Issuu on Google+

2183-26516 - Vāks

Sven Wollter • Pojke med PilbÅge

Pojke med pilbåge är en varm och personlig bok, full av optimism och jävlaranamma, där Sven Wollter delar med sig av de eftertankar som är skörden av ett långt liv.

Eftertankar i ord och bild

Pojke med pilbåge. Eftertankar i ord och bild är ingen vanlig självbiografi. I kortare, rikt illustrerade texter bjuder Sven Wollter, en av Sveriges mest folkkära skådespelare, på sina tankar om alla aspekter av livet på och utanför scenen: barn och familjeliv, drömmar och rädslor, överlevnad och skiljevägar, dygdens belöning och om sorgearbetet vid nära anhörigas bortgång. Sven Wollter skildrar sin uppväxt under knappa förhållanden i Göteborg både kärvt och kärleksfullt. Fadern porträtteras med klarsynt kritisk blick. Modern är den starka som håller samman den stora familjen, ständigt föremål för yngste sonens ohöljda värme och beundran. Författaren, som fyller 80 år i januari 2014, har varit en aktiv och stridbar del av det svenska kulturlivet i 60 år, spelat allt från kungar till kommissarier och vunnit folkets hjärtan genom serier och filmer som ”Hemsöborna”, ”Raskens” och ”Änglagård”.

Sven Wollter

Pojke med PilbÅge

––––––––––––––

Eftertankar i ord och bild

www.ordfrontforlag.se

2183-26516-025809_Ordfront_Sven Wolter - Vaks.indd 1

19.11.13 10:21


Sven Wollter

Pojke med pilbÅge

––––––––––––––

Eftertankar i ord och bild med 11 illustrationer av stina wollter 2014


Rekommendation denna boken läses bäst som man behagar.

Alltså rent tekniskt. Från början om man så vill, men det gör knappast saken bättre. Eller från slutet, men inte heller det lär hjälpa. Jag föreslår helt enkelt att man slår upp den någonstans mitt i på måfå och sedan börjar bläddra, tittar på bilderna och sedan, om man behöver ledning, läser. Så kan man sakta driva fram än hit än dit, som vore det en sommardag och man rott ut med ekan, dragit in årorna och låtit allting bara vara. Ibland blir gubben tjatig när det är nåt som synes honom viktigt. Ge det en chans. Måhända tycker även du att det kan finnas nån liten relevans i snacket. Lycka till.

Mina efterkommande, ungar, snorgärsar och framtidsvisionärer tillägnar jag min möda och tackar för att dom finns.

8 sven wollter

––––––––––––––––––– © Stina Wollter.


Pojke med pilbåge det var den 26 april år 1940 Vintern hade varit sällsynt hård och kall. Länge låg isen ända ut till Vinga fyr och världen stod i brand. Det märktes på att mamma varje kväll täckte våra fönster med stora tjocka svarta papper, som hette mörkläggningspapper. Inget ljus fick synas ut, då kunde vi bli bombade. Så sades det på allvar. Vi bodde alldeles intill kustartilleriet vid Nya Varvet vid hamninloppet till Göteborg. Min pappa han var inkallad till Pajala om jag minns rätt. Så det var smått om det mesta där i kåken. * Men den där pojken, som man ser på bilden, med pilbåge i handen bredvid sin kompis Rune var inte rädd han. Han hade visserligen inte fått så fina plusfourbyxor som Rune hade, utan fick plågas utav livstycke och ribbstickade långstrumpor, som kliade och stack. Men strunt i det, nu är det krig, nu måste han försvara sitt land, sin mor och sina syskon och alla andra som bodde där i Långedrag den vintern. * Det kom en sysslolös fotograf från Göteborgs-Posten förbi och tog bilden. Nästa dag var den intagen i tidningen, och mamman sparade klippet tills det var upplöst i smulor. Vad hände sen? Med pojken och med tiden som han levde i. Ja, pilbågen den har han aldrig släppt. Och att Robin Hood förblev hans idol genom livet är numera en välkänd sak. Faktiskt känns det som, när jag tittar på bilden och tänker efter, att livsvägen redan då var utstakad. Men tidevarvet som blev mitt var ju förfärligt. Ett barbariets tidevarv. Inte bara på grund av alla krigen utan också på att en liten cynisk och människoföraktande minoritet skaffade sig allt större makt på jorden skövlande natur och människor. Vi trodde det skulle gå tvärsom mot frihet, jämlikhet och bror- och systerskap, men vi var naiva. Den kampen återstår för mänskligheten.

pojke med pilbåge 11


Robin Hood att skjuta någon av kungens hjortar var på den tiden belagt med dödsstraff. Men vad brydde jag mig om det? Den falske Kungen skulle få ett besök som han aldrig skulle glömma. Min trohet hade jag svurit Rickard med lejonhjärtat, och varje frihetsälskande människa måste kämpa mot den slemme usurpatorn som nu besmittade Kungatronen. Länge hade jag och mina gröna män hållit oss gömda i Sherwoodskogen, bara slagit till mot en eller annan kunglig fora och fördelat bytet bland de hungrande. Lugnt och stilla. Terrorister kallar de oss. Sheriffen av Nottingham hade svurit att gripa oss och hänga oss i närmsta träd, men det var alltid vi som skrattade sist. Nu var tiden inne för lite mera direkt action. Tiden i skogen började gå oss på nerverna. Taskigt var det med hygienen; bara detta att trimma mustaschen och hakskägget var ett litet helvete. Så jag slängde hjorten på ryggen och drog upp till Slottet. Vakten såg ut som en fiollåda i nyllet men släppte in mig. Och, har man sett, jag kom precis lagom till middagen. I stora salen satt de allihop: kung Johan utan land, lord Gilbert av Nottingham, Sheriffen, men också lady Marion som jag nu såg för första gången på nära håll. Jag kastade hjorten på bordet framför Kungen, bugade med ironisk ödmjukhet, log mitt spotska leende, sneglade på ladyn och sa: – Det råder brist på kött i landet, tänkte jag skulle bistå herrskapet med lite färskvaror. Förrädaren rodnade av vrede och Marion vände sig bort i vämjelse, men

jag hann se att hon kastade en blick som talade ett annat språk. – Och vem är det som gör oss den äran med ett besök? sa Johan ättiksurt när han hämtat sig från sin vrede. Lord Gilbert stod med handen på svärdsfästet, och soldater runtom höjde sina spjut. Jag ryckte till mig ett fettdrypande lammlår från sheriffens tallrik och drog fram en länstol mitt emot ärkeskurken. – Vem jag är, ha ha ha, skrattade jag fräckt med munnen full av kött, som sprutade och träffade sheriffen i ögat. Lady Marion verkade äcklad. – Errol var namnet. Errol Flynn. Ett rop av skräckblandad fasa drog genom salen. Olivia de Havillands underbara ögon vidgades och jag visste i det ögonblicket att hon en dag skulle bli min. Men mitt fokus var inriktat på John och Gilbert, som höjde sin pokal till en ironisk skål. Det skulle han inte ha gjort, för i pokalens speglar såg jag hur en underhuggare kastade sitt spjut mot min rygg. Blixtsnabbt var jag på benen och drog blankt. Nå, sedan gick det som vanligt. Det hade hunnit bli rutin dessa dagar. Det var jag mot ett femtiotal man, men mitt svärd var snabbt och vasst och mina pilar missade aldrig sina mål. Den säkraste pilbågen i skogen vilade i mina händer. Det slutade med att jag dök från murfästet ner i vallgraven med fiendens pilar vinande runt öronen. Men jag sam under vattnet och kunde försvinna över floden in bland träden. Hem till Solhöjdsgatan, Långedrag, Göteborg, krigets vinter 1940.

pojke med pilbåge 13


Första skiljevägen jag minns ju inte alls hur vi kom dit men plötsligt satt jag där. Biljett i svettig näve. Mamma var också med förstås och syskonen. Hon hade säkert tvingat på mig sjömanskostymen som jag hatade och livstycke och långstrumpor och kängor. Det var år nittonhundratrettionio och jag var fem. Var far fått pengarna ifrån det anade jag inte. En gång i tiden var han journalist, nu ljög han kanske, sa han skulle recensera föreställningen nånstans och så duperat damen i biljettluckan totalt. Han var bra på sånt. Jag skämdes ofta för min pappa men fick å andra sidan gå på teater och det var inte alla unt i vårt kvarter. Nu handlar det om julens annandag och platsen är Stora Teatern uti Göteborg där en liten parvel sitter på sin plats på andra radens högra sida. Jag minns såväl den vinkeln som jag såg det dramat i. Värmlänningarna hette stycket och inte visste jag vad såna var för slag, men njutningen jag kände inför färgerna och dofterna och rösterna och danserna och inför dem som rörde sig så mystiskt djupt där nere har jag knappast ord för. En femåring totalt förförd.

14 sven wollter

Där var en tant, så söt hon var, men hon var ledsen för hon fick inte vara med den som hon hade kär. Han hette Erik, en redig karl, sån vill jag bli, men pappan hans är väldigt sträng och dum, ett riktigt troll. Sen kom det in en väldigt tokig man och alla skrattade och allt blev bra till slut och mamma grät, det såg jag nog i smyg. Vi klappade i händerna och de därnere fick många blommor. Så var det slut. Det dröjde bortåt tio år tills nästa gång jag satt på en teater, men jag undrar om inte det var då på annandagen nittonhundratrettionio som allting började för gossens mycket långa liv i konsten.

–––––––––––––––––––

© Teaterhistoriska arkivet, Göteborgs Stadsmuseum


Tre systrar och deras bröder inga, elsa och elly så hette de tre systrarna Ekwall. De hade bröder också. Sven, Sigvard och Paul-Erik Sven blev chaufför och bosatte sig i Sundbyberg. Han var med i Finska Vinterkriget och fick en fru som hette Birgit. Tillsammans fick de trenne ungar. Sigvard blev sjöman han och sedermera kapten. Han var äventyret och hade alltid med sig presenter ifrån andra sidan havet. Han gifte sig med Barbro och barn fick även de.

–––––––––––––––––––

Anders och Karolina Ekwall med barnen fr. v. Inga, Elsa och Elly. © privat

16 sven wollter

Paul-Erik han blev chef i brandkåren i Malmö. Blev gift och skaffade sig ungar. Sex stycken var de alltså barna Ekwall. År 1919 dog deras pappa Anders i cancer och fem år senare dog hustrun Karolina. Anders hade varit krögare och ägt en av de första automobilerna i Skåne. Karolina stod för kallskänken med sin syster Ida men 1924 var barnen således föräldralösa.


Hvitfeldtska Högre Allmänna Läroverk För Gossar hata vill jag inte gärna, men förakta. Jag ser ju Olsson framför mig med nyckelknippan. Vaktmästar Olsson med en knippa nycklar, säkert vägande minst åtta hekto. Han hade dem i högerhanden och var man sen eller på annat sätt en misshaglig person så smäckte Olsson till en över nacken hårt med nycklarna, skolmössan for i backen, siskemössan. (Vi kallades för sisker vi i läroverket) Jag kom ofta sent och hade jag den tiden vetat nåt om Freud så hade jag förstått förstås den vaktmästarens innersta natur. Olsson stod i porten till ett helvete; när klockan ringde in, slog han igen, då var hon fem i åtta, slog han igen den tunga kopparporten och var man inte inne då, gud hjälpe en, då kunde man få ont i kroppen, blåmärken samt även, givetvis, de jävla nycklarna i skallen. I gymnastiken hade vi ett svin som hette Lindskog. Han var från Västerås och kallades förstås för Gurkan. Det äcklet hade världens häftigaste motorcykel. En Indian. Tackålov så var den smutsgrönbrun, som rännskita, men Jesus Jävlar död och pina vad den var vacker. Dock, att den ägdes av en sån fascist som Gurkan det var ett hån mot allt som kunde kallas rätt. Helt klart är mannen död numer sen länge och världen därmed lite bättre. Jag lyser ingen frid över hans minne, snarare tvärtom.

20 sven wollter

Och när vi inte plågades av Gurkan fanns ju Hultas. Hultén så var hans namn och må han brinna evigt där sådana som han till domens dag skall brinna. Han var nog narkoman för han var gulaktig i synen och ful som fan. Beväpnad var han också. Han bar en trumpinne i handen och om man inte fixade att hoppa bock precis så som han ville då fick man böja över och så ta emot rent kliniskt och sadistiskt exekverade vasst, vinande tre rapp på röven. I början flinade ju de som sluppit, men det tog slut och när jag äntligen blev fri från detta as, var han av alla hatad. Vår rektor hette Ohlon. Sven Johan och Emanuel Folkpartist och riksdagsman. En liten man med tydliga napoleonkomplex. På Gustaf Adolfsdan den sjätte i november då skulle det marscheras till Gustaf Adolfs torg, i takt med svenska flaggor, det hade Sven Johan och Emanuel bestämt. Så ta mej fan. Om så västkustska yrsnön stack som nålar marscheras skulle det och sedan hållas tal till hjältekungens ära. Emedan tydlig majoritet av lärarkåren denna tid var klart orienterad åt skitbrunt håll,


så håller jag för troligt att även lille Ohlon så folkpartist han var gömde en svastika uti garderoben sin. Jo Hitlerister fanns det gott om på detta ärelösa lärosäte. Där var ju en som hette Zetterqvist, biologi. Så hade vi Dahlén, ett dubbelsvin i franska och latin. Och sedan han vars namn jag glömt, som undervisade i tyska, Die Heeringe der Ostsee … Anaufhinterinnebenüberuntervorzwischen Ausausserbeigegenübermitnachseitvonzu

Jag gick där tolv terminer. Pennalism och hån och övergrepp det fanns det gott om, men på våren spelade vi kula på vår skolgård med smältvattnet porlande i rännstenen och magister Långström var en Människa. Jag minns den tiden som igår, precis som saliga fru Lenngren, när lasten var en häxa och sorgen snart försvann när allt utom min läxa jag glatt och lustigt fann.

–––––––––––––––––––

Den förhatliga anmärkningsboken

Men magister Långström var en man vi tyckte om. Han hade vågigt rödlätt hår och blick så mild och ljusblå som en dag i maj i Bohuslän. Hans gång var drömmande och lite slängig så han fick heta Slampen, minns jag. Det där var inte illa ment, men då den mannen var så älskad måste vi väl ha nåt lite dumt som kunde balansera. En gång var vi hemma hos´en. En luciamorgon var det med lussekatter och kaffe. Han satt i sängen med sin fru som rodnade en smula. Så gjorde även han. De var så vackra. Dessa båda.

pojke med pilbåge 21


9789170377532