Issuu on Google+


Idag med barnfattigdom, barnmisshandel och barn som blir mer och mer ensamma, behöver vi fråga oss själva som vuxna, vad kan vi göra för att finnas till för barnen? Barnen är ju det viktigaste vi har! BRIS (Barnens Rätt I Samhället) gör betydande insatser för alla barn, och därför vill vi på Sagolikt Bokförlag skänka BRIS 5 kr av varje såld bok av ”De glömda barnen”.

Boken är tryckt hos Exaktaprinting AB, Malmö 2012 och bunden hos Kristianstads Boktryckeri AB 2012 på miljövänligt FSC-certifierat papper. ISBN: 978-91-86861-04-9 ©Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist 2012 Sagolikt Bokförlag 2012 Formgivning: Katarina Dahlquist www.sagoliktbokforlag.se sagolikt@sagoliktbokforlag.se


Sträck ut din hand när du inte orkar hålla samman. Tillsammans blir vi starkare när vi har varandra. - Anette Skåhlberg, 2012


Långt bortom järnvägsspårens slutstation och bortom vägar ingen längre går hörs andetagen tätare än någon annanstans.   För tar man sig igenom havet av snö finner man ett hål i marken. Det är inte större än en halvmeter i diameter, men det är desto djupare. Där inunder marken har alla bortglömda barn tagit sin tillflykt och de kan inte hitta ut. Hålet ovanför dem är så litet och syns knappt varifrån de är. De hoppas ännu att någon saknar dem. Åh vad de hoppas!   Men tiden är knapp. Under de senaste tio åren har platsen under marken blivit större för varje dag, och hålet att ta sig ut ur allt mindre.   Man skulle kunna tro att barnen kunde leka med varandra, finnas till för varandra och skapa en egen familj, men bortglömdhet är något som äter upp en inifrån, kraften går förlorad och ingen av barnen varken orkar eller vill ha roligt. Inte så länge de inte vet om någon letar efter dem.   Jag vill inte vara ensam, ropar de i mörkret, och de saknar någon som håller dem i sin famn, som berättar sagor om kvällen, som tröstar och som älskar dem djupt och innerligt.


Många dagars färd därifrån levde en flicka i en stad ungefär som den här vi är i nu. Hon kallades för Misan för att hon själv ville, fast egentligen hette hon Mari. Hon var en rätt glad tjej, hade en mamma och en pappa och ett storasyskon som hade flyttat hemifrån för ett år sedan. Kaj. Så hette han, brorsan hennes. Kaj. Han var nitton år och bodde själv i en lägenhet med egen teve och telefon i en annan stad.    Misans pappa jobbade i Norge som sjuksköterska och kom hem på helgerna. Om han inte hade jour förstås. Och Misans mamma sålde telefoner. Det var inte det att Misan ville vara otacksam. Hon gillade jättemycket nya dataspelet hon fått och hon var visst glad över att ha en egen teve på sitt rum. Hon var den enda i klassen med en 40-tummare.   Men åh vad hon längtade efter att mamma kunde ha tid att läsa en saga istället. En enda kväll. Som förr. När hon var liten. Att få sluta ögonen och somna medan mamma läste någon historia ur en bok.


På sistone hade mamma så bråttom på morgnarna att hon bara hann väcka Misan innan hon rusade iväg till sitt arbete. Då var det viktigt att Misan tog sig upp ur sängen och gjorde frukost. På morgonen var det alltid så ensamt att vara hemma själv. Mycket ensammare än annars. Misan mindes hur det var innan pappa började jobba i Norge. Då var det som om tiden stod still ibland. Hela familjen, till och med Kaj, åt frukost tillsammans.   Misan fyllde elva år förra månaden. Då fick hon en egen nyckel och allt blev annorlunda. Hon gick hem själv från skolan och ibland hann hon lägga sig innan mamma kom hem. Det var klart, hon pratade ju alltid i telefonen med mamma ett par gånger på kvällen, men det var ändå trist att lägga sig ensam och se film. Allt oftare valde hon filmerna från när hon var liten, när mamma och pappa och hon och Kaj var tillsammans och gjorde saker. En morgon när Misan vaknade kändes allt annorlunda. Det var samma mamma som pussade god morgon och gav henne mellanmål att ta med till skolan. Men det var en ny och obekant känsla av sorg som låg genom rummet.   När mamma hade gått klädde Misan på sig och gjorde en snabb frukost som hon tog med sig in på toaletten. Det var alltid skönare att äta på toaletten för det kändes mysigare och mer ombonat.     När hon sträckte sig efter tandborsten tittade hon till i spegeln och blev stående. Det var som hon såg suddigare ut. Först trodde hon det var fel på spegeln


och skyndade ut i hallen. Men där var det likadant. Hennes konturer hade suddats ut och blivit mindre tydliga. Hon svalde nervöst och plockade fram mobiltelefonen. Hon visste att mamma inte ville bli störd på morgonen när hon hade sina morgonmöten. Men det var ett nödläge. Ett akut nödläge.   ”Mamma… jag håller på att bli osynlig…”   Misan sa det så försiktigt hon kunde för att inte mamma skulle bli rädd. Mamma suckade tungt och bad Misan spara sina historier till skolan.   Det gick som en elektrisk stöt genom hela kroppen och Misan stirrade mot spegeln. Hennes konturer hade blivit ännu svagare. ”Men det är sant! Snälla, kan du inte komma hem?”   Men istället för att lugna henne som Misan hade hoppats att mamma skulle göra, blev hon arg. ”Du vet att jag sitter i möte Marie. Du kan inte störa mig så här”, väste hon ilsket. ”Gå till skolan med dig istället.” Gå till skolan med dig? Plötsligt slog tanken henne. ”Mamma? Tycker du jag är besvärlig? Tycker du jag är i vägen?”   För det hade känts så på sistone. Som om hon hela tiden var i vägen. Mamma hade ingenting sagt, men Misan hade känt det i luften. De små suckarna när hon frågade om saker. Den irriterade blicken när Misans saker låg framme.   ”Just nu tycker jag det ja”, svarade mamma. ”Just nu är du inte rolig att ha att göra med. Vi ses ikväll gumman.” Och så lade mamman på luren.


Vi ses ikväll gumman. Hon hade sagt gumman. Men det gjorde hon ibland när hon skällde på henne också. Det betydde inget. Ingenting bra i alla fall.   Just nu är du inte rolig att ha att göra med. Nähä! Men det var inte mamma heller!   Misan såg sorgset mot sin spegelbild. Hennes konturer blev allt svagare. Hon viskade tyst till sig själv. ”… osynlig… jag håller på att bli osynlig…” När Misans mamma kom hem snubblade hon rakt över Misan som somnat i hallen. Det var visserligen mörkt, lamporna var släckta, men Misan var dessutom helt och hållet osynlig. Inte minsta kontur fanns kvar av henne.   Misan vaknade och tittade upp mot mamma som var på väg att resa sig. Som muttrade något om att hålla reda på sina fötter. Misan försökte sträcka sig mot mamma, försökte få kontakt. ”Mamma...” Hennes röst var svag. Så svag. Hon var tvungen att anstränga sig till det yttersta för att höras.   Men ändå reagerade inte mamma. Istället ropade hon in mot lägenheten. ”Mari! Vad har jag sagt om din väska? Nu ligger den slängd här i hallen igen!” Mamma slet upp väskan som Misan haft intill sig när hon somnat. ”Mamma… mamma… mamma…” Misan gav allt i ett sista försök att få mamman att reagera. Men mamma tog två steg framåt. Var nästan på väg att kliva rakt på Misan. ”Mari! Mari! Ta rätt på din väska säger jag! Misan!”


Misan. Mamma sa Misan. Det gjorde hon nästan aldrig. Misan kände hur hennes kropp darrade till.   Hon reste sig. När mamma böjde sig efter väskan kunde Misan känna mammas andetag mot sin kind. Hon blundade. Det var som när hon var sjuk och mamma pysslade om henne. Då brukade mamma komma riktigt, riktigt nära.   Mamma. Mamma! Plötsligt blev rummet suddigt. Det var som om en dimma hade sänkt sig ner över allting. En svag hinna i hennes synfält. En mjölkvit och alldeles skir.   Misan famlade med händerna i luften. Greppade om hallbyrån. Ville hålla sig kvar. För hon kunde känna hur rummet flyttade sig. Bit efter bit försvann det bort och hon kunde inte längre hejda rörelsen. Ju mer hon försökte streta emot, desto snabbare lämnade rummen henne. Och hon kunde se mamma gå fram och tillbaka genom lägenheten. Söka efter henne. ”Mari! Jag måste iväg igen. Jag har ställt mat på köksbänken. Det är bara att värma i mikron. Jag ringer dig sen!”   Jag ringer dig sen. Det var det sista hon hörde av mamma.   Rummen i lägenheten blev allt otydligare och ett svart mörker slöt sig omkring henne. Vad var det som hände? Var hon på väg att dö nu? Var det så här att dö?   Frågorna snurrade i Misans huvud och det täta andlösa mörkret tog emot henne när hon föll.


Hon faller långsamt men ändå. Faller. Kroppen far runt åt olika håll och snart vet hon inte vilket håll som är upp eller ner. Hon kan lika gärna falla uppåt.   Hon väntar sig att någon ska väcka henne ur en märklig dröm eller att mamma ska skaka henne så hon reser sig från golvet och lunkar in i sitt rum. Men ingenting annat händer än att hon faller.   Hur länge ska det pågå, frågar hon sig själv och försöker urskilja någonting där i mörkret. En och annan ljusglimt passerar men annars känns mörkret som en tjock krämig massa som inte går att komma ifrån. Det är så här det känns att drunkna i olja, tänker hon stilla. Är hon på väg att kvävas? Är det luften som gör att allt blir så mörkt? Duns! Hon stannar upp. Har landat mot något.   Hennes händer trevar runt där hon är för att bekanta sig med var hon har hamnat. Det känns kallt och fuktigt och mjukt och varmt på samma gång. Hon för ansiktet åt sidan. Luktar. Det luktar mormors potatisland. När den nya jorden kommer på


plats. Det är vad det är! Jord. Runt om henne är det jord. Var hon än känner är det jord.   Men fortfarande detta tunga mörker. Hur mycket hon än anstränger sig ser hon inte ens sin hand även om hon håller den helt nära.   Hon håller andan. Det känns som det finns någon annan där. Hon är inte ensam. Men hon vet inte om den som är där vet om att hon är där. Hon vet heller inte om den som är där är god eller ond. Ska hon avslöja sin existens? Ska hon våga säga att hon är där?   Hon harklar sig försiktigt. Men får inget svar. Är det bara inbillning? ”Hallå? Är det någon här?”   Tystnaden vilar omkring henne och hon ger upp. Hon är ensam eller så vill den som är där inte avslöja att den är där. Hon håller andan. Och släpper ut luften. Drar in. Släpper ut. Lyssnar till sin egen andning. Sträcker ut armarna så långt hon kan där hon sitter.   Ingenting tar i någonstans. Hon ställer sig upp. Sträcker ut armarna. Snurrar på dem. Tar ett par steg. Snurrar igen.   Ingenstans träffar hon en gräns eller vägg. Med andra ord är det ingen liten yta hon befinner sig på. Med tanke på all jorden så är det förmodligen i närheten av en skog. Men var? Och hur ska hon kunna hitta ut från mörkret. Kanske är det natt? Kanske blir det dag snart?   Hon sätter sig ner igen. Blundar. Öppnar ögonen. Gapar. Stänger munnen.   Känner hur hennes bröst fylls med en fruktans-


värd tyngd och utan att hon vill det börjar hon gråta.   Hon längtar efter att mamma ska komma och sluta henne i sin famn. Hon längtar efter att hon ska smeka hennes ansikte och säga att hon har feber och att hon kan komma och sova i mammas säng om hon har mardrömmar.   Är jag medvetslös nu? Är jag i en dröm? Eller är jag till och med död? Hon hör sin egen röst ställa frågorna och märker att hon pratar. Hon pratar för att hålla sig själv lugn. Förklarar att om hon vore död så skulle hon inte kunna sitta och prata. Och vore hon medvetslös så skulle hon inte heller kunna sitta och prata. Alltså måste det hela vara en dröm.     ”Då vill jag att jag ska vakna nu”, säger hon högt och tydligt. ”Vakna! Vakna! Vakna!” Ibland när hon drömmer kommer hon ut ur sin dröm ifall hon skriker. Då brukar hennes röst väcka henne och så vaknar hon i sin egen säng alldeles svettig och skakig. Hon tar i med all kraft hon har och låter rösten spricka upp i ett vrål. ”Snart är jag vaken ur drömmen, snart är jag vaken i min säng…”   Men skriket hjälper inte. Hon blir kvar där i mörkret och hennes gråt fyller henne.   Var är jag någonstans? Kan ingen höra mig? Finns det ingen som kan hjälpa mig?! ”Det är ingen dröm.”   Misan vänder sig tvärt. Varifrån kom rösten?   ”Vem är du?”   Men rösten förblir tyst. ”Snälla säg något mer.


Hur vet du att det inte är någon dröm då? Det kanske visst är en dröm. Min dröm. Men du vet inte det eftersom du är en del av min dröm.”   När hon inte får något svar höjer Misan rösten i ett skrik ännu en gång. Hon känner en hand som tar ett grepp om hennes arm. Hon flämtar till men drar sig inte undan. Någon finns där intill henne.   ”Det är ingen dröm jag vet det säkert. Du är en av oss nu.”   ”En av vilka då?” Misan sväljer och känner mot handen som har tagit ett grepp om henne. Det är en hand ungefär lika stor som hennes egen. ”En av er?” undrar Misan och hoppas på ett svar.   ”Mmmhm. En av de glömda”, svarar rösten. ”En av dem som väntar.”   Den som håller hennes arm släpper den nu och Misan blir ivrig. Vill ha rösten kvar. Vill veta mer.     ”Snälla gå inte. Stanna. Vad heter du? Är du en flicka eller pojke?”   Rösten skrattar till. ”Du är rolig. Men det är för att du är ny och ännu är fylld med hopp. Jag är en flicka. Men jag vet inte vad jag heter. Jag har glömt det.”   Misan sträcker ut handen åt sidan tills hon snuddar vid den som pratar. ”Då kallar jag dig för Ljuset. För mitt i mitt svartaste mörker kom du och utan att du kom så hade jag blivit helt tokig i mörkret, så på sätt och vis kan man säga att du är mitt ljus. Får jag kalla dig för Ljuset?”   Det får hon. Misan undrar om Ljuset också har varit osynlig innan hon kom till den här platsen. Ljuset tar tag i Misan och viskar mot hennes öra.  


9789186861049