9789127132238

Page 1

:  

Linda

  (t h), född , är sjuksköterska, men studerar i dag juridik. Hon har tidigare givit ut böckerna Zebraflickan och För att överleva – om självskadebeteende.   (t v), född , är beteendevetare och har en fil.kand i psykologi. Båda är verksamma som föreläsare och debattörer.

www.slutstationrattspsyk.se

NOK_AKERMAN_ERIKSSON_SLUTSTATION_RATTSPSYK_skydds.indd 1

Författarna har under flera år engagerat sig i dessa fall och gjort ett stort antal intervjuer med kvinnor som vårdats inom rättspsykiatrin. De har också haft upprepade möten och samtal med ansvariga vårdgivare och myndigheter. Slutstation rättspsyk är en skakande rapport från ett Sverige vi inte längre trodde fanns. ”Författarna har gjort ett fantastiskt researcharbete. De kombinerar unik och oemotsäglig kunskap inifrån den slutna vårdmiljön med juridisk sakkunskap. Läs denna välskrivna, väldokumenterade och upprörande bok!” Åsa Moberg

Slutstation rättspsyk

De är unga kvinnor som utvecklat ett allvarligt självskadebeteende, så allvarligt att allmänpsykiatrin inte längre har någon hjälp att erbjuda. Det enda som återstår är landets rättspsykiatriska högsäkerhetskliniker, där de spärras in på obestämd tid tillsammans med mördare och våldtäktsmän, trots att de inte blivit dömda för något brott och inte utgör någon fara för andra. I bestraffningssyfte utsätts de för tvångsåtgärder som isolering, tvångshandskar och hjälm, ingripanden som långt ifrån alltid har lagen på sin sida. Varken kvinnorna själva eller deras anhöriga kan påverka situationen – de är rättslösa.

sofia åkerman thérèse eriksson

”… jag trodde att jag skulle bli psykotisk av den intensiva panik jag kände. Jag kunde inte andas och hjälmen tryckte mot huvudet. Jag hade alltid tvångshandskar samtidigt som jag var isolerad, så jag kunde inte göra någonting alls. Det kändes som jag blev utsatt för tortyr.”

”Det var en kvinna på intaget som hade skadat sig själv och som sa att hon hade haft tvångshandskar i två eller tre månader. Det dröjde bara två timmar innan de låste fast likadana handskar vid mina händer, sedan hamnade jag i bälte.” Liv ”Jag insåg att ingen skulle tro mig om jag försökte berätta. Och det fick man ju höra också: 'Du är patient, vem ska tro dig?’ Jag försökte skrika: 'Jag ska berätta för någon, jag ska låta världen få veta vad ni har gjort!’ Men de bara skrattade åt mig, stängde dörren och låste.” Elin

sofia åkerman thérèse eriksson

Slutstation rättspsyk om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott

”Jag var så rädd. Jag tänkte att det aldrig skulle ta slut, att jag aldrig skulle komma därifrån. Jag fick aldrig veta hur länge jag skulle vara där eller vad som gällde. Ovissheten och otryggheten var förfärlig.” Cecilia ”Allting inom rättspsykiatrin syftar till att tvinga fram beteenden som rör sig så nära normen som möjligt. När jag kom hit använde man sig av dygnslånga isoleringar, hot om isolering och allmän skrämseltaktik för att nå önskat resultat.” Katarina

:  ,    :  , .

2011-10-05 14.49


Slutstation rattspsyk_110831.indd 4

2011-10-06 13.11


Innehåll

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 De första åren . . . . . . . Louise . . . . . . . . . . Ett rop på hjälp . . . . . . Farliga relationer . . . . . Kärleksfull cynism . . . . Liv . . . . . . . . . . . . Fallet Elisabeth . . . . . . Det otillåtna tvånget . . . Avdelning 98 . . . . . . . Kontrakten . . . . . . . . Elin . . . . . . . . . . . . Förbud av det förbjudna . I enlighet med vårdplanen? Tillsyn och tortyr . . . . . Cecilia . . . . . . . . . . Upptrappningen. . . . . . Sex dygn . . . . . . . . . Linda . . . . . . . . . . . Handlingsförlamning . . . Avdelning 98 stängs . . . .

Slutstation rattspsyk_110831.indd 5

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. 15 . 23 . 32 . 41 . 46 . 58 . 71 . 76 . 82 . 90 104 120 125 140 152 160 167 182 189 198

2011-10-06 13.11


Den nya lagen . Katarina . . . Ett feltänk? . . Avgörandet . . Carin . . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

. . . . .

203 211 219 233 240

Efterord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 248 Källor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 261 Litteraturlista . . . . . . . . . . . . . . . . . 277

Slutstation rattspsyk_110831.indd 6

2011-10-06 13.11


Förstår du varför jag går som om jag ursäktar varje steg jag tar? Varför jag känner mig mindervärdig dig om du fångar min blick? Förstår du hur katastrofalt förödande det är för självkänslan och egenvärdet att bli bemött som farlig för andra, när det enda brott man någonsin har begått är mot den egna kroppen? Förstår du hur raserande det är att bli inlåst och bestraffad för att man avskyr sig själv? Jag kommer aldrig att lyckas frigöra mig från den där inlåsningen i isoleringscellen i direkt anslutning till det ofattbara; att precis ha blivit nedplockad från en snara i vilken jag hängde och dinglade. Förstår du hur förintande det var för min självkänsla och egenvärde? Jag vet att du vill mig väl, att du vill hjälpa mig. Men hade du agerat så om det var din dotter, syster eller vän som hängde där? Hade du isolerat någon du älskar det första du gjorde om hon hängde i en snara? Hade du inte begripit hur det skulle förinta stora delar av henne? Kunde du inte ha tänkt lite längre? Och hade du låst på henne tvångshandskar och lämnat henne ensam i direkt anslutning till en incident som är slutprodukten av en psykisk kris? Skulle du ha låst på henne tvångshandskar i stället för att hålla hennes hand? Jag är någons dotter, någons syster och någons vän. Jag är också älskad av någon.

Katarina Samuelson

Slutstation rattspsyk_110831.indd 7

2011-10-06 13.11


Slutstation rattspsyk_110831.indd 8

2011-10-06 13.11


Inledning

Vi var fortfarande tonåringar då vi för första gången förstod att man kan tvångsvårdas inom rättspsykiatrin även om man aldrig har dömts för något brott. Det har nu gått över tio år sedan dess. Under de åren har vi sett flera av våra vänner skickas iväg till rättspsykiatrin – inte för att de riskerar att skada någon annan, utan för att de skadar sig själva. De lider av ett svårt självskadebeteende, ätstörningar eller självmordstankar och den vanliga psykiatriska vården har inte någon mer hjälp att erbjuda. Rättspsykiatrin är en sista utväg, eller ”slutstationen” som kvinnorna själva säger. Under en tid levde också vi med ett överhängande hot om att skickas till rättspsykiatrin. Vi har båda erfarenhet av svårt självskadebeteende som tonåringar och unga vuxna, och var 16 respektive 23 år när remisserna till rättspsykiatrin skickades. Alla andra vårdmöjligheter var uttömda, fick vi höra. En av oss skulle till Växjö och den andra till Vadstena, två av de fem rättspsykiatriska regionkliniker som finns i landet. Rättspsykiatrisk vård är egentligen en brottspåföljd, precis som fängelse. Du ska inte kunna dömas till vare sig fängelse eller rättspsykiatrisk vård utan att ha gjort 9

Slutstation rattspsyk_110831.indd 9

2011-10-06 13.11


dig skyldig till ett brott som föreskriver det som straff. Det är inte heller så att patienter med självskadebeteende döms till rättspsykiatrisk vård, men de vårdas i samma lokaler och under samma villkor som de dömda. Det görs ingen skillnad på patienter som begått brott och patienter som endast skadar sig själva. När våra läkare skickade remisserna till rättspsykiatrin var det därför som att tiden spolades tillbaka till före 1864, då självmordsförsök fortfarande var kriminaliserat i Sverige. Det var också budskapet som sändes till oss; vi var en belastning för samhället och förtjänade att straffas. Ett självdestruktivt beteende har aldrig en enkel förklaring, utan fyller komplexa funktioner. Det finns i ett sammanhang – ett sammanhang som kan förstärkas eller försvagas – och som är svårt att förklara för någon som aldrig upplevt det. Våra egna erfarenheter skulle behöva ingående förklaringar och beskrivningar för att göras rättvisa, och eftersom denna bok inte handlar om oss kommer vi att låta dem stå åt sidan. Ingen av oss kom till rättspsykiatrin i slutänden, och i dag lever vi välfungerande liv. Om det inte vore för de blekta ärren på våra armar skulle få kunna koppla dem vi är i dag till de historier vi bär med oss. Men hur vardaglig tillvaron än är numera, har den inte fått oss att glömma hur det en gång var. Skräcken vi kände när vi fick veta att vården givit upp, och hur läkaren skrev i en av våra journaler: ”På frågan om hur lång vistelse det blir [inom rättspsykiatrin], informerar överläkaren om att detta beror på när patienten är redo att ta ansvar för sitt agerande”. Detta skedde knappt två månader efter en nära anhörigs alldeles för tidiga bortgång. Våra upplevelser mynnade ut i en gemensam uppfattning om att 10

Slutstation rattspsyk_110831.indd 10

2011-10-06 13.11


rättspsykiatrisk vård av människor som inte har begått något brott inte kan vara acceptabel. Du ska inte behöva känna dig rädd eller otrygg när du vårdas mot din vilja, vilket lätt sker när unga, självdestruktiva kvinnor vårdas tillsammans med en majoritet män med kriminell belastning. Har du utsatts för sexuella övergrepp ska du inte behöva vårdas med förövare som dömts för samma brott. Du ska inte behöva känna att vården du får också är ett straff. Den övertygelsen blev en stark grundpelare för vår vänskap, och för denna bok. När vi inledde vårt arbete med och för kvinnorna inom rättspsykiatrin hade vi inga tankar på att skriva en bok om det. Vi ville uppmärksamma deras situation och skapa förändring, något som visade sig vara mycket svårare än vi någonsin kunnat föreställa oss. Samtidigt som våra insikter om vad som faktiskt försiggick ökade, fastnade vi i en härva av myndigheter och byråkrati. Det är på flera sätt en främmande och komplicerad värld vi ska ta med er in i. Psykiatrin och rättspsykiatrin är slutna miljöer som alltför få har inblick i, vilket bidrar till att skapa den typ av maktmissbruk vi kommer att beskriva. Systemet som ska garantera patienternas säkerhet har många aktörer, och blev än mer invecklat då det genomgick förändringar samtidigt som vi arbetade för att uppmärksamma kvinnornas situation. Regler, begrepp och system inom vården är svåra att överblicka och vi vill därför redan här i inledningen förklara vissa begrepp som är centrala för att man ska förstå det vi vill berätta. Vi kommer vid flera tillfällen att nämna LPT och LRV . Detta är de två lagar som reglerar tvångsvården av psykiskt sjuka 11

Slutstation rattspsyk_110831.indd 11

2011-10-06 13.11


i Sverige. LRV står för lagen om rättspsykiatrisk vård, vilket är en brottspåföljd. Det blir aktuellt när man gjort sig skyldig till ett allvarligt brott, men lider av en så allvarlig psykisk störning att man inte bör dömas till fängelse. Man kan däremot vårdas enligt LPT , lagen om psykiatrisk tvångsvård, utan att någonsin ha begått ett brott. Det kan till exempel ske om man är svårt sjuk i anorexi och behöver få näring mot sin vilja, är djupt deprimerad och måste förhindras att ta sitt liv eller om man är i akut behov av medicinering mot svåra vanföreställningar, trots att man just då inte ser behovet själv. De kvinnor vi berättar om vårdas enligt LPT på grund av att de skadar sig själva, har ätstörningar eller lider av självmordstankar, men vårdas på kliniker som är avsedda för patienter som är dömda till vård enligt LRV . Vi skriver om allmänpsykiatrin och rättspsykiatrin. Allmänpsykiatrin är den vanliga psykiatriska vården, dit man kan vända sig om man behöver hjälp för sin depression, sin ätstörning, sin ångest eller liknande. Även den barnpsykiatriska vården hör till allmänpsykiatrin. Rättspsykiatrin däremot, är i grunden uppbyggd för att tillgodose behoven hos personer som begått allvarliga brott och som dömts till rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. Man kan också vårdas inom rättspsykiatrin om man är dömd till fängelse, är häktad eller anhållen och är i behov av psykiatrisk vård under denna tid. Vi kommer att berätta om olika tvångsåtgärder. De tvångsåtgärder som får vidtas gentemot patienter står angivna i lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT ). Det är viktigt ur 12

Slutstation rattspsyk_110831.indd 12

2011-10-06 13.11


ett rättssäkerhetsperspektiv att det finns en tydlig reglering av vad man får göra och inte göra mot patienter som motsätter sig vården, annars utlämnas patienten helt till andras godtycke. Även om vårdpersonal för det allra mesta har ett gott syfte med sina åtgärder, måste det finnas något som garanterar att den makt personalen innehar inte missbrukas. De mekaniska tvångsåtgärder som under vissa omständigheter medges i lagen är bältesläggning (att man spänns fast i en säng med remmar kring handleder, fotleder och midja) och isolering, som i lagen kallas avskiljande. Alla andra metoder för att begränsa patienters rörelsefrihet är otillåtna i Sverige i dag. I vår berättelse har Socialstyrelsen en mycket central roll. Socialstyrelsen är en myndighet som lyder under Socialdepartementet. Myndigheten arbetar med frågor inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, hälsoskydd, smittskydd och epidemiologi. Socialstyrelsen har dessutom i uppdrag att utöva tillsyn över sjukvårdsverksamheter och deras personal, vilket innebär att myndigheten ska granska att verksamheterna följer gällande lagar och föreskrifter. Socialstyrelsen har den kontrollfunktion som är så viktig när en person blir tvångsomhändertagen i vårt samhälle. När denna kontrollfunktion inte fungerar kan det få ödesdigra konsekvenser för patienterna. De kvinnor vi har lärt känna under arbetet med denna bok har blivit utsatta för upprepade och omfattande svek. De fysiska, psykiska och rättsliga övergrepp som många av dem har tvingats uppleva, har färgat av sig både på deras självbild och på deras förtroende för sjukvården. Flera av 13

Slutstation rattspsyk_110831.indd 13

2011-10-06 13.11


patienterna har uttryckt att de inte vågar vara ärliga om hur de mår och om hur de har upplevt vården, av rädsla för negativa konsekvenser. Vi har utbildning inom psykologi, juridik och omvårdnad men har samtidigt ett mycket starkt patientperspektiv, vilket vi tror var en förutsättning för att vi skulle kunna göra denna granskning. Det har krävt mycket styrka och mod av de patienter som har valt att medverka, och många är fortfarande rädda. Därför har vi som utgångspunkt fingerat patienternas namn, alternativt endast skrivit ut förnamnet, om inte annat uttryckligen har önskats. Det beslutet har vi också tagit för att skydda deras integritet och möjliggöra för dem att gå vidare i sina liv, som vi så innerligt hoppas att de ska kunna göra. Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson Lund den 28 september 2011

14

Slutstation rattspsyk_110831.indd 14

2011-10-06 13.11


De första åren

Rebecca kom till rättspsykiatrin i Växjö när hon var sjutton år. I mer än ett års tid hade hon varit vår medpatient inom barnpsykiatrin. Vi hade ätit frukost, lunch och middag tillsammans varje dag i ett år. Vi hade firat varandras födelsedagar, utbytt tonårstankar och testat gränser ihop. Vi tycker att vi borde minnas hur vi reagerade när vi fick veta att hon skulle skickas till rättspsyk. Rebecca hade inte dömts för något brott, hon var minderårig och hon var vår vän – hon hörde förstås inte hemma där! Men vi minns inte. Det måste ha försvunnit bort bland alla andra negativa besked som kom under några månader år 2000, då vi fortfarande var tonåringar och levde i kaos. Barnpsykiatrins slutenvård var i kris. Unga medpatienter mådde hela tiden allt sämre och anpassade sig till en skyddad sjukhusvärld med låsta dörrar och fönster. Någon samtalsterapi fanns inte, eftersom avdelningen endast bedrev akutvård med fokus på läkemedel och skydd. Den långsiktiga behandlingen skulle patienterna få när de kom ut, men de blev inte bättre utan stannade kvar i ett vakuum av ingenting. Alla insåg att det inte fungerade, men personalen var oense om hur problemen skulle lösas. En efter en sa de anställda upp sig på grund 15

Slutstation rattspsyk_110831.indd 15

2011-10-06 13.11


av konflikterna och barnpsykiatrins akutavdelning var plötsligt nedläggningshotad. Rebecca var en av dem som etablerade sig bland låsen, tvånget och den ständiga övervakningen. Hon hade inte haft något självskadebeteende när hon av helt andra skäl blev inlagd inom barnpsykiatrin som femtonåring, men bara ett par år senare hade hennes självdestruktivitet passerat alla gränser. Hon gjorde sådant mot sig själv som ingen annan vågade. Hon hoppade från fönsterkarmar och krossade knäskålarna mot stengolvet. Hon skar sig och blev hoptråcklad med blå suturtråd av plast, och däremellan var hon som tonårstjejer är mest. Hon intresserade sig för killar, kläder och för sin hund Chili som väntade på henne hemma i det lilla huset ute på landet. Hon samlade på änglar och satt ofta i den gula fåtöljen i avdelningens dagrum och skrev i sin dagbok. Hon var starkare än alla oss andra och kanske var det hennes största problem. Sista gången vi träffade Rebecca innan hon skickades till rättspsykiatrin i Växjö hade hon druckit frätande medel och förstört sin matstrupe så att den aldrig mer skulle gå att reparera. Under resten av sitt liv skulle hon önska sig en operation som kunde återskapa en matstrupe, men hon blev aldrig tillräckligt fysiskt stark för att klara en sådan omfattande operation. Så den där sista dagen hade Rebecca en slang i näsan som satt fasttejpad på kinden, då hon kom och hälsade på oss för att säga hejdå. En påse på foten skyddade ett trycksår efter tiden i respirator. De hade tvingats klippa av hennes krusiga, blonda hår och hon hade gått ner i vikt. ”Men herregud Rebecca, vad har du gjort?” utbrast vår medpatient och slog armarna om henne. 16

Slutstation rattspsyk_110831.indd 16

2011-10-06 13.11


Vi stod en meter bort. Sa ingenting. Kände oss tomma. Situationen var illavarslande och tillvaron så mörk att inga negativa besked väckte några starkare känslor längre. Om vi tillät oss att känna skulle vi inte orka, vi skulle explodera och det skulle inte finnas någonting som kunde rädda oss. Kanske är det därför som vi ett decennium senare inte minns vad vi tänkte när vi först fick veta att Rebecca skulle till rättspsykiatrin. Det kom inte som en chock då, utan var bara ytterligare ett led i allt som hade hänt. Det var först i breven som hon skickade med jämna mellanrum som det blev uppenbart hur fel det var. Ångest har jag massor utav. Jag har panikångest då jag blir rädd för att dö fast jag egentligen vill dö. Jag är så trött på livet. Har du sådana tankar? […] Vad gör du om dagarna? Skola? Terapi? Usch. Jag är så trött på att vara inlåst. Här är det dubbla låsta dörrar + att jag sitter tillsammans med mördare + att jag är yngst = jobbigt. Det finns snäll personal när man mår bra, annars så är de väldigt elaka. Mobbar och så. Permis blir det inte tal om förrän i februari eller så nästa år […] I måndags skar jag mig och blev sydd med massor av stygn i ena armen. Hamnade i isoleringsrum i nitton timmar. Det var jättehemskt.

Två år senare hände det igen. Ännu en tonårstjej i vår bekantskapskrets tvingades in i en poliseskort med händerna fastlåsta bakom ryggen och kördes till samma rättspsykiatriska klinik i Växjö. Hon gjorde motstånd förstås, därav handbojorna, men säger samtidigt att hon inte längre orkade bry sig om vad som hände med henne. Amanda tillhörde, liksom Rebecca, en liten skara självdestruktiva flickor som vårdats inom den krisdrabbade 17

Slutstation rattspsyk_110831.indd 17

2011-10-06 13.11


barnpsykiatrin i flera år utan att bli bättre. Snarare hade vården, där deras människovärde gick att mäta i antalet sår på armen, gjort dem sjukare. I en kaotisk slutenvårdsvärld var de tvungna att upprätthålla en viss grad av självdestruktivitet för att inte bli osynliga bakom de andra patienternas tilltagande ångestdimmor. Om de gjorde för mycket framsteg skulle de till sist tvingas ut i friheten utanför de låsta institutionerna – den frihet som en gång hade varit så efterlängtad, men som efter flera år på den slutna barnpsykiatriska avdelningen i stället blivit skrämmande. ”Det normala livet låter skönt, därför längtar jag dit”, skrev Rebecca i ett brev till sin läkare. ”Men det skrämmer mig så in i bomben. Jag är livrädd för att bli frisk. Det har blivit en slags trygghet för mig att vara på sjukhus, hur konstigt det än låter. Därför skadar jag mig mycket just nu. För att få stanna kvar på sjukhus. Ändå vill jag ut … Krångligt, eller hur?” Det som hände under 2000-talets första år syns fortfarande tydligt både utanpå och inuti oss. Överallt små vita ärr, formade som streck och prickar. De går inte att göra ogjorda eller att operera bort. Det var åren då allt blev svart; då ett dåligt besked aldrig kom ensamt och då vi gjorde allt för att få det yttre att överensstämma med det inre. Ärren påminner om hur det en gång var, men också om att vi till slut reste oss och gick vidare. Sommaren 2003 var vi unga vuxna som försökte släppa taget om allt som varit. Överallt fanns minnen, överallt lurade rädslan för att falla tillbaka, men vi övade på att lyfta blicken och gå oberörda förbi. De första dagarna i augusti var vi på semester i Stockholm. Vi skulle gå på Cosmonova 18

Slutstation rattspsyk_110831.indd 18

2011-10-06 13.11


och sedan åka med skärgårdsfärjan till Ljusterö, när vi fick syn på de gula löpsedlarna i tunnelbanan: ”Två döda i sjukhusbrand”. Tanken slog oss att det kunde röra sig om någon vi kände. Fortfarande hade vi många vänner som vårdades på sjukhus för att de skadade sig själva, utspridda över hela landet. En illavarslande känsla hann sprida sig i kroppen innan vi slog bort tanken igen. Det var sommar, vi var på semester och det fanns ju trots allt massor av sjukhus. Sannolikheten att det skulle röra sig om någon vi kände, var vid närmare eftertanke inte särskilt stor. En stund senare började det ringa i våra mobiltelefoner. Det hade brunnit på rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö, fick vi veta. Någon berättade att en psykiskt sjuk kvinna hade tänt eld på gardinerna i sitt patientrum. Ingen visste riktigt varför, allt verkade förvirrat. De sa att hon var psykotisk, att hon hade talat osammanhängande om satan, om skuld och om rädsla och gjort allt för att förhindra att någon lyckades släcka elden. Hon hade gått till våldsamt angrepp mot alla som försökte. På bara ett par minuter hade nattpersonalen tappat kontrollen över situationen. Ingen av de unga vikarierna visste hur nödutgångarna fungerade eller att brandlarmet var försett med en och en halv minuts fördröjning. De hade trott att de skulle klara av att släcka, men plötsligt var det rök överallt och de var tvungna att ta sig ut. Ingen hade under det snabba förloppet hunnit tänka på att evakuera patienterna. Vårdlokalerna var gamla och saknade sprinklersystem. Alla dörrar var låsta, fönstren gick inte att öppna och alla fönsterrutor var gjorda av okrossbart glas. Patienterna kunde inte ta sig ut och räddningsarbetarna hade stora svårigheter att ta sig in. ”Vet ni vem 19

Slutstation rattspsyk_110831.indd 19

2011-10-06 13.11


det är som har dött?” undrade de som ringde till oss den där soliga förmiddagen i augusti. ”Vet ni om Lotta har klarat sig?”, ”Kan Amanda vara den nittonåriga tjejen från Skåne som tidningarna säger är död?” Rebecca hade flyttats vidare till rättspsykiatrin i Sundsvall och var inte längre kvar i Växjö, men det var Amanda. Roliga, kreativa Amanda som vi delade det allra hemligaste med de gånger då vi lånade varandras dagböcker. Amanda med den svarta humorn och ordets gåva. Det var olidligt att höra signalerna gå fram när vi ringde till hennes mobiltelefon. Vi satt på skärgårdsfärjan, solen glittrade i vågorna utanför fönstret och vi upplevde ett stänk av paradis och en bit helvete precis samtidigt. Varje signal berövade oss lite av hoppet om att det kanske ändå gått bra, att det inte var Amanda som var den nittonåriga kvinna från Skåne som kvällstidningarna sa var död. Och så plötsligt – en hes, hostig röst, så ljuvligt välbekant. Amanda var på sjukhuset. Rejält chockad och med sot i lungorna. Men hon hade klarat sig. Två tonårsflickor med självskadebeteende dog i branden på rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö. Ingen av dem var dömd för brott. Flera andra patienter skadades allvarligt av röken, varav en så svårt att hon fortfarande flera år efter branden inte var kontaktbar på grund av sina svåra hjärnskador. Hon låg i sin säng, matades via sond och bröt då och då ut i en hjärtskärande gråt som skapade misstankar att hon bakom sin oförmåga att kommunicera ändå var medveten om sin situation. Den tragiska branden kunde ha blivit händelsen som satte fokus på den märkliga utveckling som skett de sista 20

Slutstation rattspsyk_110831.indd 20

2011-10-06 13.11


åren: att de rättspsykiatriska regionklinikerna allt mer hade kommit att specialisera sig på unga kvinnor som inte hade begått något brott, men som skadade sig själva. Från rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö rapporterade man att ungdomar med självskadebeteende var en växande patientgrupp och att patienterna genom åren tenderat att bli allt yngre. Även rättspsykiatrin i Sundsvall konstaterade att de kvinnliga patienterna hade blivit en allt viktigare målgrupp och gissade att förklaringen var att ”kliniken har byggt upp ett gott anseende avseende vård och behandling av en, av tradition och erfarenhet, svårvårdad grupp, nämligen (unga vuxna) kvinnor med allvarlig självskadeproblematik”. Men det var aldrig någon som uppmärksammade att hela sju av de sjutton kvinnliga patienterna som vårdades på avdelning 67 och 68 när det brann på rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö, var där utan att ha dömts för något brott. Bara någon enstaka tidning publicerade det skolfoto av sextonåriga Louise som fortfarande sitter inramat på en vägg i hennes flickrum, ovanför den säng som nu har stått orörd i flera år. På fotografiet syns en smal flicka klädd i en vit, kortärmad tröja och med ett litet silverkors om halsen. Luggen har hon kammat åt sidan och fäst med ett vitt hårspänne. Hon har markerade gråblå ögon och ler försiktigt in i kameran. Det är inte ett självklart leende, utan ett trevande. ”Louise var jättegullig”, berättar en före detta patient om sextonåringen som dog i branden. ”Jag minns när hon kom till avdelningen. Innan hon kom plockade personalen undan alla lösa saker, så vi undrade vad det var för typ som skulle komma. De förberedde som om det skulle komma en jät-

21

Slutstation rattspsyk_110831.indd 21

2011-10-06 13.11


tesvår och vårdkrävande patient. Och så kom lilla Louise … En liten, söt tjej. Man undrade ju vad hon gjorde där.” Det var som att människor inte trodde att det kunde hända. Självklart kan man inte vårdas bakom galler och höga murar, på institutioner som är byggda för landets farligaste brottslingar, om man inte utgör en fara för någon annan än sig själv! I takt med att vi fick allt mer distans till våra egna upplevelser gjorde vi fler och fler försök att uppmärksamma tvångsvården av självdestruktiva kvinnor inom rättspsykiatrin, men debatten tog inte fart. Det var som att våra försök att uppmärksamma den fråga som blivit så viktig för oss, hindrades av en tjock mur av misstro. Det behövdes något mer, ett bevis, ett argument som inte gick att säga emot, ett ansikte på någon som visade att det inte handlade om några våldsbenägna monster bakom en fasad av självdestruktivitet.

22

Slutstation rattspsyk_110831.indd 22

2011-10-06 13.11


Louise

Louises mamma berättar: Louise var speciell redan från början. Det tycker väl visserligen alla föräldrar om sina barn … Men en röd tråd i Louises liv var att hon aldrig riktigt kom in i gemenskapen bland andra barn. Fröknarna på dagis kunde berätta hur barnen lekte lekar som gick ut på att hon inte skulle få vara med. När hon kom hem från dagis eller lekis och ringde efter kompisar var det nästan aldrig någon som ville leka med henne. Ändå var det först när hon hade börjat i första klass och vi skulle fylla i papper om hur det fungerade i skolan, som vi fullt ut förstod vidden av det. Det visade sig då att Louise alltid gick för sig själv på rasterna, ensam med sin lilla fralla som hon hade med sig. Hon hade aldrig någon given plats, utan fick alltid kämpa för att få vara med. Det var nog hennes stora sorg genom hela livet, för hon ville verkligen inte vara ensam. Hon ville så gärna leka med andra barn. Som förälder är det svårt att förstå hur det kunde bli så. Hon hade mycket lättare för vuxenrelationer, för att inte tala om små barn! Hon var fenomenal med barn, och de älskade henne. Det är svårt att säga om det märktes på henne att utanförskapet påverkade hennes självbild. Det var inte 23

Slutstation rattspsyk_110831.indd 23

2011-10-06 13.11


jättetydligt. Men jag minns ett tillfälle i skolan, då barnen hade fått i uppgift att måla en sol. Det var någonting med den sol Louise ritade, den var inte lika glad och strålande som de andras. Hon tyckte om att teckna och måla annars. Under en period gick hon på alla tänkbara aktiviteter. Det var gymnastik och scouter och … Ja, det är ju en period under barns uppväxt då det brukar vara så. Men till slut blev det friidrott. Löpning. Louise vann alltid i skolan när de skulle springa, och hon vann Växjöloppet, Victorialoppet och en massa andra lopp. Hon blev en mycket lovande löpare och fick höra att hon med all säkerhet skulle vinna 5 000-metersdistansen i Finnkampen i framtiden. Vi har ett helt skåp fullt av medaljer och pokaler som Louise vunnit, men inget av det var någon merit för henne. Det gjorde det inte lättare för henne i skolan, det blev nästan tvärtom. Hon förstod aldrig själv vad det var hon hade gjort eller inte gjort, vad det var som utgjorde den där skillnaden mellan att få vara med och inte. Hon cyklade till skolan varje dag med förhoppning om att i dag, i dag blir det nog bra! Men när hon kom fram var det ingen som hälsade på henne, och hon förstod aldrig varför. När hon kom in i ett rum och frågade om hon fick vara med och spela kort kunde de andra ungdomarna bara resa sig upp och gå. Det utanförskap som förföljde Louise genom en stor del av hennes barndom lade nog grunden till att det blev som det blev. Hon var en olycksfågel, på något sätt är det lättare att tänka på det så. När hon så småningom började på ett friidrottsgymnasium med riksintag fick hon de kompisar som hon alltid saknat. Jättesöta, underbara tjejkompisar! Men då var det för sent. Hennes självbild var förstörd och hon klarade inte av gymnasiet särskilt länge. Vi ordnade en 24

Slutstation rattspsyk_110831.indd 24

2011-10-06 13.11


praktikplats till henne, i en möbelaffär där hon hade varit på prao tidigare. Hon hade trivts där, och de hade tyckt mycket om henne. Men då var hon redan för sjuk. Det dröjde bara ett par dagar innan hon ringde mig på arbetet och sa: ”Mamma, du kommer att bli jättearg nu …” Det visade sig att hon inte hade gått till sin praktikplats. I stället hade hon stannat hemma och druckit sig berusad. Något sådant hade aldrig hänt tidigare. Jag förstod ingenting och när jag kom hem frågade jag henne varför. Hur kunde det bli så här? Hon skulle försöka förklara för mig, när hon i sin förvirring började berätta om något som hade hänt för flera år sedan, när hon gick i första eller andra klass. Läraren hade frågat eleverna om det fanns någon som kunde tänka sig att vara med Louise på rasten, och en flicka som var ett år äldre hade till sist erbjudit sig att vara det. Den händelsen gjorde ändå hennes utanförskap så tydligt och Louise frågade mig: ”Mamma, en sak undrar jag. Varför tror du att jag aldrig fick vara med?” Louise började skada sig själv. Hon satt och rispade i huden så att det blev märken, och hon fick märkliga procedurer för sig – procedurer som skulle följas till punkt och pricka. Bröt vi hennes mönster blev hon tvungen att börja om från början. Öppenvårdskontakten med barnpsykiatrin fungerade aldrig riktigt. Det är nog svårt att få ungdomar motiverade att gå dit. Vi bor i en förort, så hon var tvungen att ta sig in till stan och sedan ut till det område där mottagningen låg. Hon hittade inte heller någon person som hon fungerade med i öppenvården, så det visade sig senare att hon uteblev från många besök. 25

Slutstation rattspsyk_110831.indd 25

2011-10-06 13.11


Så småningom blev hon inlagd på den barnpsykiatriska avdelningen, eftersom hon var deprimerad och inte kunde sova om nätterna. Där eskalerade hennes självdestruktiva beteende enormt. Hon hade inte blivit sydd med ett enda stygn innan hon kom dit, men det var som om man hade ryckt ut en propp. Vi hade aldrig varit med om något liknande! Hon utvecklades till en världsmästare på att gömma föremål som hon kunde skada sig på, och löpare som hon var kunde hon springa ifrån vem som helst. Ingen hann ikapp henne. Jag minns särskilt en gång då jag skulle gå ut på promenad tillsammans med henne. Jag visste att hon skulle springa, men vad skulle man göra? Vi satt ner och pratade om varför det hade blivit som det hade blivit. Plötsligt reste hon sig upp, tittade på mig och sa: ”Mamma, en sak ska du veta. Det är inte ditt fel det här.” Sedan sprang hon, för att kunna göra sig själv illa. Det blev många stygn hon fick sys med den gången. Vi visste inte hur vi skulle hantera det, och allt mer började vi förstå att personalen inte visste det heller. Det var ständigt diskussioner och de frågade till och med mig som mamma: ”Vad ska vi göra?” Och jag kunde ju ingenting! Jag svarade: ”Men det kan du väl inte fråga mig, hade jag vetat det hade vi väl inte behövt vara här?” De ville att vi skulle bo på avdelningen med Louise, men vi höll på att bli sjuka själva av att vara där. Jag blev inlåst jag också och fick inte lov att gå ut. Det blev ohållbart – det fanns ingen behandling och det saknades själ och hjärta. Allting handlade om mediciner, om att spela Yatzy och titta på tv. Jag har aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv, och hela tiden blev Louise sämre. 26

Slutstation rattspsyk_110831.indd 26

2011-10-06 13.11


Den 14 juni, en lördag, hade Louise varit inlagd inom barnpsykiatrin i tre månader. Vi hade varit på stan och handlat något till Louise som hon behövde, och kom sedan till avdelningen för att vara med henne. En patient hade slängt en glaspjäs i golvet, så vi stod och sopade upp glasbitarna när verksamhetschefen från barnpsykiatrin kom och bad om att få prata med oss. Vi förstod inte vad han gjorde på avdelningen en lördag, men vi följde med honom in i ett samtalsrum. Där berättade han för oss att det var bestämt att Louise skulle flyttas över till ”regionpsykiatrin”, som de kallade det. Transporten skulle redan vara ordnad. Jag bröt ihop fullkomligt. Vi kunde inte förstå vad hon skulle där att göra, och Louise var inte förberedd. Hon blev nästan … Ja, hon blev precis livrädd. Hon blev ombedd att omedelbart packa ihop sina saker och inom en timme kom den utlovade transporten: en polisbil bemannad med två robusta poliser. De hade svarta handskar och pistoler. Som tur var, var en av poliserna pappa till en flicka som varit Louises kompis, men Louise bara tittade på dem och sa att de lika gärna kunde skjuta henne på en gång. Sedan satte de sig i polisbilen och körde iväg till rättspsykiatriska regionkliniken, avdelning 67. Vi körde efter i vår bil. Det var så fruktansvärt. Väl framme fick vi gå in genom rastgården, mot ingången till avdelningen där en stor, manlig vårdare med en enorm nyckelknippa mötte oss. Jag ser honom framför mig fortfarande. Han gav intryck av att vara fångvårdare snarare än vårdare. Vi började gå efter Louise och vårdaren in på avdelningen, när han plötsligt vände sig om och sa: ”Vilka är ni?” ”Vi är Louises föräldrar.” 27

Slutstation rattspsyk_110831.indd 27

2011-10-06 13.11


”Då måste ni gå ut”, sa han tvärt. ”Ni får inte vara här.” Vi följdes ut och sedan stängdes och låstes dörren för oss. Vi fick inte träffa Louise mer den dagen. Vi stod där ute på trappan, ensamma. Ingen talade med oss eller informerade oss om vad som skulle hända, så vi åkte tillbaka till barnpsykiatrin för att hämta Louises saker. Utanför avdelningen stod en vårdare som både vi och Louise hade tyckt mycket om, men som hade varit på lunch när beslutet fattades om att Louise skulle flyttas till rättspsykiatrin. Det hade gått så fort alltsammans att hon inte ens hunnit få information om vad som hänt. Jag var helt utom mig, sprang fram till henne och hängde mig fast vid henne. Jag slog på henne och var precis galen. Jag skrek: ”Jag hatar er allihop, jag hatar er!” Det var förstås inte riktat mot henne, men i den stunden kände jag att jag kunde ha mördat allihop. Och hade jag vetat vad som sedan skulle hända, hade jag nog gjort det. Det var inte så illa på avdelning 67 som vi hade förväntat oss. Louise började faktiskt må bättre under de sex veckor hon hann vara där. Hon pratade om att börja skolan till hösten, vilket gjorde oss så glada. På midsommarafton hade jag bakat en jordgubbstårta som vi åkte dit med, och Louise frågade om hon fick bjuda sina kompisar på det som blev kvar. Det fick hon förstås. Det var Johanna och så var det Kristina, som senare anlade branden. Vi har aldrig tänkt en ond tanke om Kristina, hon var så sjuk när det hände. Men det var också sjukt att Louise vårdades på en avdelning med dömda, på en avdelning där vi behövde anmäla våra besök flera dagar i förväg och där de var tvungna att visitera oss för att vi skulle få hälsa på vårt barn i ett besöksrum. Vi fick aldrig träffa Louise ensamma, utan en vårdare var med varje gång. 28

Slutstation rattspsyk_110831.indd 28

2011-10-06 13.11


Så kom den dagen då allting förändrades, den händelse som aldrig slutar att spelas upp för vårt inre. Den 1 augusti 2003 vaknade vi klockan sju på morgonen av att Louises äldre bror ringde. Han sa att de pratade i media om att det hade brunnit på Sigfridsområdet, där Louises avdelning låg. Han ville veta vad som hänt, om vi visste något. Vi slog på text-tv och där stod det att två kvinnor hade dött på ett ”psyksjukhus”. Det var som om min själ och mitt hjärta frös till is i den stunden. Jag ringde omedelbart telefonnumret till avdelningen, men där var det ingen som svarade. Jag ringde vidare till barnpsykiatrin, men där sa de att det var kaos och att ingen visste någonting. De hänvisade mig vidare. Jag ringde fem, sex gånger till olika nummer inom landstinget. Det var ingen som svarade på något av numren, så till slut ringde vi till lasarettet. Vi berättade vilka vi var och vad det gällde, och telefonisten lovade att undersöka saken och återkomma till oss. Det gjorde hon aldrig. Det var då vi började förstå att något hemskt måste ha hänt Louise. När klockan var omkring nio klädde vi på oss och förberedde oss för att köra till Sigfridsområdet. Då var det nästan så att vi förväntade oss att möta en polis när vi steg ut genom dörren, någon som var på väg för att ge oss beskedet om att Louise var död. Så blev det inte. En halvtimme senare var vi framme vid den brandhärjade avdelningen och såg soten runt alla fönster. Jag sprang ut ur bilen, i fullständig panik, och bort till ett sammanträdesrum där jag såg att sjukhusdirektören och de andra i ledningen satt. Jag skrek rakt ut: ”Var är Louise?!” Då reste sig en kvinna upp, en psykolog som äntligen var vettig. Hon kom fram till mig och sa stilla: 29

Slutstation rattspsyk_110831.indd 29

2011-10-06 13.11


”Louise finns inte hos oss längre.” Sedan dess har allting bara handlat om att ta sig upp på morgnarna, klä på sig kläderna, äta och sminka sig. Men helt kommer vi aldrig mer att kunna resa oss. Allt blev fel, precis allt. Även efteråt, för vi erbjöds aldrig något stöd. De hade krisgrupper för personalen, men inte för anhöriga. Om vi behövde stöd kunde vi vända oss till vuxenpsykiatrin, fick vi veta. Inte heller har vi fått någon ursäkt från landstinget eller från dem som var ansvariga för vården. Vi fick en blomma och de satte in en dödsannons. Men det var överhuvudtaget ingen som tog på sig ansvaret för att branden kunde inträffa eller för vår dotters död. Det vilade på en stor och anonym sjukvårdsorganisation. Vid ett tillfälle, bara ett par dagar efter branden, frågade jag avdelningschefen på avdelning 67 om hon kunde följa med mig bort till minnesplatsen som man hade byggt upp för Louise och den andra flickan som dog. Men hon hade inte tid. Vi satt där med våra frågor, vi visste ingenting. Det första beskedet vi fick var att Louise aldrig hade hunnit vakna, att hon hade dött i sömnen. Det visade sig senare att det inte var sant, det fick vi veta bland annat genom ett inslag i Uppdrag granskning. Louise hade vaknat och tagit sig till ett rum bara någon meter från dörren till rastgården, som inte öppnades förrän det var för sent. Personalen, ett par sommarvikarierande studenter som helt saknade utbildning i både vård och brandsäkerhet, visste inte att dörren till rastgården gick att öppna utifrån. Det är en scen som spelas upp gång på gång inom oss, bilden av vårt barn som kämpar för att ta sig ut utan att lyckas. Den kan göra en fullständigt tokig. 30

Slutstation rattspsyk_110831.indd 30

2011-10-06 13.11


Mitt sätt att hantera det som överhuvudtaget inte gick att greppa, förstå och än mindre acceptera, blev att bevara allting som hade med Louise och branden att göra. Varenda tidningsartikel, varenda blomsterkort har jag sytt fast med guldtråd. Det har varit min överlevnadsstrategi. Och så skrev jag, brev och dikter. När Louise dog blev vår värld svart, och tillvaron kommer aldrig att fullt ut återfå sin färg. När man är förälder ska man tänka på alla fina minnen man har av sina barn med glädje. Saker barnen gjorde som små, roliga eller kloka saker de sa, semestrar som man åkte på tillsammans … Men de där fina minnena är nästan det som smärtar mest nu. När man tänker på dem blir det så uppenbart att inget av det där finns kvar. All glädje förföljs numera av sorg, då vi påminns om att vi aldrig mer kommer att få höra Louises röst eller röra vid hennes hud. Vi kommer aldrig mer få se henne vinna ett lopp, höra henne spela The Ark på sitt rum eller se hennes barn växa upp. Det största vi har kvar efter Louise är den ihållande sorgen och saknaden.

31

Slutstation rattspsyk_110831.indd 31

2011-10-06 13.11


:  

Linda

  (t h), född , är sjuksköterska, men studerar i dag juridik. Hon har tidigare givit ut böckerna Zebraflickan och För att överleva – om självskadebeteende.   (t v), född , är beteendevetare och har en fil.kand i psykologi. Båda är verksamma som föreläsare och debattörer.

www.slutstationrattspsyk.se

NOK_AKERMAN_ERIKSSON_SLUTSTATION_RATTSPSYK_skydds.indd 1

Författarna har under flera år engagerat sig i dessa fall och gjort ett stort antal intervjuer med kvinnor som vårdats inom rättspsykiatrin. De har också haft upprepade möten och samtal med ansvariga vårdgivare och myndigheter. Slutstation rättspsyk är en skakande rapport från ett Sverige vi inte längre trodde fanns. ”Författarna har gjort ett fantastiskt researcharbete. De kombinerar unik och oemotsäglig kunskap inifrån den slutna vårdmiljön med juridisk sakkunskap. Läs denna välskrivna, väldokumenterade och upprörande bok!” Åsa Moberg

Slutstation rättspsyk

De är unga kvinnor som utvecklat ett allvarligt självskadebeteende, så allvarligt att allmänpsykiatrin inte längre har någon hjälp att erbjuda. Det enda som återstår är landets rättspsykiatriska högsäkerhetskliniker, där de spärras in på obestämd tid tillsammans med mördare och våldtäktsmän, trots att de inte blivit dömda för något brott och inte utgör någon fara för andra. I bestraffningssyfte utsätts de för tvångsåtgärder som isolering, tvångshandskar och hjälm, ingripanden som långt ifrån alltid har lagen på sin sida. Varken kvinnorna själva eller deras anhöriga kan påverka situationen – de är rättslösa.

sofia åkerman thérèse eriksson

”… jag trodde att jag skulle bli psykotisk av den intensiva panik jag kände. Jag kunde inte andas och hjälmen tryckte mot huvudet. Jag hade alltid tvångshandskar samtidigt som jag var isolerad, så jag kunde inte göra någonting alls. Det kändes som jag blev utsatt för tortyr.”

”Det var en kvinna på intaget som hade skadat sig själv och som sa att hon hade haft tvångshandskar i två eller tre månader. Det dröjde bara två timmar innan de låste fast likadana handskar vid mina händer, sedan hamnade jag i bälte.” Liv ”Jag insåg att ingen skulle tro mig om jag försökte berätta. Och det fick man ju höra också: 'Du är patient, vem ska tro dig?’ Jag försökte skrika: 'Jag ska berätta för någon, jag ska låta världen få veta vad ni har gjort!’ Men de bara skrattade åt mig, stängde dörren och låste.” Elin

sofia åkerman thérèse eriksson

Slutstation rättspsyk om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott

”Jag var så rädd. Jag tänkte att det aldrig skulle ta slut, att jag aldrig skulle komma därifrån. Jag fick aldrig veta hur länge jag skulle vara där eller vad som gällde. Ovissheten och otryggheten var förfärlig.” Cecilia ”Allting inom rättspsykiatrin syftar till att tvinga fram beteenden som rör sig så nära normen som möjligt. När jag kom hit använde man sig av dygnslånga isoleringar, hot om isolering och allmän skrämseltaktik för att nå önskat resultat.” Katarina

:  ,    :  , .

2011-10-05 14.49