Issuu on Google+

Nej tack, jag 책t n yss!


Nej tack, jag 책t nyss! ANNA-LENA BERGELIN

espri


© 1995, 1997, 2 013 Anna-Lena Bergelin ISBN: 978- 91-87043-16 -1 Espri pocket /Arx Förlag A B, Malmö Gr a fisk for m: Markus Hedström Omsl agsfoto: Lasse Strandberg T ryck : ScandBook, Falun 2013 Arx Förlag A B Fridhemsvägen 2 217 74 Malmö ww.arxforlag.se info@arxforlag.se


Till mamma och pappa Tack för min fina barndom, jag lever på den än.


”Jag tar ett djupt andetag, jag andas in och slappnar av. Att det kan va så svårt å vara tjugo år.” Ur 20 år från Unga Hjärtan av M agn us W eide skog


Förord Det var för drygt tjugo år sedan. Jag hade blivit ombedd att sitta i panelen under en debatt på Umeå Universitet, en debatt om ätstörningar, och anledningen till att debatten blev av över huvud taget var på grund av mig. Några månader tidigare hade jag varit där och haft en ståuppföreställning där jag hade skämtat kring bulemi. Detta hade väckt så starka känslor att universitets kurator ville ha mig tillbaka. Ett isberg, tyckte hon. Ätstörningar inom universitetet var ett större problem än hon hade trott och hon ville få upp det till ytan. Panelen bestod av kuratorn, en läkare från en anorexianstalt, en dietist, en präst och jag. Det var så fullt i aulan att de enligt regelverket hade varit tvungna att tillkalla brandmän som stod redo ifall elden skulle slippa lös. Och det gjorde den. Mentalt. Stämningen var så het och luften så laddad att man kunde ta på den. Efter debatten, som för många slutade i tröstlöshet, då det stod klart att man praktiskt taget måste vara döende innan man kunde vänta sig någon hjälp, smög en blond flicka fram till mig. Hon var smal och marmorblek. ”Jag har letat efter din bok överallt”, sa hon. ”Men jag hittar den inte. Vad heter den?” ”Vilken bok?” ”Din bok. Vad heter den?” ”Men jag har inte skrivit någon bok… Du måste ha tagit fel.” ”Jo, det har du”, envisades flickan. ”Nä, det har jag inte.” ”Men GÖR det då!” Hennes panna, som var hög och naken under ett stramt IX


diadem, snördes ihop till ett utropstecken. Hon såg sträng ut. ”Okej”, sa jag och tog hennes hand. ”Jag lovar.” Några dagar senare hade jag titeln klar: Nej tack, jag åt nyss. Så säger man ofta när man har ätstörningar, oavsett om man har svultit hela dan eller om man nyss verkligen ätit. Massor. För man vill inte äta med andra, eftersom mat har blivit ett problem. Något okontrollerbart. Och är det något man vill ha, mer än något annat, så är det just kontroll. Kontrollen man en gång hade, men som man av någon outgrundlig anledning förlorat… Tiden gick, jag hade inte skrivit en rad, då jag blev inbjuden till en pratshow på teve. Inte av någon särskild anledning egentligen, utan bara för att jag var artist. Jag skulle bara berätta om min karriär i största allmänhet och sjunga en sång. ”Du har många järn i elden”, sa programledaren. ”Vad är på tapeten för tillfället?” För tillfället? Tankarna irrade. Inte kunde jag väl sitta där och babbla om varenda ståuppframförande jag hade framför mig, det var nog ointressant för andra och sannerligen inget nytt. ”Jag skriver på en bok”, hörde jag mig själv säga. ”Om ätstörningar.” Programledaren lyste upp. ”En bok! Och vad är titeln?” ”Nej tack, jag åt nyss.” Följande dag fick jag ett samtal från Wahlström & Widstrand bokförlag. ”Vi vill gärna se vad du har skrivit”, sa de. Jag svalde. Kastade en blick på datorn och visste att den var skriande tom på bokmanus. ”Eh… jag känner mig inte redo att visa något än.” ”Är det en roman du skriver?” ”Nä. Små korta historier… i kronologisk ordning, som en dagbok kan man säga.” ”Det låter intressant. Kan du komma på ett möte?” ”Visst. När passar det?” Mötet bestämdes till följande dag och jag kände paniken växa. X


Mina dagböcker! Jag skrev ju massor av dagböcker förr i tiden. Nog kunde jag bygga min bok kring dem? Nej, visade det sig, efter att jag hade släpat ned dem från vinden och ivrigt börjat läsa. Mina dagböcker var fyllda av vikttabeller och stränga order om vad som fick ätas, följda av skamfyllda bekännelser om vad som trots allt hade ätits. Och sedan självförebråelser på det, som grädde på moset. Det var sorglig och enahanda läsning. Ingen skulle orka läsa något sådant, inte ens jag själv. Jag hällde upp en kopp kaffe och slog mig ned vid datorn. Skriv, sa jag till mig själv. Du har inget val. Kom ihåg vad du lovade den bleka flickan! Det är bara att börja. Skriv vad som faller dig in. Och så skrev jag mitt första kapitel, det tog halva natten, som jag sedan faxade till Förlaget. Morgonen därpå träffade jag min blivande förläggare, som satt bakom ett skrivbord med mina faxade papper framför sig. Han puffade på en pipa som doftade vanilj. ”Det här ser inte ut att vara någon kort berättelse som du nämnde i telefon. Det förefaller snarare som inledningen av en roman. Har du skrivit mer?” Jag mötte hans ögon. Han såg road ut. ”Nej.” ”Gör det. Jag är nyfiken på fortsättningen.” ”Så bra!” svarade jag och kände mig plötsligt styrkt i min nya roll som författare. ”Då är vi två om det.”

XI


N e j tac k , j ag 책t n y s s !


Kapitel 1 Han sitter mitt emot mig med friska vindrosor på kinderna och jag njuter av att betrakta hans långa pianofingrar som så mjukt sluter om kaffekoppen. Om de ändå kunde sluta om mig. Om mina bröst. Om mina kinder. Nej, inte om mina kinder, förresten, aldrig i livet om mina kinder. Det slår mig att han är en total främling och att han inte har en aning om vilka underbara tankar jag har tänkt om honom. Tänker om honom. Och det slår mig att jag inte har lyssnat. Jag rycker till. – Förlåt? Jag har just tagit en tugga av sockerbullen och jag känner att löst socker fastnar runt munnen. Varför valde jag inte en enkel pepparkaka i stället? Eller åtminstone en finsk pinne. Nä, då. Jag valde sockerbulle med vaniljkräm, för det hade jag läst i mammas gamla flickböcker att romantiska par äter när de går på kondis och höstlöven virvlar utanför fönstret. Hon var alltid osminkad, sportig, slank och från fin familj. Han var alltid fattig läkarstudent, uppfostrad på barnhem och med mörka ringar under de brinnande ögonen eftersom han betalade sina studier genom att städa kontor och dela ut morgontidningar. Eller var det kanske munkar de åt? Jag kan ge mig fan på att det var munkar de åt. Nåja, nu var det sockerbulle jag hade valt och det skulle säkert imponera på honom. Att jag, trots att jag är så slank, så där utan vidare kan sätta i mig en sockerbulle. Ungdomligt och friskt. Osminkad är jag också sånär som på brun-utan-sol. 15


Han tittar på mig. Lite ömt, tror jag. Eller tycker han bara synd om mig? Han är i alla fall gudomligt vacker med sina markerade kindben och mörka skuggor under ögonen. Inte för att han städar på kontor. Det är det jag som gör. Han bor i Lunds finaste stadsdel och han upprepar lugnt sin fråga. – Vad var det du ville prata om? Jag samlar mig. Hjärtat dunkar så att jag tror han ser det. Min t-shirt är nämligen modell tajt för att visa hur smal jag blivit. Det finns ingen återvändo. Jag måste slå näven i bordet och säga att jag är kär i honom och han måste svara på frågan om han möjligtvis är kär i mig. Han tittar på mig. Jag öppnar munnen, men upptäcker att bulle finns kvar. Bulle fyller hela munhålan och den är för stor för att svälja. Det känns som om jag ska kvävas! Jag famlar efter en servett men hittar ingen. Han tittar på mig. Bullen växer ner i halsen. I panik drar jag ut den smetiga degen med bara händerna. Den är som ett gammalt tuggummi. Seg, grå, trådig och full av klumpar. Jag drar och drar, fortare och fortare. Han tittar på. Paniken växer. Det verkar aldrig ta slut. Smeten växer nerifrån magsäcken och trycker sig upp genom struphuvudet, ut genom munnen. Jag upptäcker att hela cafét är fullt av folk. All verksamhet har avstannat, alla tittar med avsmak på mig. Endast cigarettröken rör sig. Och så min bulle förstås. Degen rullar sig, som en lång boaorm ned på golvet och får liv. Den ringlar sig runt mina fötter och uppåt. Stark och oresonlig. Jag har inte en chans. Mitt liv är slut. Jag kommer att kvävas både inifrån och utifrån av en simpel sockerbulle, bara för att jag velat imponera på honom. Hur kunde jag vara så övermodig och tro att jag ens skulle klara av en finsk pinne! Sånt kan man bara i sagorna. Och i sagorna hittar han sin mamma och pappa, som visar sig komma från en lika fin familj som hon. Och så får de varandra till slut och hon bakar scones som de äter vid brasan med massor av engelsk marmelad och hon är vackrare än någonsin när hon 16


berättar att han ska bli far, så att han får tårar i ögonen. Och hon, så sportig, osminkad och slank blir bara ännu vackrare som gravid. Fastän hon är tjock. – Nej, jag är inte kär i dig. Du är för tjock. Säger min drömprins med pianofingrar och går sin väg. Jag hinner nätt och jämt uppfatta hur han vänder sig om i dörren och tittar medlidsamt på mig innan bullboan har lindat in mig i sina trådar och inget syre finns kvar. – Anna-Lena, vakna! Klockan är halv ett och du har telefon. Mamma har alltid haft för mild röst för att få mig att vakna. Telefonen däremot skulle kunna väcka mig ur min grav och det är just vad den gör nu. Den har räddat mitt liv ännu en gång. Och skrämt bullen på flykten. Min panna är fuktig och munnen så torr att jag knappt förmår svara. – Jag kommer. Vattnet i badrummet är alltid friskare än vattnet i köket. Så är det i de flesta hem, undrar varför. Jag släpar mig till köket och för att ta telefonen vid köksbordet, där morgontidningen ligger i vanlig ordning. Barnaga är nu förbjudet helt i Sverige, lyder rubriken på förstasidan. Inte en dag för tidigt! Inte för att jag varit utsatt direkt (bortsett från att jag fått smaka på rottingen en gång då jag hällt vatten i farsans cigarettpaket). Jag lyfter luren. – Hallå? – Tjena, det är Bill! Läget? – Jo tack, det är bara bra. Själv? – Vilket väder! Du, jag har fått låna farsans bil. Vi tänkte åka till Lomma och bada. Jag fixar picknick. Anders tar med sig leksaker. – Leksaker? – Japp. Musik, strandtennis, badbollar, frisbee, liggunderlag, rubbet! Du behöver bara ta med dig själv och ditt glada humör. – Vi, sa du. Vilka fler? 17


– Ett par arbetskompisar till Anders. Lotta och Stina heter de, asroliga. När ska vi hämta dig? Bills varma och glada röst tränger in mig i ett hörn och jag känner mig tagen på sängen. Är tagen på sängen. Typiskt mig att svara i telefon utan att gardera mig först: Vem kan det vara? Vad kan denna person vilja? Vad vill jag? Och viktigast av allt: Vad har jag för skäl att säga nej? Att åka och bada som om man var med i en Coca-Cola-reklam är uteslutet. Inte i dag. Coca-Cola skulle inte sälja en enda flaska om jag var med. Att vara ung räcker inte. Min bikini är nopprig och skär in i rumpan. Jag har ingen solbränna. Mitt hår är fett och jag har inte rakat mig under armarna. Hur skulle jag då kunna leka? Hur skulle jag kunna springa efter en frisbee med dallriga lår? Bill är skapligt kraftig (vad jag hatar det ordet) han också, men det är bara gulligt. Han är en riktig spjuver. Ser ut som ”Karlsson på taket”, och alla älskar honom för det. En kraftig tjej är aldrig gullig. Hon är bara beklämmande. Jag måste ta mig ur denna knipa till varje pris, utan att göra Bill besviken. Utan att Bill ska förlora sina illusioner om mig. – Tack, Bill. Det skulle vara urmysigt, men jag är tyvärr upptagen. – Säg inte att du ska till tandläkaren igen för det går jag inte på. Det är söndag i dag och man går inte till tandläkaren på söndagar. Där sa han något. Och jag som hade ”tandläkaren” på tungan! Vad annars har man på tungan när man nyss har vaknat efter att ha blivit invaderad och kvävd av en äcklig sockerbulle? Min hjärna är som vanligt tom, men jag har alltid varit en baddare på att kamouflera det eftersom jag vet vad folk vill höra. Det är därför jag har så höga betyg. Det är därför jag är så populär bland folk. Jag ser vad de behöver och ger dem vad de vill ha. Och jag vet vad Bill vill ha. Action! Jag lägger upp ett Anna-Lenskt skratt och tvingar min röst att låta nära och levande. – Nä, Bill. Att gå till tandläkaren tillhör historien, sånt har jag 18


inte tid med längre. Jag håller på med ett nytt projekt förstår du. – Du är underbar! Vad handlar det om? – Det är hemligt. – Snälla. Du känner mig. Jag kan hålla tyst. – Okej då. Bara för att du är du, Bill. Fast inte ett ord till någon. – Lita på mig. – Jag håller på att skriva på en ny pjäs, en jättegrej, en sorts totalföreställning! Där alla uttrycksmedel är med samtidigt. Kan du föreställa dig? Bild, musik, teater, dans, film, allt samtidigt! Det är vad jag kan avslöja i dagsläget, inte ett uns till. Allt jag kan säga är att det är mitt största projekt någonsin och att jag inte ska ge mig förrän jag är i mål. Jag känner hur hyperkreative Bill vibrerar av entusiasm genom luren. – Här har du din man, Anna-Lena! Jag ställer upp, har alla kontakter. När smäller det? – I slutet av september. Det är perfekt. Säsongstart och allting. Så då inser du väl att jag inte hinner åka och bada hur gärna jag än vill? – Självklart. Det är krut i dig, baby. Jag beundrar dig för ditt mod, det vet du. Jag stryker mig mot Bills ord och känner mig med ens riktigt uppåt. – Åk och bada nu. Och för Guds skull, Bill: Håll tyst! – Självklart! Jag säger att du är hos tandläkaren. – Men det är ju söndag! – I juli, ja. Då är det ingen som håller reda på om det är söndag eller inte. Då är det helg och party dygnet runt. Du kanske vill grilla en kväll? – Visst. Men nu har jag inte tid längre. Skrivmaskinen ropar. Ha så kul och hälsa Anders. Mitt goda humör är en fasad. Jag är på djupaste botten igen, nere i slammet. Juli. Solen mitt på himlen. Dallrande hetta. Och söndag. För 19


mig är söndag i juli vad måndag i november är för andra. Vill inte stiga ur sängen och göra mig en dag. Vill vara död ett litet tag. Slippa vara Anna-Lena som så många tror att de känner. Glada, energiska Anna-Lena med skrattgrop och solsken i blick. Jag återvänder till mitt rum, lägger mig på sidan och låter ögonen vila på en inramad affisch på väggen mittemot. ”Panto­ myrorna” står det överst, med barnsliga bokstäver. Under rubriken är en bild av oss, min mimgrupp, och mitt vitsminkade ansikte skrattar stort bland alla andras. Så förljuget. Jag var inte alls glad den dagen, kommer jag ihåg, utan tvärtom. Föresatsen att hinna bli smal till fotograferingen hade misslyckats. Hade inte mitt namn stått tryckt där, hade man kunnat förväxla mig med en ost. Efter fotograferingen hade vi haft föreställning på torget. Publiken hade strömmat till och det var så roligt att jag lyckades glömma alla mina problem. Skratt och applåder läker onekligen, det är väl därför jag håller på. Och det är därför jag har det så jobbigt just nu. Sommarlov och speluppehåll. Olidligt. Hur ska jag få tiden att gå? Klockan blir ett och det är dags för dagens sommarpratare i radio. Så bra. Ett oantastligt skäl att slå ihjäl två timmar av denna värdelösa dag som jag redan sovit bort en tredjedel av. Det är ändå för sent att sätta igång med något, eller hur? Snart ska man ju ändå lägga sig igen. Den välkända sommarsignaturen vänder sig i magen och underligt nog njuter jag av det. Jag hulkar till. Det känns skönt. När andra lägger sig i hängmattan och lyssnar, mumsande på jordgubbar, lägger jag mig i en nedsutten soffa och drar för persiennerna. Sommarpratare blir man bara om man gjort något och är någon. Jag gillar att lyssna på dem, för de får mig ofta att gråta. Och det ger mig anledning att tr��stäta. Mamma är ute med hunden och det brukar hon vara i ett par timmar, så jag får frossa i fred. När jag häromdagen tog lite havregryn för att göra chokladbollsmet, såg jag att hon hade 20


gömt ett nytt smörgåsrånpaket bakom hundmaten. Klyftigt av henne att lista ut att jag aldrig skulle ge mig på hundmaten. Hon är allt en hejare på att gömma saker, mamma, men hon har sin överman i mig. Denna gömma-godis-lek har vi hållit på med sedan jag var tio år och av en slump hittade diabeteschoklad bland hennes underkläder. Och fortfarande är det en underlig slump, som om jag begåvats med en inre godiskompass, att jag hittar hennes skatter. ”Bakade utan tillsats av socker” är dessa delikata smörgåsrån. Jag har dåligt samvete när jag öppnar det splitternya paketet, därför sliter jag inte upp det lika brutalt som jag brukar utan följer bruksanvisningen och pilen man ska dra i. Två rån kan väl aldrig skada? Bara smör, inget annat emellan. Jag kan inte behärska mig utan biter av ett hörn av det ena rånet innan jag ens hunnit få fram smöret. En ful ovana jag har, så gör jag även när jag brer en macka. Biter av ena hörnet först. Liksom ”märker” den. Likadant med osten. Den första skivan hyvlar jag rätt in i munnen, sedan lägger jag två på mackan. Den första räknas då inte. Jag återvänder till min sommarpratare och till salta tårar. När hon berättar om sin barndom längtar jag till den självsäkra tös jag en gång var. När hon pratar om kärleken sörjer jag att jag ingen kärlek har. När hon skryter om sina bilsemestrar i Europa, skäms jag över att jag ännu en gång har slutat ta körlektioner och när hon lägger ut texten om alla succéer gråter jag över att jag är en bluff. Jag hinner sätta i mig fyra dubbelrån före nyhetsekot och när det sätter igång går jag till hallspegeln för att studera hur jag ser ut när jag gråter. Så smärtsamt och så njutbart att se sig själv lipa. Spegeln fungerar som en generator. Bilden av gråtande mig smittar av sig och får mig att böla som ett djur, vilket gör att spegelbilden också bölar som ett djur, vilket gör att jag ylar rätt ut i luften och får kramp i magen. Till slut når jag ett klimax som landar i befriande tomhet. Det svider i ögonen och kroppen 21


känns behagligt varm. Jag är tillfredsställd. Sommarsignatur till akt två kallar och jag tar med mig hela rånpaketet samt smöret, som hunnit bli mjukt, till soffan. Lika bra att äta upp allihop nu när jag krängt så många redan. Ska försöka skaffa ett nytt innan mamma blir besviken. Kanske hinner jag komma ur morgonrocken, duscha och kila till affären innan hon kommer hem. Sommarprataren spinner vidare om fina sommarminnen och om denna ljuvliga julidag. Min självömkan tvärnitar och tar sig i stället skepnad av trots som skjuter i höjden i rasande fart. Jag tuggar fortare och fortare och sväljer med lätta rörelser. Det glider smidigt genom strupen. Smöret är så lent och mjukt mellan frasiga skivor och snart har hela rånpaketet slunkit ner i min härdade matsäck. Jag är upprörd. Vad är det de babblar om och varför måste varenda sommarpratare tjata om samma sak. Det måste betyda att det ligger något i det, att de har rätt! Det är tydligen något med sommaren som är mirakulöst. Och jag erinras plötsligt, med kvalfull smärta, att jag, som den självsäkra lilla flicka jag en gång var, också var med i klubben. Vad gör jag för fel nu? Varför är sommaren bästis med alla, utom med mig? En vanlig tjej. På tjugo år. Vägen till affären är inte lång men känns ändå lång eftersom det är den fulaste vägen i hela universum. Norra Fäladen. Hela området är nog det fulaste som finns. Barackerna till hus är täckta med tunn plåt, som på sina ställen fladdrar i vinden. I Skåne kan till och med stenar virvla runt i vinden. De nyplanterade träden, som är till för att pryda, är taniga och horisonten är rak. Allt är platt. Platt platt platt. Nästan så att man kan se till Eslöv. Det är tryckande hett och blåsten, som för med sig en doft av åker och gödsel, känns som en kolossal hårfön där jag skyndsamt stretar mot affären och kisar med ögonen för att inte bli igengrusad. Farsans lösmynt som alltid skramlar i hans inrökta kavajfickor skramlar nu i mina. De borde räcka till ett 22


nytt rånpaket och kanske lite till. Jag fylls av tillförsikt. Mitt nytvättade hår som varit blött för två minuter sen är redan torrt. Det enda som stör min sinnesfrid en aning är ljudet av två innerlår som daskar mot varandra. Mina lår. Jeans-söm mot jeans-söm. Ritsch-ratsch, ritsch-ratsch. En kille i min egen ålder promenerar mot mig och jag inser att vi förmodligen kommer att mötas i gångtunneln som ligger mellan oss. Där kommer mitt ritsch-ratsch-ljud eka som ett uppmickat trumsolo på tvättbräde. Vad göra? Stanna tvärt och vänta till han passerat? Låtsas att jag tappat något? Vika av på en annan väg? Jag saktar in. Han är snart inne i tunneln. Jag låtsas se något i luften och står stilla en stund. Nu är han inne i tunneln. Jag går, aningen bredbent, några steg till. Nu kommer han ut ur tunneln och är bara någon meter från mig. Han är söt. Intensivt låtsas jag betrakta en planterad buske med vita bär och ser i ögonvrån att han iakttar mig. Utan att tänka plockar jag en hel näve full med vita bär. Han stannar och pekar på min kupade hand. – De där är giftiga. – Jag vet. Men det är kul att stampa på dem. De smäller. Han nickar kort till svar och hastar vidare. Perfekt liten rumpa i tajta jeans. Jag skäms. Kan inte begripa varför jag får panik så fort en söt kille tilltalar mig. Har han dessutom bruna ögon, vilket killen hade, blir jag som hypnotiserad och har ingen som helst koll på flabben. Affären är halvtom och kassörskan ser sur ut. Sur över att de har söndagsöppet och bitter för att hon inte får vara på stranden och leka Coca-Colareklam som alla andra. Bredvid kassan tornar ett berg av kartonger med ”Fest­ blandning” upp sig. Till extrapris. Jag räknar mina pengar. Jodå, de räcker. En hel kartong färggranna karameller med choklad­ fyllning till fyndpris. Jag bara måste slå till. Jag känner att jag har kontrollen nu och för alltid. Att jag kan äta tre, fyra stycken 23


och sedan sätta stopp. Så naturligt som möjligt lägger jag mina smörgåsrån och Festblandning på kassabandet. Jag småvisslar för att verka obesvärad och tänker att kassörskan faktiskt inte kan veta om denna Festblandning är till mig eller till någon annan. Synar hon mig inte lite nedlåtande i alla fall? Jag vet nog vad hon tänker! Att jag borde solidarisera mig med svältande barn. Att jag borde leva på vatten till jul. Att jag ser ut som en gris och borde köpa vetekli i stället. En sådan bitch! Hon borde få sparken. Jag betalar kvickt, snappar åt mig varorna och störtar ut ur affären och hem. Utan att ha öppnat min Festblandning på vägen. Som vilken normal människa som helst. Hon skäller för livet. Som om hon aldrig har hört en dörr öppnas förut. Som om världen håller på att förgöras och hon är den enda som kan försvara den. Det gör hon varje gång någon av oss kommer hem, Vilma, vår sockersöta cockerspaniel, vännen som aldrig sviker. Hon kastar sig i min famn, kramar min hals, slickar mig i ansiktet och skälver av upphetsning. Mamma har uppenbarligen kommit hem. Man kan inte ha tur jämt. Det är inte första gången de blir min räddning, farsans fiskarstövlar som står till vänster i hallen. Han fiskar i stort sett aldrig, så de är dammiga. Och utmärkta som gömställe vid akutläge. De kunde säkert rymma fem rånpaket i varje skaft om så behövdes. – Är det du, Anna-Lena? Det doftar kaffe och jag undrar ängsligt om hon har upptäckt min kupp men ser snart att hon har dukat fram bröd och ost vilket betyder att hon är inne på ett annat spår. Jag pustar ut. Hon är så liten och nätt och ser så sund ut efter sin långa promenad. Hur kunde hon få ett sånt monster till dotter? Telefonen ringer och mamma suckar. – Svara du. Det är säkert till dig. Nittionio procents chans att det är till mig. Jag är ju så populär. En glad, snäll och tokrolig tjej som inte konkurrerar 24


om killarna, kexen, godingarna, spanen, raggen, hemsläpen, bortamatcherna… Tack och lov är det en kompis till brorsan. Jag lägger på och minns i samma ögonblick vad jag lovat Bill. En ”totalföreställning”. Hur dum får man vara? Det är det värsta med mig. Min pålitlighet. Allt jag säger högt gör jag. Jag vill inte vara en sådan som bara babblar en massa goja. Jag har sett många exempel på sådana och fasar för att få deras stämpel i pannan. Bluff. Fake. Nobody. Det gäller att inte bli avslöjad. Ur tomma intet måste jag därför kvickt som ögat snickra ihop en totalföreställning med allt vad det innebär. Tröttheten inom mig växer, golvet gungar och det ringer i öronen. Anfallet är bekant. Jag har haft det förut. Innan jag lärde mig att identifiera symtom och därmed snabbt titta ned i golvet brukade jag svimma. Skolsyster trodde att det beror på järnbrist och uppmanade till mer C-vitamin. Mamma tror på lågt blodtryck. Själv tror jag ingenting. Vet bara att det inträffar när jag känner mig pressad och att det alltid är jag som pressar. ”Just do it”, tänker jag och så hugger jag i. ”Just do it!” skriver jag även i min dagbok, den enda ”vän” jag har som känner mig på djupet. Att tappa dagboken skulle vara förödande. Jag vet att det kommer att hända en dag. Jag vet att vår intima relation på sikt är ohållbar, men jag tar likväl risken. Exploderar annars. Mamma betraktar mig när jag brer min lilla smörgås. – Måste du alltid dela brödskivan i två halvor, du vet ju att du kommer att äta hela ändå? Minst! Vi ska äta middag om ett par timmar, bara så du vet. Hennes milda röst irriterar mig. Speciellt när hon har rätt. Jag blänger in i hennes snälla ögon och snäser att jag inte tänker äta någon middag i kväll, sen käkar jag sju halvor med ost och marme­lad innan jag pöser ned framför teven och ”Hem till gården”, min favoritserie. En riktig ”bonnaserie” med ”riktiga” människor. Kon ska kalva, sonen är ovän med svågern och 25


modern tvår sina händer i ett blommigt förkläde. Oavbrutet dricker de te och det ser mysigt ut. Jag vill vara där med dem. Ut och mocka i stallet och låta den saltstänkta höststormen piska mig lycklig. Altandörren till vår lilla trädgårdsplätt på åtta kvadratmeter står på glänt och fåglarna påminner obarmhärtigt om vilken årstid jag befinner mig i när de stämmer upp i sång. Grannarna skrattar och tänder sin grill. Jag hatar dem. Och jag retar mig på fåglarna. Jag ska visa dem. I morgon ska det bli av minsann. Mitt nya liv ska slå alla med häpnad. Äta minimalt, träna två timmar per dag och öva på mina färdigheter som artist. Skapa. I morgon börjar resten av mitt liv. Endast jag kan greja det och det ska jag. Jag vet att jag kan. Upp tidigt och sätta igång. Njuta av gryningen, kanske ta en joggingtur? Bara dricka vatten först, en liter rumstempererat vatten, det är bra för hyn, med C-vitamin i. Sedan endast frukt resten av dagen, jajamensan. I morgon smäller det, eller hur, Anna-Lena? Just do it!

26


9789187043161