Issuu on Google+

anna vikstrรถm

opal


Av Anna Vikström har tidigare utgivits: Kaxiga Katja När hjärtat skenar Den bästa hämnden Spela falskt KIM 145 är en fristående fortsättning på Spela falskt.

www.opal.se © Anna Vikström, 2009 Omslagsformgivning: Sara R. Acedo Omslagsfoto: Övre bilden: Milis Smith/Folio Undre bilden: iStockPhoto Bokförlaget Opal AB Printed in Finland, 2009 ISBN: 978-91-7299-334-1


Anna Vikstrรถm

KIM 145

Opal


1 I lurarna hördes Oh Laura. Release me … Egentligen ingen joggingmusik. Men med på låtlistan ändå. Liksom för bra för att skippa. Hal asfalt. Vatten, hundskit, fallna löv i olika nyanser. En man under lyktan på andra sidan gatan. Rastade visst hunden. En stor schäfer. Vargliknande. Jag var trött. Det rosslade i halsen. Svårt att andas ut, nästintill sugrörskänsla. Medicinen mot ansträngningsastman fungerade inte längre. Måste skaffa ny. Tog ut stegen. Kände hur sköna de nya löparskorna var. Dämpade både fram och bak. Oh Laura sjöng: I am a rolling wave without the motion. En mörk van kom körande i hög fart. Släckta ljus. Konstigt. … A glass of water longing for the ocean. Dörrar slogs upp. Två män kom utrusande. Tog tag i mina armar, släpade in mig i bilens lastutrymme. En tredje stängde dörrarna; mannen under lyktan. Schäfern i släptåg. Skåpbilen rivstartade. Jag trycktes ner på golvet. En av männen öppnade en väska. Full av vitt pulver, kanyler, tabletter i regnbågens alla färger. Mannen tog upp en spruta, knackade på den. En droppe vätska landade i mitt öga. Jag sparkade, slog, bet, försökte skrika. Inget hjälpte. De var tre stycken. För stora. För starka.


Sprutan närmade sig. Schäfern gnydde, dreglade. Och mannen med sprutan skrattade. Ett helt sinnessjukt skratt utan ände. Jag väste, gurglade, tjöt. Hörlurarna låg på golvet bredvid mig: … Release me. Release me. Smärtan när sprutan stacks in i min hals var obeskrivlig. Ett vrål steg upp ur min strupe, så högt att jag väckte mig själv. Satte mig hastigt upp i sängen. Alldeles våt av svett. Ännu en mardröm. Release me.


2 Studs, studs, studs. Böjda knän, blicken snett uppåt, en knix med handleden och skottet satt perfekt i korgen. Han slängde med huvudet, antagligen av gammal vana. För några dagar sedan hade en lång lugg hängt likt en gardinkappa för ögonen. Nu spretade korta testar från hårfästet vid pannan. Där under fanns havsblå ögon, som plötsligt upptäckte mig. Jag ökade takten, sträckte ut benen ordentligt de sista meterna. – Tja, sa Jack. – Hej, sa jag, saktade ner och tittade flåsande på klockan. Adrenalinet pumpade, benen kändes styva. Formen var uppenbarligen inte på topp, men tiden blev rätt bra ändå. – Var springer du? undrade han. – Snokberget. De tre studsarna igen, skottet mot korgen och ut. Han tog returen, dribblade med bollen och betraktade mig med sedvanligt nonchalant manér. Jag blev inte riktigt klok på den här killen, min granne, som nyligen räddat mig från att bli knivskuren av en desperat knarklangare. Trots det kunde jag inte tåla Jack. Han var oftast irriterande stöddig och hade sagt att jag såg ut som en kille. Flera gånger dessutom.


– Jag springer också där. Vad har du för tid på sjuan? frågade han. – Vet inte, jag springer oftast femman, svarade jag och torkade svett från pannan. – Just ja, du är ju tjej, sa han retsamt. – Vad menar du med det? undrade jag irriterat. Trodde han inte att jag orkade springa sju kilometer för att jag var tjej? Eller låtsades han återigen ha glömt att jag var en tjej? – Inget … bara typ att många tjejer brukar springa femman, svarade han svävande. – Typ vilka då? – Jag träffade Gabbi där igår … – Gabbi? – Ja, hon som lirar basket med dig. – Känner du henne? Duns, duns, duns, träff. – Äh, vi har snackat lite bara … – Jaha … jag sprang sjuan i måndags, gick skitlätt, sa jag skyndsamt. I den sista outhärdligt sega backen hade jag funderat på att upprätta ett testamente. Men sådana obetydliga detaljer kunde man skippa när man pratade med killar som Jack. Han nickade till svar. Studsade. Träffade. – Ser bättre ut än sist, sa jag retsamt och syftade på min vinst i 21 för några veckor sedan. – Säg bara till när du vill, så kör vi igen! sa han hastigt. – Du ska få en chans att träna först. – Har redan tränat, typ fyra minuter. Det räcker, för att slå dig, sa han med ett leende på läpparna.


– Om fyra år kanske du har en chans mot mig, kontrade jag. – Då spelar jag i NBA. – Jo tjena! I Nördarnas Basket-Arena kanske. – Synd att det inte finns nån Näbbiga Brudars Arena. Du skulle passa där! Han skrattade när jag räckte ut tungan. Jag började gå mot vårt hus. – Du får spö imorrn! sa han. Jag svarade inte. – Bangar du? ropade han. – Vilken tid? muttrade jag utan att vända mig om. – Sju. – Vet inte, sa jag och smällde igen dörren bakom mig. Men egentligen visste jag redan.


Kim råkar se något hon inte borde ha sett och kommer ett par farliga personer på spåren, samtidigt som hon kämpar med sin egen panikångest och inte minst, den första omtumlande kärleken.

isbn: 978-91-7299-334-1

opal

omslag: sara r. acedo. foto: Milis Smith/Folio (övre bilden) / istock photo (nedre bilden)

Frossan och skakningarna satte igång med full kraft, det högg till i bröstet och handen åkte reflexmässigt upp, kände hjärtslagen som rusade. Jag stirrade på den bruna ytterdörren, insåg att jag borde kolla vem som stod där ute i mörkret, och var precis på väg till vardagsrummet när min mobil ringde. Jag kastade mig över köksbordet, kollade displayen. Inget nummer jag kände igen. Tryckte kvickt ljudlös. Med all sannolikhet personen där ute som ville kolla om jag var hemma! Jag satte mig på köksgolvet. En snyftning letade sig upp ur strupen. Kunde aldrig mardrömmen bara ta slut?


9789172993341