stil med: att förlora i någon sport, till exempel löpning och fotboll, utan att tappa ansiktet, det är mina böckers viktigaste filosofi. Men i stället sa han (när ingen vuxen hörde på): ”Tjurfäktning! Det är sporternas sport. Mer fair play kan det inte bli. Tjuren och matadoren svettas, de andas hårt. De står mitt emot varandra. För båda kan det vara den sista dagen. Tjuren rusar. Träffar matadoren i magen med vänster horn. Blod rinner. Publiken reser sig …” Det var då jag lärde mig att inte lita för mycket på någon. Påståendena var ju direkt osanna. Picadorer ingriper ofta. Tjurens chanser att uppleva ännu en dag är obefintliga, det vet alla. Jag hade svårigheter med det där. Det var min dröm att någon gång kunna ljuga obehindrat – och bli trodd. En arg och välklädd person i 50-årsåldern närmar sig från Stora Nygatan. Att komma undan går inte, jag säger: ”Är det du, kusin. Kan du inte lämna mig i fred?” Kusinen, som jag avskytt ända sedan vi var barn, går onaturligt nära mig. Han stirrar in i mina ögon och säger: ”Måste du uppträda så här? Du skämmer ut släkten. Du är en djävla snobb.” ”Snobb, det var det värsta, du ser hur jag ser ut.” ”Den där stilen har du valt själv. Gå hem nu. Jag har hört 21

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 21

08-05-21 09.00.54


av din fru hur du bär dig åt. Spelar deprimerad. Försvinner. Du är en ansvarslös kultursnobb. Du försöker bara göra dig märkvärdig.” Han är på väg bort men hinner kasta ur sig en sista replik: ”Vår mormor var inte nazist! Hon var vår goda fe! Din film är en enda stor lögn!” ”Jaha”, säger jag svagt, ”och alla tidningarna med hakkors på. De som låg i hennes tambur …” Kusinen tvärvänder, drar upp en bok ur fickan, slänger den på gatan framför mig. ”Jaså, din hycklare, är jag också nazist? Därför att jag hittade den här boken på vinden i en villa som jag just köpt? Du kan behålla den, du kan ha nytta av den i dina perversa studier.” Jag ser att boken är Adolf Hitlers Mein Kampf i brunt klotband. Jag sjunker ihop, är nära att ramla, ser subjektiva rännstenar komma upp mot ögonen gång på gång. Mina repliker finns bara inom mig nu. Det är en helt annan sak. Att hitta en bok av en slump. Än att prenumerera på en tidning som kommer i brevlådan varje månad i sju år. Kusinen har gått. Jag låter boken ligga.

22

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 22

08-05-21 09.00.54


Last night I dreamt I went to Manderlay again. Tanken att prins Eugen skulle läsa detta kändes helt rätt. Eller de av hans släktingar, vänner och väninnor som i min dagdröm sov över i sällskapsvåningen. Underhållningslitteratur fanns inte i det här huset. Jag la boken i Bernadotterummet, med den första textsidan uppslagen. Rebecca av Daphne Du Maurier, fjortonde upplagan, tryckt 1939. Den har varit min pappas, på försättsbladet står: L. De Geer, Köpenhamn 1940. Det var mycket tyst på Waldemarsudde. En svag doft av blommor låg i luften. Det här var det första konstmuseum jag arbetat på som hade en egen florist. Jag beundrade hennes kreativitet. Hon kunde inte bara sätta samman blommor på ett förbluffande sätt, hon hade med största tänkbara 23

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 23

08-05-21 09.00.59


arbetsglädje ordnat vissna, döende och döda blommor åt mig, till mina vanitasobjekt. Jag kände mig hemma. Huset påminde starkt om farfars slott i Skåne. Prinsens kök, det återhållsamma möblemanget, den ömtåliga stämningen där det förflutna och framtiden kunde tyckas gå i vilken riktning som helst, ja – en och annan förändring kanske behövdes. Jag gjorde diskreta ingripanden. En oavslutad stickning i en stol. Min hustru hade gjort den just för detta ändamål. Halvt lagda pussel. En japansk lackbricka med tekanna och skålar. Mina skrivböcker på franska från École Amélie Hamaïde. Min Putte i blåbärsskogen på polska. Nätta små inramade svartvita fotografier, föreställande min son eller de bilar jag hade på 50-talet. Additioner, kallade museichefen dessa ting. Jag ville ge rummen mera liv men också antyda ett alternativ: att prinsen kanske inte var så ensam och tragisk. Eller hade behövt vara. Som han troligen var. Han tog sin tillflykt till arbetet, målandet, skrivandet. Det egendomliga är att jag, en så kallad rabulist och övertygad republikan, kan leva mig in i denne kunglighets öde och verk. För Eugen känner jag enbart värme. För monarkin i övrigt – låt oss återkomma till det ämnet. Allt är tydligen inte som jag trott. Jag kanske inte är den radikal som jag påstår. Jag kunde bo här. Jag skulle sova gott. Under de år av min barndom då jag bodde hos min farfar och farmor på slottet såg jag många jaktvapen. Att skjuta djur var inte bara självklart, det var ett krav. Det första man såg när man kom in genom porten var en uppstoppad räv som pappa skjutit vid elva års ålder. Inte så konstigt att jag stammade svårt på den tiden. 24

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 24

08-05-21 09.00.59


Jag tyckte inte om att se blod. Jag menar inte mitt eget, det hände väl att jag lekte med en kniv och skar mig lite. Det gjorde mig ganska nöjd. Men andras blod, människors eller djurs, det ville jag inte se. Ibland bodde jag hos olika släktingar i någon stad. Det var bättre än jaktmarkerna på landsbygden. När jag sedan växte upp drog jag mig undan från släkten. Jag blev en som protesterade genom att inte bli diplomat, advokat eller officer. Jag vet inte vad jag blev i stället. Sammanhangen tar lång tid att klarna. Men en sak visste jag. Jag ville aldrig mer ha med det adliga struntet att göra. Jag bodde i en rivningslägenhet. Jag ringde aldrig mer till farfar, farmor eller mormor. Snart var de döda. På nätterna förföljdes jag av mardrömmar: jag såg mig själv som uteliggare. Det kan verka löjligt, rent av förmätet. Världen är fattig. Inte ens en kall rivningslägenhet är en självklarhet för de flesta. Vem är jag att önska mig bort från rännstenen? I rättvisans namn borde vi alla ligga där. Det är ändå bättre än att vara död. En dag hittades jag liggande på gatan, som om mina mardrömmar hade besannats. Jag kunde inte röra mig, som ett spädbarn kunde jag inte ens hålla upp huvudet. Tunna spyor rann ur mungiporna. En ambulans körde mig till sjukhuset. Jag blev kvar länge. Kunde inte ens gå upp för att kissa. Doktorerna ställde diagnoser. Det fanns då klyftor mellan det somatiska, kroppen som maskin, och det psykiska, kroppen som tänkande själ. Olika doktorer hade olika åsikter beroende på sin inriktning. Kroppsläkarna kallade tillståndet virus på balansnerven. En regissör som jag tyckte om och hade 25

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 25

08-05-21 09.00.59


arbetat med hade oväntat hittats död en morgon, liggande bredvid sin sexårige son. Bara några dagar tidigare hade jag tänkt på honom och önskat att vi skulle arbeta tillsammans igen. Jag tror att det var denna händelse som var viruset på balansnerven. Min son var i samma ålder och låg ibland intill mig i sängen. Min fru – hans mor – var den enda som verkligen förstod mig. Hennes diagnos var ömsint. Hon hade arbetat på sjukhus i 15 år, inom det psykiatriska, innan hon blev maskör och senare konstnär. Vi var och är gifta. Vi blev ett. Det blir inga fler äktenskap för mig. Mina yrselanfall blev nu sällsynta. Återkomsterna allt mer glädjerika. En dag var rollerna omvända, det var lyckligtvis när mobiltelefonerna blivit allas egendom. Hon ringde från en liten och undangömd kyrkogård i Stockholms centrum, bredvid Kungsträdgården. ”Jag kan inte röra mig. Jag ligger på en grav, en av de där platta. Du måste komma.”

26

DeGeer_Jakten pa nollpunkten.indd 26

08-05-21 09.00.59


9789170017247