9789187049095

1

2

Min resa genom himmel och helvete med Black Sabbath

TONY IOMMI Berättat fÜr TJ Lammers

3

Först utgiven i England av Simon & Schuster UK Ltd, 2011 Ett CBSföretag.

Originaltitel: Iron Man. My Journey through Heaven and Hell with Black Sabbath. © Tony Ioomi 2011 Översättning: Øyvind Vågen BILDRÄTTIGHETER: Författarens privata: 1-15, 17-20, 23-30, 32-34 © Kees Bars: 16 © Row Halfin: 21, 22, 35, 36 © Jas Sansi: 31

4

Jag dedicerar den här boken till Maria: min fru och själsfrände.

Min dotter Toni – för att hon är den bästa dotter en man kan önska sig.

Mina framlidna föräldrar – för att ni gav mig livet.

5

6

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Inledning: Ljudet av tung metall 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35

En gröngöling blir till Italiensk slagkraft Butiken på Park Lane En skola i hårdaste laget Ut ur skuggorna och in rampljuset Varför ger ni mig inte bara fingret En karriär som hänger på en tunn tråd Jag träffar Bill Ward och The Rest Ett karriärsteg ut i tomma intet Tre änglar räddar heavy metal Saker och ting går hemskt utför norrut Ner på jorden (igen) En flirt med Tull i en rock’n’roll-cirkus Morgonstund har guld i mund Earth till Black Sabbath Black Sabbath spelar (in) Black Sabbath Nu under nytt management Paranoid tar form Sabbath, Zeppelin och Purple Är det här Amerika?

Häxliga gratulationer på förödelsedagen Ozzyskrönor En antipodisk mordgåta Flygande fiskar Nej, det är verkligen alldeles för mycket Vita linor och vita kostymer Luft-Elvis Snöblindheten tilltar Det här är er kapten som spårar ur Ett ganska sobert bröllop In i det stora huset Enade mot naturen Källorna sinar Sabbath Bloody Sabbath

7

36 California Jam 37 Vart tog alla pengarna vägen?

38 Allting blir ett sabotage!

39 Bärsärk i en bar 40 Jag på ecstasy 41 Ecstasy på turné 42 Att aldrig ge upp och never say die!

43 Ozzy går för gott 44 Susans skotska sekt 45 Dio grejar skivan men inte Don 46 Bill går i bitar 47 Himmel och helvete 48 Den tändande gnistan 49 Vinny säger Aloha 50 Dunkade svarta och blå 51 Melinda 52 Vänner för alltid 53 The Mob Rules 54 Mob Rules-turnéerna 55 En katt bland hermelinerna 56 Mot The Manor, pånyttfödda 57 Storleken spelar roll 58 Den sista som fortfarande står upp 59 Fallet med de mystiska loftgångarna 60 Ljuvliga Lita 61 Tillsammans igen för en dag 62 Blinka blinka sjunde stjärna 63 Glen faller ifrån och Ray reser sig 64 Jakten på den eviga idolen 65 Skattmasen 66 Huvudlös men lycklig, lycklig 67 Åh nej, inte kaviar nu igen 68 TYR och trött 69 Himmel och helvete igen 70 Bunden och fjättrad 71 Med de motstridigaste avsikter 72 Den som borde ha blivit förbjuden 73 På egen hand med Glenn Hughes

8

74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90

Tillsammans på varsitt håll Mitt livs kärlek Återföreningsdax Cozys krasch Bill, Vinny, och Bill och Vinny Sura uppstötningar efter ett svårsmält gig Skivan Iommi Audiens hos drottningen Hatten av för Rob Halford Fused med Glenn igen Insläppta i de berömdas gäng En för freden Himmel och helvete, turné och band Man vet vad man har men inte vad man får Ett farväl till en kär vän Ingen högerhänt man En bra plats (i livet)

9

Inledning

Ljudet av tung metall Året var 1965, jag var sjutton år gammal och det var min sista dag på jobbet. Jag hade gjort allt möjligt sedan jag slutade skolan när jag var femton.

Jag jobbade som rörmokare i tre fyra dagar. Sedan gav jag upp det. Jag jobbade som gängsvarvare och gjorde ringar med en skruv i som man sätter på gummislangar för att stänga till dem, men det trasade sönder mina händer.

Eftersom jag var gitarrist och spelade i olika lokala band fick jag jobb i en musikaffär, men de beskyllde mig för att stjäla. Det gjorde jag inte, men de kunde dra åt helvete i alla fall: det enda jag fick göra där var att städa lagerrummet. Jag jobbade som svetsare på en plåtfabrik när jag fick mitt stora genombrott: mitt nya band, The Birds & The Bees, bokades in på en Europaturné. Jag hade faktiskt aldrig spelat med The Birds & The Bees, bara provspelat för dem efter att mitt tidigare band, The Rockin’ Chevrolets, först sparkat sin kompgitarrist och kort därefter splittrats.

The Rockin’ Chevrolets hade varit mitt första genombrott. Vi bar matchande röda lamékostymer och spelade klassisk rock’n’roll som Chuck Berry och Buddy Holly. Vi var populära i vår hemstad Birmingham och gjorde regelbundna spelningar. Jag träffade till och med min första riktiga flickvän genom bandet, Margareth Meredith, den ursprungliga gitarristens syster.

The Rockin’ Chevrolets var kul, men det var Europaturnén med The Birds & The Bees som innebar det riktiga professionella genombrottet. Så jag gick hem på fredagen för att äta lunch, det var min sista dag som svetsare, och sade till min mamma: ”Jag går inte tillbaka, jag är klar med det där jobbet.”

10

Men hon insisterade: ”Vi Ioomis, slutar inte. Gå tillbaka och gör klart jobbet, och gör det ordentligt!”

Så det gjorde jag. Det satt en dam bredvid mig längs med bandet och bockade till metallbitar på en maskin innan hon skickade dem vidare till mig så att jag kunde svetsa ihop dem. Det var mitt jobb. Men kvinnan dök inte upp den här dagen, så de satte mig vid hennes maskin. Det var en stor giljotinliknande press med en svajig fotpedal. Man drog in en metallplåt, satte foten på pedalen och, pang, föll en gigantisk industripress ner och bockade till metallen.

Jag hade aldrig använt den där saken förut, men allting gick som det skulle till dess att jag för ett ögonblick tappade koncentrationen, kanske förlorade jag mig i drömmar om att stå på scen på kontinenten och, pang, pressen drämde till mig tvärs över högerhanden. Jag drog reflexmässigt undan handen och den djävla pressen skar av två fingrar. Jag tittade ner och såg hur benen stack fram. Sedan såg jag blodet som forsade precis överallt.

De tog mig till sjukhuset, satte mig i en stol, stoppade min hand i en påse och glömde bort mig. Jag trodde jag skulle förblöda. När någon omtänksamt tog med sig mina fingertoppar till sjukhuset (i en tändsticksask) försökte läkarna transplantera tillbaka dem. Men det var för sent: de blev helt svarta.

Istället tog de hud från min ena arm och transplanterade den på det som var kvar av mina skadade fingertoppar. De mixtrade runt lite till för att se till att huden verkligen fäste, och det var allt: rock’n’roll-historia hade skrivits.

Eller det var i alla fall vad folk sade, att förlusten av mina fingrar var orsaken till Black Sabbaths djupare, mer nedstämda ljud som sedan blev mall för den mesta tunga musik som skapats sedan dess. Jag erkänner att det gjorde ont som fan att spela med gitarrsträngarna direkt mot benet på det som var kvar av mina skadade fingrar, och att jag tvingades återuppfinna min spelstil för att hantera smärtan. Och att Black Sabbath under loppet av den processen började låta som inget band före – eller för all del efter – oss har gjort. Men att jag skapade heavy metal på grund av mina fingrar? Tja, det är fan bara för mycket.

När allt kommer omkring, rymmer historien mycket mer än så.

11

12

1 En gröngöling blir till

Jag föddes naturligtvis inte in i heavy metal-världen. Faktum är att jag under mina första år föredrog glass, eftersom mina föräldrar på den tiden bodde ovanpå farfars glassbutik: Iommi’s Ices. Farfar och hans fru, som jag kallade Papa och Nan, hade flyttat från Italien till England och försökt skapa sig en bättre framtid genom att öppna en glassbutik. Förmodligen var det en liten butik, men i mina ögon var den enorm, full med stora rostfria ståltunnor där glassen kärnades. Det var fantastiskt. Jag kunde bara gå in och ta för mig. Jag har inte smakat något lika gott sedan dess.

Jag föddes tisdagen den 19 februari 1948 på sjukhuset Heathfield Road precis utanför Birminghams stadskärna, som enda barnet till Anthony Frank och Sylvie Iommi, född Valenti. Min mamma tillbringade de två månaderna närmast före min födsel på sjukhus med blodförgiftning, något som hon kanske tolkade som ett förebud om vad som komma skulle. Mamma föddes i Palermo i Italien som ett av tre barn till en familj vingårdsägare. Jag lärde aldrig känna min mormor. Morfar hälsade förvisso på oss varje vecka, men när man är ung har man annat för sig än att hänga med gamlingarna, så jag lärde aldrig känna honom ordentligt heller.

Farfar, Papa, däremot var mycket godhjärtad och generös och förutom att donera pengar för att hjälpa kvarterets barn, stack han alltid åt mig en slant när jag hälsade på honom. Och lite glass. Och en bit salami. Och lite pasta. Så ni kan tro att jag gillade att vara hos honom. Han var också mycket religiös, gick jämt i kyrkan och skickade blommor och förnödenheter dit varje vecka.

13

Jag tror hans fru, Nan, var från Brasilien. Min pappa föddes där. Han hade fem bröder och två systrar. Mina föräldrar var katoliker, men jag såg dem bara gå i kyrkan någon enstaka gång. Det är märkligt att pappa inte var lika religiös som farfar, men han var förmodligen mer som jag. Jag går heller nästan aldrig kyrkan. Jag vet inte ens vad jag skulle dit och göra. Jag tror på Gud, men jag behöver ingen kyrka för att bevisa det.

Mina föräldrar arbetade i en butik som farfar hade gett dem i bröllopspresent. Den låg på Cardigan Street i Birminghams italienska kvarter. Utöver glassbutiken, ägde farfar flera andra butiker och brukade ha ett antal mobila bakmaskiner. De kördes in i staden, ställdes upp och sålde, beroende på säsong, bakade potatisar eller rostade kastanjer. Farfar var också en duktig snickare. Han gjorde alla våra möbler.

När jag var en fem sex år flyttade vi från glasshimlen till Bennets Road i ett område som hette Washwood Heath och hörde till Birmingham-området Saltley. Vi bodde i ett litet vardagsrum med en trappa som ledde upp till sovrummet. Ett av mina tidigaste minnen är hur min mamma bär mig nerför trappan och snubblar så att jag, förstås, landar på huvudet. Förmodligen är det därför jag än idag är som jag är …

Jag lekte alltid med tennsoldater. Jag hade en uppsättning med soldater, små pansarvagnar och så vidare. Som snickare var min pappa borta mycket, han var med och byggde Cheltenhams galoppbana. Varje gång han kom hem hade han med sig något till mig, kanske ett fordon som lades till min samling.

När jag var liten var jag alltid rädd för saker och ting, så jag kröp ner under täcket och tände en liten lampa. Precis som många andra barn gör.

Min dotter var likadan och kunde inte somna utan att lampan var tänd och sovrumsdörren stod på glänt. Sådan far, sådan dotter.

En av anledningarna till att jag odlade en mustasch på senare år, var något som en dag hände mig på Bennets Road. Längre upp på gatan bodde en kille som samlade på stora spindlar. Jag har inget emot dem längre, men då var jag åtta eller nio år gammal och jätterädd för dem. Den här killen gick under det synnerligen passande namnet Bobby Nuisance, och en gång jagade han mig med en av sina jättespindlar.

Jag var vettskrämd och sprang längs en grusväg när jag snubblade så att jag föll omkull, slog ansiktet i gruset och rev upp läppen. Ärret finns fortfarande kvar. De andra ungarna började till och med kalla mig Scarface, så jag utvecklade ett fruktansvärt komplex.

Jag har ett ärr till eftersom någon strax efter spindelincidenten sköt iväg en fyrverkeripjäs så att en av gnistorna träffade mig rätt i ansiktet. Med årens lopp har ärren försvunnit, men när jag var ung stack det på min läpp verkligen ut, och jag började odla mustasch så fort jag kunde.

Medan jag fortfarande bodde på Bennets Road gick jag med i Vargung-

14

arna. Det är lite som scouterna. Tanken var att man skulle följa med på utflykter, men mina föräldrar lät mig aldrig åka iväg. De var mycket beskyddande när det gällde mig. Dessutom kostade de här utflykterna pengar och det hade vi inte; de tjänade knappt någonting alls på den tiden. Jag bar i alla fall en vargungeuniform, små shorts och den där lilla saken över strumporna, keps och slips. Jag såg ut som en yngre version av Angus Young.

Fast ärrad.

15

2 Italiensk slagkraft

Jag fick en del känslomässiga ärr också. Jag vet att pappa aldrig ville ha mig, att jag var en olyckshändelse. En gång när han var arg hörde jag honom till och med skrika det: ”Jag ville i alla fall aldrig ha dig!”

Och det skreks mycket, eftersom mina föräldrar bråkade ofta. Pappa tappade humöret och det gjorde mamma också. Hans italienska temperament slog igenom och hon var vild redan från början och surnade snabbt till. De slet varandra i håret och slogs på allvar. När vi bodde på Bennets Road såg jag faktiskt mamma slå till pappa med en flaska och han grabba tag i hennes hand för att värja sig. Det var helt fruktansvärt, men nästa dag pratade det med varandra som om ingenting hade hänt. Väldigt besynnerligt.

Jag minns att de brukad bråka med grannarna bredvid också. Mamma var ute på bakgården och det fanns ett trästaket som skilde vår tomt från grannarnas. Tydligen hade någon av dem sagt något nedsättande om vår familj och mamma blev rasande. Jag tittade ut genom mitt sovrumsfönster och såg hur hon hängde över staket och slog grannfrun i huvudet med en kvast. Och sedan blandade sig pappa och grannfruns man i och slagsmål utbröt över stängslet tills det rasade ihop. Jag hörde dem skrika och slå på varandra medan jag bara stod där och såg ut genom fönstret på ovanvåningen och grät.

Och så fort jag gjorde något fel, fick jag min beskärda del. Jag vågade knappt göra något alls, var ständigt rädd för att få stryk. Men så var det på den tiden. Det hände i massor av familjer. Folk slogs och blev slagna. Det är förmodligen fortfarande så.

16

Pappa och jag drog inget vidare jämnt när jag var ung. Jag var ungen som det aldrig skulle bli något vettigt av. Jag fick hela tiden höra: ”Ska du aldrig skaffa dig ett jobb som han-eller-hon har gjort? Han ska bli revisor och vad ska det bli av dig?”

Han förminskade mig hela tiden, och sedan stämde mamma in i kören och sade: ”Han får ta och skaffa sig ett djävla jobb, annars åker han ut.”

Det är en av anledningarna till att jag ville bli framgångsrik, om så bara för att visa dem.

I takt med att jag växte upp och blev äldre, kom jag till en punkt där jag vägrade ta emot örfilarna längre. En gång när jag satt på soffan och pappa slog mig, tog jag tag i hans händer och hindrade honom. Han blev vansinnig och började nästan gråta: ”Gör inte så mot mig!”

Det var hemskt, men han slog mig aldrig mer.

Jag måste ha varit nio eller tio år gammal när jag såg farfar dö. Han var hemma och mycket sjuk när han förlorade medvetandet. Mitt jobb var att sitta och vaka för att se om han återfick medvetandet. Jag satt där, baddade hans ansikte, och pappa tittade förbi då och då. Men jag var ensam med honom när han fick ”dödsrosslingarna”. Han gav ifrån sig det där kvävda, gurglande ljudet och dog. Jag blev verkligen ledsen men det var också skrämmande. Jag såg familjemedlemmarna komma och gå, och de verkade lika rädda.

Sedan dess har jag sett några personer dö. För ungefär tjugofem år sedan bodde en gammal, alltid mycket välklädd och vältalig, dam mitt emot mig.

Hon hade ett smeknamn, Bud, som alla använde, till och med hennes dotter.

Jag gick dit en gång i veckan för att höra hur hon mådde och hon svarade alltid: ”Äsch, du vet hur det är, nu tar vi en konjak.” En dag kom hennes dotter rusande över gatan till mitt hus och skrek: ”Skynda dig, kom hit, kom hit!”

Jag gick över dit och upptäckte att Bud hade tuppat av på golvet. Jag lyfte upp henne lite, tog henne i mina armar och ropade: ”Ring efter en ambulans!” Dottern rusade iväg och i samma ögonblick dog Bud, rätt i mina armar. Och det var likadant, samma kvävda, gurglande ljud och … plötsligt!

Direkt när det hände, var jag genast tillbaka där hos farfar.

Jag satt med henne tills ambulansen kom. Efter det kände jag doften av hennes parfym överallt och kunde aldrig med den parfymen igen. För mig luktade den död.

17

3 Butiken på Park Lane När jag var tio år flyttade vi till Park Lane i Aston. Det var ett fruktansvärt och utsatt Birmingham-område som härjades av gäng. Mina föräldrar köpte en godisbutik där, men snart så sålde de också frukt och grönsaker, ved, konserver och allt möjligt. Mitt i natten knackade folk på och frågade om de kunde köpa cigaretter.

Med en sådan butik, är det nästan omöjligt att ha stängt.

Butiken hade allt folk behövde, men förvandlades också till en mötesplats. En del av grannarna stod alltid och skvallrade på trappan utanför: ”Har ni sett vad han längre ner på gatan har gjort, och vet ni vad hon har på sig?” Et cetera. En del handlade inte ens, utan stod bara där i timmar och pratade. Och bakom disken stod mamma och lyssnade.

Mamma skötte butiken eftersom pappa jobbade på Midlands Countymejeriet med att fylla lastbilarna med mjölk. Han var tvungen att göra det för att dryga ut familjens inkomst, men jag tror också han gjorde det för att han där var omgiven av människor han gillade. Senare köpte han en butik till på Victoria Road som också låg i Aston där han började sälja frukt och grönsaker.

Mina föräldrar tyckte om Aston, men det gjorde inte jag. Jag hatade att bo i butiken eftersom den var fuktig och kall. Huset hade bara två sovrum, med kök och vardagsrum på bottenvåningen och toaletten ute på bakgården. Jag kunde aldrig ta hem kompisar eftersom vardagsrummet också fungerade som lagerlokal: det var fyllt med bönor och ärtor och en massa konserver. Man var alltid omgiven av en djävla massa kartonger och skit.

18

Vi var först i vårt område med att skaffa telefon, en stor lyx på den tiden, men var den befann sig berodde helt på om vi just hade fått en leverans eller inte. Antingen låg den där nere ovanpå en låda, eller om vi hade fått massor av leveranser var den däruppe någonstans. ”Var är telefonen?” ”Den är någonstans är uppe.”

Det var ett mycket litet rum. Vi fick plats med en soffa och en teve, och bakom den var det fullt med bönor och fruktkonserver och allt möjligt.

Och telefonen.

Någonstans.

Jag hade eget rum tills jag fick lov att dela med Frankie. Han var inneboende, men mina föräldrar behandlade honom som en son i huset. För mig var det mycket märkligt när han dök upp för första gången, eftersom de sade: ”Alltså, det här är din nya … bror. Frankie kommer att vara som en bror för dig.”

Det var verkligen skumt. Det var som om någon dök upp och tog över, de gav honom mer uppmärksamhet än mig och jag hade svårt för det. Jag måste ha varit ungefär elva då och han var kanske tre fyra år äldre. Jag tyckte om honom eftersom han brukade köpa saker till mig, men ogillade honom samtidigt eftersom jag tvingades dela rum med honom. Han bodde hos oss i åratal. Och det var jag som till slut fick iväg honom.

När jag var sjutton så visste jag mer om flickor än vad Frankie gjorde eftersom han satt hemma hela tiden. När han dök upp på en av mina spelningar presenterade jag honom för en flicka. Jag hade inte förväntat mig att han skulle bli så betagen men han föll verkligen pladask för henne. För honom var det en stor lättnad att äntligen ha träffat någon.

Pappa var inte alls förtjust. Han sade: ”Hon är fel sorts kvinna!” Men Frankie började sova över hos henne och då blev förstås pappa sur på honom på riktigt. Eftersom det i grund och botten var jag som satt igång alltihop genom att presentera dem för varandra, så fick jag skulden. Å ena sidan gladde jag mig över att bli av med honom, å andra sidan så tyckte jag synd om honom.

Till slut flyttade han ihop med henne. Kanske gick pappa lite för långt och han och Frankie skildes som ovänner. Han hörde inte av sig till min familj mer. Han försvann och var borta och det var det.

Jag har inte sett röken av honom sedan dess.

19

4 En skola i hårdaste laget

Jag gick i Birchfield Road School som utgav sig för att vara en modern skola med praktisk inriktning. Man gick där från det att man var tio tills man fyllde femton och slutade. Skolan låg ungefär sju kilometer från där vi bodde. Det gick en buss dit, men den var oftast full. Dessutom kostade den en penny, som jag sparade in genom att promenera.

I skolan lärde jag känna Albert, min äldsta vän, och Ozzy, som gick i klassen under oss. Albert bodde nära Birchfield Road och jag gick ofta hem till honom på lunchrasten och han följde förstås med mig hem ibland. Ungefär så omfattande var mitt sociala liv när jag var ung, eftersom jag inte kom ut så ofta. Mina föräldrar tillät inte det. De var ganska stränga och överbeskyddande, och övertygade om att jag skulle göra något fel om jag gick ut: ”Kom inte dragandes hit med några problem!”

Så jag satt för det mesta inne på mitt rum. Och än idag stör det mig inte att vara själv. Jag trivs med folk men jag har ingenting emot att vara ensam.

Mina föräldrar hade dock visst fog för sin oro. Vår butik blickade ut över tre eller fyra radhus på andra sidan vägen men bredvid dem låg en stor öppen plats full med skrot och skräp. Jag vet inte om det berodde på en bomb som fällts under andra världskriget eller om det bara var resterna av ett hus som hade rivits, men vi kallade platsen för ”de bombade husen”. Det var där alla gäng samlades. Gick man nerför gatan riskerade man att få stryk eller rentav bli knivhuggen av de där gängen. Och gick man, som jag gjorde, där ofta, befann man sig ständigt i skottlinjen. Därför började jag träna, lyfte vikter och så, eftersom jag ville kunna försvara mig. Jag höll på med judo

20

och karate och började till slut med boxning. Jag började med det eftersom jag inte ville bli en hackkyckling, men sedan så fastnade jag verkligen för det.

I skolan hade Albert och jag vårt eget lilla gäng, bara vi två. Vi bar svarta skinnjackor med texten ”The Commanchies” tvärs över ryggen. Det var vi det: ”The Commanchies”. Skolan försökte hindra oss från att bära de där jackorna, men jag hade inga andra kläder. I alla fall inga som jag ville ha på mig och mina föräldrar hade helt enkelt inte råd att köpa en djävla skoluniform åt mig. Allt jag hade var ett par jeans och den där skinnjackan.

Eftersom jag tränade så mycket och Albert också var en kraftig kille blev vi skolkorridorens tuppar. Ingen bråkade med oss eftersom de visste att vi kunde klå upp dem. Till och med de äldre barnen lämnade oss i fred. Skolan byggde helt på våld. Folk hade blivit knivhuggna där och till och med jag bar kniv ett tag. Det är inte det att jag gillar våld, det var bara så det var på den tiden. I skolan gällde det att slå första slaget, annars blev man själv utsatt.

Det var därför jag slogs hela djävla tiden.

Aston-gänget höll till i närheten av butiken och de ville att jag skulle bli medlem när jag var tolv eller tretton år gammal. Jag gick bort till platsen med de bombade husen några gånger, men gick aldrig med i gänget. Några av dem stal saker från butiken så det verkade inte särskilt vettigt att börja hänga med dem. En dag kom jag till och med på en av gängmedlemmarna med att stjäla från butiken och sprang ut för att mosa honom. Han bodde bara ett par nummer bort på gatan. Han sprang in i huset och jag stod kvar utanför och sparkade på hans ytterdörr för att komma in. Det var så man bemötte de där människorna, med våld. Eftersom det inte gick att prata med dem.

Gänget kunde ha gett sig på mig, men det var inte så illa eftersom jag bodde i deras grannskap. Det enda de brydde sig om var förresten att slåss mot ett annat gäng från ett annat område i närheten. Eftersom jag bodde där jag bodde ansåg det andra gänget att jag hörde till Aston-gänget. Jag var inte medlem i det, men hörde ändå ihop med det på något sätt.

Några år senare var jag tvungen att gå igenom det här området på väg till jobbet. Jag brukade passera en kille som var ledare för det här gänget. På morgonen var han som vem som helst, men när jag kom hem på kvällen och han var omgiven av alla sina polare, var han som förbytt. Det gällde att ta sig förbi innan någon kom ut och fick syn på en. Det var som att löpa gatlopp.

En gång hann jag inte undan och de bankade skiten ur mig. Man var tvungen att antingen försvara sig eller gå med, och jag ville inte gå med i gänget.

Jag trodde min grej skulle ha något med boxning att göra, att jag förmodligen skulle bli utkastare på en klubb eller liknande. Och jag brukade drömma om att jag stod på en scen och blickade ut över publikhavet. Jag visste aldrig riktigt vad jag gjorde där uppe. Jag trodde det hade att göra med att slåss, att jag utövade någon form av kontaktsport inför publik. Jag levde

21

ut det till slut förstås och insåg vad det där jag drömt om verkligen var. Min grej var att spela gitarr!

Jag var ointresserad av skolan och betygen var därefter. Varje gång de kallade mina föräldrar till skolan kom min mamma hem efteråt och skällde på mig: ”Det är avskyvärt, skamligt. Vad har du hittat på nu?”

Jag brydde mig inte särskilt mycket om vad läraren och rektorn tyckte om mig, men oroade mig för hur mina föräldrar skulle reagera. De hatade allt som luktade problem och var rädda för vad grannarna skulle tro. Folk pratade. I butiken lät det: ”Åh, har ni hört vad som hände den-och-den längre ned på gatan. Och vet ni att polisen kom till deras hus häromdagen …”

Det var bara skvaller. De hade ingen aning om vad som hände bortanför deras egen gata, men visste allting om varandra. Så om jag fick dåliga betyg, visste snart alla allt om det.

I skolan brukade de sära på mig och Albert eftersom vi var en plåga. Vi kastade saker på folk eller pratade eller något i klassrummet och blev ofta utslängda. Man var då tvungen att stå utanför klassrummet tills lektionen tog slut och om båda blev utskickade samtidigt, tvingade de mig att stå på ett ställe och Albert på ett annat. Om rektorn kom förbi och fick syn på oss hände det att vi fick stryk. Eller så fick vi kvarsittning en timme efter skolan, det kändes som en evighet.

Rektorn slog oss antingen på händerna eller sade åt oss att böja oss framåt så att han kunde slå oss i baken med en käpp eller en sandal. En av lärarna använde till och med en stor kompass. Naturligtvis stoppade vi barn ner böcker i byxorna, så det kontrollerade de först. Det kallades ”six of the best” vilket betydde sex rapp med rottingen. De var vänliga nog att låta oss välja: ”Var vill du bli slagen? I baken eller på handen?”

Läraren som utdelade bestraffningen var tvungen att anteckna det i den svarta boken och varje gång man åkte fast igen tittade de i boken och sade: ”Men du var ju här för bara två dagar sedan!”

Jag minns inte särskilt många av lärarna. Mr Low undervisade i musik.

Jag lärde mig ingenting av honom eftersom skolans föreställning om musikundervisning bestod av att spela upp från band. Det var allt vi gjorde, spelade upp de där djävla banden. Och så var det Mr Williams, matematikläraren. Konstigt att jag minns honom trots att jag aldrig gick på hans lektioner. Jag hatade matte och brukade bli dödligt uttråkad och sedan utskickad.

Ibland hann jag inte ens göra något. Direkt när jag kom in klassrummet var det första jag hörde: ”Ut!” Det låter inte klokt, men så var det på den tiden och det fanns inget att göra åt det.

22

5 Ut ur skuggorna och in rampljuset Pappa och alla hans bröder spelade dragspel så de var en ganska musikalisk familj, men det jag egentligen ville ha var ett trumset. Jag hade visserligen inte plats att förvara det på och skulle absolut inte få lov att spela i huset. Där var det dragspel eller inget alls som gällde. Jag börja spela när jag var tio år gammal och har fortfarande kvar en bild av mig som barn där jag står ute på bakgården och håller i det där djävla dragspelet. Vi hade en grammofon hemma, eller radiogrammofon som det kallades då. Och jag hade en liten radio. Jag tillbringade mycket tid i mitt rum och där fanns det inte så mycket annat att göra än att lyssna på radio. I vardagsrummet kunde jag inte vara, för det hade vi inget. Jag lyssnade på Top 20 eller Radio Luxemburg. Det var där min kärlek till musiken började. Med att jag satt där i mitt rum med min lilla radio och lyssnade på utmärkta instrumentella gitarrband som The Shadows. Det fick mig att också vilja spela gitarr. Jag älskade det där ljudet.

Det var mest instrumentella bitar och jag förstod direkt att det var det här jag skulle hålla på med. Så till slut köpte min mamma en gitarr till mig. Hon var väldigt bra på det sättet. Hon arbetade hårt och sparade ihop till handpenningen. Eftersom jag var vänsterhänt var utbudet begränsat, särskilt på den tiden: ”En vänsterhänt gitarr? Vad är det för något?”

Det fanns en elektrisk Watkins Rapier som jag hittade i en katalog. Den kostade omkring 20 pund som mamma betalade av veckovis. Min vänsterhänta Watkins hade två pickuper och ett antal små kromade väljare som man tryckte in, och den levererades tillsammans med en liten Watkins Westminster-förstärkare. Jag stal en av högtalarna från radiogrammofonen

23

och kopplade den till förstärkaren, vilket inte föll i särskilt god jord. Men det spelade inte så stor roll, mina föräldrar lyssnade nästan aldrig på musik.

Så där befann jag mig med mitt första lilla kit och spelade loss i mitt rum.

Jag brukade lyssna på Top 20 och vänta på att The Shadows skulle spela så att jag kunde banda dem med en mikrofon på den gamla rullbandspelaren och försöka lära mig deras låtar. Senare skaffade jag skivan och lärde mig låtarna genom att spela dem om och om igen. Jag har alltid tyckt om att återvända till The Shadows eftersom jag fortfarande gillar låtarna och melodierna. Och jag försökte alltid göra mitt gitarrspel melodisk för i grund och botten handlar all musik om melodi. Min strävan efter det har sitt ursprung i de här första försöken. De har stannat kvar hos mig och blivit en del av mitt låtskrivande. Jag tyckte om The Beatles, men The Shadows och Cliff Richards bottnade mer i rock’n’roll än The Beatles och det var mer min grej.

Jag gillade naturligtvis Elvis också, men inte lika mycket som Cliff och The Shadows. De var mer i min smak. Dessutom var Cliff större än Elvis i England och det kan ha spelat in. Jag har träffat Cliff några gånger men aldrig sagt till honom: ”Åh, jag är ett stor fan!”

Efter skolan brukade jag sitta uppe på mitt rum och spela i timmar. Jag fastnade verkligen för gitarren och övade så mycket jag kunde, utan att banden för den skull genast började knacka på min dörr och be mig att vara med. Därför var min första konstellation med Albert. Han ville bli sångare och jag skulle sköta musiken. Han kunde inte sjunga, men han trodde att han kunde det. Hans hus var ganska tjusigt: det hade två vardagsrum. Vi höll till i det främre rummet, jag med min stärkare och Albert på sång och man kunde alltid höra hans pappa skrika från rummet intill: ”Sluta upp med det där förbannade oväsendet. Kan ni inte gå någon annanstans?”

Vi kunde bara en låt som vi spelade om och om igen: ”Jezebel” av Frankie Laine. Vi måste ha varit tolv eller tretton år gamla och Albert brukade waila: ”If ever the devil was born, without a pair of horns, it was you, Jezebel, it was you.”

Så det var faktiskt där allt började.

Efter det slog jag mig ihop med en pianist och en trummis. De var mycket äldre än mig och frågade om jag ville spela med dem på en pub. Jag kunde inte spela särskilt bra men tyckte det var en utmärkt möjlighet. Jag var inte med så många gånger och jag var alltid otroligt nervös när jag satt där med de där killarna, men det hindrade mig inte från att göra det ändå.

“Jösses, en spelning! På en pub!”

Jag var inte tillräckligt gammal för att ens gå på puben, men det var där jag gjorde mina första spelningar.

Ron och Joan Woodward bodde några hus bort från butiken och Rob hälsade ofta på oss. Han och pappa brukade sitta och röka och prata nästan varenda kväll. Han tillbringade mer tid hos oss än hemma i sitt eget hus och

24

blev till slut nästan som en son i huset. Han var förmodligen tio eller femton år äldre än mig, men på något sätt blev vi vänner. Jag övertalade honom att köpa en basgitarr. Han började spela på den och vi gjorde faktiskt några spelningar tillsammans. Och alla tjatade: ”Är inte han lite för gammal?” Jag svarade bara: ”Han är min polare och han vill vara med i bandet.” För så var det på den tiden; din polare ville vara med i ditt band. ”Kan han spela?” ”Nej, nej, han kan inte spela, men han är min polare!”

Vi hade en kompgitarrist och en trummis som spelade med oss. Vi repade några gånger i veckan på en ungdomsklubb. Det var fantastiskt. Att spela tillsammans med andra människor istället för att harva runt på egen hand var en omtumlande upplevelse. Nigel, kompgitarristen, var lite kaxig.

En dag när han sjöng fastnade plötsligt micken på honom eftersom den inte var jordad. Han rullade runt på golvet och fick en rejäl elektrisk stöt. Eftersom ingen gillade honom, tyckte vi alla att det var rätt åt honom. Men till slut kopplade vi ur honom så att han överlevde. Faktum är att han var frisk som en nötkärna efter det, piggare än någonsin faktiskt. Det var som om det gjort honom gott. Men han slutade ganska snart och kort därefter splittrades bandet.

Jag kunde inte vänta med att sluta skolan. Jag gillade den inte och tror inte den tyckte något vidare om mig heller. Alla slutade skolan när de var femton om de inte ville läsare vidare. Jag började leta efter ett jobb och ägnade mig ännu mer än tidigare åt gitarrspelandet. Eftersom jag övade hela tiden blev jag mycket bättre än killar som Ron Woodward och gick med i ett annat band som jag tyckte var mycket bra. The Rockin’ Chevrolets. Det måste ha varit 1964 så jag var runt sexton år. I mina ögon var de riktiga proffs. De kunde spela alla The Shadows låtar perfekt och gjorde dessutom, eftersom några av killarna var äldre än mig, ganska mycket rock’n’roll. Jag hade aldrig varit något större fan av Chuck Berry, Gene Vincent eller Buddy Holly, men nu började jag gilla den musiken också. Sångaren, Neil Morris, var äldst i bandet. En kille som hette Dave Whaddley spelade bas, trummisen kallades Pat Pegg och bakom kompgitarren stod Alan Mere Meredith.

Det var så jag träffade Alans syster, Margareth, som jag faktiskt förlovade mig med och tänkte gifta mig med. Vårt förhållande varade mycket längre än vad The Rockin’ Chevrolets gjorde.

Jag minns inte hur jag kom med i bandet, men förmodligen såg jag en annons i skyltfönstret till en musikbutik. Sådant var livet, man hängde i musikbutikerna eller gick och lyssnade på ett band som spelade. Det var så man lärde känna folk.

Mina föräldrar var oroliga för mig när jag gjorde pubspelningar med det här bandet och jag var tvungen att vara hemma vid en bestämd tidpunkt.

Efter ett tag slappnade de dock av, om inte annat för att jag drog in en del

25

pengar på det. The Rockin’ Chevrolets gjorde saker och ting enklare för mig genom att se till att träffa min mamma först. De kom förbi och hon bjöd på baconmackor. Precis som med Black Sabbath många år senare började hon alltid med att fråga om de ville ha någonting att äta. Alltid. Det var en sådan mamma hon var.

The Rockin’ Chevrolets började få allt fler gig. Vi hade alla likadana röda lamékostymer som vi bar på alla spelningar. Jag hade egentligen inte råd med en kostym, men vi var tvungna att klä oss som det förväntades av oss.

På helgerna spelade vi på olika pubar. En av pubarna låg i en otrevlig del av Birmingham och varje djävla gång vi spelade där var det ett sjuhelvetes slagsmål. Vi kompade liksom deras slagsmål. Ibland spelade vi också på bröllop och andra sociala tillställningar där åhörarna var dubbelt så gamla som vi och ropade: ”Ni är för högljudda!”

Eftersom saker och ting började bli mer på allvar ville jag ha en bättre gitarr. Burns var ett av få företag som tillverkade vänsterhänta gitarrer så jag köpte en av deras. En Burns Trisonic. Den hade en kontroll med ett ”trisonic sound”, vad nu det var. Jag spelade bara på den tills jag till slut fick tag i en vänsterhänt Fender Stratocaster. Och jag hade en Selmer-förstärkare med ett eko i.

The Rockin’ Chevrolets splittrades eftersom de sparkade Alan Meredith.

Mitt nästa stora band skulle komma att bli The Birds & The Bees. Jag provspelade för dem och fick jobbet. De var proffs, arbetade mycket och hade till och med en Europaturné planerad. Jag beslöt mig för att satsa på allvar, säga upp mig från jobbet och bli professionell musiker på heltid. På den tiden jobbade jag som svetsare på en fabrik. Jag gick till jobbet som vanligt på fredagsmorgonen, min sista dag på jobbet, och under lunchrasten berättade jag för mamma att jag inte tänkte återvända till eftermiddagsskiftet.

Men hon sade åt mig att jag måste gå tillbaka och göra klart jobbet ordentligt.

Så jag återvände till arbetet.

Och sedan rasade hela min värld samman.

26

6 Varför ger ni mig inte bara fingret Så, som jag sade, så var det min sista dag på jobbet. Det fanns en kvinna där som bockade till metallbitar på en maskin och sedan var det mitt jobb att svetsa ihop dem. Eftersom hon inte dök upp den dagen, ställde de mig vid hennes maskin: annars hade jag inte haft någonting att göra. Jag hade aldrig använt den så jag hade ingen aning om hur jag skulle bära mig åt. Det var en stor giljotinpress med en fotpedal. Du drog metallplåten på plats, satte ner foten på pedalen och den där saken landade med en smäll och bockade till metallen.

Allt gick bra under förmiddagen. Efter att jag kommit tillbaka från min lunchrast tryckte jag ner pedalen och pressen landade rakt på min högerhand.

När jag instinktiv drog undan handen slet jag av mina fingertoppar. Sträck ut handen och för ihop pekfingret och lillfingret och dra en linje mellan topparna: det var bitarna som sticker ut från de två fingrarna i mitten som höggs av.

Benen stack ut från dem. Jag förmådde inte ta in vad som hade hänt. Det var blod överallt. Jag var så chockad att jag först inte ens kände att det gjorde ont.

De förde mig till sjukhuset och istället för att stoppa blödningen stoppade de min hand i en påse. Den fylldes snabbt med blod och jag undrade när jag skulle få någon hjälp, jag höll ju på att förblöda!

Lite senare dök någon upp på sjukhuset med de saknade fingertopparna i en tändsticksask. De var helt svarta, fullständigt förstörda och gick inte att sätta tillbaka. Till slut skar de loss hud från min arm och satte den över mina skadade fingertoppar. Naglarna hade lossnat helt. De satte tillbaka en

27

bit agn i en av dem så att nageln skulle växa ut igen, transplanterade på hud och det var det.

Sedan satt jag bara hemma och grubblade. Jag trodde att det var över nu, att det var slut. Jag kunde inte fatta min otur. Jag hade precis gått med i ett utmärkt band, gjort min sista arbetsdag och nu var jag invalidiserad för livet. Chefen för fabriken kom och hälsade på några gånger, en man med en tunn mustasch som höll på att bli skallig och hette Brian. Han märkte att jag verkligen var nere så en dag gav han mig en EP och sade: ”Sätt på den här!”

Jag invände: ”Nej, det tänker jag absolut inte göra!”

Det var helt fel tillfälle att försöka muntra upp mig genom att tvinga mig att lyssna på musik.

Han svarade: ”Tja, jag tycker faktiskt du ska göra det. För det finns en historia bakom den. Den här killen spelar gitarr och han gör det med bara två fingrar.”

Det var den stora belgiskfödda romska jazzgitarristen Django Reinhardt och fy fan vad han var bra. Jag tänkte att om han fixade det så skulle jag klara det också. Det var verkligen fantastiskt att Brian var så omtänksam att han köpte skivan till mig. Utan honom vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Så fort jag hörde musiken bestämde jag mig för att göra något istället för att bara sitta där grubbla.

Mina fingrar var fortfarande i bandage så jag försökte spela med bara pekfingret och lillfingret. Det var mycket frustrerande eftersom det är svårt att gå tillbaka när man väl har lärt sig att spela ordentligt. Det enklaste hade förmodligen varit att vända gitarren uppochner och lära mig att spela med höger hand istället för vänster. I efterhand önskar jag att jag hade gjort det, men jag tänkte att jag redan hade spelat några år och var för otålig för att lägga ytterligare några på att lära mig att spela på ett nytt sätt. Det kändes som en evighet så jag bestämde mig för att fortsätta spela vänsterhänt. Jag fortsatte att kämpa på med två bandagerade fingrar även om läkarna sade: ”Det bästa du kan göra är faktiskt att ge upp. Skaffa dig ett nytt jobb, gör något annat.”

Men jag tänkte, i helvete heller, det måste finnas något jag kan göra.

Efter att ha funderat ett tag undrade jag om jag skulle kunna göra ett lock och trä över mina fingrar. Jag skaffade en YES-diskmedelsflaska, smälte ner den, formade den till en boll och väntade på att den skulle svalna. Sedan gjorde jag ett hål i den med en lödkolv tills den mer eller mindre passade på mina fingrar. Jag formade till den ytterligare lite med en kniv, hämtade sandpapper och satt i timmar och polerade ner den för att få till en slags fingerborg. Jag trädde på den på ett av mina fingrar och försökte spela gitarr med den, men det kändes inte riktigt rätt. Eftersom den var av plast halkade den hela tiden av strängen och jag kunde knappt röra den, eftersom det gjorde för ont. Så jag försökte komma på något annat jag kunde sätta över.

28

Jag prövade med en bit tyg, men det slets förstås sönder. Jag använde olika skinnbitar, men det fungerade heller inte särskilt bra. Sedan hittade jag min gamla skinnjacka och klippte till en bit. Skinnet var gammalt och därmed lite tåligare. Jag formklippte det så att det skulle passa över fingerborgen, limmade på det, lät det torka och nu kunde jag ta mig fan röra vid strängarna också! Jag sandpapprade ner lädret lite, men sedan var jag tvungen att gnida det mot en hård yta för att få det blankt så att det inte skulle fastna för mycket. Jag var tvungen att få till det perfekt så att det kunde röra sig obehindrat upp och ner för strängarna.

Också med fingerborgarna på gjorde det ont. Tittar du på pekfingret ser du en liten upphöjning nära slutet. Precis under den är det ben. Jag fick lov att vara mycket försiktig. Ibland när jag slog an en sträng för hårt ramlade fingerborgarna av och hunden på fingrarna slets upp. Den första fingerborgen jag tillverkade trillade av hela tiden. Och det betydde problem, en av roddarna kröp runt på scenen och vrålade: ”Var fan är den?”

Så när jag går upp på scen lindar jag alltid kirurgtejp runt fingrarna, klickar på lite superlim och trär sedan på fingerborgarna. Och vid slutet av dagen måste jag trä av dem igen.

Jag har bara tappat bort fingerborgarna ett par gånger och har nästan på dem för jämnan när jag är på turné. Jag har dem alltid med mig och min gitarrtekniker har några i reserv också. Att ta sig igenom tullen är ett äventyr i sig. Jag har fingerborgarna i en låda och de söker igenom min väska och frågar: ”Jaha, vad har vi här då? Droger?”

Och chockeras sedan över att det är fingrar. Jag har tvingats förklara för tullare otaliga gånger och de häpnar alltid och lägger ifrån sig mina konstgjorda fingrar med avsmak.

Nuförtiden gör sjukhuset fingerborgen till mitt ringfinger. Faktum är att de gör en armprotes, en komplett arm, och allt jag använder är två av fingertopparna som jag skär av. Jag frågade: ”Varför ger ni mig inte bara fingret?” ”Nej, det lättare för oss att ge dig hela armen.”

Så ni kan bara föreställa er vad sophämtaren tänker när han hittar en hel arm i soptunnan. Och fingerborgarna som jag skär av ser ut som riktiga fingrar, det behövs inte längre något skinn på den på ringfingret, jag kan spela med materialet den är gjord av. Ibland är de för mjuka så då lämnar jag dem ute i trädgården för att torka eller duttar på lite superlim för att få dem att kännas rätt. Annars greppar de strängarna för mycket. Det är en evighetslång process.

De hemgjorda fingerborgarna brukade nötas ner, men numera håller fodralet. Det är bara skinnet som slits. Varje fingerborg håller ungefär en månad, kanske en halv turné, och när de börjar bli slitna måste jag börja om från början igen. Jag använder fortfarande samma jacka som jag började

29

med för drygt fyrtio år sedan. Det är inte mycket kvar av den nu, men den räcker nog några år till.

Det är primitivt, men det fungerar. Antingen ger man upp eller så tar man strid och gör det bästa man kan av det. Det kräver mycket arbete. Att göra dem är en sak, men att lära sig att spela med dem är något helt annat.

Eftersom man inte känner något. Man är medveten om den där klumpen på fingrarna och man måste verkligen öva med den för att få det att fungera.

En del av mitt ”sound” kommer från att jag har lärt mig spela främst med mina två fungerande fingrar, pekfingret och lillfingret. Jag slår an ackorden med dem och lägger sedan på vibrato. Jag använder de avhuggna fingrarna mest för att spela solon. Och när jag böjer strängarna, böjer jag dem med pekfingret och har lärt mig att böja dem med lillfingret. Jag kan bara böja dem i mindre utsträckning med de andra fingrarna. Före olyckan använde jag inte lillfingret alls, så jag har tvingats att lära mig det. Jag är begränsad eftersom det också med fingerborgar finns en del ackord som jag aldrig kommer att kunna spela. Där jag brukade spela ett fullt ackord innan olyckan, klarar jag ofta inte av det längre och får kompensera med att göra ljudet fylligare istället. Till exempel så slår jag an E-ackordet och E-tonen och lägger på vibrato för att göra ljudet större så att det kompenserar för ljudet jag skulle kunna spela om jag fortfarande hade kunnat använda alla fingrar fullt ut. På så vis har jag utvecklat en spelstil som passar mina fysiska begränsningar. Det är ett otraditionellt sätt att spela men det fungerar för mig.

30