Issuu on Google+

ECCE HOMO om passionsdramat i svensk medeltidskonst

Lennart Karlsson

historiska media

Ecce_Homo_content_001-159.indd 1

2013-09-24 11.30


Tryckningsanslag har med stor tacksamhet mottagits från: Stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur Magn. Bergvalls stiftelse Stiftelsen Längmanska kulturfonden Kungl. Patriotiska Sällskapet Sven och Dagmar Saléns stiftelse Berit Wallenbergs Stiftelse

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Historiska Media och Lennart Karlsson 2013 Foto: Lennart Karlsson Formgivare: Johan Laserna Omslagsbild: Krucifix, träskulptur tidigt 1500-tal utförd av sydskandinavisk verkstad, från Elleholm i Blekinge. Foto: Lennart Karlsson Tryck: Livonia Print, Riga 2013 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-054-4

Ecce_Homo_content_001-159.indd 2

2013-09-24 13.57


Innehåll Introduktion

5

I. PASSIONSDRAMATS INLEDNING

Intåget i Jerusalem

23

Utdrivandet ur templet Nattvarden

29

31

Fottvagningen Getsemane

41 42

Judaskyssen 49 Jesus inför rätta Korsbärandet Golgota

58 84

90

II. KRUCIFIXETS FORM

1. Krucifix, romansk symmetri

115

2. Krucifix med antydd rörelseväxling

Ecce_Homo_content_001-159.indd 3

3. Krucifix i övergångsskedet

132

4. Krucifix, genomförd gotik

140

122

2013-09-24 11.30


5. Krucifix, en småländsk särgrupp

160

6. Krucifix, extrem lidandeexpressionism 7. Krucifix, återvunnen balans

178

8. Krucifix, sen expressionism

194

9. Krucifix, särtyper

200

Anatomi och proportioner Fötternas placering Sidosåret

168

222

236

243

Kors, gloria och evangelistsymboler

247

Ländklädet 262 Bildhuggarens metod

266

Situationen på Golgota

269

III. PASSIONSDRAMATS FORTSÄTTNING

Nedtagningen från korset

281

Marie klagan 289 Gravläggningen

302

Kvinnorna vid graven

312

Kristus i dödsriket 316 Uppståndelsen

330

Uppenbarelserna

337

Kristi himmelsfärd 350 Epilog Referenser Register

Ecce_Homo_content_001-159.indd 4

359 373 379

2013-09-24 11.30


Introduktion Ecce homo – enligt evangelisten Johannes 19:5 var det Pontius Pilatus som myntade begreppet då han visade fram Kristus och en smula halvhjärtat vädjade till den judiska mobben, vilken dock svarade med att skria: ”Korsfäst, korsfäst!” Hos Johannes, den ende av evange­ listerna som lyfter fram just Ecce homo-scenen, kommer den in mellan den skymfliga törnekröningen och den slutgiltiga domen. När motivet under senmedel­ tiden introducerades i vår bildkonst är ordningen densamma med den reservationen, att själva domslutet aldrig föranlett någon separat scen. På Ecce homo, som i konsthistorisk litteratur är den allmänt acceptera­ de motivbeteckningen (jfr fig 62–66), följer alltid korsbärandet, den omedelbara följden av domen. Senare har begreppet aktualiserats i många olika ­sammanhang. Den som i juli 2013 sökte på Ecce homo på Google lyckliggjordes med mer än fyra miljoner träffar. Vem förmår penetrera den kvantiteten? Mitt val av titel till denna bok, vars primära syfte är att presentera ett urval av våra medeltida krucifix­ framställningar, sammanhänger med att just krucifixet under överskådlig tid varit den ultimata Ecce homoframställningen. Detta då de egentliga Ecce homo-­ scenerna är få och introducerades i bildkonsten först

under periodens slutskede, medan varje kyrka har ägt minst ett krucifix – från Bollnäs kyrka i Hälsingland har bevarats inte mindre än sju medeltida krucifix. Som boktitel är Ecce homo föga originell. Min version har åtskilliga föregångare och det gäller i lika hög grad sakinnehållet. Om korsfästelsen och passionshistorien i sin helhet har det under snart 2000 år skrivits mer än vad någon idag förmår överblicka. Naturligt nog har inget annat tema tilldragit sig lika stor uppmärksamhet. Redan evangelisterna är förhållandevis mångordiga och ägnar händelserna kring Frälsarens lidande, död och uppståndelse vida mer utrymme än hans tillblivelse. Senare kommentatorer, alltifrån fornkyrkans fromma lärofäder fram till våra dagars alltmer villrådi­ ga teologer, har vänt och vridit på varje stavelse i syfte att förklara och jämka samman evangelisternas inte alltid helt samstämmiga budskap. Mitt syfte är att presentera och utifrån teologernas funderingar förklara vårt svenska bildmaterial. Guds ord är en fortfarande ofta använd synonym för ­Bibeln. Under medeltiden rådde ingen tvekan på den punkten. Redan Kristus hade ju klargjort hur det förhåller sig: ”ordet som ni har hört kommer inte från 5

Ecce_Homo_content_001-159.indd 5

2013-09-24 11.30


mig utan från Fadern som har sänt mig” (Joh 14:24) och i Apokalypsens allra första rader upplyser samma vittne oss om det gudomliga informationsflödets väg: ”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav ­honom […] Han sände sin ängel och lät sin tjänare Johannes veta det, han som har vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd”. Detta bekräftades långt senare av Fadern själv, som under sin handledning av den heliga Birgitta i en bisats förtydligar ansvarsför­ delningen mellan evangelisten och dennes källa: ”Som Johannes idag säger i sitt brev, eller snarare jag genom Johannes” (Rev III:27 – min kursivering). 1500-talets reformatorer satte ingen tilltro till Birgitta och inte heller till den långa raden av katolska visionärer, vilket ledde till att motreformatorerna under Tridentinska kyrkomötet (1545–63) på något sätt fick information om att den Helige Ande alltfort var verksam inom kyrkan (nota bene, inom den katolska). Det råder heller ingen tvekan om att fornkristna och medeltida ­exegeter i sina vittnesbörd såg sig som vägledda av den Helige Ande. Problemet var dock att informationen kunde komma från två håll. Johannes, som var väl bevandrad i alla hithörande frågor, manar i sitt första brev (4:1–6) till vaksamhet och framhåller vikten av att skilja ­mellan sanningens ande och villfarelsens ande. ­Uppenbarligen var det inte alla som behärskade den konsten – många missleddes av Djävulen. De som då hade makt att hävda sitt tolkningsföreträde tvekade aldrig om vilken ande som väglett meningsmotståndarna och såg sig därför nödsakade att samla ved till otaliga kättarbål. Svårigheterna började tidigt, då kyrkofäder och andra fromma kommentatorer kunde avslöja att det gudomliga budskap, som profeter och evangelister fått sig tillhanda, rymde flera olika betydelseskikt. Det rådde ingen tvekan om att skapelseberättelsen, skildringen av Noaks ark, språkförbistringen vid tornet i Babel och dylika ting byggde på annat än historiska realiteter.

Men det var bara ytskiktet. Lärda teologer förvärvade färdigheten att blicka djupare ner i texterna, ner mot de insikter som doldes under bokstavlighetens trivialiteter. Origenes, verksam under 200-talets första hälft, utvecklade bland åtskilligt annat den allegoriska utläggningen. Beträffande Jesu liknelser är bildspråket starkt iögonfallande. Det är till exempel uppenbart, att skildringen av det bortsprungna fåret (Luk 15:4 ff) inte främst handlar om kreatursskötsel. Ur den insikten växte fram en övertygelse om att minsta petitess dolde djup visdom och under medeltiden drevs därför de alle­goriska tolkningarna extremt långt. Kristus hade själv anvisat en annan läsart. Under vandringen till Emmaus (jfr fig 288) samtalade han med två män och redogjorde för relationen mellan vad som långt senare skulle bli Bibelns båda delar: ”med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna” (Luk 24:27). Evangelisterna har själva vid åtskilliga tillfällen varit inne på samma tanke och refererar till händelser i Gamla Testamentet, vilka uppfattas som paralleller och förutsägelser till vad som sker i det Nya. Ett exempel: under den 40-åriga ökenvandringen gavs månget tillfälle till gnäll och gnat och det hände att den gode Guden understundom förlorade tålamodet. Vid ett tillfälle straffade han kverulanterna genom att skicka på dem en flock giftiga reptiler varvid åtskilliga miste livet. Men uppenbarligen kan också gudar ångra sina gärningar. Det hela slutade med att Herren uppmanade Mose att göra en orm av koppar och hänga upp den på en stång – ett verksamt medel mot ormbett (4 Mos 21:6 ff). När Kristus vid ett tillfälle syftade framåt mot den egna förestående korsfästelsen, skedde det med hänvisning till den gammaltestamentliga epi­ so­den: ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas” (Joh 3:14). Såväl kop­ parormen som krucifixet är idag välkända frälsnings-

6

Ecce_Homo_content_001-159.indd 6

2013-09-24 11.30


Fig 1. Biblia pauperum. Blad 26 ur den 40-bladiga utgåvan från mitten av 1400-talet (bilden är beskuren).

symboler. Fornkristna och medeltida exegeter anslöt till den av Frälsaren anvisade läsarten och vidareutvecklade den bortom det rimligas gräns. Den bilderbok vi kallar Biblia pauperum skapades under 1200-talet och kom två sekler senare i tryckta versioner med stor spridning. Den bygger på principen, att Nya Testamentets händelser finns förutsagda i det Gamla. Varje sida upptar en nytestamentlig scen flankerad av två gammaltestamentliga, så kallade prefigurationer, vilka båda anses syfta fram mot centralbilden. Så omges t ex Golgotascenen med Kristus på korset av Abrahams ­offer (1 Mos 22:1 ff) samt Mose och kopparormen (fig 1, jfr fig 196 f).

de bibliska texterna ansågs gömma ytterligare några betydelseskikt. I sin skrift Hexapla hade Origenes för Gamla Testamentet lyckats penetrera fram inte mindre än sex olika nivåer, men låt oss stanna vid de här ovan antydda, den historiska, allegoriska och prefigurativa, vilka under medeltiden alla hade sina språkrör. De kyrkans män, som under det skedet satte sina betraktelser på pränt, ansåg sig alla vägledda av den Helige Ande. Vem som lotsar dagens teologer är för en lekman inte alldeles uppenbart. Redan under renässan­ sen hade man börjat fundera över Hieronymus ­latinska bibelöversättning och reformatorerna var kritiska mot katolska dogmer utan evangelisk legitimitet. 16- och 1700-talens empiriskt orienterade ­upplysningsfilosofer vidgade klyftan mellan vad de uppfattade som tro och vetande, mellan religion och vetenskap. Såväl Des­ cartes som Voltaire hade som bekant problem med

kyrkans lärosatser. Men det var Johann G von Herder (1744–1803) som tog det avgörande steget genom att utifrån språkliga analyser dela upp Bibelns texter i vad som var Guds ord och vad han ansåg vara mänsklig infiltration. Tveklöst ett avgörande steg – för många gick det inte längre att reservationslöst lita på vad som tidigare uppfattats som Guds ord och på den vägen är det. Under 18- och 1900-talen kom en enorm litteratur, som ur alla tänkbara vinklar granskar snart sagt varje stavelse i Böckernas Bok. Huruvida den Helige Ande fortfarande medverkar är som antytts inte alldeles uppenbart. I den ringa del av denna gigantiska bokproduktion, som slumpmässigt kommit under mina ögon, är bilden entydig: alla celesta andemakter har där fått träda tillbaka för vår tids oinskränkta aukto­ ritet, Vetenskapen, den med stort V. Vägledda av den har dagens exegeter inga redovisade problem med att skilja agnarna från vetet. Men det vetenskapliga kunskapsträdet har uppenbarligen många grenar och samstämmigheten är därför föga iögonfallande. De få arbeten, som kommit i mina händer, har alla samma grundstruktur. Varje ny forskare börjar med att redo7

Ecce_Homo_content_001-159.indd 7

2013-09-24 11.30


göra för sina föregångares misstag för att därefter avslöja den ovillkorliga och slutgiltiga sanningen. Det är mig obekant, huruvida dessa nya vetenskapliga landvinningar ingår i universitetens teologiska grundkurser, men det är aldrig någonting jag fått kunskap om via kyrkans predikstolar. Min subjektiva uppfattning är att församlingsprästen väl klarar sitt jobb dem förutan, medan de som har akademiska karriärambitioner idag tycks lita mer på Vetenskapen än på den Helige Ande. Det är kort sagt en litteratur för specialister, men den som är intresserad finner en första orientering i Gösta Lindeskogs artikel om ­bibelvetenskap (1962), vilken rymmer referenser till trädets många grenar som bibelkritik, litterärkritik, traditionshistorisk metod, bibelfilologi, tvåkällshypotesen, formhistorisk metod, hermeneutik och åtskilliga andra. Angreppstekniken varierar. En fraktion menar att evangelisterna fabulerat samman i stort sett hela passionshistorien på basis av gammaltestamentliga notiser eller profetior. Här finns onekligen språkliga paralleller, till vilka jag återkommer vid de enskilda episoderna. Andra tror sig veta, att Frälsarens alla underverk, som då han förvandlade ­vatten till vin, när han utspisade 5 000 män med fem bröd och två fiskar, när han gick på vattnet eller då han uppväckte döda, att det bakom allt detta bara låg högst triviala vardagshändelser, som evangelisterna långt ­senare märkvärdiggjorde. Andra åter menar att evange­ lietexterna satts på pränt så många år efter Kristi död, att de i långt högre grad vilar på oviss tradition än på egna iakttagelser etc. Steget mellan Voltaires försiktiga deism och kategorisk ateism var inte långt och har under de två senaste seklerna lett till en extrem polarisering. Ytterst i ena ändpunkten befinner sig den grupp som de upplysta något nedsättande beskriver som bokstavstroende. I USA är den skaran inte utan betydelse och företräds i vårt land bland annat av Jehovas vittnen. De i skalans

motsatta ände hyllar som antytts en helt annan gud, Vetenskapen. Också de är monoteister och förnekar bestämt existensen av andra gudar. Alla som tagit del av den sidans evangelium, till exempel Ingemar Hedenius och Richard Dawkins konfessionella förkunnelseskrifter, undgår knappast att känna djup sympati för de bok­stavstroende. Idag är det bara dessa båda ytterlighetsriktningar som var för sig är alltigenom övertygade om att ha funnit Sanningen, den enda oomtvistliga Sanningen. Där emellan finns den stora gruppen ödmjuka och fromt kristna teologer, som nu är en smula villrådiga därför att deras vetenskapligt anstrukna kolleger har avslöjat att man inte längre reservationslöst kan lita på den version av Guds Ord som återges i den Heli­ga Skrift.

det var enklare under medeltiden. Även om de lärde då menade att texten rymde olika betydelseskikt, så var alla i en mening bokstavstroende – ingen kyrkans man ifrågasatte ytskiktets historiska autenti­ citet. De i denna bok behandlade bildscenerna, krucifixen och andra passionsmotiv är alla medeltida, från mitten av 1100-talet fram mot mitten av 1500-talet. Av den anledningen kan min mångordiga inledning möjligen synas omotiverad. Nya Testamentet borde i kombination med fornkristna och medeltida kommentarer ge all önskvärd information. Så är nog också fallet, men eftersom jag är konsthistoriker med begränsade teologiska kunskaper, har jag ägnat de senaste månaderna åt att söka få grepp om religionsvetenskapens senaste rön. Dessvärre vågar jag inte göra anspråk på att ha lyckats utan förnimmer stor villrådighet – det är ju åtskilligt som avviker från den förkunnelse som min konfirmationslärare förde fram. Det är därför min avsikt att, så långt det är möjligt, fokusera på de uppfattningar som rådde under medeltiden. Som bekant gick

8

Ecce_Homo_content_001-159.indd 8

2013-09-24 11.30


Fig 2. Aakirkeby på Bornholm, Danmark. Passionsscener på dopfunt signerad av Sigraf ­under sent 1100-tal.

tolkningarna isär redan då och eftersom jag, i motsats till inkvisitionen och dess alla efterföljare, inte för­ unnats nåden att förmå skilja sanningens ande från villfarelsens ande, är det min strävan att behandla alla underrättelser med samma respekt och överlåter med förtroende åt envar, som vägleds av den förra anden att skilja agnarna från vetet. Min uppgift är att presentera och belysa bakgrunden till våra medeltida bildframställningar – inte att ta ställning i trosfrågor.

innan vi går vidare är ett par påpekanden på sin plats. Det här behandlade bildmaterialet kommer ur kyrkor i Sverige och då avses landet med sina nuvarande gränser. Inhemska målare och bildhuggare var ingalunda betydelselösa, men under hela medeltiden

förekom en omfattande import och inflyttning av konstnärer från andra länder. Det ska också betonas, att utvecklingen i vårt land i stor utsträckning styrdes av kontinentala impulser. Undantagsvis presenteras produkter av annan proveniens. Redan fig 2 återger ett arbete ur en dansk kyrka, men det är skapat och signerat av Sigraf, en gotländsk stenmästare. Min ursprungliga avsikt var att låta alla bibelcitat komma ur Bibel 2000, en ambition som snart kom i konflikt med det faktum, att åtskilliga rader i vår äldre översättning hunnit få karaktär av bevingade ord. Ett exempel: enligt Matteus 26:39 vände sig Sonen i Getsemane till Fadern med orden ”gånge denna kalk ifrån mig”, vilket i den senare versionen blivit ”låt denna bägare gå förbi mig”. Språkliga otympligheter av detta slag har lett till stor villrådighet och för att samman9

Ecce_Homo_content_001-159.indd 9

2013-09-24 11.30


fatta en rad svåra överväganden ska noteras, att de här följande citaten därför växlar mellan våra två senaste översättningar.

på romanska dopfuntar är det vanligt att hela cuppan tas i anspråk för bilder ur Jesu barndomshistoria, ofta betydande delar av berättelsen från ­Bebådelsen fram till Flykten till Egypten. Understundom ­möter man också krucifix och scener ur passionshistorien. I Simris i Skåne upptas utrymmet till stor del av Nattvarden och Fottvagningen (jfr fig 18 och 24). På den av Sigraf signerade exportfunten i Aakirkeby på danska Bornholm finns tre arkader med skildringar av hur Kristus gisslas, hur han bunden förs mot Golgota och hur en bödelsdräng står beredd med spik och hammare för att nagla fast honom vid korset (fig 2). Under detta tidiga skede är det vanligen fråga om enstaka händelser. Det finns dock undantag: Löderupsfuntens cuppa domineras av passionsdramat från Judaskyssen fram till Kristus i dödsriket och Kvinnorna vid graven – vi återkommer till de enskilda scenerna under den löpande behandlingen (jfr fig 35, 40, 48, 86, 262 och 270). Försök att skildra hela eller centrala delar av händelseförloppet blir dock vanliga först under sengotiken och då i andra materialgrupper.

Fig 3. Lojsta, Gotland. Kalkmålningssvit på nordväggen av Passionsmästaren från mitten av 1400-talet. Från vänster: Nattvarden / Getsemane /  Judaskyssen / Kristus inför Pilatus / Avklädningen /  Gisslandet / Törnekröningen / Korsbärandet /  Golgota / Begråtandet / Gravläggningen / Uppstån­ delsen. Fig 4. Sanda, Gotland. Uppståndelsen och Kristus i dödsriket, kalkmålning av Passionsmästaren från mitten av 1400-talet.

Under några decennier vid 1400-talets mitt var den så kallade Passionsmästaren verksam på Gotland. Det är Bengt Söderberg (1942) som svarat för namngivningen, som baseras på konstnärens helt dominerande motivval. Digerdöden och Valdemar Atterdags brandskattning av Visby tycks efter mitten av 1300-talet ha satt punkt för Gotlands långa och framgångsrika utveckling, men under det följande seklet skedde en viss återhämtning, då Passionsmästaren gavs tillfälle att kom­plettera kyrkornas interiörer med omfattande kalk­ ­målningssviter. I likhet med sina generationskamrater uppfattade Söderberg målaren som ett enmansföretag, medan man idag är på det klara med att det måste ha

10

Ecce_Homo_content_001-159.indd 10

2013-09-24 11.30


varit en betydande verkstad, som under tre decennier målade långa passionssviter i mer än hälften av öns hundra kyrkor. Det finns inte två helt identiska bildserier, men likformigheten är i många avseenden iögonfallande och verkstaden strävade knappast efter att ­förnya sin repertoar. Passionssviten är placerad i ögonhöjd på långhusets nordvägg. I Lojsta (fig 3) omfattar den tolv scener och läses som alltid från vänster: Nattvarden, Getsemane, Judaskyssen, Kristus inför Pilatus, Avklädningen, Gisslandet, Törnekröningen, Korsbäran­ det, Golgota, Begråtandet, Gravläggningen och Upp-

ståndelsen. Dessa och andra moment behandlas separat längre fram. Andra Gotlandskyrkor kan ha ytter­ ligare scener. I Sanda finns till exempel Frälsarens besök i döds­riket (fig 4), en händelse som vidimeras i vår trosbekännelse. Om hans aktiviteter där finns ingen information vare sig i trosbekännelsen eller i Bibeln, men enligt de medeltida bildkonstnärerna befriade han då de båda första syndarna för att därigenom bekräfta att försoningsverket var fullbordat. Något oväntat är visiten i underjorden placerad efter uppståndelsen. Bengt Stolt (1993 s 101 f) har visat att den ord11

Ecce_Homo_content_001-159.indd 11

2013-09-24 11.30


12

Ecce_Homo_content_001-159.indd 12

2013-09-24 11.30


Fig 5. Värmdö, Uppland. Altarskåp av nordtysk verkstad från 1400-talets tredje fjärdedel.

Fig 5:1. Värmdö, Uppland. Motivplacering: 1 Nattvarden, 2 Getsemane, 3 Judaskyssen (jfr fig 39), 4 Kristus inför Kajafas, 5 Gisslandet, 6 Törnekröningen, 7 Korsbärandet, 8 Golgota, 9 Korsnedtagningen, 10 Gravläggningen, 11 Kristus i dödsriket (jfr fig 269), 12 Uppståndelsen, 13 Kristi himmelsfärd. Fig 6. Aspö, Södermanland. Inhemskt altarskåp, skänkt till kyrkan 1477 av Erik Axelsson Tott.

Fig 6:1. Aspö, Södermanland. Motivplacering: 1 Getsemane, 2 Judaskyssen, 3 Kristus inför Pilatus, 4 Gisslandet, 5 Törnekröningen, 6 Korsbärandet, 7 Golgota, 8 Korsnedtagningen, 9 Begråtandet, 10 Gravläggningen, 11 Kristus i dödsriket (jfr fig 268), 12 Uppståndelsen, 13 Noli me tangere.

ningen går tillbaka på det apokryfa Nikodemusevange­ liet och på kyr­kans passionsspel, där man av regiteknis­ ka skäl tvingats till att modifiera kronologin. Med någon variation upprepas samma scener i de passionsskåp som under 1400-talet importerades från Nordtyskland. I litteraturen uppges av hävd Lübeck som ursprungsort, men vi ska inte bortse från att det fanns flera nordtyska städer med omfattande produktion. Efter hand startade en inhemsk tillverkning, som ligger den tyska så nära, att det ofta varit svårt att avgöra vad som är vad. I Värmdö, Uppland och Aspö, Södermanland finns två altarskåp med identisk grundstruktur, men med betydande skillnader i valet av scener, deras placering och detaljutformning. Båda skåpen domineras av en stor och figurrik Golgotaskildring omgiven av tolv mindre fält i två våningar, som redovisar vad som föregick respektive följde på Korsfästelsen (fig 5 och 6). Mönstret ger utrymme för be­ tydande variation. I Aspö finns till exempel ett fält med Korsnedtagningen (fig 6:8). I Värmdö presenteras den händelsen som en pannåmålning på skåpets utsida, när det är stängt och då tillsammans med Gregorii mässa. Den scenen bryter passionshistoriens strikta kronologi men är klart relaterad till skåpets eukaristiska budskap. Smärre avvikelser av denna typ är vanliga och det finns inte två helt identiska altarskåp. Detsamma ­gäller de praktfulla och mycket dyrbara flandriska passionsskåpen, som importerades till alla delar av vårt land under decennierna före reformationen. Västra Hoby kyrka i Skåne har ett i flera avseenden unikt altarskåp (fig 7), som märkligt nog aldrig förmått tilldra sig någon seriös uppmärksamhet. Lena Liepe (1995 s 156, 175) ser det som en ”inhemsk variant på skåpet i Helsingborg”, menar att det har ”en tydlig lokal karaktär” och i katalogen dateras det till 1400-talets mitt. Den förmodade prototypen i Helsing­ borg kommer från Stralsund (Aron Andersson 1980 13

Ecce_Homo_content_001-159.indd 13

2013-09-24 11.30


14

Ecce_Homo_content_001-159.indd 14

2013-09-24 11.31


Fig 7. Västra Hoby, Skåne. Kopia efter senmedeltida altarskåp, delen till höger om Golgotascenen.

Fig 7:1. Västra Hoby, Skåne. Motivplacering: 1 Getsemane, 2 Judaskyssen, 3 Kristus inför Pilatus, 4 Kristus inför Kajafas, 5 Begabbelsen, 6 Korsbärandet, 7 (Golgota), 8 Kors­ nedtagningen, 9 Uppståndelsen, 10 Kristus i dödsriket.

s 79) och har inte ens en avlägsen likhet med Västra Hoby-skåpet. I en situation då jämförelsematerial saknas måste man fundera över vad ”en tydlig lokal karaktär” kan innebära. Liepe medger en smula svävande, att det inte finns någonting, ”som tyder på någon mer omfattande lokal produktion av altarskåp i Skånes verkstäder under 1400-talet”. I Skåne finns ingenting jämförbart, inte heller annorstädes under 1400-talet. Skåpets rustika konstruktion saknar liksom figurscener­ nas summariska detaljgestaltning alla medeltida paralleller och företer tecken på en senare tillblivelse, vilket dock ingalunda innebär att det skulle sakna intresse. Möjligen har det tillkommit så sent som under 1700talet som en kopia av ett senmedeltida original. Indelningen har vissa likheter med de i fig 5 och 6 anförda exemplen. I korpus finns en stor Golgotaskildring om-

given av sex mindre scener, här i tre våningar, vilka fortsätter ut i de båda flyglarna. Vänstra sidan har episoder ur Jesu barndomshistoria och den högra ur passionshistorien, som i detta fall inleds med Getsemane och avslutas med besöket i Dödsriket, också här föregånget av Uppståndelsen (fig 7, jfr fig 4).

vi får rika tillfällen att återkomma till passions­ historiens olika moment i den löpande behandlingen längre fram, men eftersom boken har sin förutsättning och utgångspunkt i framställningar av Kristus på korset, så låt oss redan här översiktligt antyda krucifixets utveckling. I fig 5 och 6 har vi i skåpens centralscen mött den korsfäste Frälsaren omgiven av de båda röva­ re, som hade dömts till samma straff (Matt 27:38) och under dem ett stort antal gestalter, till vars identitet vi återkommer. Denna myllrande anhopning av staffagefigurer är en senmedeltida företeelse, som föregåtts av den något mer återhållna variant vi benämner kalvariegrupp, i vilken den Korsfäste flankeras av sin Moder och ”den lärjunge han älskade” (Joh 19:25 f). Kalvariegrupper förekom redan under romansk tid och det hände att ett äldre triumfkrucifix vid behov komplette­ rades med bilder av Maria och Johannes. I Passionsmäs­ tarens sekvenser finns alltid en kalvariegrupp (fig 3). Huvuddelen av våra krucifix saknar dock dessa båda följeslagare. Material och storlek har växlat mellan små framställningar i ädelmetall och träskulpturens mer ­eller mindre naturliga dimensioner. Denna presentation fokuserar i största möjliga mån på den senare gruppen. Från vikingatiden kommer flera hängkrucifix i silver. Deras konfessionella betydelse är inte oomstridd. Kors och krucifix i det formatet måste primärt uppfattas som bekännelseemblem, men ute i Europa användes de ofta som enkla amuletter. Den katolska kyrkan förde en ständig kamp mot alla typer av ­hedniska 15

Ecce_Homo_content_001-159.indd 15

2013-09-24 11.31


Fig 8. Tryde, Skåne. Krucifix, tyskt arbete (?) från 1160. Nu på Statens historiska museum i Stockholm. Fig 8:1. Tryde, Skåne. Krucifix, detalj ur fig 8.

talismaner och framhöll då det kristna korsets överlägsenhet i kampen mot illasinnade andemakter. Långt innan den nya religionen fått fäste i vårt land hade ­delar av befolkningen under sina resor till kristna länder kommit i kontakt med folkliga trosföreställningar. Mycket tyder med andra ord på att de vikingatida silver­krucifixen hade samma funktion som den inhems­ ka Torshammaren. Kyrkans stora triumfkrucifix har bland mycket annat också haft till uppgift att skydda mot allehanda otyg och hemsökelser som kunde drabba medeltidens människor. Det var till den Korsfäste de vände sig med sin ängslan och sina bekymmer, men det hade naturligtvis andra, mer centrala och representativa uppgifter. Vår kunskap om de äldsta romanska kyrkornas inventarier är ofullständig, men vi förestäl-

ler oss gärna, att det måste ha funnits ett altare, en dopfunt och ett krucifix, när tiden var inne för invigning. En pergamentremsa funnen i altarets sepulcrum avslöjar att kyrkan i Tryde i Skåne invigdes år 1160. Det är anledningen till att krucifixet (fig 8) daterats till detta år, en bestämning som inte motsägs av det osäkra stilistiska jämförelsematerial som står oss till buds. Det finns svenska varianter som är något eller några decennier äldre, men Trydekrucifixet exemplifierar väl de tendenser som karaktäriserar det romanska skedet. Anatomi och proportioner är förhållandevis ­realistiska, men det är ingalunda fråga om någon naturalism. Kristus hänger inte från korset utan breder ut armarna till någonting som skulle kunna beskrivas som en väl­ kom­nande gest. Kroppshållningen är statisk, strikt hori­ ­sontell och symmetrisk; anletsdragen är samlade och ger möjligen uttryck för vemod men speglar inte det lidande och den smärta situationen måste medföra. Ögonen är öppna och riktade ner mot församlingen. De parallellt placerade fötterna är fästa med två spikar och på hjässan sitter en gyllene krona. Dessa kännetecken, kungakronan och fötternas båda spikar framhålls i vårt land ofta som karaktäristika för de romans­ ka krucifixen. Bibeln ger ingen information om någon krona och i det kontinentala materialet saknas ofta den markeringen, men Pontius Pilatus hade låtit sätta upp en tabula med texten ”Detta är Jesus, judarnas konung” (Matt 27:37), vilket i viss mån kan ses som en motivering till kronan. Främst ska den dock uppfattas

16

Ecce_Homo_content_001-159.indd 16

2013-09-24 11.31


17

Ecce_Homo_content_001-159.indd 17

2013-09-24 11.31


18

Ecce_Homo_content_001-159.indd 18

2013-09-24 11.31


Fig 9. Storsjö, Härjedalen. Krucifix från 1300-talets andra fjärdedel av omtvistat ursprung. Fig 10. Askeby, Östergötland. Flandriskt krucifix från mitten av 1400-talet.

som ett segertecken. Under missionsskedet hade de skandinaviska vikingaättlingarna haft problem med en så djupt förnedrad Gud, en korsfäst Gud. Det hade lett till att kyrkan sökte tona fram korsfästelsen som en frivillig offerhandling, i vilken Kristus betvingade Djävulen och Döden. Knappa 200 år senare, strax före mitten av 1300-­talet, hade pendeln slagit över i sitt motsatta läge. Den seger­ rike Guden var då ersatt av den lidande ­Människosonen, kungakronan av en törnekrona. Storsjö är en liten ort i Härjedalens otillgängliga fjällbygder som fick sitt förs­ta kapell långt fram under efterreformatorisk tid. På vilka vägar den enkla byggnadens unikt välbevarade krucifix (fig 9) har nått dit är en gåta. Som vi längre fram ska se hade den utveckling, som antyds av fig 8 och 9, inte skett i ett språng utan hade många mellanled. De båda bilderna ska endast ses som representativa exempel för sina respektive perioder. Den mest påtagliga skillnaden är att rörelsen ökat. Huvudet har fallit ner mot bröstet, knäna är vinklade och den ena foten är lagd över den andra och båda är fästa vid korsstammen med en enda spik. Sidosåret, som för Trydes del är ytterst diskret antytt, är i Storsjö markerat av ett dramatiskt blodflöde och kompletterat av strömmar av blod från spikhålen i händer och fötter. I Trydeversionen befinner sig Kristus ännu i livet med öppna ögon och i den situationen är sidosåret egentligen anakronistiskt. Det tillfogades honom först, när de romerska

krigsmännen hade konstaterat, att han var död (Joh 19:32 f), men också våra tidiga krucifix har vanligen denna markering, ofta som ett skuret snitt under högra bröstet – i Trydes fall endast med några lätta penseldrag, som eventuellt kan vara sekundära. Den extrema lidandeexpressionism, som Storsjökrucifixet (fig 9) ger uttryck för, kulminerade vid mitten av 1300-talet. Senare delen av det århundradet präglades av en markant ekonomisk regression, vilken har uppfattats som en följd av digerdöden. När utvecklingen under följande sekel hade återgått i mer normala banor, kom de nya bilderna av den korsfäste Frälsaren att kännetecknas av ett mer samlat och stoiskt buret lidande. Den starka rörelsen och det accentuerade blodflödet är ersatta av mer balanserade ­uttrycksmedel. Askebykrucifixet (fig 10) dateras till 1400-talets mitt 19

Ecce_Homo_content_001-159.indd 19

2013-09-24 11.31


och är således cirka hundra år yngre än den ovan behandlade Storsjövarianten. I någon begränsad mån kan det beskrivas som en återgång till den gestaltning vi mött i vårt första exempel, det i Tryde, men skillnaderna är inte mindre iögonfallande. Törnekronan och det reducerade antalet spikar kom redan vid mitten av 1200-talet. Det är drag som sedan levde kvar under hela medeltiden, medan däremot ländklädets gestaltning var föremål för ständigt nya överväganden. I Tryde (fig 8) faller det ner mot knäna i tunt plisserade veck, i Storsjö (fig 9) bibehåller det samma längd, medan veckbildningens plasticitet ökat högst påtagligt. De djupa vecken hade kommit för stanna, men plagget förändrades under senmedeltiden till ett smalt, horisontellt band (fig 10).

de tre här anförda krucifixen (fig 8–10) är alla importarbeten av anmärkningsvärt hög kvalitet, karaktäristiska exempel från olika medeltida skeden. Det är dock ingalunda så att den medeltida utvecklingen kan indelas i ett antal klart åtskilda kategorier. Inte som här ovan i tre faser, inte heller i de åtta grupper materialet av strukturella skäl är uppdelat i den mer detaljerade presentationen längre fram. Det förekommer naturligtvis markerade språng som då kungakronan ersattes av en törnekrona och då fötterna lades på varandra och fixerades med en gemensam spik, men den stilistiska utvecklingen är vanligen föga dramatisk. Det finns som vi sett klart iakttagbara skillnader ­mellan ett tidstypiskt krucifix från mitten av 1100-talet och ett som är tvåhundra år yngre, men mellan dem finns en serie av övergångsformer. Det är heller inte så att det går en pregnant skiljelinje mellan de båda perioder vi kallar romanik respektive gotik. Alla periodindelningar är sentida konstruktioner. 1250-talets konstnärer var med andra ord inte medvetna om att de levde i vad vi

uppfattar som ett övergångsskede. Därtill kommer att de redan då var individer – inte på samma sätt som sina sentida kolleger, för vilka individualism ofta har ett överskattat egenvärde. I jämförelse med dagens graffiti­ ekvilibrister och installationsmontörer måste de medel­ tida bildmakarna tveklöst betecknas som traditionalister. Utvecklingen under 1200-talet gick i en lugnare bana än vad den gjort under det tjugonde seklet. Men då som nu fanns det konstnärer av olika ålder och ­kynne – konservativa åldringar som tålmodigt höll fast vid vad de lärt under sin sedan länge svunna lärlingstid och vid deras sida alerta barnbarn med fingret i vädret för att före någon annan uppfatta i vilken riktning modets vindar blåste. Det är heller inte så att utvecklingen löpte utefter en enda, idag klart skönjbar linje, den rymmer många mer eller mindre fruktbara sidolinjer. Några krucifix importerades från kontinenten, andra gjordes av inflyttade men i Tyskland utbildade bildhug­ gare, medan andra åter är huggna av infödda konst­ närer, av vilka några varit föga trendmedvetna. Dessa faktorer gör alla stilistiskt baserade tidsbestämningar till högst osäkra företag. Här redovisade dateringar anges därför med vida ramar. Som redan antytts är min avsikt med denna bok, att fokus ska ligga på bilden av den korsfäste Frälsaren, på våra medeltida krucifixframställningar. Den kategorin kommer in på sin kronologiska plats i passionshistorien och föregås av de händelser som ledde fram mot Golgota för att följas av det som skedde efter Kristi död på korset. Begrepp som Passionsmästaren och passionshistorien har ovan vid flera tillfällen förts fram. ­Eftersom ordet passion i dagens kiosklitteratur fått en något annorlunda betydelse, bör måhända noteras, att vi med oförändrad stavning lånat in det från franskan, som i sin tur har det från det latinska ordet passio, som betyder lidande. I det här sammanhanget gäller det ­således att notera skillnaden mellan lidande och lidelse.

20

Ecce_Homo_content_001-159.indd 20

2013-09-24 11.31


9789175450544