Issuu on Google+

Rättvisans mÜrker


Donna Leon

Rättvisans mörker

Översättning Ing-Britt Björklund

Forum


Tidigare utgivning Ond bråd död i Venedig (1998) Död i främmande land (1999) Klädd för döden (2000) Högvatten (2001) Natt i Venedig (2002) Mord i natten (2003) En ädel död (2004) Dödlig dos (2005) Mäktiga vänner (2006) Djupt vatten (2007) Dödligt arv (2008)

Bokförlaget Forum Box 3159 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Donna Leon och Diogenes Verlag AG, Zürich 2003 Engelska originalets titel Uniform Justice Omslag Anders Timrén Satt hos Ljungbergs sätteri, Köping Tryckt 2009 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13482-6


Till Hedi och Agustí Janés


In uomini, in soldati Sperare fedeltà? Det trodde ni? … att soldater, att karlar håller ord? Così fan tutte Mozart








Törsten väckte honom. Det var inte den där sunda törsten som man känner efter tre set i tennis eller efter att ha åkt skidor en hel dag  och inte heller var det den normala sortens törst som smyger sig på en långsamt. Nej, det var den obevekliga törsten, den som kommer när kroppen förtvivlat försöker återvinna vätskan som alkoholen har berövat den. Han låg i sängen och var plötsligt klarvaken, det låg en svetthinna över hela kroppen och underkläderna var fuktiga och klibbade fast. Först trodde han att han skulle kunna överlista törsten, bara strunta i den, helt enkelt, och sjunka tillbaka ner i den djupa medvetslösheten där det trängande behovet av att dricka hade kommit och stört honom. Han vände sig på sidan så att han låg med den öppna munnen tryckt mot kudden och drog upp täcket över axeln. Men även om hans kropp helst av allt ville vila så var det svårt att få den att bortse från att törsten pockade på och att magen var i olag. Ändå låg han kvar, helt orörlig och handlingsförlamad, och försökte somna om. Han lyckades sova i några minuter till, men sedan vaknade han igen av att han hörde kyrkklockor som ringde någonstans i staden. Tanken på vätska trängde långsamt in i hans medvetande: ett immigt glas med bubblande mineralvatten, dricksfontänen i korridoren i hans lågstadieskola, en pappersmugg med Coca-Cola. Av allt det goda och åtråvärda som livet hade

1

9 15


att erbjuda var vätska det som han just nu längtade allra mest efter. Än en gång försökte han tvinga sig att somna om, men han insåg att han hade förlorat kampen och inte hade något annat val än att stiga upp. Han började fundera på vilken sida han skulle välja och undrade om det var kallt på golvet ute i korridoren. Sedan sköt han alla tankar åt sidan lika häftigt som han slängde av sig täcket och reste sig upp. Det dunkade i huvudet och magen talade uttryckligen om att den inte alls tyckte om sitt nya läge i förhållande till golvet, men törsten tog ingen som helst hänsyn till någon av dem. Dagsljuset silade in genom fönstren när han öppnade dörren och gick ut i korridoren. Precis som han hade befarat kändes linoleumgolvet kallt och ogästvänligt mot hans bara fötter, men tanken på att han snart skulle få dricka fick honom att bortse från det obehaget. Han gick in i badrummet och eftersom han var så fruktansvärt törstig rusade han fram till det första i en lång rad med tvättställ vid ena väggen. När han hade satt på kallvattnet lät han det rinna en stund. Till och med i det här omtöcknade tillståndet kom han ihåg hur illa det första ljumma, rostbruna vattnet som kom ur de där ledningarna smakade. Han lät vattnet rinna över handryggen och när det hade blivit tillräckligt kallt kupade han båda händerna och böjde ner huvudet. Han sörplade i sig det iskalla vattnet ungefär lika högljutt som en hund och kände hur det svalkande och lugnande spred sig ut i kroppen. Han hade lärt sig att det var bäst att vänta lite efter de första klunkarna och se hur den oroliga magen reagerade när den plötsligt fick ta emot en alkoholfri vätska. Till att börja med tyckte den inte alls om det, men ungdom och hälsa tog överhanden så den höll sig i schack och bad till och med om mer. Han böjde sig ner igen och drack åtta eller nio stora klunkar till medan hans stackars misshandlade kropp slappnade av allt mer. Magen reagerade på allt vattnet och det i sin tur gjorde 10


honom så yr att han var tvungen att hålla sig i tvättstället med båda händerna tills rummet slutade snurra. Han kupade händerna under strålen igen och drack lite till. Sedan sade erfarenheten och sunda förnuftet åt honom att det skulle vara riskabelt att dricka mer så han rätade på sig med slutna ögon och drog de våta handflatorna över ansiktet och ner över T-tröjan. Han lyfte upp tröjan i nederkanten och torkade sig om munnen. Därefter kände han sig betydligt piggare och redo att åter ge sig i kast med tillvaron och vände sig om för att gå tillbaka till rummet. Det var då han fick se fladdermusen en bit bort, eller snarare det som han i sitt förvirrade tillstånd först uppfattade som en fladdermus. Men det kunde det förstås inte vara för den var säkert två meter lång och lika bred som en människa. Fast vad det än var som hängde där så hade det i alla fall samma form som en fladdermus. Det såg ut att sväva därborta vid väggen, huvudet dinglade ovanför två svarta vingar som hängde alldeles slaka utmed sidorna och längst ner stack två kloliknande fötter fram. Han gnuggade sig hårt i ansiktet som om han försökte få bort det han just hade sett, men när han öppnade ögonen igen hängde den mörka gestalten fortfarande där. Eftersom han inte vågade släppa fladdermusen med blicken började han långsamt gå baklänges bort mot dörren där strömbrytaren satt så att han kunde tända de skarpa, avlånga lysrören i taket. Halvt bedövad av skräck samtidigt som han tänkte att han måste ha sett fel trevade han över kaklet bakom sig och upplevde just då att kontakten med väggen var hans enda kontakt med verkligheten. Likt en blind följde han sin seende hand utmed väggen tills den hittade strömbrytaren och ett efter ett tändes lysrören som satt i dubbla rader, tills det blev ljust som på dagen därinne i badrummet. Under tiden blundade han så hårt han kunde eftersom han var livrädd för att den där fladdermusliknande gestalten skulle 11


göra någon otäck rörelse när den blev störd i sitt trygga halvdunkel. När det hade slutat knäppa i lysrören öppnade han ögonen och tvingade sig att titta på det som hängde i taket. Det skarpa ljuset avslöjade att det var något helt annat än vad han först hade trott, men likheten med en fladdermus fanns kvar och de stora vingarna såg lika hotfulla ut. Dessa visade sig vara en mörk slängkappa som föll ner i stora veck – det mest iögonfallande plagget i deras vinteruniform. I skenet från lysrören syntes det nu också att fladdermusens huvud tillhörde Ernesto Moro som var venetianare och, precis som pojken som nu stod böjd över närmaste tvättställ och kräktes våldsamt, gick på kadettskolan San Martino.

12








Det dröjde ett bra tag innan polisen reagerade på att kadetten Ernesto Moro hade dött, men det var inte hans klasskamrat Pietro Pellegri nis fel. När illamåendet hade gått över gick han tillbaka till sitt rum där han tog mobiltelefonen – som han använde så mycket att man kunde tro att han var sammanvuxen med den – och ringde till sin pappa, som var på tjänsteresa i Milano, och berättade vad som hade hänt, eller snarare vad han precis hade sett. Pappan, som var advokat, lovade först att själv anmäla det, men när han hade sansat sig lite sade han åt sin son att göra det och talade om för honom att det måste ske omedelbart. Pellegrinis pappa trodde inte för ett ögonblick att hans son hade något med det här dödsfallet att göra, men eftersom han var brottmålsadvokat var han väl medveten om hur polisen tänkte. Han visste hur snar man var att ta fasta på den enklaste lösningen och att den som dröjde med att polisanmäla ett brott ofelbart blev misstänkt för att ha begått det. Därför sade han åt sin son – ja, han rent av beordrade honom – att genast kontakta myndigheterna. Sonen som hade skolats i lydnadens konst, både av sin pappa och under sina två år på San Martino, utgick från att myndigheterna var detsamma som skolledningen så han gick ner och berättade för sitt befäl att det hängde en död kadett i badrummet på tredje våningen.

2

13 15


Polisen som tog emot samtalet från skolan bad om namnet på den som ringde, skrev upp det, frågade hur vederbörande hade fått reda på det som hade hänt och skrev sedan upp det också. När han hade lagt på luren frågade han sin kollega, som också satt och tog emot samtal, om de kanske skulle rapportera ärendet till i carabinieri eftersom kadettskolan eventuellt lydde under dem snarare än under polisen. De diskuterade det här en stund och den andre polisen ringde till den uniformerade personalens avdelning för att höra om det fanns någon där som kunde tala om för dem vilken ordning som gällde. Han fick veta att kadettskolan var en privatskola som officiellt inte hade någon anknytning till försvaret – polisen i andra änden viss­ te det därför att hans tandläkares son gick där – och att det med andra ord var de själva som skulle ta hand om ärendet. De båda vakthavande poliserna diskuterade det hela ytterligare en stund men kom fram till att det nog måste vara som deras kollega hade sagt. Polisen som hade tagit emot samtalet såg att klockan var över åtta och ringde därför till sin chef, kriminalkommissarie Brunetti, som säkert var på plats redan, trodde han. Brunetti bekräftade att det här var deras ärende och frågade: ”När fick ni samtalet?” ”Sju och tjugosex”, svarade Alvise kort och kärnfullt. En blick på klockan talade om för Brunetti att det hade gått över en halvtimme sedan dess, men med tanke på att Alvise inte var den starkast lysande stjärnan på de dagliga arbetsrutinernas himmel valde han att inte kommentera det utan sade bara: ”Säg till om en båt så kommer jag ner.” När Alvise hade lagt på tittade Brunetti på veckans tjänstgöringsschema, och när han såg att polisinspektör Lorenzo Vianello inte stod uppskriven vare sig den dagen eller dagen därpå så ringde han hem till honom och berättade kortfattat vad som hade hänt. Innan Brunetti hann be om det sade Vianello: ”Vi ses där.” 14


Alvise hade lyckats framföra att Brunetti behövde en båt, vilket nog var delvis tack vare att polisen som körde den satt vid skrivbordet mitt emot, så när Brunetti kom ut några minuter senare stod båda två på däck och motorn gick på tomgång. Innan Brunetti klev ombord stannade han och sade till Alvise: ”Gå upp och hämta Pucetti.” ”Vill ni inte att jag följer med?” frågade Alvise och lät lika besviken som en brud som ensam står och väntar på kyrktrappan. ”Det är inte det”, sade Brunetti som tänkte på att noga väga sina ord, ”men om den här personen ringer tillbaka så vill jag helst att det är ni som svarar, så att ärendet följs upp på rätt sätt. På det viset får vi fram mer information.” Resonemanget var helt uppåt väggarna, men Alvise verkade godta det och det var inte första gången som Brunetti tänkte att det kanske var just bristen på logik som gjorde att han accepterade det så lätt. Alvise gick fogligt in igen. Några minuter senare kom Pucetti ut och hoppade ombord. Föraren lade ut från kajen och styrde bort mot Bacino di San Marco. Regnet hade under natten tvättat bort föroreningarna ur luften och staden bjöds på en kristallklar morgon, det kändes i luften att det var på väg att bli vinter. Brunetti hade inte haft anledning att besöka kadettskolan på över tio år, inte sedan sonen till en släkting på hans pappas sida tog sin examen där. Den här personen hade börjat sin bana inom armén som fänrik, en tjänstegrad som brukade föräras dem som hade gått på kadettskolan, och därefter hade han, till sin fars stora stolthet och den övriga släktens lika stora bestörtning, efter hand stigit i graderna. Det fanns ingen militär tradition i vare sig släkten Brunetti eller på hans mammas sida, vilket för den skull inte betydde att man aldrig hade haft med det militära att göra. De hade i själva verket bittra erfarenheter av försvarsmakten eftersom det var Brunettis föräldrars generation som inte bara hade stridit i andra världskriget utan 15


dessutom fått uthärda att stora delar av det utkämpades i deras eget land. Det var därför som Brunetti ända sedan han var barn hade hört sina föräldrar och deras vänner prata lika föraktfullt avfärdande om det militära med all dess pompa och ståt som de pratade om regeringen och kyrkan. Och Brunettis egna låga tankar om militären hade bara sjunkit ännu mer under åren som han hade varit gift med Paola Falier, en kvinna med vänstersympatier, om än något inkonsekventa sådana. Paola ansåg att det som den italienska armén kunde berömma sig mest av var fegheten och reträtterna och att det största misslyckandet var att landets ledare, såväl de militära som de politiska, under båda världskrigen hade agerat tvärtemot sin vana genom att på ett oförsonligt sätt både förfäkta sina egna hopfantiserade idéer om ära och försöka uppfylla andra nationers politiska mål varigenom de gjorde sig skyldiga till att hundratusentals unga män dog en fullkomligt meningslös död. Brunetti hade under sin egen ointressanta värnplikt, och under alla år som hade gått sedan dess, inte upplevt något som hade kunnat övertyga honom om att Paola hade fel. Det var inte mycket som skilde militären från maffian i vare sig Italien eller något annat land. Båda organisationerna var mansdominerade och kvinnofientliga, hederskänsla eller ens vanlig hederlighet existerade inte utanför de egna leden, målet var att tillskansa sig makt, de hade en föraktfull syn på det civila samhället och de brukade våld och agerade fegt på samma gång. Nej, det fanns verkligen inte mycket som skilde dem åt, förutom att medlemmarna i den ena organisationen var klädda i uniformer som var lätta att känna igen medan medlemmarna i den andra var svaga för diskreta Armani- och Brionikostymer. Brunetti kände till historien om hur skolan hade kommit till. Den grundades 1852 av Alessandro Loredan, en av Garibaldis tidigaste anhängare i Veneto och efter Italiens enande en av hans generaler, och den inhystes i en stor byggnad på Giudecca. 16


Loredan dog barnlös och hade inga andra manliga arvingar så han testamenterade byggnaden, liksom familjens palazzo och förmögenhet, till en stiftelse som gavs i uppdrag att driva kadettskolan som han hade namngivit efter sin fars skyddshelgon. Även om Venedigs mest inflytelserika personer inte alldeles helhjärtat stödde enhetsrörelsen så var de odelat positiva till en institution som så effektivt såg till att familjen Loredans förmögenhet stannade kvar i staden. Bara några timmar efter Alessandro Loredans död blev det känt exakt vilket belopp den här förmögenheten uppgick till och några dagar senare hade en pensionerad officer – som för övrigt råkade vara svåger till en av styrelseledamöterna i stiftelsen – utsetts till rektor för skolan. Och så hade det fortsatt fram till denna dag. Det här var en skola som drevs med stränga militära metoder och där sönerna till officerare och förmögna herrar kunde skaffa sig en utbildning och ett uppträdande som gjorde dem skickade för den militära yrkesbanan. Brunetti avbröts i sina funderingar när båten svängde in i en kanal strax efter det att de hade kört förbi Sant’Eufemiakyrkan, och sedan stannade de vid en kaj. Pucetti tog tampen, hoppade i land och förtöjde båten vid en pollare. Han sträckte ut ena handen mot Brunetti och hjälpte honom i land. ”Det är hitåt, eller hur?” sade Brunetti och pekade inåt ön i riktning mot lagunen som de nätt och jämt kunde skymta längre bort. ”Jag vet faktiskt inte var skolan ligger”, sade Pucetti. ”Jag måste erkänna att jag bara åker hit på festa del Redentore. Jag tror knappt att jag har sett den ens.” Brunetti blev aldrig särskilt förvånad när han hörde en venetianare bekänna hur lite han eller hon visste om sin stad, men i det här fallet blev han det eftersom Pucetti var en person som verkade ha reda på det mesta. Det var som om Pucetti kände att hans chef blev besviken 17


för han tillade: ”Giudecca har alltid känts som ett främmande land för mig. Det måste bero på min mamma, för hon pratar alltid om den här ön som om den låg någon annanstans än i Venedig. Om hon skulle få ett hus på Giudecca så skulle hon antagligen tacka nej till det.” Brunetti bedömde det som klokast att inte berätta att hans egen mamma ofta hade gett uttryck för precis samma uppfattning och att han själv instämde helt och hållet, så han sade bara: ”Den ligger vid den här kanalen fast i andra änden”, och började gå åt det hållet. Till och med på så här långt håll såg han att de stora portarna till kadettskolans innergård stod öppna så vem som helst kunde gå in och ut. Han vände sig om mot Pucetti. ”Ta reda på när portarna och ytterdörrarna låstes upp i morse, och om det finns någon uppgift om vilka som har kommit och gått sedan dess.” Innan Pucetti hann svara tillade Brunetti: ”I går kväll också, förresten. Vi vet ju inte hur länge han har varit död, så det är lika bra. Och vem som har nycklar och hur dags de låser på kvällarna.” Egentligen hade han inte behövt tala om för Pucetti vilka frågor han skulle ställa, vilket kändes skönt med tanke på att de flesta inom kåren annars var på Alvises nivå. Vianello stod redan utanför huvudingången. Han hälsade på sin chef genom att nästan omärkligt lyfta på hakan och sedan nickade han åt Pucetti. Brunetti beslöt sig för att dra nytta av de eventuella fördelar som fanns med att de dök upp oanmälda och i civil klädsel så han sade åt den uniformerade Pucetti att gå bort till polisbåten, vänta där i tio minuter och sedan komma tillbaka. När de kom in märktes det tydligt att ryktet om dödsfallet redan hade spridit sig, även om Brunetti inte hade kunnat förklara hur han visste det. Det kanske var för att det överallt stod pojkar och unga män i små grupper och pratade dämpat, eller för att en av dem hade på sig vita strumpor till uniformsskorna, vilket var ett säkert tecken på att han hade haft så bråttom med 18


att få på sig kläderna att han inte tänkte på vad han gjorde. Sedan upptäckte han att ingen av dem bar på några böcker. Det här var ju trots allt en skola och elever hade alltid böcker med sig, såvida inte något som var viktigare än studierna hade kommit emellan. En av pojkarna som hade stått vid ingången kom plötsligt fram till Brunetti och Vianello. ”Vad kan jag stå till tjänst med?” frågade han, men på tonfallet lät det som om han undrade vad tusan de gjorde där. Han hade skarpt markerade drag, var mörk och stilig och nästan lika lång som Vianello, trots att han fortfarande måste ha varit i tonåren. Hans kamrater följde honom med blicken. Brunetti blev provocerad av tonen och sade: ”Jag skulle vilja tala med den som är ansvarig här.” ”Och vem är ni?” sade pojken i barsk ton. Brunetti svarade inte utan såg honom bara rakt i ögonen en lång stund. Den unge mannen flackade inte med blicken och han ryggade inte heller tillbaka när Brunetti tog ett litet steg mot honom. Han var klädd i den reglementsenliga uniformen – mörkblåa byxor, kavaj, vit skjorta och slips – och hade två guldstreck längst ner på ena ärmen. När Brunetti inte sade något flyttade pojken över kroppsvikten till det andra benet och satte händerna på höfterna. Han fortsatte att stirra på Brunetti men vägrade att upprepa frågan. ”Vad kallas den högste ansvarige?” frågade Brunetti som om han inte hade hört vad kadetten hade sagt. ”Vad har han för titel, alltså?” tillade han. ”Comandante”, slapp det ur den unge mannen. ”Så tjusigt”, sade Brunetti. Han visste inte om han irriterade sig på att pojken bröt mot en sorts allmän uppfattning som han hade om att ungdomar borde visa respekt för äldre eller om det bara var stöddigheten som kändes provocerande. Han vände sig till Vianello och sade: ”Vill ni ta den här pojkens namn?” Sedan började han gå bort mot trappan som ledde in i byggnaden. 19


Han gick uppför de fem trappstegen och sköt upp dörren. Golvet i entréhallen var lagt i ett mönster som bestod av jättediamanter i olika träslag och stövelklädda fötter hade trampat upp en stig bort till en dörr i den bortre änden av hallen. Förvånansvärt nog var det alldeles tomt härinne och Brunetti gick bort och öppnade dörren. Den visade sig leda till en korridor som gick tvärsigenom byggnaden där väggarna var täckta av vad han förmodade var regementsflaggor. På vissa fanns Sankt Markus-lejonet och på vissa fanns det andra djur som såg precis lika aggressiva ut med blottade tänder, utfällda klor och rest ragg. Ovanför den första dörren i korridoren stod det bara en siffra, och det var likadant med den andra och den tredje. När han gick förbi den sista dörren kom en pojke – han var säkert inte mer än femton år – ut i korridoren. Han blev förvånad när han fick se Brunetti, som nickade vänligt åt honom och frågade: ”Var har il comandante sitt tjänsterum?” Brunettis tonfall eller uppträdande framkallade en närmast pavlovsk reaktion hos pojken, som ställde sig i givakt och gjorde honnör. ”En trappa upp. Tredje dörren till vänster.” Brunetti lyckades motstå frestelsen att svara ”Lediga”. Han tackade bara och gick bort mot trappan. Han följde pojkens anvisningar och kom fram till en dörr där det på en skylt bredvid stod: comandante Giulio B embo. Han knackade på, och när det inte kom något svar knackade han en gång till. Han tänkte att han kunde passa på att ta en titt på rummet när il comandante inte var där, så han öppnade dörren och steg in. Det var svårt att avgöra vem som blev mest häpen, Brunetti eller mannen som stod framför ett av fönstren med en bunt papper i handen. ”Jag ber så mycket om ursäkt”, sade Brunetti. ”Det var en elev som sa att jag kunde gå upp och vänta på er härinne. Jag hade ingen aning om att ni var här.” Han vände sig först mot dörren, sedan mot mannen och därefter mot dörren igen, som 20


9789137134826