9789113026428

Oväntat besök på Star Street

Översättning av Katarina Jansson

I_Oväntat besök på Star Street.indd 3

2010-04-01 15:35:05

Av Marian Keyes har tidigare utgivits: Vattenmelonen, 1998 En oväntad semester, 1999 När Lucy Sullivan skulle gifta sig, 2000 Sista chansen, 2001 Under täcket, 2002 Sushi för nybörjare, 2002 Änglar, 2003 Å andra sidan, 2004 Tankar från sängkanten, 2006 Är det någon där?, 2007 En förtjusande man, 2009

isbn 978-91-1-302642-8 © 2009 Marian Keyes Norstedts, Stockholm 2010 Originalets titel: The Brightest Star in the Sky Översättning: Katarina Jansson Omslag: Nina Leino Tryckt av ScandBook AB, Smedjebacken 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Oväntat besök på Star Street.indd 4

2010-04-01 15:35:05

Dag 61 Första juni, en fin sommarkväll, en måndag. Jag har flugit över gatorna och husen i Dublin, och nu är jag äntligen framme. Jag tar mig in takvägen. Genom ett takfönster glider jag ner i ett vardagsrum, och genast förstår jag att det är en kvinna som bor här. Inredningen har viss feminin touch ± pastellfärgade plädar på soffan och sådant. Två krukväxter. Båda vid liv. En tv av måttlig storlek.

Jag tycks ha hamnat mitt i någon sorts tillställning. Ett antal människor står i en försagd cirkel, läppjar på sina champagneglas och låtsas skratta åt det de andra säger. Blandningen av åldrar och kön antyder att detta är en familjesammankomst. Födelsedagskort överallt.

Bortslitet omslagspapper. Presenter. Prat om att bege sig till restaurangen. I min jakt på mer information läser jag korten. De vänder sig till någon med namnet Katie, och hon förefaller fira sin fyrtioårsdag.

Själv skulle jag inte ha trott att det var något man direkt ville fira, men enligt uppgift ska vi alla vara olika.

Jag lokaliserar Katie. Hon ser ut att vara en bra bit under fyrtio, men efter vad jag fått höra sägs ju fyrtio också vara ”det nya tjugo”.

Hon är rätt lång och mörkhårig och yppig, och gör tappert sitt allra bästa för att hålla sig upprätt i ett par knähöga stövlar med stilettklack. Hennes kraftfält är tilltalande: hon vibrerar av förnuftig värme, som en lätt sexig lågstadielärare. (Trots att hon inte alls är lärare. Det vet jag, för jag vet en hel massa.)

Mannen som står bredvid Katie och strålar av illa dold stolthet ± stoltheten beror i hög grad på den nya platinaklockan på Katies handled ± är hennes pojkvän, partner, älskade eller vad man nu vill kalla det.

En intressant man med en betvingande livslåga, och hans vibrationer är så kraftfulla att de nästan syns. Jag ska vara uppriktig här: jag blir intresserad.

9

I_Oväntat besök på Star Street.indd 9

2010-04-01 15:35:06

”Conall” kallar de andra den här killen. Åtminstone de artigare bland dem. En del alternativa benämningar ± Skrytmåns, Jäkla lyxlirare ± dansar också runt i atmosfären, men förblir outsagda. Helt fascinerande. De manliga gästerna gillar honom verkligen inte alls. Jag har identifierat Katies pappa, bror och svåger, och inte en enda av dem är särskilt förtjust. Men de kvinnliga ± Katies mamma, syster och bästa väninna ± v erkar inte ha så mycket emot honom.

Jag kan berätta en annan sak också: den där Conall bor inte här. En man med så viril sändningsfrekvens skulle inte acceptera en tv med de blygsamma måtten. Eller krukväxtvattning.

Jag glider förbi Katie, och hon för upp handen mot nacken och darrar till. ”Vad är det?” Conall verkar redo att kasta sig in i strid. ”Ingenting. Det var väl bara nån som gick över min grav, som man säger.”

Men kom igen nu, va! Knappast!

”Titta!” Naomi ± Katies äldre syster ± pekar på en spegel som står på golvet, lutad mot ett skåp. ”Har den nya spegeln inte kommit upp än?” ”Inte än”, säger Katie, och en plötslig anspänning läcker ut mellan hennes tänder. ”Men du har ju haft den jättelänge! Jag trodde att Conall skulle hjälpa dig med det.” ”Conall ska hjälpa mig med det”, säger Katie mycket bestämt. ”Imorgon bitti, innan han åker till Helsingfors. Eller hur, Conall?”

En konflikt! Den viner runt i rummet och studsar mot väggarna.

Conall, Katie och Naomi avlossar vågor av spänning mot varandra i en snabbrörlig, forcerad triangel som rikoschetterar och rör sig utåt och blir allt större, tills den omfattar samtliga närvarande. Entre nous så vill jag inget hellre än att få veta vad det är som pågår, men till min fasa håller jag på att bli övermannad av någon sorts kraft. Något som är större eller smartare än jag själv föser mig neråt. Genom mattan av ren ull, förbi några suspekta golvbjälkar som är rent ut sagt perforerade av trämask ± någon borde informeras ± och till ett annat ställe: lägenheten under Katies. Jag befinner mig i ett kök. Ett 10

I_Oväntat besök på Star Street.indd 10

2010-04-01 15:35:06

häpnadsväckande ostädat kök. Kastruller och stekpannor och tallrikar står staplade hur som helst i diskhon som är fylld av gammalt vatten, plastmattan på golvet har inte skurats på evigheter, och spisen stoltserar med många dramatiska fläckar av intorkad mat, som om ett helt gäng actionpainting-inspirerade konstnärer nyss varit på besök. Två muskulösa unga män står lutade mot köksbordet och pratar polska. De har sina huvuden tätt ihop och samtalet är hetsigt, nästan panikslaget. Båda två darrar av ängslan, och det i så hög grad att deras vibrationer har slingrat in sig i varandra och jag inte kan komma underfund med någon av dem. Men turligt nog upptäcker jag att jag behärskar polska flytande, så här kommer en ungefärlig översättning. ”Du får säga det till henne, Jan.” ”Nej, Andrei, du får säga det till henne.” ”Jag försökte senast.” ”Men Andrei, hon har mer respekt för dig.” ”Nej, Jan. Hur svårt det än är för mig ± en polsk kille ± att begripa, så har hon ingen respekt för nån av oss. Irländska tjejer är mer än jag kan förstå mig på.” ”Om du säger det till henne får du tre fyllda kålhuvuden, Andrei.” ”Fyra kålhuvuden, annars får det vara.”

(De där två sista meningarna var bara som jag hittade på, tyvärr.)

In i köket kommer nu föremålet för deras engagerade debatt och jag kan inte förstå vad de är så rädda för, dessa två stora, starka grabbar med tatueringar och lätt hotfulla snaggfrisyrer. Den här lilla varelsen ± irländsk, till skillnad från de två killarna ± är ljuvlig. En söt liten flicksnärta med okynniga ögon och spretiga ögonfransar, och de mest charmerande korkskruvslockar som vippar lätt och når till långt nedanför axlarna. Runt tjugofem av utseendet att döma, och med vibrationer så pigga att de sicksackar sig fram i luften.

I handen håller hon en förpackning färdigmat. En fryst måltid som ser förfärlig ut. (Gråaktig rostbiff, om ni undrar.) ”Sätt igång”, väser Jan åt Andrei. ”Lydia.” Andrei gör en svepande gest mot det rent ut sagt snuskiga köket. Han pratar engelska och säger: ”Du städa nån gång.”

11

I_Oväntat besök på Star Street.indd 11

2010-04-01 15:35:06

”Nån gång”, håller hon med och nappar åt sig en gaffel från diskbänken. ”Men tyvärr inte under den här livstiden. Schas.”

Andrei flyttar sig hastigt ur vägen så att hon kommer åt mikrovågsugnen. Hon kör vildsint gaffeln genom cellofanhöljet som täcker hennes middag. Fyra gånger, och varje punktering åstadkommer ett ljud som en smärre explosion och är högljudd nog att orsaka ryckningar i Jans vänstra öga, innan hon slänger in kartongen i mikron. Jag tar tillfället i akt att sväva fram mot henne bakifrån för att presentera mig, men till min förvåning fäktar hon bort mig som om jag var en irriterande fluga.

Mig! Vet hon inte vem jag är?

Andrei försöker på nytt. ”Lydia, snääälla du … Jan och jag, vi städa mååånga, mååånga gånger.” ”Bra gjort av er.” Lydia uttalar orden snärtigt, samtidigt som hon väljer ut den minst smutsiga kniven i diskhons grumliga vatten och håller den under vattenkranen en halv sekund. ”Vi har skapat schema.” Andrei viftar lite hjälplöst mot henne med ett papper. ”Wow! Bra gjort igen.” Åh, så vita hennes tänder är, och vilket bländande leende! ”Du har bott här tre veckor. Du har inte städat. Du måste städa.”

Lydia utstrålar helt oväntat en våg av starka känslor, de är svarta och bittra. Tydligen städar hon verkligen. Fast inte här. Men var, isåfall? ”Andrei, mitt lilla polska kålhuvud, och du med, Jan, mitt andra lilla polska kålhuvud, låt oss låtsas att alltihop är tvärtom.” Hon viftar med sin (fortfarande smutsiga) kniv för att understryka det hon vill ha sagt.

Jag vet att det finns exakt tvåhundrasjuttiotre olika bakterier som lever och mår finemang på den kniven. Men numera vet jag också att det bara är de tappraste, mest heroiska bakterierna som alls skulle våga sig på denna Lydia. ”Tvärtom?” frågar Andrei ängsligt. ”Om det var två tjejer och en kille som bodde i den här lägenheten.

Då skulle killen aldrig göra nåt. Tjejerna skulle göra allt. Eller hur?”

Mikron piper. Hon sliter ut sin föga aptitretande middag och läm12

I_Oväntat besök på Star Street.indd 12

2010-04-01 15:35:06

nar rummet med ett förtjusande leende för att kolla upp något på internet.

Vilken kaxig brud! En mäkta fascinerande liten rebell! ”Hon kallade oss kålhuvuden”, sa Jan stelt. ”Jag avskyr när hon kallar oss kålhuvuden.”

Men trots min iver att få se vad som ska komma härnäst ± tårar från Jan, möjligen? ± så blir jag förflyttad igen. Vidare neråt, genom den ohygieniska plastmattan och förbi mer anfrätt trävirke, och så befinner jag mig i ytterligare en lägenhet. Den här är mörkare. Full av tunga möbler som är för stora och bruna för rummet. Här finns också flera mattor med mönster som inte passar ihop och trådgardiner så täta att de nästan ser ut att vara virkade. I en bastant fåtölj sitter en äldre kvinna med butter uppsyn. Knäna isär och de toffelklädda fötterna stadigt mot golvet. Hon måste vara minst hundrasexton år gammal. Hon ser på ett trädgårdsprogram, och att döma av den bistra uppsynen med rynkad panna och allting skulle man svära på att hon aldrig har hört så skriande dumheter förr i hela sitt långa liv. Tåliga perenner? Sådana finns ju inte, du din outsägligt enfaldige man! Allt dör!

Jag svävar förbi henne och in i ett litet, dystert sovrum, och sedan vidare till ett aningen större men precis lika dystert andra sovrum där jag till min förvåning träffar på en stor hund med långa öron. Han är så enorm och grå att jag allra först tror att det är en åsna. Han ligger hopsjunken i ena hörnet med huvudet på tassarna och verkar tjura ± sedan anar han sig till min närvaro och blir genast uppmärksam. Man kan aldrig bluffa djur. De är på andra frekvenser, förstår ni. Alltihop hänger på frekvenserna.

Stel av förundran och fasa och med de långa åsneöronen på helspänn morrar han lite lågt, innan han ändrar attityd ± den stackars förvirrade fjanten. Är jag vän eller fiende? Han har inte den blekaste aning.

Och den här varelsens namn? Jo, egendomligt nog förefaller det vara ”Gramse”. Men det kan väl inte stämma, för det är ju inget namn.

Problemet är att det är för mycket grejer i den här lägenheten, det får vibrationerna att tappa farten och stökar till deras formationer.

13

I_Oväntat besök på Star Street.indd 13

2010-04-01 15:35:06

Jag lämnar kvar åsnan och glider tillbaka in i vardagsrummet, där det står en gammaldags sekretär av mahogny lika stor och tung som en fullvuxen elefant. En blygsam hög öppnad post upplyser mig om att den uråldriga kvinnan heter Jemima.

Bredvid posten finns ett foto i silverram. Det föreställer en ung man, och med plötslig intuition vet jag att han heter Fionn. Det betyder ”Den fagre”. Men vem är han? Jemimas trolovade som dog i boerkriget på artonhundratalet? Eller föll han offer för influensaepidemin år 1918?

Fast fotot ser inte alls ut att komma från tiden runt första världskriget.

Män på foton från den tiden är alltid så stela och fyrkantiga framför kameran i sina snålt skurna uniformer att man skulle kunna tro att de hade fått sina egna gevär uppkörda därbak. De har utan undantag en liten ful mustasch på överläppen, och med tanke på det livlösa, glosögda sätt de möter betraktarens blick ser de mest ut att ha avlidit och blivit uppstoppade. Till skillnad från Fionn, som ser ut som en prins ur en sagobok. Allt beror på håret ± som är ljusaktigt och halvlångt och lite vågigt ± och på de fyrkantiga käkarna. Han har läderjacka och blekta jeans på sig och sitter på huk i något som verkar vara en blomrabatt, och han håller upp en handfull jord som han sticker fram mot mig med ett leende som är skälmskt och nästan fräckt, som om han vill bjuda på en hel massa mer än bara …! Milda makter! Han blinkade precis åt mig! Ja, han blinkade! Hans fotografi blinkade! Och en silverstjärna sprakade till mitt i hans leende! Jag tror det knappt själv. ”Jag kan känna din närvaro!” gormar Jemima plötsligt och skrämmer nästan slag på mig. Henne hade jag glömt bort, jag var så väldigt uppslukad av prins Fionn och hans blinkning och stjärnglitter. ”Jag vet att du är här”, säger hon. ”Och mig skrämmer du inte!”

Hon är mig på spåren! Och jag som inte har varit i närheten av henne än. Känsligare än hon ser ut. ”Gör dig synlig”, kommenderar hon.

Det ska jag, damen, lita på det. Men inte riktigt än. Du får lov att bida din tid. Förresten verkar jag vara på väg vidare igen, jag pressas och dras längre och längre neråt. Nu är jag i lägenheten längst ner. Jag kan se gatan genom fönstret i vardagsrummet. Här anar jag mig till massor av kärlek. Och något annat …

14

I_Oväntat besök på Star Street.indd 14

2010-04-01 15:35:06

På en soffa i det flimrande ljuset från tv:n (32 tum) sitter … sitter … ja, det är en man och en kvinna, men de håller så hårt om varandra att jag i första ögonblicket tror att de är en enda varelse, någon sorts underlig, mytologisk, tvåhövdad, trebent gestalt, och det vore ju allt jag behöver just nu. (Det fjärde benet finns där, det är bara gömt under deras kroppar.)

På golvet står två tallrikar där man kan urskilja resterna efter en rejäl middag: potatis, kött, sås, morötter ± lite mastigt i juni, skulle jag ha trott, men vad vet väl jag?

Nu när jag kan urskilja kvinnan ± Maeve ± kan jag också notera att hon är blond med rosiga kinder, som en ängel på en målning. Hon har en sorts knubbig, kerubaktig fräschör, eftersom hon en gång i tiden var bondflicka. Det spelar ingen roll att hon bor i Dublin nu, den friska, rena landsluften omger henne fortfarande. Den här kvinnan är minsann inte rädd för lera. Eller kospenar. Eller hönor som ska föda.

(På något vis undrar jag om jag har fattat det där sista riktigt rätt.)

Men hon är rädd för andra saker …

Det är svårt att se mannen ± Matt ± särskilt väl, eftersom de är så tätt hopslingrade: hans ansikte är nästan helt dolt. Men lustigt nog ser de på samma trädgårdsprogram som Jemima i våningen ovanför.

Fast till skillnad från Jemima verkar de tycka att detta är enastående tv-underhållning.

Oväntat nog anar jag mig till närvaron av en annan man här. Den är svag, men tillräckligt stark för att jag ska börja susa runt överallt härinne för att undersöka saken närmare. Precis som i de övriga tre lägenheterna i huset finns det två sovrum, men bara ett fungerar verkligen som just sovrum. Det andra, det mindre av de två rummen, har gjorts om till hemmakontor-och-skräprum ± ett skrivbord och en dator och ratade idrottsgrejer (gångstavar, badmintonracketar, ridstövlar och dylikt), men inget som man skulle kunna somna på.

Jag snokar runt lite till. Två matchande muggar med skämttryck i köket, två matchande frukosttallrikar med Tiger-motiv, två matchande allting. Vad den här extra manliga närvaron än kan betyda, så bor han i alla fall inte här. Och att döma av den vildvuxna, ovårdade trädgården som man ser genom sovrumsfönstret så klipper han inte 15

I_Oväntat besök på Star Street.indd 15

2010-04-01 15:35:06

gräsmattan heller. Jag återvänder till vardagsrummet och makar mig tätt intill den änglalika Maeve för att presentera mig ± bara för att vara artig ± men hon börjar fäkta med armarna som om hon ägnar sig åt torrsim och tar sig ur Matts grepp. Slutligen är hon fri och sätter sig käpprakt upp. Allt blod har försvunnit från ansiktet och munnen har öppnats till ett stort, tyst O. Matt, som kämpar sig upp ur soffans nedsuttna omfamning för att komma i sittande ställning, är lika chockad han. ”Maeve! Maeve. Det handlar ju bara om trädgårdsgrejer! Sa han nåt otäckt?” Hela han är upprörd. Nu när jag kan se närmare på honom märker jag att han har ett ungt, trevligt ansikte som uttrycker självförtroende, och jag misstänker att han är typen som lever livet leende när han är mindre skärrad. ”Nej, det var inget …”, säger Maeve. ”Förlåt mig, Matt, jag kände mig bara … nej, det är bra. Jag mår bra.”

De återtar ± lite besvärat ± sina omslingrade positioner igen. Men jag har skrämt upp henne. Jag har skrämt upp dem båda två, och det ville jag inte. Jag har blivit förtjust i dem: jag känner mig rörd av den sällsynta ömhet de delar. ”Okej”, säger jag (fast de naturligtvis inte kan höra mig). ”Nu går jag.”

Jag sätter mig lite uppgivet ute på yttertrappan. Sedan kontrollerar jag adressen igen: Star Street 66, Dublin 8. Ett georgianskt hus av rött tegel med blå ytterdörr och en portklapp i form av en banan. (En av de tidigare hyresgästerna var en skojfrisk metallkonstnär. Alla avskydde honom.) Ja, huset är avgjort av rött tegel. Ja, det är georgianskt. Ja, ytterdörren är blå. Ja, portklappen är i form av en banan. Jag är på rätt ställe. Men jag hade inte blivit förvarnad om att det bodde så många människor här. ”Vänta dig det oväntade” var rådet jag hade fått. Men det här är inte den sortens oväntade händelse jag hade väntat mig. Det här är fel sorts oväntad händelse.

Och det finns ingen jag kan fråga. Jag har släppts vind för våg, som en agent på hemligt uppdrag. Jag får helt enkelt lov att lista ut sammanhanget själv.

16

I_Oväntat besök på Star Street.indd 16

2010-04-01 15:35:06