9789197922609

Kapitel 1 Mörkret bredde ut sig över Tomheten. De två vred sig, trängde in i varandra, som i någon sorts grotesk kärleksförklaring. Två kyliga företeelser, en perfekt symbios. Det fanns inget avstånd, inget som kunde berätta var Tomheten började eller var Mörkret slutade.

Avstånd hade ändå varit meningslöst eftersom ingen fanns att begrunda det. Tomheten var antingen oändlig eller obefintlig. På samma sätt var Mörkrets existens. Det kanske hade funnits i en evighet eller så hade det uppstått bara ett ögonblick tidigare.

Avsaknaden av tid var lika påtaglig som frånvaron av avstånd, så Tomheten och Mörkret var alltet. De två kompletterade varandra i sin egen definition av tid och rum.

Dunk!

Men i totalt mörker kan den minsta lilla ljusglimt utgöra skillnaden mellan natt och dag. När ingenting finns att tillgå, och när tomheten är överflöd kan inspiration få fäste. Där, mitt i det absoluta Ingentinget, i det mörker som är självaste definitionen av avsaknad, där föddes Drömmen.

Dunk!

Drömmen, en rå önskan om att få finnas, var ett hån mot den rådande ordningen. I samma ögonblick som den blev till, så vände sig Tomheten mot den...

Dunk! ... pressade ner den i ett desperat försök att hindra den att existera.

Drömmen slingrade sig undan, drog sig mot ljudet. Den sökte desperat något att få fäste i, någon med makt att ge den form. Tomhet eller inte, med Drömmen kom även ett kärl...

15

Dunk! ... en väg bort från ingenting.

Dunk!

Un kunde höra sina hjärtslag. Drömmen måste ha varit intensiv, och hon kunde fortfarande se den framför sig, förstå hur världen kunde vara platsen hon ville att den skulle kunna vara. Omtänksamhet.

Värme. Lycka. Det hela var så enkelt, att det var helt obegripligt att saker och ting inte redan fungerade på det viset.

Un log, och sakta men säkert kämpade hon sig upp mot vakenheten.

Långsamt och metodiskt. Hon insåg att hon måste ha sovit djupt eftersom hon fortfarande uppfattade sig som distanserad från verkligheten omkring sig. Hon kunde inte känna vad det var hon låg på eller ens sin egen kropp. Det kändes som om hela kroppen var bortdomnad, som att alla delar av henne bara var en vag förnimmelse av vad hon visste borde vara där.

Un lyfte sin högra arm. Hon hade visserligen inte någon känsel i den, men hon märkte ändå av ett visst motstånd, som om armen i alla fall hade en vikt. Alltid något. Med nästan överdrivet försiktiga rörelser förde Un upp handen och trevade med fingertopparna mot ansiktet.

Ingenting. Det tog visserligen emot, men inte ens den känsliga huden på kinderna tog någon notis om att den precis blivit berörd. Samma sak hände när hon drog fingrarna ner över halsen, överkroppen och så långt ner på benen som hon kunde nå utan att röra sig mera.

Un beslutade sig för att hon definitivt inte hade vaknat ännu och fokuserade sig istället på att organisera tankarna. Det var gott om tankar och många frågor som rörde sig i Uns huvud. Problemet var att hur mycket hon än ansträngde sig, så kunde hon inte sortera ut några minnen som kunde hjälpa till att besvara dem. Det var som om hela 16

gårdagen var borta, som om den aldrig hade hänt. Ännu längre tillbaka fanns inte heller några referenspunkter. Allt var blankt.

Paniken vällde upp inom henne samtidigt som insikten kom. Det värsta var inte att hon inte hade några minnen, att hon hade blivit av med dem. Det hade varit skrämmande, men det hade inte kunnat mäta sig med sanningen som hade uppenbarat sig. Det fanns inga minnen, eftersom hon inte hade existerat tidigare. Om hon inte funnits tidigare, så existerade hon troligen inte nu heller. I alla fall inte fullt ut.

Un ville skrika, men inget ljud kom ut, inte ens en viskning. Hon insåg med förskräckelse att hon inte andades och att försöken att göra det inte hade någon effekt. Det fanns ingen luft, och Un trodde inte hon hade kunnat nyttja den även om den hade funnits. Till och med de hjärtslag, som hon trodde att hon hade hört tidigare hade tystnat.

Un kämpade för att kunna vrida sin kropp, komma loss ifrån inbillningen som höll henne. Men det fanns ingenting att kämpa mot, vilket bara fick henne att anstränga sig ännu mer. Vart hon än sträckte sig, så tog verkligheten emot. Den ville inte ha henne, tomheten var ordning, och den minsta lilla partikel hade inneburit ett element av kaos i ett annars perfekt universum.

En bild från hennes dröm fick av någon anledning fokus i Uns huvud.

Sand. En sanddyn i solen. Den låg under en blå himmel, och med lite fantasi kunde man ana något vid horisonten. Un visste att platsen inte fanns, men hon brydde sig inte om det. Den var det närmaste substans som hon kunde uppbringa och hon klängde sig maniskt fast vid den. Den var som ett ljussken, som lyste upp tomheten i Uns minnen.

Efter en tid som kändes som år – och Un var den enda vars uppfattning av tid räknades – kände hon att någonting hände inom 17

henne. Den mentala bilden av öknen fick några få sandkorn att manifestera sig i verkligheten, långt inom vad Un hoppades vara henne själv. Men det räckte. Helt plötsligt fanns något fast i Ingentinget, och Un kände att maktbalansen skiftade i hennes riktning. Hon fokuserade på den lilla mängden sand och trevade ut mot den med sin vilja. När hon kände att den började hitta sitt mål, lät hon den tränga in och beblandas med sanden, sakta och fumlande tills sanden och viljan var en och samma.

Därefter började hon skifta sitt fokus mot vad det var hon ville uppnå.

En kropp, en fast, solid och högst verklig kropp. I början gick det trögt, sanden gjorde hennes vilja tung och svår att förflytta, men Un var stark. Hon hade hittat en öppning, och desperationen gav henne styrkan hon behövde utnyttja den till fullo.

Un erinrade sig vad hon hade sett i Drömmen. Kärlek och ömhet, ja, men det var alltför abstrakt för hennes syften. Vilka var det hon hade sett? Vilka var det som älskade? Människor. Män och kvinnor som levde och frodades. Vackra och starka. När insikten väl kom så var den så självklar att hon knappt förstod hur hon hade behövt leta. Det var därifrån hon tog inspirationen till att forma sin kropp, och till att forma sitt sinne.

Med en enorm viljeansträngning började sanden att förändras.

Sandkornen flyttade sig närmare varandra och sammanfogades till ett enda stycke. Samtidigt började färgen skifta. Un kände att det hände, även om det inte fanns något ljus att se med. Den gyllenbruna ökensanden blektes och blev vit, och övergången mellan sand och ben var så mjuk, att det var omöjligt att säga när den första försvann och den andra tog dess plats.

Men Un hade skapat sig början till en kropp. Ett mikroskopiskt benfragment, men för Uns fritt svävande sinne var det som ett tungt 18

ankare. Och nu visste hon vad som behövde göras. Mer sand slöt sig till den första och för varje korn hon frammanade blev det lättare och lättare. På samma sätt blev förändringen från sand till ben, kött och blod något helt naturligt. Hon ville skratta högt.

Men med kroppen kom ett pris: Smärta. Uns halvfärdiga kropp hade ännu ingen hud, och nervändar, som tidigare på sin höjd varit en inbillning, vaknade till liv, fullt exponerade mot kylan från tomheten.

Och sanden fortsatte komma. Den fortsatte bildas lång inne i Un men där det tidigare hade funnits löst hopsatta benbitar, fanns nu kompakt kött. Sanden pressades upp genom henne. Mer sand än vad hon kunde hantera slipade den färska kroppen från insidan. En del smälte till hud men ännu mer fortsatte ut runt omkring henne. Ett hav av sand som växte snabbare och snabbare i alla riktningar.

Sand fullkomligt vällde fram och slet upp stora sår över hela Uns kropp. Sår som omedelbart läkte men var inte desto mindre smärtsamma. Hon kippade efter andan och upptäckte till sin förvåning att det fanns något att andas in. Luft fyllde Uns lungor för första gången och hon pressade ut den i ett långt, övermänskligt vrål.

Med vrålet kom kraft. Rå energi i form av eld exploderade ut från henne. Sanden allra närmast smälte och började glöda, men den enorma hettan hade ingen som helst effekt på Uns kropp. Sandflödet åt sidorna upphörde abrupt och blev tillsammans med hettan en gigantisk fontän, som kastade smält glas rakt upp från Un. Hon skrek fortfarande, trots det faktum att hon för länge sedan tömt sina lungor. Un pressade upp sina ögon. Ljuset från elden bländade henne och tårar vällde genast upp. Tårar som omedelbart förångades, så snart de hade bildats. Un förstod att hon inte hade mycket energi kvar inom sig, och insikten kom som en lättnad. Både sand och eld avtog i sin massflykt i takt med att det började svartna för hennes ögon.

19

Det sista Un såg var ett glödande klot av glas på himlen som kastade ljus ner över henne. Sedan blev allt oviktigt, och hon föll ner i en svart, vilsam medvetslöshet.

20

Kapitel 2 En mild bris drog över öknen. Den var inte speciellt stark, men ändå tillräckligt ambitiös för att flytta någon handfull sand från en sanddyn till nästa och ner över den blanka glasytan som under flera kilometer ersatte ökensanden. Solen fick den att blänka som vatten eller kanske en oas i kristall.

Un öppnade ögonen. Det var ljust och varmt, men inte på långa vägar så illa som det hade varit senast hennes ögon var öppna. Under en lång stund låg hon bara och stirrade uppåt, samtidigt som hon gjorde en mental inventering av sin kropp. Nu var det ingen tvekan om att den var verklig. Det fanns ingen möjlighet att något som hon bara inbillade sig kunde värka så mycket. Det var däremot inte den sortens värk som kan komma efter sår som håller på att läka – eller av brännskador, vilket hade varit rimligt. Det var mer som om varenda cell i hela Uns kropp hade ansträngts till bristgränsen och nu äntligen höll på att återhämta sig.

Un höjde båda sina armar, höll händerna framför ansiktet och betraktade dem. Huden var jämn, fast och aningen brun efter en kort tids exponering för solen. Förutom det, så fanns det inte ett märke på dem efter den oerhörda påfrestning som de nyligen hade utsatts för.

Eller var det något hon hade inbillat sig? Hade hettan och sanden varit en del av Drömmen?

Nej. Hon bestämde sig för att det måste ha hänt. Minnet av händelsen, som upptog större delen av allt minne hon över huvud taget hade, var alldeles för påtagligt för att kunna vara något annat än sant. Dessutom hade hon de fysiska efterdyningarna kvar, och de var svåra att rationalisera bort.

21

Hon drog ett djupt andetag. Luften smakade torr och varm, men var inte desto mindre ljuvlig. Un hade aldrig njutit av ett andetag, eller av någonting annat heller, och hade för avsikt att göra det bästa av saken. Hon lät luften sippra ut sakta igen mellan sina läppar och fyllde sedan snabbt lungorna igen.

Un höll andan så länge hon kunde och andades sedan hastigt ut igen.

Med händerna utsträckta åt sidorna gav hon ifrån sig ett klingade skratt. Det rullade ut över ökensanden och slog följe med brisen.

Skrattet var ett trots mot tomheten som hon hade besegrat och samtidigt det mest underbara ljud hon någonsin hört.

Un satte sig upp, och värken i kroppen gjorde sig genast påmind igen.

Muskler som aldrig tidigare använts protesterade mot behandlingen men hade inte mycket att sätta emot när Un väl hade bestämt sig.

Hon kände inte någon större motivation att ligga kvar. Med ett kort grymtande och en knuff med händerna mot den hårda marken lyckades hon ställa sig upp.

Leder knakade, och ben skrapade mot ben. Uns kroppskonstruktion var som ett nyskuret pussel. Oförstörda bitar som pressats ihop hastigt och som ännu inte mjukats upp tillräckligt för att röra sig smidigt mot varandra. Hon ignorerade protesterna och sträckte sig högt mot himlen med hela sin kropp. Varenda led skrapade och knäppte i missnöje, men smärtan som hon väntat sig uteblev. Ett vagt obehag var det mesta hon upplevde. Un vände blicken nedåt, och stannade till. Den blanka glasytan som det brinnande infernot hade lämnat efter sig, var som en perfekt spegel.

Un var lång. Hon hade ingenting att jämföra med, men hon bestämde sig ändå för att hon var lång. Hon vred kroppen fram och tillbaka och granskade den kritiskt. Hennes kropp var slank och gav ett definitivt intryck av att vara vältrimmad. När hon rörde sig syntes det tydligt att 22

det fanns muskler under huden men utan att de tog överhanden. Hon hade bröst som var tillräckligt små för att inte vara i vägen när hon rörde sig, men stora nog att ge hennes kropp en mjuk avrundning.

Un böjde sig ner för att komma närmare sin egen spegelbild. Hon studerade sitt ansikte. Näsan var liten och spetsig, och underströks av ett par fylliga läppar. Konturerna från käkbenet skapade små, tilltalande skuggor på hennes mjuka hud. Hennes ögon var blåa som källvatten en klar sommardag och framhävdes av de kraftiga, svarta ögonfransarna. Ansiktet ramades in av ett långt guldblont hår som glänste i det starka ljuset.

Un gillade vad hon såg. Att vara vacker är relativt, men allt hon hade, ben, stjärt, bröst, hår, ansikte, var exakt vad hon själv skulle ha definierat som skönhet om hon hade tillfrågats. Och hon hade skapat det åt sig själv. Tanken på det var för Un mer hisnande än det faktum att hon i faktiskt fött fram hela världen runt omkring henne.

Med ett litet fniss reste sig Un upp igen. Hon lät blicken svepa över landskapet runt omkring henne och tog några försiktiga steg.

Glasytan sträckte ut sig i alla riktningar, men bortom den kunde hon se sand. Hon valde en riktning som gjorde att hon fick solen i ryggen, och började gå.

Från början var hennes rörelser överdrivet medvetna och mekaniska, och hon var tvungen att koncentrera sig på varje liten muskelsammandragning. Stegen var osäkra, men för varje liten bit Un tog sig fram kände hon att hon fick allt bättre kontroll över sig själv. Armarna började gunga fram och tillbaka i takt med stegen och ganska snart märkte hon att hon kunde vända blicken åt andra håll än mot sanden framför sig utan att tappa balansen. Kroppen blev på bara några minuter en naturlig del av hennes person.

23

Det tog inte lång tid för Un att nå sanden. Övergången mellan sand och glas var ojämn, som om temperaturen i hennes eldstorm hade skiftat. Så här långt från centrum var ytan svart av sot, och halvsmält sand blandades med lösa glasbitar i mjuka former som förmodligen hade trillat loss innan det stora stycket hade svalnat helt.

Hon satte sig ner på knäna och fyllde båda sina kupade händer med sand. Sanden som hon använt för att ge sig själv en fast form. Hon lät sanden rinna genom fingrarna och studerade sina händer. Sandkorn satt fast i handflatorna och lossade när hon rörde fingrarna. För inte alls länge sedan, även om hon faktiskt inte var säker på hur lång tid som hade gått, hade det varit hon. Små korn, utan minsta tillstymmelse till liv. Men något hade ändrat det, och hade gett henne potentialen att skapa sitt eget liv utifrån ingenting. Det var när hon satt så, djupt försjunken i sina egna tankar, som sanden hon fortfarande höll plötsligt rörde sig.

Hon ryckte hastig tillbaka händerna och kände hur hjärtat slog några extra slag. Hon var egentligen inte rädd. Hon visste att hon var helt ensam i världen. Un höll upp sin högra hand närmare ansiktet för att titta närmare på sanden. Ingenting. Inte den minsta antydan till att den skulle röra sig. Hade hon inbillat sig?

En tanke slog henne. Un hade från början varit så nära ingenting – eller Ingentinget – som man kunde komma, bara en tänkande del av Drömmen. Hon hade egentligen inte på något vis funnits alls. Det var ingen som hade skapat henne, ingen som skapat hennes kropp eller hennes liv. Det hade hon åstadkommit själv. Det var inte helt otroligt att tänka sig att hon kunde ha en viss påverkan på sanden som fanns kvar. Och om hon nu kan skapa liv åt sig själv, varför inte för någon annan?

24

Un böjde sig fram, plockade upp en nypa sand och byggde en liten hög mitt i sin ena handflata. Hon stirrade på den. Det var en sandhög, ingenting mer. Inte det minsta tecken på att det skulle kunna vara något annat heller. Så vad skulle hon kunna göra åt det? Un resonerade som så, att kraften att skapa liv måste ha kommit inifrån henne själv, så om hon skulle börja någonstans så måste det vara där.

Hon tog ett djupt andetag, slöt ögonen och slappnade av. Un valde att koncentrera sig på andningen och kopplade bit för bit bort sig själv från intrycken runt omkring henne. Pulsen minskade gradvis och musklerna lade sig tillrätta, perfekt balanserade mot varandra. Med största försiktighet lät hon sina sinnen treva inom sig själv. Det var ytligt till en början, men hon kunde nästan omedelbart känna att det fanns något där. En värme, mer intensiv än eldstormen som hade smält öknen, men samtidigt ljummen och behaglig.

Det gick upp för Un att hon fortfarande kunde se, även med stängda ögon. Det var som om ett inre öga hade öppnat sig och visade henne världen på ett nytt sätt. Den tidigare så ljusa öknen hade tappat sin sandgula lyster, och var plötsligt grå och kall. Hon kunde se den svaga vinden som lila ljus som rörde sig i form av böljande linjer, men förutom det var det gråa landskapet helt stilla.

En skarp kontrast till det var dock Un själv. Med undantag för den lilla sandhögen i hennes hand, som var lika grå som landskapet, så var hon en fackla som lyste upp området närmast henne med ett starkt vitt ljus. Något som mest kunde liknas vid en lysande, blå dimma sipprade ut från hennes kropp och rullade ut längs marken i ett glimrande töcken. Un vände blicken bakåt, och hon märkte att hon kunde göra det utan att över huvud taget röra sig. Den hade sakta börjat sprida sig, men hon kunde ändå se att dimman låg i ett tydligt spår längs vägen hon hade kommit. Ett tjockt moln låg tungt nära centrum av glasytan, troligen där hon tidigare hade blivit till.

25

Hon vände åter igen sin nyfunna blick mot sig själv. Det vita ljuset som kom från henne var bara ytan av en hel uppsjö av de sprakande färger hon fann inom sig. Hon kunde se miljontals trådar av gulröd energi som sträckte sig ut från hennes innersta. De matade kraft till varenda cell i hennes kropp och runt var och en låg ett tunt lager av den blå dimman. Trådarna låg så tätt packade att det borde ha varit svårt att urskilja var och en av dem enskilt, men det inre ögat var tydligen bättre på att fokusera än dess kroppsbundna motsvarighet.

Un fick det att följa en enda tråd, längre och längre in mot hjärtat av henne själv. På vägen möttes hon av stötar av energi som fick trådarna att explodera med plötslig intensitet och slå blixtar mot omgivningen.

Och där, djupt nere, hittade hon vad hon sökte, roten till värmen hon tidigare känt. Livsenergin och källan till hennes egen kraft, hennes imata. En skarpt lysande ansamling av tätt sammanknuten energi, som antingen innehöll alla existerande färger eller skiftade mellan dem snabbare än vad som gick att uppfatta. Den var ett mentalt och andligt hjärta, som spred kraft till hela hennes väsen. Inte bara genom kroppen, Un visste instinktivt att imatan var lika tätt sammankopplad med hennes själ som den var med hennes fysiska form.

Un koncentrerade sig. Nu när hade hon hittat verktyget hon behövde, så återstod att lära sig använda det. Hon lutade hela sin vilja mot en liten punkt på imatan och visualiserade vad det var hon försökte åstadkomma. Det gick förvånansvärt lätt. Un tvingade sig själv att se hur en ny tråd växte fram ur imatan, och hur den skulle röra sig. När fantasin övergick till en övertygelse så stark att hon faktiskt såg tråden, då fanns den där. Energin knöt sig till hennes vilja och följde villigt efter den ut. Den nya tråden ringlade sig fram, ut ur den delvis fysiska, delvis andliga plats som livsenergin fanns i och vidare upp

26

genom kroppen. Den välkomnades av de andra trådarna och vred sig runt dem, upp och ut mot Uns öppna handflata.

Imatan kastade sig ut genom huden med våldsam kraft och kolliderade med den lilla sandhögen. Un kände hur något mikroskopiskt lossade inom henne. Det gjorde inte speciellt ont, men lämnade ändå ett märkbart tomrum, och den plötsliga chocken fick henne att häftigt dra in andan. Med ens blev hon tröttsamt medveten om sin egen kropp, vilket abrupt stängde det inre ögat. De mentala dammarna som hållit sinnesintrycken borta, rämnade och föll undan.

De kom rusande tillbaka till Un som en enorm flodvåg, och den milda ökenbrisen var plötsligt en isande stormvind som fick hennes nakna hud att knottra sig.

Hon rös. Un kände att hon var helt utmattad, och hennes kropp var plötsligt tung och klumpig efter den intensiva upplevelsen. Hon frös och lade dessutom märkte till att hon fortfarande satt med handen utsträckt framför sig. Axelns protester mot behandlingen hade gått obemärkta förbi, men nu gjorde de ett nytt försök att få uppmärksamheten. Un lät handen sjunka ner och vila mot knäna, men när hon gjorde det blev hon varse om en rörelse.

Ett litet svart insektshuvud tog sig upp genom sanden och följdes snabbt av en lika svart, glänsande kropp. En skalbagge satt i Uns hand. Den lyfte vingarna en aning, skakade bort den överblivna sanden och började krypa runt. Un lyfte sin hand och vred den allt eftersom skalbaggen klättrade runt på ovansidan där den stannade, uppenbarligen nöjd med den korta promenaden.

Un tittade på den lilla insekten där den satt, helt överväldigad av synen. Det var bara en skalbagge, tämligen okomplicerad jämfört med henne själv. Men insikten att det nu fanns ytterligare liv i världen, även om det var något så smått, var ren eufori. Den var en drog, 27

läkande för själen, och hon kände hur hålrummet som tidigare uppstått inom henne sakta började fyllas igen. Un undrade om hon även hade kunnat se lyckan med sitt inre öga, och vilken färg den i så fall hade haft där den vällde upp inom henne.

Skalbaggen började gå otåligt fram och tillbaka på Uns hand. Den hade tydligen bestämt sig för att det fanns mer att utforska än Uns hand och spred vingarna. Med ett litet prasslande ljud lyfte den och gjorde en liten cirkel runt henne innan den flög vidare ut över öknen.

Un tittade efter skalbaggen när den försvann bort i fjärran, men den var inte långt borta för henne. Hon kunde fortfarande känna den där den flög fram över den varma sanden, men den lilla insektens flykt hade gjort henne uppmärksam på ytterligare ett tomrum inom henne.

Ensamhet. Un kände sig plötsligt enormt ensam och en skalbagge hade inte varit mycket till sällskap även om den inte hade lämnat henne.

Att skapa någon som faktiskt var ett sällskap skulle säkert kunna bli möjligt en dag, men inte ännu. Något så litet som en insekt hade varit påfrestande nog att ge liv åt, och ett större djur hade hon aldrig orkat med i dagsläget. Innan hon gav sig på det skulle hon bli tvungen att träna, att öva upp sin förmåga. Un var däremot säker på att hon skulle klara av det. Kraften fanns inom henne, men det skulle ta tid. Lång tid och hårt arbete.

Och fram tills dess skulle hon bli tvungen att vänja sig vid att vara ensam. Tanken på det gjorde tomheten många gånger större än vad den hade varit innan. En tår rann ner längs hennes kind och föll ner i sanden mellan hennes knän. Hon pressade hastigt ner gråten igen.

Det fanns ingen anledning att slösa energi på att gråta. Un reste sig upp, borstade bort sanden från benen och vände blicken mot horisonten. Med bestämda steg vandrade hon ut i öknen och lämnade 28

sin födelseplats bakom sig. Hon vände sig inte om och tittade inte bakåt en enda gång. Un såg därför inte hur några få grässtrån kämpade sig upp ur ökensanden, precis där hennes tår hade fallit.

29