__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Den blå dörren, en spökhistoria

n e r dör

åria l B en isto

dEn spökh

Ch a w E

r

J a n i ist

o

n o s s han


den Blรฅ dรถrren en spรถkhistoria

Ewa Christina Johansson


Den blå dörren, en spökhistoria Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Ewa Christina Johansson Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2017 ISBN: 978-91-7577-588-3


Början Innanför rutan brann ljusen klart. Tunna lågor fladdrade och virvlade. Slocknade nästan, men tog sig igen. Lyste ännu starkare. Över golvet rullade en liten, röd vagn. Hjulen gnisslade. I vagnen satt en katt. Svart och vit. Sur över att skjutsas runt. De smala ögonen gnistrade i gult. Den försökte ta sig ur vagnen. Jag visste att det inte skulle sluta bra. Att den lilla flickan som sköt på vagnen skulle råka illa ut. Att katten också visste. Ögonen blänkte. Vagnen rullade. Jag kunde inte stoppa det …

5


1 Det här måste vara ett skämt Jag tittade på huset. Och på skylten som berättade vad gatan hette. Namnet stämde. Numret stämde. Resten var helt fel. Jag tog fram mobilen och kollade på det jag hade skrivit upp: Lilla gatan 1. Väldigt blå dörr. Silverfärgad ljusstake. Stor. Superfin. Visserligen var det skumt så här en höstkväll och gatlyktan bredvid mig var ganska svag. Men ändå. Det kändes inte riktigt rätt. Eller rättare sagt: Det såg väldigt fel ut. Huset jag tittade på såg mer ut som ett rivningshus än som en affär. Det verkade vara öde och fallfärdigt. Huset låg för sig själv i slutet på

7


en gata. Ungefär som om det var bortglömt av alla. Men det fanns ett fönster och en dörr. Den blå dörren. Lite blå i alla fall. Dörren var så skavd och sliten att man knappt såg det blå. Färgen fanns där mest som små rester. Dörrhandtaget var stort och rostigt. Dörren verkade inte ha varit öppnad på år och dag. Bredvid dörren fanns fönstret. Det var smutsigt och prickigt av fluglort. Äckligt. Och det var definitivt inte något skyltfönster. Det hade jag trott att det skulle vara. Det här lilla huset såg faktiskt inte alls ut som en affär. Men det var till en affär jag skulle gå för att köpa en julklapp till min kompis Lina. Först hade jag tänkt att hon skulle få biobiljetter. Då kunde vi gå tillsammans på någon film. Men det hade inte fungerat. Lina ville så klart ha något speciellt. – Jag har köpt något jättefint till dig i julklapp Albin, hade hon sagt igår.

8


– Jaha? Vadå? Lina hade smackat lite retligt. – Det säger jag väl inte! Vad ska du köpa till mig? – Öh … jag … – Ja, det är dags att komma på något bra nu. Tiden går fort! Snart är det jul. Jag gillade verkligen Lina. Vi bodde grannar och hade känt varandra typ jämt. Hon var rolig att hänga med och superbra på matte och fysik. Det var bara när det kom till julklappar som Lina blev helt tokig. De. Var. Viktiga. Och fick hon inte de julklappar hon ville ha blev hon lite sur. Åtminstone först. Tur att hon var en bra kompis i övrigt. – Jo, jag vet, hade jag sagt. Egentligen hade jag inte alls sådan koll på det. Lina hade sett strängt på mig över våra koppar med varm choklad. – Då så. Man ska vara ute i god tid. Annars försvinner det man har tänkt köpa. Och jag har sett en fin ljusstake …

9


– En ljusstake? Det har min mamma mängder av i städskåpet. Du kan väl be att få en av henne? Hon vill säkert till och med ge dig två bara för att bli av med dem. – Var inte dum! Den här är mycket finare. Det är en kandelaber med plats för flera ljus. Fem stycken. Någon sådan har inte din mamma. Det vet jag, för jag har frågat henne! – Nä, kanske inte, men … Funkar det inte med biobiljetter? Och popcorn? – Albin! – Okej, okej. Jag frågade bara, sa jag. Lina hade sett drömmande ut. Som om hon såg den fina ljusstaken framför sig. Och hur bra den skulle passa i hennes rum. – Den är hög och blank och jättefin, sa hon. Den finns i affären på Lilla gatan. I skyltfönstret. Huset har en blå dörr. Det går inte att missa. – Lilla gatan? Det är jättelångt dit! – Man kan cykla, hade Lina sagt vänligt. Jodå, jag hade en cykel. Som inte gick att cykla på. Det var punka på framhjulet. Jag hade hittat en buss att åka med i stället. 10


För det var väl lika bra att ta en titt på den där ljusstaken. Ibland var jag otroligt snäll. Fast när jag kom fram undrade jag om bussen verkligen hade stannat där den skulle. Antingen hade den kört helt fel, eller så hade Lina drömt alltihop. Jag trodde på det senare där jag stod bredvid ett gammalt grått elskåp och glodde. Jag hade mobilen i handen och ryggsäcken över axeln. Det här kunde inte vara en affär. Och i fönstret fanns det definitivt inte någon ljusstake. Jag såg faktiskt inte något alls. Inte ens när jag gick in genom det trasiga staketet och klev ända fram till rutan. Spindelnät täckte nästan hela fönstret. Det var som en luddig, grå hinna. Jag ville inte ta i det. Istället tog jag upp en pinne från marken. Med den petade jag försiktigt undan lite av nätet. En fet spindel fick jag med på köpet. Den glodde på mig och jag stirrade tillbaka. Jag gillade inte spindlar. 11


– Stick, sa jag. Odjuret försvann under det rostiga fönsterblecket och jag släppte pinnen. Innanför fönstret var det svart. Jag stack näsan så nära jag vågade utan att nudda vid det smutsiga glaset. Prata om att Lina var snurrig. Det här stället var absolut inte någon affär. Det hade nog aldrig funnits någon här. Jag tog upp mobilen ur fickan och skrev. Finns ingen affär med blå dörr här. Ingen ljusstake. Snabbt skickade jag iväg meddelandet. Det blåste löjligt kallt! Jag drog ihop jackan och huttrade lite. På gatan var det lugnt. Inte en enda människa syntes till. Inte ens en bil. Det här var inte en affärsgata, även om det var ganska nära stan. Det var inte någon mening med att springa omkring och leta efter en affär. Det fanns helt enkelt inte någon. Otur för Lina att hon inte kunde läsa gatuskyltar!

12


Nu fick hon nöja sig med biobiljetter vad hon än tyckte om det. Jag kunde lägga biljetterna i ett paket. I guldpapper kanske, för att göra det lite finare. Och med en stor rosett på. Jag stoppade ner telefonen i jackfickan och funderade på vilken film vi kunde se. Jag ville nog se något spännande. Något med zombier kanske. Jag var på väg att vända mig om och gå igen när något blinkade till innanför rutan. Förvånat hejdade jag mig. Innanför glaset syntes plötsligt en fladdrande ljuslåga.

13


Jag tittade på huset. Och på skylten som berättade vad gatan hette. Namnet stämde. Numret stämde. Resten var helt fel. Albin ska köpa en julklapp, men han går fel. I huset som han kommer till finns det ingen affär. Där finns bara hemligheter. Genom ett fönster som är täckt med spindelnät kan han se in i ett tomt rum. Eller är det inte så tomt, trots allt? För många år sedan hände en hemsk olycka i huset. Då kunde ingen stoppa den. Nu kanske Albin kan. Men då måste han ta sig in i rätt rum och i rätt tid innan det är försent …

ISBN 978-91-7577-588-3

www.idusforlag.se

9 789175 775883

Profile for Smakprov Media AB

9789175775883  

9789175775883  

Profile for smakprov