Issuu on Google+


Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 10

09-03-26 09.13.56


Första kapitlet

h

Offaly, maj 1958 Luften var mild och fylld av sommardofter från träden och de långsmala vilda blommorna, när Kate Flowers kom cyklande längs dragvägen från familjens stuga i Ballygrace till Tullamore. Eftermiddagssolen fick den vanligtvis trista kanalen att glittra och flera gånger fick den ovanliga hettan Kate att vilja klä av sig i bara underkläderna och hoppa i och plaska som hon så ofta hade gjort när hon var liten. Men eftersom hon nu hade passerat tjugo hade hon för länge sedan lärt sig att lägga band på sin spontanitet när det gällde sådana saker. Även om det var tyst på just den här sträckan av kanalen kunde man aldrig veta vad som hotade om hörnet, vem som kanske iakttog och lyssnade. Och det skulle just vara hennes vanliga otur om det plötsligt dök upp en annan cyklist eller en fiskare bakom en häck eller ett träd i fel ögonblick. Hon ruskade på huvudet vid tanken så att den lockiga svarta hästsvansen studsade mot hennes axlar, för hon visste att en sådan sak skulle förstöra hennes rykte för alltid. Och detta var det sista de önskade sig, hon och hennes mor som numera var änka. Hennes äldre bror Brendan jobbade hårt på att förstöra familjens rykte utan att Kate behövde bidra. Hon klev av cykeln och började skjuta det bastanta fordonet över en liten brant bro. När hon kom till mitten av den lutade hon cykeln mot muren och satte sig ner på en flat slät sten och tittade på kanalen. Det syntes inget spår av svanparet som hade bott där de senaste veckorna. Hon gick över bron för att titta på andra sidan, och efter några sekunder spred sig ett leende över hennes fylliga läppar när hon fick syn på deras vita gestalter alldeles intill kanalstranden. Hon betraktade dem ett tag, sedan tittade hon plötsligt på klockan. 11

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 11

09-03-26 09.13.57


Hon måste åka vidare, annars skulle det bästa köttet ha tagit slut hos slaktaren, och då skulle Brendan domdera om att det var han som betalade för all mat som ställdes på familjen Flowers bord, och det minsta hon och hennes mor kunde göra var att se till att den var av anständig kvalitet. Kate Flowers stoppade tillbaka en vilsekommen lock av det korpsvarta håret i hästsvansen medan hon studerade innehållet i den videkorg där hon lade sina varor. ”Det var bestämt allt …”, sa hon och rynkade pannan i koncentreration. ”Jag antar att du tänker gå på dansen runt midsommarstången nere vid Ballygracekanalen?” sa mrs O’Neill när hon räckte henne det prydligt inslagna paketet med korv och baconstrimlor, i Kates korg låg redan blodpudding och tre skivor utskuren biff. Den stora tjocka skivan var åt Brendan och de två mindre skivorna åt Kate och deras mor Mary. ”Åh, jag vet inte riktigt”, svarade Kate och räckte mrs O’Neill några mynt medan hon gjorde sitt bästa för att inte bli indragen i den äldre kvinnans utfrågning. ”Men inte tänker du väl missa en trevlig kväll ute”, pratade slaktarens fru på. ”Alla ungdomar från Ballygrace och trakten omkring kommer säkert att vara där, och alla de snygga unga sprättarna från när och fjärran.” Hon gick bort till kassaapparaten och kom ett ögonblick senare tillbaka och räknade upp Kates växel i hennes hand. ”Det är en av de största danskvällarna på hela sommaren, och det sägs att det ska bli en skön, mild kväll.” ”Jag får se …”, sa Kate vagt och lade mynten i sin lilla svarta läderportmonnä. ”Jag tycker inte om att lämna mamma ensam så länge.” ”Ja, hur står det till med Mary?” frågade mrs O’Neill och lade sina knubbiga armar på glasdisken. Hon var god reklam för sin äkta mans köttaffär, hon såg välnärd ut med rosiga röda kinder. ”Börjar hon hämta sig?” ”Hon känner sig mycket bättre”, sa Kate och gav henne ett hastigt litet leende. ”Men nog skulle din stackars mor klara sig på egen hand några timmar. Det skulle inte skada henne det minsta.” Hon sänkte rösten. ”Och jag är övertygad om att hon skulle bli överförtjust över att få se dig gå ut och roa dig och kanske träffa en trevlig pojke som kan ta hand om er båda två. Det är ensligt där nere vid kanalen, och du borde inte ha några 12

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 12

09-03-26 09.13.57


problem med att hitta en grabb – en sån söt flicka som du …” ”Åh, vi har det utmärkt som vi har det”, sa Kate hastigt och lyfte ner korgen från disken. ”Vi har Brendan hemma hos oss under helgerna.” ”Det är inte samma sak”, sa mrs O’Neill och skakade dystert på huvudet. ”Därute behöver man ha en man i närheten dygnet runt.” Hon lutade sig fram och gav henne en konspiratorisk blinkning. ”Och hur som helst, oss emellan, tror jag att Brendan kommer att skaffa sig en fru när som helst. Han har ett bra, fast jobb på kanalbåtarna, och ingen dansar så bra som han här i trakten. Det är inte att undra på att flickorna är som galna efter honom.” ”Tack, mrs O’Neill”, sa Kate kort och vände sig mot dörren, röd i ansiktet av förlägenhet. Det sista hon ville höra var att Brendan stod i begrepp att skaffa sig en fru när hela stan visste att han hade funnit en vid den senaste midsommardansen. Det enda problemet var att det var en annan mans fru.

13

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 13

09-03-26 09.13.57


Andra kapitlet

h

Kate strök med avigsidan av handen över pannan för att torka bort vattendropparna som stänkt upp, sedan körde hon båda händerna tillbaka djupt ner i diskhons ljumma vatten för att leta efter sin lilla grönsakskniv med brunt handtag bland resterna av morötter och palsternacka. När hon hittade den började hon hacka hälften av en stor röd och vit rova. ”Spisen är ordentligt varm”, sa modern. ”Ska jag sätta på potatisen?” Kate kastade en blick över axeln på klockan på hyllan ovanför den heta spisen. Den var nära fem, och Brendan skulle komma när som helst. ”Om du kunde ställa grytan på den svala delen av spisen så kan de få koka upp långsamt.” Hon tystnade. ”Är du säker på att den inte är för tung för dig? Vill du att jag ska lyfta den?” ”Jag klarar av den utan problem”, försäkrade modern henne. ”Och jag måste börja göra lite mer här i huset.” Mary reste sig långsamt från den höga fåtöljen bredvid spisen – alltför långsamt för en kvinna i fyrtiofemårsåldern – och gick fram till bordet. Hon lyfte upp potatiskastrullen, bar den med sig till den heta spisen och ställde ner den på gjutjärnsytan. Sedan placerade hon locket i en liten vinkel, vilken skulle tillåta ångan att leta sig ut utan att orsaka något tryck som fick vattnet att koka över. Hon satte sig åter i fåtöljen och gav ifrån sig en liten suck efter den lätta ansträngningen. ”Hur är det?” undrade Kate med en orolig rynka i pannan. ”Alldeles utmärkt”, sa Mary leende och strök över de tjocka mörka lockarna som nu blivit lite gråsprängda. ”Tack gode Gud att jag känner mig lite bättre för varje dag som går.” För nio veckor sedan hade hon legat på sjukhuset i Tullamore för att få gallblåsan borttagen, och hon höll fortfarande på att hämta sig. Ett kraftigt repliknande ärr slingrade sig uppifrån bröstkorgen till långt ner på magen. Hon hade bara varit utskriven från sjukhuset några dagar när såret hade blivit infekterat, och det hade gjort hela pärsen ännu värre än den hade behövt vara, och hon 14

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 14

09-03-26 09.13.57


var mycket svag. Det fysiska bakslaget hade också fått igång Marys gamla nervösa problem så att hon förlorade energi och självförtroende. Kate tittade ut genom fönstret över diskhon för att se om Brendan syntes till än, sedan vände hon sig mot träbordet och började hacka den hårda orangefärgade rovan i små fyrkantiga bitar. Båten låg förtöjd i Ballygrace över natten, och sedan skulle den fortsätta ner till Banagher på morgonen med hjälp av de unga män som hade stigit ombord över helgen. Brendan skulle vara mer redo för detta avbrott än i vanliga fall, eftersom den förra helgen hade varit mycket blåsig och han hade blivit fast i Shannon Harbour ända till lördagseftermiddagen. De hade inte vågat gå längre ut med båtarna förrän det hade slutat blåsa. Brendan hade kommit hem den lördagskvällen bittert klagande över avbrottet och ivrig att ta igen drickandet och umgänget med vännerna som han hade missat kvällen före. Kate hade dragit filtarna över huvudet när hon hörde honom snubbla in, sjungande och muttrande för sig själv, någon gång frampå småtimmarna. Han hade stånkat och stönat när han steg upp för att gå i mässan på söndagsmorgonen och hade tillbringat det mesta av dagen i sängen innan han gav sig iväg till puben igen på kvällen. Men den här helgen skulle bli annorlunda. Vädret var vackert och varmt och han skulle vara i bättre form på alla sätt, sa Kate till sig själv. Hon gick fram till den vitmålade byrån och lyfte upp kastrullen hon brukade använda till grönsakerna, och på ett kort ögonblick hade hon fyllt den till två tredjedelar med de små bitarna av rovor och morötter och palsternacka som förhoppningsvis skulle framkalla ett leende i hennes brors ansikte. Hon hade lagat hans favoriträtt: biff med mjölig potatis, smör och blandade rotfrukter. Potatisen började koka just som Kate hörde röster som närmade sig på stigen mot stugan. Hon rusade fram till fönstret med rynkade ögonbryn och hoppades att det inte var gäster som skulle stanna och dricka te och prata medan middagen långsamt torkade ihop. Som vanligt fanns det bara så att det räckte till dem själva, och familjen skulle vara tvungen att sitta kvar tills besökarna gick därifrån. Skick och fason innebar i familjen Flowers hem att de inte kunde äta medan gästerna tittade på. Kate visste inte om hon skulle bli lättad eller förtretad när hon såg att det förvisso var hennes bror Brendan, och anledningen till hennes förvirring var att han hade med sig en oväntad gäst – en oväntad gäst som skulle vänta sig att bli bjuden på något att äta. Hon tog ett steg tillbaka 15

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 15

09-03-26 09.13.57


från fönstret och slog ut med händerna i en tyst gest av frustration, sedan gick hon fram till dörren för att släppa in dem. ”Här är hon!” sa Brendan med jovialiskt tonfall när hon lyfte på dörrklinkan. ”Kate Flowers – den sötaste flickan i den här änden av kanalen! En blomma såväl till namnet som till naturen.” Kate log stelt – trots att hon skulle ha kunnat strypa honom – och slog upp dörren på vid gavel i något slags välkomnande gest som hennes bror förväntade sig en fredag. Brendan steg in först, oljig och smutsig i sina mörka arbetskläder, och efter honom kom en av hans arbetskamrater i liknande utstyrsel. Denne hade en liten påse i ena handen och en mörk kostym på en klädhängare i den andra. Kate lyfte på huvudet när den unge mannen steg in genom dörren, och plötsligt såg hon in i de blåaste ögon hon någonsin sett. Möjligen såg de ännu blåare ut genom att hans oväntat tilldragande, leende ansikte var nedsmort och sotigt. ”Michael O’Brien”, sa han och sträckte fram handen. ”Trevligt att träffa dig, Kate.” Plötsligt kunde hon knappast andas och blodet som rusade till fick hennes gulbleka ansikte att rodna. ”Trevligt att träffa dig, Michael”, stammade hon. ”Jag hoppas att du inte tycker illa vara …”, sa han med fyllig, mörk röst och nickade mot köket där Brendan nu stod och pratade och skrattade med sin mor. ”Jag hoppas jag inte kommer olägligt … men han nästan släpade mig med sig hem. Det var meningen att jag skulle ha stannat kvar på båten tills vi ger oss iväg nu i kväll, och jag skulle själv ha lagat mig något att äta.” Han ryckte lätt på axlarna. ”Det var bara några formulär som skulle fyllas i åt bryggeriet, men jag antar att de lika gärna kan klara av dem i morgon innan vi går till Tullamore.” ”Du är mycket välkommen”, sa Kate och bjöd honom att stiga in. Eftersom han inte såg ut att vara äldre än hon själv slog det genast Kate att det var något som var annorlunda med hennes brors arbetskamrat. Han var strax över medellängd och hade ljusbrunt hår, men det var ansiktet och de strålande ögonen som fick honom att märkas. Det var något med hans djupa och allvarliga ögon, som fick honom att skilja sig från mängden. Och på detta korta ögonblick då han stannade till vid dörren insåg Kate instinktivt att Michael O’Brien förstod allt om Brendan och hans sätt att vara. Och att han förstod hur det måste vara för Kate och hennes mor att vara tvungna att leva med honom. 16

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 16

09-03-26 09.13.57


Medan Brendan presenterade arbetskamraten för sin mor fyllde Kate den stora plåtbaljan med hett vatten ur den ångande kitteln på spisen, sedan tog hon en tvål från diskhon och ett par bitar av en gammal handduk och bar in dem i sin brors rum. De flesta kvällar tvättade Brendan av sig i sitt sovrum avklädd till midjan, och bytte till fräscha underkläder och en gammal men ren skjorta och ett par byxor; hon förmodade att hans vän skulle göra detsamma. ”Och vilken församling hör din familj till?” frågade Mary Flowers, vars ansikte nu var ljust och leende. Hon tyckte om att ha gäster och gjorde mesta möjliga av det, ställde frågor till honom om hans hem och hans familj och hörde sig för om alla hon kände som bodde i deras område. Michael O’Brien talade om för henne att han bodde några kilometer utanför Tullamore och sedan berättade han hur många de var i hans familj och allt om bondgården de ägde. ”Trivdes du inte med att arbeta heltid på bondgården?” frågade Mary nyfiket. ”Kanalen passar mig perfekt”, sa han, ”och jag hjälper till på gården när jag hinner.” ”Det bästa från båda världarna”, sa Mary och nickade instämmande. Medan ynglingarna gick in i sovrummet flängde Kate fram och tillbaka mellan bordet och spisen och tillsatte korv och baconstrimlor i stekpannan för att få måltiden att räcka till fyra, förmodligen hungriga personer. Sedan dukade hon åt ännu en person vid bordet och tog itu med att bre smör på skivor av det mörka brödet som hennes mor hade bakat samma morgon. Sovrumsdörren öppnades och Brendan dök upp iförd bara byxor och ett vitt skägg av raktvål i ansiktet. ”Har du köpt nya blad till rakhyveln?” frågade han Kate. Hon vände sig mot fönsterbrädan för att plocka åt sig den lilla apotekspåsen och räckte honom den. ”Du kommer att bli en utmärkt fru till någon karl en vacker dag!” sa han och blinkade åt henne. ”Ja, det tror jag säkert”, genmälde hon och höjde de mörka ögonbrynen, ”så länge det inte är en slav man söker! Jag har fått nog av dina stöddiga kommentarer.” ”Åååh!” utbrast han och skrattade högt. ”Vi får tänka på vad vi säger, Michael. Ingen man går säker här när hon visar sitt välkända temperament!” 17

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 17

09-03-26 09.13.57


När han vände sig in mot sovrummet igen – och just innan dörren stängdes – fick Kate syn på Michael O’Brien i den gamla fläckiga garderobsspegeln. Liksom Brendan var han avklädd till midjan och stod med den breda, muskulösa ryggen vänd mot henne, omedveten om hennes blick, medan han löddrade in ansikte och hals med raktvål och sedan fortsatte under armarna. Kate kände sig plötsligt besvärad och vände sig om igen för att fortsätta med maten. Bortsett från brodern hade hon aldrig sett en man som ägnade sig åt något så intimt alldeles i närheten av henne. Det fick henne att känna sig varm och förlägen. ”Michael är en förtjusande pojke, tycker du inte?” sa hennes mor och kom fram för att inspektera stekpannan. Hon avgjorde att korvarna var tillräckligt genomstekta i botten och vände dem med en slev. ”Och jag skulle tro att han är av god familj, för han har en trevlig röst och ett förtjusande sätt, visst har han?” ”Väldigt trevligt”, sa Kate, bredde smör på den sista brödskivan och ställde sedan fatet mitt på bordet. Hon försökte fortfarande tränga undan den fascinerande bilden av arbetskamratens bara bröst och kraftiga armar. Mary Flowers sänkte rösten till en viskning: ”Visst ser han bra ut? Är han den sorten som flickor faller för?” Hon fnissade flickaktigt. ”Jag tycker i alla fall att han är snygg …” ”Mamma!” väste Kate och kastade en blick mot sovrumsdörren. ”Han kan ju höra dig!” Mary suckade lite men hennes ögon glittrade roat. ”Ja, men jag säger ju inte något dumt – det är ju bara en komplimang. Vad är det för fel med det?” ”Han skulle bli förargad om han hörde dig säga något sådant.” ”Tusan heller!” sa Mary och petade på korvarna med en gaffel för att se om de var genomstekta. Kort därefter kom de två grabbarna ut ur rummet med håret fuktigt och slätkammat och med renskrubbade och blossande ansikten. Mary gav tecken åt dem att slå sig ner när Kate ställde skålar med potatis och blandade grönsaker och en kanna med tjock löksås på bordet. Sedan satte hon en varm tallrik med biff, korv och baconskivor framför gästen och ännu en framför Brendan. Michael O’Brien fick nu en av de mindre biffarna och Kate och hennes mor delade på den andra. Trots den irritation Kate tidigare känt över att 18

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 18

09-03-26 09.13.57


tvingas dryga ut måltiden så att det skulle räcka till ännu en person var hon nu ganska nöjd med de fyllda tallrikar hon lyckats få fram. Männen fick var sitt stort glas mjölk, glasen hade först kylts i en spann med kallt vatten i det lilla skafferiet, och hon och modern hade mindre glas med röd saft. Kate hämtade sedan de andra tallrikarna på spisen och serverade först sin mor och sedan sig själv. Slutligen slog hon sig ner vid det lilla fyrkantiga bordet, mitt emot Michael O’Brien och med modern och brodern på var sida om sig. ”Är ni redo för midsommardansen i Ballygrace i kväll?” sa Brendan och sträckte sig fram och rufsade till systerns korpsvarta hår. ”Jag har inte bestämt mig än”, sa Kate som fortfarande kände sig varm och blossande efter matlagningen. Hon sneglade på sin mor, osäker på om hon skulle kunna känna sig glad om hon lämnade henne ensam. ”Det är klart att hon ska gå”, svarade modern i hennes ställe. Hon log uppmuntrande mot Kate men ögonen sökte sig i riktning mot gästen. ”Visst ska du? Du kan ju gå med de båda flickorna Daly.” Noelle och Sarah Daly bodde på en gammal bondgård bara fem minuters promenad nerför stigen mot kanalen från Flowers stuga. Noelle var lika gammal som Kate och Sarah ett år yngre. Brendan gapskrattade. ”Hon kommer inte att bli uppbjuden så många gånger om hon går med de där båda rödhåriga kossorna”, sa han och skakade på huvudet. ”Kossor!” Kate flämtade och ordet fastnade nästan i halsen. ”När testade du senast synen, Brendan Flowers? Noelle och Sarah har båda två jättefina figurer.” ”Hon kan lika gärna stanna hemma som att gå till dansen med de där båda Dalys”, fortsatte Brendan och undvek avsiktligt systerns oförsonliga blick. ”Jag skulle då inte ta runt dem på dansgolvet om de så var de sista två kvinnorna som var kvar.” ”Och vad får dig att tro att de över huvud taget skulle överväga att dansa med en idiot som du?” fräste Kate. ”De har massor med grabbar som bjuder upp dem.” Hon var tacksam över att hon fick sällskap med flickorna Daly eftersom hennes bästa vän, Maura, hade förlovat sig vid jul med en kille från Tullamore och inte längre gick ut och dansade eller gick på bio. Det enda Maura kunde prata om när de nu träffades var det som hon planerade att göra eller spara till brudkistan. Brendan ryckte likgiltigt på axlarna och skrattade nu åt Kates dåliga 19

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 19

09-03-26 09.13.58


humör. Förolämpningar från systern var som att hälla vatten på en gås, och hur som helst så gillade han att reta henne. ”Men Brendan”, förmanade Mary Flowers försiktigt, ”du borde inte sprida lögner så där om Noelle och Sarah. De är två förtjusande flickor – alla pratar om hur påfallande snygga de är med sitt vackra röda hår och fina figurer. Och även om de inte vore särskilt söta så finns det annat som är viktigare. Utseendet är ju inte allt.” ”Så sant”, sa Brendan och blinkade mot sin arbetskamrat. ”Jag antar att man inte behöver titta på spiselkransen när man rör om i brasan. Eller hur, Mickey?” Han skrattade hjärtligt åt sitt eget skämt. Medan modern lät undslippa sig en liten irriterad suck och himlade med ögonen blev Kates kinder brännheta av hans plumpa anmärkning, men hon svalde sitt skarpa svar av hänsyn till gästen. Hon sneglade mot Michael O’Brien och såg att han gav Brendan ett snett leende och skakade på huvudet – men det fanns inget skratt i hans ögon. ”Varsågod nu, du måste vara jättehungrig.” Mary räckte gästen skålen med potatis. ”Det här var en storslagen måltid och jag är så tacksam”, sa Michael O’Brien stilla och tog tre stora, heta potatisar och lade dem på en liten assiett vid sidan av tallriken. Han tog upp den slitna kniven med elfenbensskaft och började rensa bort det spruckna potatisskalet. Han gjorde det skickligt och snabbt. Kate kastade en blick mot honom och häpnade över hur känsliga hans långa smala fingrar såg ut – mer som händerna hos en pianist eller konstnär än hos en som jobbar ombord på en båt. Hon blev ännu mer förvånad när hon märkte hur rena de var med tanke på att mannen var van vid det oljiga och smutsiga arbetet på pråmarna. Nu tog hon potatisen från modern och efter att ha lagt två på sin tallrik skar hon i sin lilla biff för att se efter så att den inte hade stekt för länge. Brendan ville ha köttet genomstekt med de feta bitarna knapriga, och hon hoppades att Michael O’Brien också ville ha det så. ”Tycker du om att dansa, Michael?” frågade Mary Flowers nu. Han nickade och log och tuggade väluppfostrat färdigt sin köttbit innan han svarade. ”O, ja”, sa han, ”jag älskar musik.” ”Spelar du något instrument?” frågade Mary intresserat och ögonen lyste. ”Visst, han har en gammal gitarr som han släpar med sig på båten”, sköt Brendan in. ”Han går aldrig någonstans utan den.” 20

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 20

09-03-26 09.13.58


”Minsann! Jag skulle gärna vilja höra dig spela”, sa Mary. Hon lutade sig fram och rörde vid Kates armbåge. ”Eller hur, Kate?” Kate blev plötsligt medveten om att hon knappt hade sagt ett ljud till broderns vän. ”Vad spelar du?” sa hon och såg på honom över bordet. ”Allt och vad som helst”, sa han och log mot henne. ”Nytt och gammalt.” ”Ska du spela på dansen i kväll?” sa Kates mor. ”Det är klart”, sa Michael O’Brien. ”Jag kommer väl att delta med några gamla låtar.” ”Åh, Kate, nu måste du gå”, sa den äldre kvinnan och knäppte händerna som i bön. ”Det kommer säkerligen att bli en fin kväll med det vackra vädret och musiken och alltihop. Alla ungdomar mellan Ballygrace och Daingean kommer att vara där.” ”Och du då?” frågade Kate sin mor. ”Jag har det bra”, försäkrade Mary henne. ”Jag blir bättre för varje dag.” Hon nickade mot den öppna spisen som skulle tändas senare under kvällen. ”Jag kommer att sitta här nöjd och belåten och lyssna på radio och läsa min veckotidning och se fram emot att du kommer hem och berättar allt som hänt.” ”Jag vet inte …” Kate svalde hårt och kände det som om hon satt i strålkastarbelysning med allas ögon på sig. ”Mamma har rätt”, stack Brendan emellan och gjorde saker och ting än värre. ”Du kommer att bli en gammal ungmö innan du vet ordet av. Du sätter igång för sent och när du sedan ser dig omkring är alla de bästa grabbarna borta.” ”Bry dig inte om honom”, sa Mary och viftade avfärdande med handen mot sonen. Hon vände sig mot Kate. ”Du kan ha den där söta blå klänningen som din moster Rose köpte till dig när vi var över i Stockport”, föreslog Mary nu. ”Den blir helt bedårande med din fina brosch mitt på.” Hon slog ihop händerna. ”Åh, jag älskade att gå på midsommardanserna när jag var flicka – jag älskade musiken och dansen och att träffa alla människor som var där. Jag tyckte till och med om att cykla dit och hem med dansskorna på pakethållaren.” Hon suckade lite. ”Åh, jag önskar att jag var i din ålder igen och kunde gå ut och roa mig.” Kate lyssnade nu och tänkte på hur lättad hon var över att modern var sitt gamla vanliga pratsamma, muntra jag igen. Hon hade alltid varit tacksam för att hon hade en sådan lättsam och trevlig mamma, och flickorna Daly hade alltid sagt att hon skulle vara glad för det, eftersom deras 21

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 21

09-03-26 09.13.58


egen mamma var mycket mer allvarligt sinnad och ibland ganska vresig. ”Innan jag gifte mig”, pladdrade Mary glatt på, ”så brukade jag åka på dans på sommaren vid vägkorsningen i Clare tillsammans med min syster och andra flickor från trakten. Åh, vilka härliga kvällar det var!” Ögonen blev plötsligt ungdomliga igen – fulla av minnen från tiden som flicka. ”Jag ska säga att inte en enda lördagskväll skulle jag sitta inne om det fanns en dans man kunde gå på – eller bio.” Hon gapskrattade. ”Jag tyckte till och med om att klä upp mig för att gå i kyrkan med min syster och de andra flickorna när det var bönemöte. Vad som helst för att komma hemifrån. Ungdomen är en fantastisk tid och man fattar det inte förrän man är för gammal för att njuta av det.” Kate visste att modern måste ha haft väldigt få år när hon kunnat dansa efter det att hon bara arton år gammal gift sig med en mycket äldre man och lämnat County Clare och den stora familj hon vuxit upp i. Hennes syster Rose befann sig nu i Stockport nära Manchester, andra var i London och flera av hennes bröder hade rest till Amerika för flera år sedan, och sedan dess hade hon bara träffat dem vid föräldrarnas begravning. Hon hade varit gift i två år när Brendan kom och han följdes av Kate några år senare. ”Din mamma har rätt”, sa Michael O’Brien och såg nu direkt på Kate. ”Livet är för kort för att man ska slösa bort tid.” Han nickade mot Brendan. ”Och hon blir ju garanterat uppbjuden minst två gånger i kväll, eller hur?” Kate fick lite hjärtklappning vid tanken på Michael O’Briens starka armar som förde henne över dansbanan av trä, specialbyggd för midsommardansen varje år. ”Tja … jag ska tänka på saken.” Mary gav till ett litet rop av förtjusning. ”Så var det med det, Kate!” skrattade hon. ”Du måste gå – du har verkligen ingen ursäkt att säga nej – och pojkarna håller med!” Efter det att Kate klätt om och ordnat sitt svarta lockiga hår i vad hon tyckte var en lite modernare frisyr, gick hon in i Brendans sovrum för att se sig själv i garderobsspegeln – eftersom det var den enda spegeln i huset där man kunde se sig i helfigur. När hon såg sin spegelbild gav hon upp en liten suck av lättnad och axlarna slappnade av för första gången på flera timmar. Hon såg bra ut. Och med lite puder och läppstift var hon säker på att hon skulle se mer än bra ut. 22

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 22

09-03-26 09.13.58


Hon slätade till en hårlock på villovägar och undrade ifall Michael O’Brien hade tyckt att hon såg någorlunda snygg ut. Hon förstod på sättet han såg på henne och talade med henne att han trivdes i hennes sällskap, men han hade bara sett henne i den gamla arbetskjolen och blusen. Så som han log mot henne, det hade fått henne att tro att han definitivt tyckte om henne – men hon kunde inte säga om han betraktade henne som en syster eller om det låg mer i det. Vad skulle han tänka när han fick se henne i den blå klänningen med båtringningen som gick lite djupare än vad hon vanligtvis vågade ha, och det stora, breda skärpet och med den gnistrande broschen mitt i urringningen? Hon visste inte tillräckligt mycket om honom för att kunna gissa sig till hur han skulle reagera. Men Kate visste en sak – hon tyckte definitivt om honom. Han var den snyggaste och mest väluppfostrade pojke hon någonsin träffat. Ingen av pojkarna i trakten som hon gått ut med hade väckt hennes intresse på samma sätt som broderns vän gjorde. ”Åh, Kate – du är jättevacker!” sa hennes mor när hon kom ut ur rummet. ”Du kommer att bli balens drottning i kväll, det är jag säker på.” ”Jag skulle inte sträcka mig så långt”, skrattade Kate, nöjd med komplimangen, ”men klänningen är väl fantastisk?” ”Rose har ögon för det här med kläder”, nickade Mary. ”Och hon visste att färgen skulle klä dig.” Hon studerade sin dotter nu. ”En blekare blå färg skulle ha sett blaskig ut till ditt mörka hår, men den där djupa blå är helt perfekt.” Kate gick bort till köksbordet där hon hade sin mörkblå kuvertväska, som matchade de blå sandalerna med kilklack, och tog fram sitt puder och läppstift. Hon klappade lätt in lite solbrunt puder på ansikte och hals – och ner i urringningen – och satte sedan på lite mörkrosa läppstift. Mary tittade nu uppskattande på sin dotter. ”Du skulle sätta på lite av det där som gör ögonfransarna längre”, föreslog hon. ”Det såg så snyggt ut när du hade det när vi var i England.” ”Mascara?” sa Kate och höjde ögonbrynen. Hon brukade aldrig bry sig om make-up om hon inte skulle gå bort. Den mesta tiden var hennes ansikte renskrubbat och de enda skönhetsmedel hon använde var lite Anne French eller Nivea. ”Jag kanske skulle ta lite. Jag tror det ligger i lådan i toalettbordet.” Hon gick in i sovrummet som hon delade med sin mor och kom ut en stund senare med den lilla fyrkantiga svarta asken. ”Man måste vara jät23

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 23

09-03-26 09.13.58


teförsiktig med det här”, sa hon till modern och gick bort till vasken. Hon fuktade den lilla borsten under kranen och gnuggade den över den hårda svarta ytan på mascarakakan, och när hon hade arbetat in lite av massan strök hon den försiktigt på de övre ögonfransarna och, när det torkat, på de undre fransarna. ”Perfekt”, sa Mary Flowers. ”Du kommer alldeles att förhäxa Michael O’Brien så som du ser ut i kväll.” ”Mamma!” väste Kate och blev blossande röd. Hon plockade nu med broschen för att ha något att göra. ”Där kommer att vara massor av snyggt klädda flickor, han blir inte nödvändigtvis intresserad av mig.” Moderns ögon strålade av förtjusning – nästan som om det vore hon själv som skulle ut på dans. ”Jag sitter uppe och väntar på dig så att jag får höra lite hur det var.”

24

Inlaga_En gnista av hopp_ny_sida.indd 24

09-03-26 09.13.58


9789100113377