9789127121942

FOTO: KATARINA GRIP HÖÖK

Boken har ett efterord av Ernst Brunner.

FOTO: PRIVAT ÄGO

Leopold Brunner föddes 1916 i Hainfeld i Österrike. Han flyttade till Sverige 1948 och bor numera i Visby på Gotland.

ISBN 978-91-27-12194-2 9 789127 121942

DEN OFRIVILLIGE SOLDATEN

Leopold Brunner är Sveriges äldste debutant och kanske det sista levande soldatvittnet som upplevt andra världskriget i sin helhet. Med stor skärpa och klarhet skildrar han sin väg från värnplikten i Österrikes armé till Hitlers Wehrmacht under andra världskriget. Det är en gripande berättelse som tar oss från östfrontens helvete till umbäranden i fransk krigsfångenskap. Mest av allt är Leopold Brunners berättelse en plädering mot krigets meningslösa vansinne.

LEOPOLD BRUNNER

Den ofrivillige soldaten EN ÖSTERRIKARE I HITLERS ARMÉ

FOTO: PRIVAT ÄGO

»Vi har aldrig sovit i en säng, aldrig bytt underkläder eller strumpor, aldrig tvättat håret, aldrig fått post, knappt vågat ta av oss stövlarna på natten. Vi har stora svårigheter att slinka i dem igen och flera kamrater har fallit i ryssarnas händer på grund av att de inte har kunnat få på sig stövlarna tillräckligt fort, när det gäller att ta till flykten.»

LEOPOLD BRUNNER

Någonstans i tyska Ostpreussen i februari 1945. Varje ögonblick går människor under i krigets inferno, men den österrikiske soldaten Leopold Brunner gör allt för att överleva. Trött, desperat och sluten i sig själv drömmer han sig bort till de hemvanda stigarna i de österrikiska bergen.

Men hela tiden tränger sig den smutsiga och blodiga verkligheten på:

Soldat Brunners soldbok och personbevis vid krigsutbrottet.

FÖRORD AV NICLAS SENNERTEG

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 6

10-04-27 13.23.46

Förord

Helst hade han sluppit allt vad krig heter, men han kunde ändå inte undgå att känna ett styng av segerns berusande glädje när han från Eiffeltornet sommaren 1940 fasci­nerat blickade ut över det erövrade Paris.

Leopold Brunner var en av hundratusentals österrikare som frivilligt eller ofrivilligt drog ut i Hitlers erövringskrig och hjälpte till att lägga större delen av Europa under nazisternas fötter.

De svartvita filmsekvenserna från Anschluss, Tysklands annektering av Österrike i mars 1938, är välkända: Glada österrikare som kastar blommor på förbirullande tyska militärfordon och en synbart rörd Hitler som tar emot folkmassornas entusiastiska hyllningar från Hotell Imperials balkong i Wien.

Många österrikare jublade dock inte. Bakom den glättiga fasad som den nazistiska propagandan ville visa upp härjade terrorapparaten som hade finslipat sina metoder alltsedan Hitlers maktövertagande i Tyskland några år tidigare. Judarna, vänsterpolitikerna och de fria intellektuella tillhörde de österrikare som först fick smaka på den brutala ”nyordningen”.

När vapnen tystnade i Europa i maj 1945 hade 65 000 österrikiska judar samt 16 000 andra österrikare (varav 8 000 romer) mördats eller dukat under i nazistiska läger. Vidare hade cirka 10 000 österrikare dött i Gestapos celler eller i tyska fängelser och 7

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 7

10-04-27 13.23.46

den ofrivillige soldaten 2 700 aktiva motståndskämpar avrättats. På krigsskådeplatserna runtom i Europa hade på samma gång 247 000 österrikiska soldater stupat i strid och 114 000 sårats svårt – en hel del av dessa med bestående men. Likaså förlorade 35 000 civila livet till följd av de allierade flygräderna och striderna under krigets sista veckor.

Det var en del av det pris som Österrike fick betala sedan det slukats av Hitler.

Någon enhetlig syn på Österrikes nazistiska historia under åren efter Anschluss 1938–1945 existerar emellertid inte. Bilden är splittrad. På ena ytterkanten återfinns de som enbart betraktar Österrike som Hitlers ”första offer”, eftersom det var det första främmande land som Tredje riket lade under sig. Här härskar perspektivet att den nazistiska terrorn och allt annat som inträffade under åren efter annekteringen var sådant som österrikarna blev påtvingade utifrån. Denna attityd dominerade under lång tid efter kriget i det offentliga samtalet om krigsåren i Österrike, i den mån man överhuvudtaget berörde ämnet. Mycket sopades under mattan. Omständigheten att Österrike förlorade sin självständighet utan att kunna göra något åt det har tjänat som ursäkt för dem som inte vill göra upp med de mörkare sidorna av Anschlussåren och medförde att huvuddelen av de 500 000 österrikare som varit medlemmar i nazistpartiet senare slapp att besvara besvärande frågor om sitt förflutna. Det är ett av skälen till att Österrikes uppgörelse med denna del av historien tagit mycket lång tid.

På andra ytterkanten finns de som betonar österrikares delaktighet i de nazistiska förbrytelserna och den legendariske nazijägaren Simon Wiesenthal gick så långt som att påstå att österrikiska nazister var överrepresenterade i SS förintelsemaskineri. (Senare forskning har visat att Wiesenthal av allt att döma inte hade full täckning för sitt påstående, men att de österrikiska nazisterna inte heller var underrepresenterade i det sammanhanget.)

Båda dessa ytterligheter är grovt förenklade och missvisande.

Verkligheten var en mycket mer komplex blandning av lojalitet mot 8

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 8

10-04-27 13.23.47

Förord regimen och av motstånd. Dessa skiljelinjer gick både mellan och inom människor. En människa kan exempelvis vara lojal mot en regim i ett avseende och göra ansatser till motstånd i ett annat. Och vad som betecknas som regimmotstånd återfinns på en glidande skala, från små vardagshandlingar som utgör passiva protester ända till storskaliga väpnade aktioner. Få läsare på våra nordliga breddgrader är nog medvetna om att det till och med växte fram en beväpnad österrikisk motståndsrörelse som utförde attentat mot SS- och polisförband mot slutet av kriget. Naziregimens svar på motståndshandlingar – stora som små – var dock hårt och obarmhärtigt. Så enkla saker som att tjuvlyssna på fiendens radiostationer eller maska på arbetet i rustningsfabriken kunde innebära en dödsdom för den som blev upptäckt.

Sant är också att många regimer, både demokratier och diktaturer, i grunden bärs upp av en majoritet av människor som går till jobbet, betalar skatt, uppfostrar sina barn och gör värnplikt, utan att lägga sig i de stora politiska frågorna. Det handlar om de gräsrötter som lever eller försöker leva sina liv i samma banor, oavsett hur deras land styrs, men där den ”stora världen” kommer som en oinbjuden gäst som man blir tvungen att förhålla sig till.

Där, någonstans i spänningen mellan vardag och motstånd, hittar man troligen ledtrådar till åtskilliga österrikares förhållande till makten under den dystra perioden 1938–1945.

En riktigt bred uppgörelse med Österrikes bruna förflutna inleddes först på 1980-talet med den så kallade Waldheimaffären som toppen på isberget.* Först 1991 gjorde en österrikisk regeringschef * När FN:s tidigare generalsekreterare Kurt Waldheim 1986 kandiderade till posten som Österrikes president kom det fram att han i sina memoarer och tidigare uttalanden delvis hade ljugit om sitt förflutna, framför allt att han varit medlem av de nazistiska brunskjortorna, SA och att han tjänstgjort som officer på Balkan där tyska styrkor begick svåra krigsförbrytelser. Avslöjandet väckte stort internationellt uppseende och Waldheim, som trots allt vann presidentvalet, blev under sin ämbetsperiod 1986–1992 i praktiken isolerad i den internationella politiken. I kölvattnet på skandalen följde diskussioner om skadestånd till nazismens offer och återlämnande av egendom som nazisterna hade rövat bort.

9

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 9

10-04-27 13.23.47

den ofrivillige soldaten en tydlig markering när han ställde den österrikiska offermyten och delaktigheten i nazismens brott bredvid varandra: ”Det existerar ett medansvar för lidandet som Österrike förvisso inte som stat, men som medborgare i detta land har tillfogat andra människor och folk … Vi bekänner oss till alla gärningar i vår historia … och på samma sätt som vi tillgodoräknar oss de goda, är vi tvungna att be om förlåtelse för de onda – hos de överlevande och hos de dödas efterlevande”, sa förbundskanslern Franz ­Vranitzky i ett tal den gången.

Diskussionen om hur österrikarna ska ställa sig till detta kapitel i sin historia lär dock pågå länge än.

Många år efter kriget, på ålderns höst i sitt nya hemland Sverige, valde Leopold Brunner att fästa sina upplevelser från de här åren på pränt för kommande generationer. Det handlar om en enkel österrikisk soldats skakande berättelse om sina upplevelser, utan så många sidoblickar. Hans bok är i sig själv en gripande varning för vad krig och politiskt förtryck kan få människor att göra mot varandra.

Brunner var soldat på andra världskrigets första dag, såväl som på den sista, och han hann däremellan delta i erövringen av Polen och Frankrike samt i de fruktansvärda striderna på östfronten.

Han kom från den lilla staden Traisen i närheten av Sankt Pölten och var så kallad modellfilare på det lokala gjuteribolaget, där många av ortens män arbetade. En modellfilare var en välutbildad specialarbetare som med hjälp av konstruktörernas ritningar utformade förlagorna till de föremål som skulle gjutas. När han år 1937 skulle göra värnplikten som ingenjörssoldat i österrikiska armén trodde han att det bara skulle bli ett års avbrott i hans yrkesbana, men Anschluss och andra världskriget kom emellan. Över en natt fann sig de österrikiska rekryterna iklädda nya tyska uniformer och med nya rikstyska befäl som såg ned på dem.

Från att ha varit brobyggnadssoldat blev Leopold Brunner i stället 10

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 10

10-04-27 13.23.47

Förord järnvägspionjär, det vill säga en ingenjörssoldat specialiserad på järnvägar.

Soldaterna i Hitlers krigsmakt, Wehrmacht, behövde otaliga förnödenheter för att kunna erövra Europa, allt från bombplan till skidvalla. Arméerna var även i behov av intakta järnvägsspår på vilka de kunde föra fram trupper och förråd genom erövrade områden. Just där kom Wehrmachts så kallade Eisenbahnpioniere, järnvägspionjärsoldater, in i bilden. Dessa hade en nyckelroll när det gällde tunga militära transporter under fälttågen. Järnvägs­pion­ järerna var organiserade i 15 bataljoner vilka i sin tur ingick i ett antal fristående regementen som följde de framryckande arméerna i hälarna för att reparera förstörda järnvägslinjer och järnvägsbroar.

Med 54. järnvägspionjärbataljonen deltog ­Brunner således i det polska och franska fälttåget och skulle även ha deltagit i invasionen av Storbritannien, som Hitler dock ställde in på hösten 1940.

Vintern 1940–1941 blev Brunner dock hemskickad till ­Traisen på grund av att hans yrkeskunskaper behövdes på gjuteriet i ­Traisen, som nu tillverkade viktiga komponenter åt rustnings­ industrin. Därför slapp han att följa sina kamrater på det ryska fälttåget och befann sig i relativ säkerhet när krigslyckan vände för Tyskland 1942–1943.

I augusti 1944 skickades han emellertid återigen ut i kriget, den här gången till östfronten som efter de tyska reträtterna löpte tvärs igenom Polen. Han blev stormpionjär, det vill säga en slags stridande ingenjörssoldat, i 129. infanteridivisionen, vilken då försvarade ett frontavsnitt i trakten av den polska staden ­Bialystok, inte så långt från gränsen till Tysklands östligaste provins, Ostpreussen.* * Efter krigsslutet fördrevs den kvarvarande tyska befolkningen från Ostpreussen, som därefter delades mellan Polen och Sovjetunionen. Den ena halvan av den tidigare tyska provinsen utgörs i dag därför av det ryska Kaliningradområdet, med residensstaden Kaliningrad (tidigare Königsberg). I den polska halvan ligger städer som Olsztyn (tidigare Allenstein) och Elblag (tidigare Elbing).

11

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 11

10-04-27 13.23.47

den ofrivillige soldaten På pappret bestod en tysk infanteridivision 1944 av cirka 11 000–12 000 man, men den verkliga styrkan var ofta lägre på grund av svårigheterna att ersätta de växande förlusterna. I det sammanhanget var 129. divisionen inget undantag och Leopold Brunner tillhörde det eftertraktade ersättningsmanskap som armé­myndigheterna finkammat hemlandet efter. Under juni–juli 1944 hade 129.divisionen med nöd och näppe undgått att helt förintas när Röda armén inledde sin stora sommaroffensiv som förde de sovjetiska styrkorna från Vitryssland till Warszawas och Ostpreussens portar. De sammanlagda tyska förlusterna uppgick till omkring 400 000 man i stupade, sårade och saknade. Åtskilliga tyska divisioner hördes aldrig av igen, men spillrorna av den 129. divisionen lyckades göra ett strapatsrikt återtåg från Babrujsk i Vitryssland till Bialystok, där divisionen byggdes upp på nytt.

Efter några månaders ställningskrig vid floden Narew inledde Röda armén i januari 1945 en väldig vinteroffensiv i Polen och Ostpreussen, vilken ledde till allvarliga tyska motgångar. I slutet av månaden hade sovjetiska trupper nått fram till floden Oder bara sex mil från Berlin samt skurit av de tyska styrkorna i Ostpreussen, vilka tvingades att slåss med ryggen mot havet. Divisionen som Brunner tillhörde hamnade dock på utsidan av denna inringning och inledde en mödosam och blodig reträtt mot nordväst i riktning mot Danzig (dagens Gdansk).

I slutet av februari eller i början av mars 1945 blev Brunner sårad under dessa hårda reträttstrider och evakuerades med båt till det sönderbombade Swinemünde. När han efter sin konvalescens i den lilla staden Auma i Thüringen skulle skickas till fronten igen under de allra sista krigsveckorna, såg han till att bli förflyttad till ett bergsjägarförband i Österrike, i ett försök att ta sig hem helskinnad och undvika att hamna på östfronten igen. Bergsjägarpionjärerna lyckades han dock aldrig ansluta sig till utan hamnade i en improviserad styrka under en fanatisk ung officer, varifrån han emellertid lyckades desertera.

12

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 12

10-04-27 13.23.47

Förord Innan han hann ta sig hem greps han av amerikanska soldater och hamnade i fransk krigsfångenskap, där de tyska och österrikiska fångarna utsattes för många umbäranden. Först ett år efter krigsslutet kunde han återförenas med sin hustru och träffa sin son, som han aldrig sett förut.

Genom Leopold Brunners skildring kommer man den enkle, ofrivillige soldaten närmare in på livet, vars verklighet är en ständig påminnelse för oss om krigets vanvett.

Niclas Sennerteg

13

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 13

10-04-27 13.23.47

Soldatåren 1936–1939

Trots att jag kom till världen mitt under första världskriget medan habsburgarna fortfarande styrde, satte ändå den efterföljande republiken helt och hållet sin prägel på mitt liv. Kejsartiden var slut och enligt alla tillgängliga berättelser var det bara alltför väl att denna era gick i graven. Liksom på alla andra håll i världen, där ungdomen växer upp och påverkas i enlighet med en viss princip, kunde uppfostran bara leda i en enda riktning. I början av 1930-talet ville man inte alls veta av militären. Det fåtal ynglingar från min hembygd Traisen som av nödtvång gick in i det militära – det var ju nästan omöjligt att få tag på något arbete – kunde lätt räknas på ena handens fingrar. De enda jag minns är kavalleristen Lois, som senare till och med blev fältväbel och krögare i Türnitz, samt Ernst Speck.

Ibland kom de hem på permission och i hemlighet beundrade vi deras uniformer, ”skyttesnörena”* och utmärkelserna, sablarna och livremmarna, de blanka knapparna och stövlarna. På samma gång glömde man snart besöken, för de förekom så sällan.

Det föll mig absolut inte in att jag själv skulle vilja bli soldat.

Men åren gick och den politiska situationen förändrades. Sepp Höfner, som var sockerbagare i Wien, blev 1936 den förste av våra * Snören som i de tyska och österrikiska arméerna bars på uniformen som utmärkelse för goda skytteresultat. Ö.a.

14

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 14

10-04-27 13.23.47

Soldatåren 1936–1939 närmaste bekanta som blev inkallad i den österrikiska förbundshären. Jag blev mycket paff. Han var årgång 1915, jag 1916, alltså skulle det sedan bli min tur eftersom jag ingick i nästa årgång.

Däremot inte någon av mina skolkamrater, för de var alla födda 1917. Som sexåring hade min skolstart blivit uppskjuten ett år av doktor Schleritzko på grund av att jag var så liten till växten.

Våren 1937 måste vi infinna oss till mönstring, alltså in­ställ­else­ undersökning. Plats: Lilienfeld, värdshuset Porten. Plötsligt kände de gamla krigarna igen allting, för när man tänkte efter noga var det bara 19 år sedan första världskriget tog slut och man slog nu på trummorna igen. Och gamle Schönleitner nickade och sa: ”Redan på kejsarens tid hölls mönstringen alltid på Porten och efteråt söp alla tjänstdugliga ordentligt ända till nästa morgon och då var det mesta av grannlåten i trasor och alla pengarna borta. Men sunt var det, min själ.”

Jag begav mig alltså till mönstringen, ung och frisk med hårda överarmsmuskler och en otämjd frihetslängtan. ”Med mig kommer de ingenvart! De ska få se.”

I ett extrarum var allt förberett för undersökningen. Efter att ens namn hade ropats upp passerade man en militär vid dörren – jag vet inte vad han hade för rang – som för full hals meddelade: ”Mannen där”, och så pekade han med utsträckt arm på en man med vit rock, ”är ni så god och tilltalar herr Obermedizinalrat, förstått?” För att ge laga kraft åt uppmaningen rynkade han mulet på ögonbrynen och stirrade så hotfullt som den korta personliga kontakten tillät med den som trädde in.

Nakna blev vi vägda och mätta. Jag var 170 cm lång, vägde 71 kg, hörde väl, såg tillräckligt trots mina glasögon, registrerades i en klassificeringsbok och blev till och med bekant med mina speciella kännetecken, som jag dittills inte alls hade tänkt på. ”Födelsemärke, höger lår framsida”, förkunnade medicinalrådet och faktiskt, där var det, litet och oansenligt, men kunde inte förnekas. Att vänta sig något annat än ”tjänstduglig” hade varit osannolikt. Nasaren, 15

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 15

10-04-27 13.23.48

den ofrivillige soldaten som sålde all den slags grannlåt som var vanlig i samband med mönstringar i Österrike, lockade med färgglada påkostade påhäng eller nålmärken, men jag nöjde mig med det billigaste, solfjäderformade nålmärket, som bars på höger bröstficka. På torget som var kantat av nyfikna, i järnbrunnen som stod framför apoteket och värdshuset Neumeister, lät jag detta duglighetsbevis försvinna.

Komiskt nog var många så stolta över att de var tjänstdugliga att de hängde på sig allt möjligt skräp, en del hade vänner eller väninnor som gav dem dessa prylar. Det sorgligaste intrycket gjorde emellertid Franz Rehák, som tvingades gå arm i arm med sin mor. Att den moderliga tillsynen till och med vågade störa mönstringens avgjort manliga ceremoniel var ju höjden. Dessutom hade han bara klassats som ”delvis tjänstduglig”. På grund av en flerårig tillvaro i klostertryckeriet i Heiligenkreuz led han av blyförgiftning och nu hade han bland annat sjukligt röda fläckar på kinderna.

Något nöje var det inte tal om för min del. Jag kände visserligen en och annan till utseendet. Det var ett par bondpojkar från Lilienfeld, tror jag, och kanske några bekanta ansikten från Marktl, men ingen av dem kände jag närmare eller var vän med. Mönstringen var följaktligen en helt neutral händelse och jag lade ingen vikt vid den.

Det var fortfarande vår och Ernst Hönigschnabl och jag tänkte åka skidor på Dachstein. Det kan ha varit vid pingst, tror jag rent av. Vid påsk hade det ju varit alldeles för mycket snö. Vi tog tåget till Hallstatt, kom fram på eftermiddagen och marscherade så fort vi kunde i tre timmar till Tiergartenstugan, man hade varnat oss för att om vi kom dit för sent så kunde vi bara få sova på golvet, om man överhuvudtaget skulle släppa in oss. Trots vår brådstörta vandring dit upp var stugan redan så proppfull att vi knappt kom in, men vi sov förvisso inte på golvet, utan på bordsskivor. En fördel om man sover på hårt underlag är att man hellre går upp.

Liftar fanns det inga på den tiden och ingen bra skidvalla, men 16

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 16

10-04-27 13.23.48

Soldatåren 1936–1939 dessa småsaker störde oss inte alls. Vanskligt var däremot att min högerskida var lagad med en plåtmanschett sedan en Tyrolerresa till Wörgl och Wildschönau i mars och gång på gång fatalt skar in i snön. Ändå kämpade vi oss uppför Hallstätterglaciären. Sälskinnen under skidorna hjälpte oss så att vi inte kanade bakåt så mycket, däremot släpade man ofta med sig decimetertjocka snöklumpar, som hade klibbat fast på undersidorna. Sista biten till toppen var det så många människor före oss att vi med tungt hjärta avstod från att klättra upp dit, för enligt vår plan hade vi fortfarande lång väg kvar till Dirndlstupen, Gjaidstein och Gjaidalm, där vi skulle övernatta. Från branterna vid Dirndl gick det utför. Solen sken. Dirndlbranterna och öster därom det mäktiga Gjaidstein var en härlig inramning när vi packade upp mellanmålet och åt med stor aptit.

Därefter började vallandet. Det var det här året då man som skidåkare kunde glädja sig över fästvalla. Ernst och jag tillhörde de få lyckliga ägarna. Ganska tjockt löd rekommendationen. Fast vi hade bara händerna till hjälp för att fördela den på glidytorna.

Det gick ju ganska bra, men vi fick inte bort vallan från händerna.

Man borde ha haft varmt vatten och tvål, men när man som vi körde ner händerna i den grovkorniga issnön var det omöjligt. Allting klibbade fast och kladdade; tumvantarna, skidbindningarna, byxfickorna, glasögonen, allt, allt. Trots det susade vi över till Gjaidstein och letade efter markeringen till Gjaidalm. På kartan hittade vi Gjaidalmstugan, men i verkligheten låg den någonstans där bakom de knappt synliga kullarna där bergtallarna växte tätt.

Med ens var vi helt ensamma, men vi var ändå mycket optimistiska. Jag åkte först. Det var roligt att åka mellan tallarna. Därnere såg jag en liten dalgång, den låg i den riktning som vi måste hålla.

Vad som emellertid inte syntes var ett brant klippsprång som jag oväntat flög utför. En hängdriva, som var kilformigt öppen åt klippan till, satte stopp för min flygfärd. Mer förvånad än någonting annat tog jag mig mödosamt upp på fötter igen och sa till mig 17

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 17

10-04-27 13.23.48

den ofrivillige soldaten själv: ”Nu har du verkligen haft tur.” När vi sedan kom fram till stugan såg jag allting genom ett rosa skimmer. Det var dock inte bara en återspegling av den ungdomliga optimismen, utan en begynnande snöblindhet. Hela dagen hade vi vandrat i starkt solsken över snötäcken på 2 000 meters höjd utan skyddsglasögon och nu fick jag känna på följderna. Stugvärden skyndade till min hjälp med en salva så att vi nästa dag kunde åka hem igen.

Den dåvarande politiska situationen i Österrike var ganska spänd och regeringen var mån om att stävja eventuella illojala tendenser.

Detta var en anledning till att man lät ta reda på åsikterna hos medborgarna och då särskilt hos dem som skulle rycka in i det militära.

Hyronimus Widmayer var kyrkoherde i Traisen. Jag kände honom inte så väl, men han klassade mig som ”politiskt opålitlig” och detta vitsord följde mig sedan troget från den österrikiska förbundshären till den tyska krigsmakten, Wehrmacht. Som so­ cialdemokrat passade jag aldrig in, varken det österrikiska försvaret eller nazisterna fann denna politiska övertygelse sympatisk.

Den 1 oktober 1937 var det dags: alla måste rycka in ett år i förbundshären. Vad betyder ett år? Det kunde väl inte ta kål på mig? Jag drog alltså på mig mina ljusgråa knickerbockers med passande rock, struntade i huvudbonad, tog ett kort farväl därhemma och åkte till brobyggnadsbataljonen ”Viceamiral Wilhelm von Tegethoff” i Krems, där jag beordrats att inställa mig. Redan på järnvägsstationen väntade ett par befäl på oss rekryter. Deras största nöje var att skrika och gapa åt oss och en av dem gav mig genast en avhyvling, eftersom jag stod där utan väska: ”Ni där, var så god och se till att ni får tag på ert bagage, vi har inte tid att vänta på sölkorvarna, nu måste allt gå hux flux, förstått?” ”Jag har ingen väska, så vad mig beträffar kan vi gå med en gång, herr furir, eller väntar vi på fler?”

18

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 18

10-04-27 13.23.48

Soldatåren 1936–1939 Utan tvivel var jag från och med nu insnärjd i den militära tvångströjan och först långt, långt senare, förstod jag att jag precis hade upplevt slutet på mina fria ungdomsår. Enligt de uniformerade ”avhämtarna” skulle vi marschera i takt till kasernen, men det lyckades inte alls. Överallt där rekryter rycker in måste uniformer och utrustning lämnas ut till dem. Uniformerna var gamla och malätna, passformen kunde man glömma. Under de kommande veckorna skulle vi ju hur som helst kräla runt i leran mer än något annat, så det skulle ha varit synd om vi hade slitit ut alldeles nya uniformer. Så tänkte man på högre ort.

Stövlarna var en katastrof. När jag tvingades ta emot det skrynkliga, snedslitna paret som stank av svett brast tålamodet och jag konstaterade högt, trots plutonchefens närvaro: ”Hur många har dött i de här stövlarna, det måste ju åtminstone ha varit tre eller fyra?”

En smula förvånade blev herrarna, men det tjänade ingenting till. ”Stick och vanvårda dem för allt vad tygen håller. Skulle ni prova ut nya stövlar, va? Ni oförskämda lymmel.”

Med detta räckte han mig de gamla stövlarna och jag var tvungen att gå.

Madrasser till sängarna fanns inte på den tiden, bara halmsäckar.

Och de måste stoppas om. Inte alls ett så problemfritt arbete som man skulle kunna tro, när man inte hade någon vana. Vi stoppade och stoppade, men resultatet gjorde inte övervakarna det minsta nöjda, utan deras hån var vasst och inte oberättigat, måste jag erkänna. ”Vilken klump du har gjort av den, med den kommer du inte in i logementet”, eller ”en sådan binge kan du glömma, den skämmer ju ut hela kompaniet” och ”hur ofta ska jag då predika om hur en sådan halmsäck ska se ut, likformigt slät och fast, kanske lite högre i huvudändan, med tydliga kanter runtomkring och vad är det som ni har snott ihop? Börja genast om från början, olycksfåglar.”

19

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 19

10-04-27 13.23.48

den ofrivillige soldaten Svettiga, dammiga, frustrerade och ilskna släpade vi dock till sist in alla halmsäckarna på logementet, täckte dem med linne­ lakan, rättade till stoppningen och slätade ut filtarna. Nu gällde det maten. Till att börja med var det en massa dividerande, otåliga överordnade, men sedan den första positiva överraskningen. ­Maten smakade underbart och var riklig.

Vilka var det då som hade hamnat i vårt logement? Ja, logementskommendanten furir Ferdinand Meyer, ”E” Meyer, till skillnad från en annan logementskommendant som också hette Mayer och som skrev sig med ”A” och således kallades ”A” Mayer.

Ganska idiotiskt egentligen.

Näste i rangordning var logementskommendantens ställföre­ trädare, instruktör Karl Manhart.

Rekryterna var: Wilhelm Tomsic, butiksbiträde från Judendorf vid Leoben ­(nazist).

Wilhelm Marek, vagnmakare, Waldviertel, Niederösterreich.

Hans Ableidinger, charkuterist, Waldviertel, Niederösterreich.

Alois Reisinger, musiker, Perchtoldsdorf, Niederösterreich.

Franz Kainz, bondson, Untersteiermark, Heanz.

Leopold Brunner, modellfilare, Traisen, Niederösterreich.

Ett brokigt sällskap alltså, där var och en försökte lära känna de andra på sitt sätt.

Snabbast upptäckte Willi Tomsic och jag att vi passade ihop.

Han var stilig, intelligent, mycket sportig, talför, humoristisk och, som det skulle visa sig, en kvinnotjusare. När han åkte skidor hade han ofta träffat Heinrich Harrer, som senare skulle delta i den tyska Nanga Parbat-expeditionen och som också var en av de fyra första som besteg den omtalade nordväggen på Eiger och blev en välkänd forskningsresande.

Willi Marek var mycket tystlåten, men eftersom jag alltid har varit intresserad av hantverk så kunde samtal om hans yrke beröra 20

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 20

10-04-27 13.23.48

Soldatåren 1936–1939 många intressanta ämnen. Hans nacke buktade ut mer än hos andra och ledde ofta till anmärkningar och åtlöje, inte minst för att den var försedd med en yppig hårväxt.

Hans Ableidinger, charkuteristen, lade jag först märke till på grund av att han inte kunde räta ut fingrarna ordentligt. Han blev hela tiden utskälld eftersom han vid hälsning skulle sträcka ut fingrarna när han satte dem mot mössan, men det hjälpte inte.

Han blev förbittrad. Jag tyckte dock om honom.

Alois Reisinger liknade en japan med sina sneda ögon som alltid blinkade, sin gulaktiga hy och sin knubbiga figur. Han talade för det mesta i oavslutade meningar, slängde lite med huvu­det och såg inte ut som en musiker.

Mest plågad av soldatlivet verkade Franz Kainz, bondsonen, vara.

Med gråtmild röst och nedslagen blick frågade han varje morgon herr logementskommendanten: ”Herr furir, måste jag raka mig?” och så sträckte han fram sin skäggiga haka mot befälet. Naturligtvis blev svaret alltid: ”Det vet ni väl bäst själv om ni vill reta upp kompanichefen med ert skägg, eller inte.” Och då skavde han åter igen av sig skäggstubben. Vi tyckte rent av lite synd om honom.

Nu började utbildningen. Till en början klankade man bara på oss. Ingenting gick tillräckligt snabbt och ingenting blev rätt.

Kaserngården dånade av högljudda, vederstyggliga utskällningar.

Var och en av utbildarna hade specialiserat sig på vissa uttryck och kändes lätt igen på dem: ”Jag blir blodtörstig när jag ser er. Jesus hade redan på ’Heliga tre kungars dag’ frivilligt gått upp på Golgata om han hade vetat att han var tvungen att beskåda er under exercisen!” Eller: ”Om ni beter er så idiotiskt en minut till så är Steinhof utsålt nästa år.”

(Steinhof var en anstalt för psykiskt sjuka.) ”När det kommenderas ’halt’ så ska man stanna, eller talar era uppmjukade hjärnor om någonting annat för er?” Vår instruktör Manhart stod nästan som fallen från skyarna när jag med hög röst påpekade: 21

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 21

10-04-27 13.23.48

den ofrivillige soldaten ”Ja, när ni kommenderar ’halt’ på fel fot, då går det aldrig!”

Jag vet inte om jag hade rätt då, men han visste det inte heller och blev osäker, vilket synbarligen störde honom.

Under de första sex veckorna fick vi inte lämna kasernen, så löd reglementet. Rekryter måste först oklanderligt kunna ge hedersbetygelsen (alltså hälsa militärt) innan de fick tynga allmänheten med sin närvaro. För allmänheten var det helt likgiltigt, med undantag för militärpersonerna, om vi hälsade på varenda militär med överdrivet käcka rörelser.

Efter åtta veckor fördes vi under eskort av en instruktör till avsmakningen av årets vin. Jag var då helnykterist och på grund av detta ansåg majoriteten även här att jag var osympatisk.

När vi lärt oss marschera, hälsa, göra gevärsgrepp, haspla ur oss alla militära grader utantill, putsa stövlar och rengöra munderingen och Gud vet vad, började övandet med flodbåtar – cirka 3,5 meter långa och midskepps cirka en meter breda träbåtar utan köl. Vi lärde oss att ro och staka. Staka innebar att man drev fram båten mot strömmen med hjälp av båtshaken. Båtshaken var cirka 2,5 meter lång och på mitten cirka sex centimeter tjock. Den var något tunnare i vardera änden. I nedre änden hade den en hake som man känner igen från gamla brandhakar, bara det att hakens raka ände inte var spetsig.

Staka uppför strömmen kunde man bara göra utmed flod­ banken, vilken i Donau alltid utgjordes av en med sten förstärkt slänt, kallad strandskoning.

Man kunde bara paddla för att nå motsatta stranden eller en brobyggnadsplats i strömmen. Man paddlade två och två, den ene i fören, den andre i aktern som i en kanadensare. Eller så paddlade man ensam och då måste man placera sig i aktern.

I Krems är Donau cirka 350 meter bred och flyter med en hastighet på i genomsnitt fem meter i sekunden. Gott om blåsor i händerna och i början en djävulsk träningsvärk i överarmar och 22

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 22

10-04-27 13.23.49

Soldatåren 1936–1939 magmuskler var oundvikligt med detta ovana arbete. Senare kände alla som hade korsat floden på rekordtid och med minsta möjliga avdrift en berättigad stolthet. Just där vi hela tiden övade rodd stod också ”tretusingen”. Det vill säga, det fanns en milstolpe som markerade de återstående 3 000 kilometerna som man hade kvar att tillrygga­lägga till Donaus utlopp i Svarta havet vid Sulina i Rumänien.

På grund av att man från den hitersta stranden inte kunde avgöra vem från kompaniet som först nådde andra stranden lät sig kompanichefen och plutoncheferna bli rodda över dit, så att de kunde berömma vinnarna lite, men ännu mer ta kål på sölkorvarna.

När vi måste korsa floden två och två sattes alltid paren ihop på order. Endast mycket sällan kunde jag räkna med en duktig roddare i min flodbåt, för jag var ju politiskt opålitlig och då tillhörde det ordningen att jag inte fick så många fördelar. Jag kommer ihåg ett tillfälle när vi skulle ro över ett svall. Ett svall är en grusbank som brukar bildas cirka 100 meter från stranden i en tvär flodkrök. Här vid svallet var det grunt, vattnet delade sig åt sidorna och det var mycket besvärligt att övervinna svallet.

Man var chanslös om man inte styrde mycket väl och detta kunde man bara påverka från flodbåtens akter. Alla måste klara svallet innan de – det var lördag middag – fick återvända till kasernen.

Löjtnant Sengstschmied, vår dåvarande kompanichef, spatserade av och an på stranden och betraktade sitt kompani. För mig hade det varit en enkel sak att klara svallet, men jag fick aldrig styra, utan bara arbeta i fören med båtshaken. I aktern styrde en vekling, Karl Wagner, som i det civila var frisör i Fürstenfeld i Steiermark.

Hela tiden drev vi iväg och måste mödosamt gång på gång börja om. Alla andra var redan borta sedan länge. Jag blev så otålig att jag beordrade frisören att ställa sig i fören och låta mig ta rodret.

Naturligtvis var uppmaningen ganska entydig! ”Jag slår båtshaken i skallen på dig om du inte genast låter mig styra och sätter dig i fören utan att röra en fena!”

23

100906_Den ofrivillige_ORG.indd 23

10-04-27 13.23.49

I

Leopold Brunners intyg om frigivning från de allierades läger undertecknades av lägerkommendanten i Clermont-Ferrand den 14 februari 1946.

Legitimationshandling för Leopold Brunner, utfärdad av den ryska kommendanturen i Lilienfeld den 23 mars 1946.

den ofrivillige soldaten.indd 1

10-05-07 16.23.50

II

Leopold Brunners hustru Gertrud och den förstfödde Helmut fotograferade genom ett fönster till tvättstugan, våren 1946. Pojken hade då endast ett halvår kvar att leva.

den ofrivillige soldaten.indd 2

10-05-07 16.23.51

III

Metallgjuteriet i Traisen 1946, efter ryssarnas artilleribeskjutning.

Efter kriget 책terstod endast husfasaden av det forna hemmet i Traisen.

den ofrivillige soldaten.indd 3

10-05-07 16.23.52

IV

Gertruds mor och far, Josefine och Karl Gรถtz, i Lilienfeld 1933.

den ofrivillige soldaten.indd 4

10-05-07 16.23.52

FOTO: KATARINA GRIP HÖÖK

Boken har ett efterord av Ernst Brunner.

FOTO: PRIVAT ÄGO

Leopold Brunner föddes 1916 i Hainfeld i Österrike. Han flyttade till Sverige 1948 och bor numera i Visby på Gotland.

ISBN 978-91-27-12194-2 9 789127 121942

DEN OFRIVILLIGE SOLDATEN

Leopold Brunner är Sveriges äldste debutant och kanske det sista levande soldatvittnet som upplevt andra världskriget i sin helhet. Med stor skärpa och klarhet skildrar han sin väg från värnplikten i Österrikes armé till Hitlers Wehrmacht under andra världskriget. Det är en gripande berättelse som tar oss från östfrontens helvete till umbäranden i fransk krigsfångenskap. Mest av allt är Leopold Brunners berättelse en plädering mot krigets meningslösa vansinne.

LEOPOLD BRUNNER

Den ofrivillige soldaten EN ÖSTERRIKARE I HITLERS ARMÉ

FOTO: PRIVAT ÄGO

»Vi har aldrig sovit i en säng, aldrig bytt underkläder eller strumpor, aldrig tvättat håret, aldrig fått post, knappt vågat ta av oss stövlarna på natten. Vi har stora svårigheter att slinka i dem igen och flera kamrater har fallit i ryssarnas händer på grund av att de inte har kunnat få på sig stövlarna tillräckligt fort, när det gäller att ta till flykten.»

LEOPOLD BRUNNER

Någonstans i tyska Ostpreussen i februari 1945. Varje ögonblick går människor under i krigets inferno, men den österrikiske soldaten Leopold Brunner gör allt för att överleva. Trött, desperat och sluten i sig själv drömmer han sig bort till de hemvanda stigarna i de österrikiska bergen.

Men hela tiden tränger sig den smutsiga och blodiga verkligheten på:

Soldat Brunners soldbok och personbevis vid krigsutbrottet.

FÖRORD AV NICLAS SENNERTEG