Issuu on Google+

Lever du? Annelie Drewsen & Christina WahldĂŠn

VILJA


Vilja förlag info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se Titel: Lever du? Författare: Annelie Drewsen och Christina Wahldén Omslagsfoto: Malin Hoelstad Omslag: Eva Andreasson Sättning Alltext © 2017 Annelie Drewsen, Christina Wahldén och Vilja förlag Första upplagan 2017 Ä ST

LA

RGE

.

.

I VÅ

L ÄT

TL

N

Sidantal: 82 Lättlästnivå: Large Lix: 16 ISBN 978-91-7723-167-7

På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.


Annelie Drewsen & Christina WahldĂŠn

Lever du?

Vilja fĂśrlag


Den här boken handlar om: Navid, son Född: i Afghanistan Bor: på ett boende för ensamkommande ungdomar i Sverige Donya, mamma Född: i Afghanistan Bor: i ett flyktingläger i Iran med sina tre yngsta barn Mamman och sonen på omslaget heter Zahra Ghulam Ali och Hayatullah Mohammad Jan. De kommer från Afghanistan och bor tillsammans i Stockholm. Det är inte samma personer som de i boken.


Navid Sverige, oktober 2015 – Ja må du leva, ja må du leva … I morse sjöng de för mig. Personalen och de andra ungdomarna på boendet kom in i mitt rum och sjöng. Jag försökte se glad ut. Vi som bor här är ensamma. Vi kom hit utan familj. Nu väntar vi. Vi väntar på ett besked. Jag väntar också. 5


Får jag uppehållstillstånd så jag kan stanna i Sverige? Om svaret är nej skickar de tillbaka mig till … Nej, jag vill inte tänka på det. Jag vill glömma. Idag fyller jag 17 år. Egentligen vet jag inte vilken dag jag föddes. I de papper som jag har fått här i Sverige står dagens datum. Jag har fått ett födelsedatum, men inte ett personnummer. Sverige har gett mig en födelse­ dag, men inte ett liv. För man kan inte leva sitt liv om man inte vet var man ska bo. Man kan inte leva utan framtid. Det var länge sedan jag hade en framtid. 6


Sista gången jag hade en framtid var när min pappa och jag reste ifrån Afghanistan. Jag var elva år då, tror jag. Vi lämnade mamma och mina syskon och åkte till Iran. Där fanns framtiden, i alla fall trodde jag det. Pappa tog min hand när vi skulle resa. – Kom, min son, jag behöver din hjälp. Vi måste skaffa pengar. Hans starka hand ledde mig framåt. Jag vet inte varför han behövde pengar. Jag frågade inte, det var självklart att hjälpa honom. Det var länge sedan. Nu är jag i Sverige och det är min födelsedag. 7


Jag har människor omkring mig. De andra ungdomarna och personalen på boendet. Min gode man, klass­ kompisarna och min lärare. Ändå känner jag mig ensam. Senare under dagen sjöng klassen för mig i skolan också. Jag försökte vara glad, men det gick inte. Jag blundade istället. – Ja visst ska du leva, ja visst ska du leva … Tänk om jag inte vill leva, ville jag skrika åt dem. Tänk om jag vill vara död, som min pappa. Men jag var tyst och blundade. Och de sjöng. – Ja visst ska du leva uti hundrade år! 8


Donya Iran, november 2015 Navid, min son, lever du? Var bland alla människor i världen finns du? Jag har letat, men inte hittat dig. Jag tänker på dig hela tiden, och talar med dig i mina tankar. Kanske håller jag på att bli galen. Jag vet inte. Ibland ser jag någon som jag tror är du, och då skyndar jag mig fram. 9


När jag är nära ser jag: det är inte du, bara någon som är lik dig. Jag ber för dig, Navid. Jag ber för att du ska överleva. Jag hoppas att Gud vet var du är. Jag måste tro på det, även om det är svårt. Jag är så ensam. Du och din pappa reste till Iran. Ni var borta länge och vi hörde inget. Jag bodde kvar i Afghanistan i din farbrors hus med dina tre yngre syskon. Efter en tid fick jag veta att din pappa var död. Jag hörde inget från dig. Ingen visste något. Du var försvunnen. 10


Jag tänkte att du skulle komma tillbaka hem, men du kom aldrig. Tiden gick. Du, min förstfödde. Du som vilat under mitt hjärta. Du som är mitt hopp och min framtid. Om vi bara hittar varandra kommer allt att bli bra igen. När du föddes var jag en gift kvinna med en son. Jag var värd respekt. Nu har jag inget. Jag är en änka med för många barn att ta hand om. Din farbror sa åt mig att flytta när jag vägrade att bli hans andra fru sedan din pappa dött. Han ville gifta sig med mig fast jag har ett stort födelsemärke i ansiktet. 11


Han sa att vi inte fick bo kvar i hans hus om jag inte gifte mig med honom. Han tyckte att vi gav honom dåligt rykte. Din farbror har aldrig tyckt om mig. Jag reste därifrån för att leta efter dig, och tog dina tre syskon med mig. Vi smög iväg mitt i natten. Så gör inte en respekterad kvinna, men jag hade inget val. Några smugglare tog mig och dina syskon över gränsen till Iran. De släppte av oss och pekade mot staden. Jag hade betalat dem allt jag hade, men ändå ville de ha mer pengar. Vi var rädda hela tiden. Dina systrar grät och din bror försökte vara modig. 12


Det fanns ingen väg tillbaka. Jag hade skämt ut din farbror, så vi kunde inte gå tillbaka. Jag höll dina systrar i varsin hand. Din bror fick gå själv. – Vart ska vi? sa de. – Vi ska leta reda på er storebror, sa jag. En mamma överger inte sitt barn. En mamma hittar sitt barn, även om hon måste leta i resten av sitt liv.

13


9789177231677