Page 1

Näring Siffror

förlust

Makt

honnörsord

återvändsgränder Demokrati

destruktion

Kvalitet

Folkbildning

  david karlsson   een kulturutredning

Kultur

bakom kulisserna

David Karlsson är idéhistoriker och kulturskribent, verksam vid Nätverkstan i Göteborg. Han var sekreterare i Kulturutredningen under dess första år.

ISBN 978-91-86133-12-2 isbn:9789186133122

9

789186 133122

glänta ha

glänta hardcore 01

glänta PRODUkTION

David Karlsson En kulturutredning: pengar, konst och politik rdcore 01


Glänta Hardcore: 01 David Karlsson En kulturutredning: Pengar, konst och politik 02 Carin Franzén Till omöjlighetens konst: Essäer om litteratur och psykoanalys

© David Karlsson & Glänta Produktion Alla rättigheter förbehålles. Grafisk form: www.bokochform.se Sättning: Richard Lindmark Tryck: Carlshamn Tryck & Media, Karlshamn 2010 isbn: 978-91-86133-12-2 www.glanta.org


Innehåll Prolog – 7

Epilog – 246

1. Kultur – 19

Tack – 250

2. Ekonomi – 37

Bilaga – 253

3. Industri – 50

Noter – 255

4. Näring – 62

Källor – 282

5. Siffror – 77 6. Komplexitet – 94 7. Produktion – 111 8. Förlust – 129 9. Destruktion – 139 10. Politik – 156 11. Makt – 170 12. Kvalitet – 188 13. Folkbildning – 198 14. Demokrati – 212 15. Kulturpolitik – 231


Prolog Eva Swartz lutar sig fram emot mig och viskar: ”Du ­kanske vill se våra Hill och Josephson?” Eva är ordförande för Kultur­ utredningen och vi befinner oss hemma hos henne, på Labo­ ratoriegatan i Diplomatstaden i Stockholm. Hon bor i en mag­ nifik villa från 1913, ritad av Ragnar Östberg som ett slags förstudie till Stockholms stadshus. Huset rymmer även en sam­ ling svensk sekelskifteskonst. Här finns Liljefors och Zorn, Carl Wilhelmson och Strindberg. Badrummet på andra våningen har designats av Carl Milles. I köket där jag tidigare på da­ gen stått och slabbat vid kaffemaskinen hänger Carl Larsson. Jag har varit i många svenska kök med bilder av Carl Lars­ son på väggarna. Men de brukar komma från Ikea. Här hänger ­originalen. Detta var den 7 augusti 2007 och Kulturutredningen hade samlats för första gången.1 Utredningen bestod av en kommitté på fyra personer, en femte ledamot kom att ansluta några ­veckor senare, samt ett sekretariat på fem personer varav jag var en. Stämningen var informell och förväntansfull, ja uppsluppen. Nu skulle svensk kulturpolitik göras om! Eva hade dagen till ära införskaffat ett blädderblock och huvudsekreteraren ritade och berättade: Den svenska kulturpolitiken har på många sätt varit framgångsrik, men tiderna förändras och den är nu föråldrad och omodern. Nytänkande och rejäla grepp fordras!

7


Evas viskning var ett svar på en lustighet från min sida. Äm­ net som diskuterades var ”kultur och hälsa”. Det var ett tema som många, inte minst från partipolitiskt håll, ansåg borde ha en framträdande plats i utredningen. Ingen inne i utredningen tog detta på särskilt stort allvar. Jag föreslog att vi kunde skriva några pliktskyldiga sidor och illustrera dessa med teckningar av Ernst Josephson och Carl Fredrik Hill. Dessa båda sinnes­ sjuka konstnärers bilder kunde väl utgöra en effektfull kontrast­ verkan mot alltför lättköpta påståenden om att kulturen gör oss friskare. Förslaget väckte allmän munterhet. Kommitténs möten hölls, under de nitton månader som ut­ redningen pågick, hemma hos Eva Swartz. Hon var en charmant värdinna. Vi drack morgonkaffe i köket, serverades italienska lunchbufféer och åt emellanåt middag och drack vin på kväl­ len. Kretsen av mötesdeltagare vidgades efter hand. Tjänste­män från Kulturdepartementet anslöt och så småningom även ex­ perter från andra departement. Gäster bjöds in. Fler skivor fick allteftersom läggas in i det matsalsbord som tjänade som sam­ manträdesbord. Ned på oss alla, från en stor oljemålning signe­ rad Adolf Ulrik Wertmüller, Gustav III:s hovmålare, blickade Marie Antoinette. Kulturutredningens arbetsmässiga inramning var således ståtlig. Den fråga som malde i mitt huvud denna augustidag var emellertid: Är detta en borgerlig kulturutredning? På ett plan föreföll svaret självklart: Ja, detta var den kulturpolitis­ ka utredning som tillsatts av regeringen Reinfeldt, vars första kultur­minister, den nyliberala ideologen Cecilia Stegö Chilò, i oktober 2006 tvingats avgå efter blott tio dagar i ämbetet. Hon hade sedermera ersatts av den mer eftertänksamma och värde­ konservativa Lena Adelsohn Liljeroth. Men oavsett minister så var detta naturligtvis en borgerlig regerings utredning. Alla vi

8


som satt runt det stora matsalsbordet, kommittéledamöter lika väl som sekreterare, hade hamnat där genom regeringsbeslut, så som det går till i alla statliga utredningar. Men skulle utredning­ en föreslå en borgerlig kulturpolitik? Var vår egentliga uppgift att bereda marken för ett av regeringen Reinfeldt planerat kul­ turpolitiskt systemskifte? I mediedebatten var det många som menade sig veta att det var så.2 Jag var inte lika säker. När utredningen någon månad tidigare formellt tillsatts hade ministern i en debattartikel understrukit att hon ville ha ”en bred politisk förankring” för den nya kulturpolitiken: ”För att kunna fungera väl behöver kulturpolitiken bygga på ett bety­ dande mått av samsyn över partigränserna”.3 Detta tog jag fas­ ta på. Denna strävan efter konsensus låg också helt i linje med svensk kulturpolitisk tradition. För alla som är bekanta med den svenska kulturpolitiska dis­ kussionen har årtalet 1974 en särskild betydelse. Det var det år då den kulturpolitik som fortfarande i hög grad ligger fast beslutades av en enig riksdag.4 1995 års kulturutredning, till­ satt 1992 av den folkpartistiska kulturministern Birgit Frigge­ bo och presenterad för hennes socialdemokratiska efterträdare Margot Wallström, var parlamentariskt sammansatt. Det var inte vår utredning. Visserligen knöts en ”parlamentarisk refe­ rensgrupp” till den, bestående av riksdagsledamöter från kul­ turutskottet, men kommittén bestod av personer utsedda i kraft av sin kompetens, utan partipolitiska bindningar och utan att representera det ena eller andra intresset. Det var svårt att und­ gå intrycket att detta var en liten och obunden grupp tillsatt för att utan sido­blickar kunna föreslå förändringar. I debatten kring Kulturutredningen kom detta att bli en öm punkt. Utredningen borde, hävdade många, ha varit parlamentariskt sammansatt. Men innebar det faktum att den inte var det i sig ett brott med

9


tidigare samförståndsanda? Inte nödvändigtvis. Inte heller 1972 års utredning, den som ledde fram till 1974 års kulturpolitik, hade varit parlamentarisk. De arbetsformer utredningen valde motsade också alltför konspiratoriska tolkningar av dess uppdrag. Under hösten 2007 och vintern 2008 reste vi runt i landet för att tala med kul­ turpolitikens olika aktörer. Vi träffade kulturpolitiker, tjänste­ män och representanter för både det institutionella och det fria kultur­livet. Sammanlagt besökte vi tretton städer och satt i timslånga smågruppssamtal med närmare femtonhundra per­ soner. Vi bjöds in till landshövdingeresidens och till kulturhus och mötte pampar och poeter, byråkrater och bohemer. Vart vi kom förklarade ordföranden att vi var en självständig och obe­ roende utredning som inte gick i någons ledband. Det var läro­ rika resor och, tror jag, en för en statlig utredning inte helt kon­ ventionell arbetsmetod.5 Kulturpolitisk konsensus råder inte bara på nationell nivå. Partipolitisk enighet råder även ute i landet. I kommunernas kulturnämnder sitter politiker som ofta hamnat där just på grund av sitt kulturintresse. Man vill värna musikskolan, det lokala teaterlivet eller den nya konsthallen. I den kulturpolitis­ ka vardagen går därför frontlinjen inte så mycket mellan par­ tierna som mellan kulturvännerna i nämnd eller utskott och de mer råbarkade typerna på Finansdepartementet eller kom­ munens budgetavdelning som vill hålla nere kulturutgifterna. Det finns helt enkelt inte så många partiskiljande kulturpoli­ tiska ­frågor.6 Sannolikt finns också ett större kulturintresse och en stör­ re välvilja gentemot kulturlivets olika aktörer i landets beslu­ tande församlingar än hos befolkningen i dess helhet.7 Det är inte säkert att en folkomröstning om litteraturstödet skulle leda

10


till att det förstärktes. Svensk debatt har också länge varit för­ skonad från populistiska angrepp på kulturpolitiken av det slag som utbrutit i till exempel våra nordiska grannländer (så var det åtminstone fram till sommaren 2009 då kristdemokraternas parti­ledare började fiska i dessa vatten). Detta sakernas tillstånd har säkert också bidragit till att delar av det offentligfinansie­ rade kulturlivet inte varit särskilt intresserat av förändringar. Man vet vad man har, men inte vad man får. Dumt att väcka den björn som sover. Men nu, sommaren 2007, fanns oroande tecken i skyn. Ett an­ tal moderata riksdagsledamöter hade under våren publicerat en kulturpolitisk idéskrift, ”Kulturpolitik 2.0”, med tydlig nyliberal profil. Utredningen hade knappt hunnit påbörja arbetet när ITentreprenören Johan Staël von Holstein utsågs till ny ledamot i Kulturrådets styrelse. Redan innan han tillträtt förklarade han att ”socialistiska tidskrifter” inte borde få kulturstöd. På Dagens Nyheters kultursida beskrevs tillsättningen som en ”van­sinnes­ utnämning”.8 Det verkade som om björnen var väckt. Fördelen med det partiöverskridande kulturpolitiska samför­ ståndet är att kulturen inte är omedelbart hotad från något po­ litiskt håll. Nackdelen är att alla principiella diskussioner stan­ nat av. Som all politik är kulturpolitiken resultatet av tidigare utkämpade strider. Men vi tycks ha glömt vad de handlade om. Varför har vi över huvud taget en kulturpolitik? De kulturpoli­ tiska diskussionerna lider av minnesförlust och av ett politisktfilosofiskt underskott. Det är denna kulturpolitikens avideologisering som lett till att kulturpolitiska diskussioner så ofta reduceras till budget­ frågor. Frågan gäller inte varför och sällan ens vad eller hur, utan endast ”hur mycket?” Måhända är detta en situation som kulturpolitiken delar med dagens politiska debatt över huvud

11


taget. Men kulturpolitiken skiljer sig från andra politiska sak­ områden, eftersom kulturen är mer grundläggande än politi­ ken. Den berör oss inte bara som medborgare utan också som mänskliga varelser. Konsten och kulturens alla uttryck och for­ mer hjälper oss att hantera liv och död, brist och kärlek, dröm­ mar och förluster. De hjälper oss att bearbeta existentiella frågor och mellanmänskliga relationer. De handlar om det vi har ge­ mensamt, utan att det för den skull är omedelbart politiskt. Visst finns det politisk konst och visst kan alla kulturella ut­ tryck sägas ha också en politisk dimension, men ett konstverk kan inte reduceras till dess politiska betydelse. Konsten är med och formar vår världsbild och vår människosyn, den präglar och påverkar våra värderingar och vår livsförståelse, det vill säga djupt liggande föreställningar om tillvaron som föregår våra mer bestämda politiska uppfattningar. En människa kan ändra politisk uppfattning flera gånger under ett liv, men mer sällan överge sin uppfattning om människovärdet. Kulturpolitikens uppgift är att garantera en kulturell infrastruktur där vi alla får möjlighet att möta konsten och med varandra utbyta intryck och upplevelser av den. Detta möte och utbyte är en väsentlig del av vårt människoblivande och av vår utveckling till sam­ hällsmedborgare. På samma sätt som polis och försvar har till uppgift att garantera medborgarnas säkerhet, har kulturpoliti­ ken till uppgift att garantera medborgarnas möjlighet att fritt bilda sig en politisk uppfattning. Därigenom utgör den en för­ utsättning för demokratin. Nu kan man naturligtvis invända att kulturpolitiken genom ett sådant resonemang tar på sig en väl stor kostym. Det går att argumentera för att konsten och kulturen klarar sig mycket väl utan kulturpolitiken och att alla samhällen genom historien haft ett konst- och kulturliv, också de som inte haft någon kul­

12


Näring Siffror

förlust

Makt

honnörsord

återvändsgränder Demokrati

destruktion

Kvalitet

Folkbildning

  david karlsson   een kulturutredning

Kultur

bakom kulisserna

David Karlsson är idéhistoriker och kulturskribent, verksam vid Nätverkstan i Göteborg. Han var sekreterare i Kulturutredningen under dess första år.

ISBN 978-91-86133-12-2 isbn:9789186133122

9

789186 133122

glänta ha

glänta hardcore 01

glänta PRODUkTION

David Karlsson En kulturutredning: pengar, konst och politik rdcore 01

9789186133122  

David Karlsson glänta hardcore 01 glänta hardcore 01 © David Karlsson & Glänta Produktion Alla rättigheter förbehålles. Grafisk form: ww...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you