Page 1

Hela mitt hjärta Birgitta Hadin Lusth

Faun FĂśrlag


© Författaren och Faun Förlag 2014 Redigering och grafisk form Siewert Carlsson Omslagsfoto: Kjell Lusth Tryck Scandinavian Book ISBN 978-91-87435-11-9

w w w.faun forlag.se


Birgitta Hadin-Lusth

Hela mitt hj채rta


Till Isabell för att du stödjer mig i berättandet av vår historia


Förord Jag var 14 år när jag träffade en tio år äldre man på min första skoldans. Han var där som medhjälpare till killen som var discjockey. Vi träffades under en period på tre månader, under en tid då han också hade en relation med en annan ung tjej. Han utsatte mig för misshandel, hot och övergrepp. Vi sågs sista gången på alla hjärtans dag 1989 då han misshandlade mig och hotade mig till livet. Två veckor senare anhölls han för mordförsök på den andra unga tjejen. Vi anmälde honom båda två och han dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård på Säter. Jag pratade med skolkuratorn om det jag varit utsatt för men hade inte förmåga att bearbeta. Kanske fick jag inte rätt hjälp och kunskapen om hur trauma påverkar oss var inte lika stor då som nu. Jag gick ut nian och började första året på gymnasiet och mådde väldigt dåligt. Jag rasade i vikt och lades in för anorexi på en avdelning inom barnoch ungdomspsykiatrin. Jag var inlagd under ett år då allting kom att handla om mat, vikt och överlevnad. När jag fyllde 18 år skrevs jag ut till eget boende och blev då remitterad till MHE-kliniken i Mora där jag fick behandling och blev frisk. Jag pratade aldrig med mina föräldrar om det som hände och jag försökte i största möjliga mån glömma och förtränga. Jag minns inte hur andra vuxna runt mig reagerade eller försökte hjälpa. Jag minns bara att det kändes ensamt och svårt och att jag inte kunde prata med någon. Han hade sagt att han skulle döda mig om jag berättade. Efter behandlingen i Mora följde några år med utbildning och jag hade mycket att hämta igen. Jag läste till sjuksköterska och bildade familj, studerade vidare till barnmorska för att sen få barn nummer två. Det var som nybliven tvåbarnsmor som jag började få problem med posttraumatiska symtom. Jag visste att jag hade sparat undan till framtiden och tiden hann ikapp mig i samband med en händelse som triggade igång den gamla mardrömmen. Jag började skriva 2007 och det var 18 år efter de traumatiska upplevelserna. Posttraumatiskt stressyndrom förkortas till PTSD efter engelskans posttraumatic stress disorder. PTSD är en form av ångeststörning som en del människor utvecklar efter att de genomgått en traumatisk händelse som inneburit livsfara eller en allvarlig kränkning av ens 


integritet. Det kan handla om till exempel misshandel, sexuella övergrepp, olyckor, krigsolyckor eller liknande. Posttraumatisk stress identifieras av i huvudsak tre grupper av symptom: Flashbacks och påträngande minnen av den traumatiska händelsen Såväl starka känslor som fysiska symptom som kallsvettning, ojämn hjärtrytm och panikattacker kan vara yttre tecken på påträngande minnen. En upplevelse av att vara känslomässigt bortdomnad och ett undvikande av saker som kan påminna om traumat. Genom att undvika sådant som kan påminna om traumat kan den drabbade börja undvika vanliga vardagsaktiviteter som personen tidigare hade ett stort intresse av. En del upplever att de är avskärmade från familj och vänner, i en annan värld eller missförstådda av omgivningen, ensamma och utelämnade. Dissociation är också tämligen vanligt, då den drabbade kan känna sig utanför sig själv, eller som en åskådare till det trauma som den utsatte drabbats av. Ångest och en upplevelse av att vara nervös eller skärrad, alltid beredd på vad som helst En förhöjd vaksamhet och påpasslighet kan innebära att den person som blivit traumatiserad ständigt är beredd på nya hot och ser potentiella faror överallt. Detta i sin tur är oerhört energikrävande och kan leda till irritabilitet och koncentrationssvårigheter. Den som genomlevt ett trauma kan uppleva att de kan hantera det och att det är bearbetat till dess att de konfronteras med något som utlöser symtomen igen. Symtombild vid PTSD: o Återkommande mardrömmar o Sömnsvårigheter, förlorad aptit o Ångest eller rädsla, särskilt i förhållande till saker som påminner om traumat o En upplevelse av att alltid vara på spänn och lättskrämd o Nedstämdhet, energilöshet o Minnesstörningar o En upplevelse av att ingenting kan bli som förrut eller inte tro sig ha en framtid o Koncentrationssvårigheter 


o Svårigheter att fatta beslut, ambivalens eller tomhetskänslor o Upplevelse av att inte existera, vara död, dra sig undan mänsklig kontakt o Spontana gråtattacker alternativt raseriutbrott o Överbeskyddande tendenser, extrem oro för anhörigas mående o Oförmåga att hantera vissa aspekter av traumat som aktiviteter, platser och personer Ju mer jag lärt mig om PTSD desto bättre har jag förstått mig själv och jag led av dessa symtom redan för 20 år sedan efter att händelserna inträffat. Min väg till läkning började med en kontakt via internet och en man som heter Tommy. Han är sexolog och familjerådgivare. Jag var inte alls redo att ta kontakt med en psykolog i första skedet utan kunde med stor möda skriva om mina minnen till Tommy för att på något sätt påbörja bearbetningen. Han rekommenderade mig att börja i rosenterapi vilket jag också gjorde. Rosenterapi är en form av mjuk beröringsmassage och är baserad på sambandet mellan muskelspänningar och minnen från tidigare traumatiska upplevelser, stress och undantryckta känslor som satt sig i en öm och spänd kropp. Målet med rosenterapi är att en avspänning ska ske när beröringen når in till det omedvetna och smärtan kan komma upp till ytan och fysiskt och känslomässigt genomlevas. Efter drygt två år med rosenterapi och samtal med Tommy kunde jag ta kontakt med en psykolog som heter Eva och under den perioden blev jag också sjukskriven på deltid och fick hjälp av en läkare på företagshälsovården med medicinering. Jag blev sakta bättre men blev oplanerat gravid och några månader efter mitt tredje barn kom symtomen tillbaka. Jag bytte psykolog och efter ett år hos henne så påbörjade jag EMDR-behandling hos en traumaterapeut på Sankt Lukas i Uppsala. EMDR är en förkortning av Eye Movement Desensitization and Reprocessing. Det är en psykoterapeutisk metod för att behandla traumatiska minnen. För att berätta min historia och i den bästa av världar kunna hjälpa någon annan delar jag med mig av min resa och den börjar med delar ur det jag skrev som 15-åring och fortsätter med de senaste årens resa. Boken består av min dagbok följd av en litteraturförteckning och avslutas med en avdelning egna dikter och tolkningar av dikter.




Min dagbok Februari 1990 Jag skriver hur jag känner mig maktlös och har svårt att koncentrera mig i skolan och upplever att jag är i en helt annan värld. Jag har skuldkänslor, är känslig och gråter mycket samtidigt som allting känns overkligt och att det omöjligt kan ha hänt mig. Jag drar mig undan kompisar och isolerar mig alltmer och har inte lust med nånting längre. Jag har självmordstankar och är väldigt tyst och innesluten och vägrar att prata om det som hänt. På nätterna drömmer jag ofta mardrömmar och på dagtid grubblar jag över varför det skulle hända mig. Jag har en stark rädsla, äckelkänslor för min kropp och dålig aptit. I skolan träffade jag skolkuratorn två gånger i veckan men skriver att jag inte tyckte att det hjälpte mig. I maj 1991 hade jag mitt första samtal på BUP och psykologen som skulle ta över när jag slutade högstadiet. Kvinnojouren blev viktig för mig och jag tyckte att de var de enda förutom Maria som kunde förstå. Maria är min bästa vän sedan gymnasietiden och hon var den första som jag kände tillit till, som jag kunde prata med och hon har varit viktig för mig alltid. Jag längtar intensivt bort från vår lägenhet och vi flyttar till ett nytt boende. Jag har en längtan efter att bli förstådd men samtidigt inte förmågan att förmedla mig då jag känner så mycket skuld och skamkänslor. Jag bagatelliserar och känner mig gnällig och har skuldkänslor också för att jag inte kommer över. Jag känner ilska och skriver att jag hatar honom och vill att han ska dö, men beskriver också att jag känner mig kall på känslor och att jag bär på en stor tomhet. Framträdande är också en stor inre oro och en ovisshet om vad som ska hända, rädsla för att han ska få permissioner och sätta sina hot i verket. Jag upprepar att jag vill bli fri och att han är den enda som kan göra mig fri.

1992 Under detta år skriver jag om fysiska besvär som huvudvärk, illa­ mående, dålig aptit, att jag känner mig trött och likgiltig. Jag pratar med kvinnojouren om övergreppen och anmäler en våldtäkt. M får sin första permission från Säter och jag har en väldigt stark rädsla för honom. Jag drar mig undan och skriver att jag känner mig fruktansvärt ensam.

11


Jag har en känsla av att han tog allt mitt värde och jag känner mig som ett tomt skal. Det finns kvar en viss ilska och jag blir lätt irriterad samtidigt som jag hatar att störa och besvära. Jag skriver: Jag måste spela glad, tvivlar på att alla skulle orka med mig om jag sa ärligt hur jag mår. I april 1992 har jag gått ner 13 kg och känner mig likgiltig, rädd och livlös inuti. Jag antar att det är min respekt för livet som gör att jag fortfarande lever. När jag var som sjukast hade jag tappat 25 kilo. Jag besöker Säter maj 1992 tillsammans med psykologen och träffar en psykolog där och kände viss lättnad efteråt. I maj 1992 slår mina klasskompisar larm om viktnedgången och att jag inte äter. Läkaren på BUP skriver remiss till en dietist och jag får gå på täta viktkontroller och återbesök hos honom. Jag vägrar till slut att både äta och dricka, rasar i vikt och blir inlagd på Avd 30 på BUP. Jag minns mig själv mer som ett apatiskt flyktingbarn än som en klassisk anorektiker. Jag beskrev en av mina anorektiska dagar så här: Jag vaknade antingen sex eller sju. Om jag gick upp klockan sex hann jag springa sju kilometer innan skolan började. Gick jag upp sju tog jag en promenad till skolan och sprang när jag kom hem. När jag kom hem från springturen duschade jag och gick på mammas begäran och tog en kopp fil till frukost som jag gömde i en plastlåda, hällde ur och spolade ner i toaletten. Jag gick eller cyklade till skolan, utnyttjade varje minut av tiden och gick krångliga och långa omvägar för att få gå mer. Lunchen i skolan hade jag slutat äta. Jag gick eller cyklade hem och när jag kom hem var det dags för det allra värsta som var middagen. Jag visste att jag inte kunde slingra mig ifrån den helt men de lyckades aldrig få i mig mer än en varma-koppen-soppa. Jag brukade säga att jag ätit så mycket i skolan. Middagen varierade mellan lite grönsallad eller en soppa. Fyrtio kalorier på två deciliter. Jag åt upp de där tunna pastaringarna på ytan och sa till mamma att det bara var sky kvar som jag inte ville ha. Ibland hände det att jag var så hungrig att jag var tvungen att äta nånting. Då brukade jag äta mosade bananer som var lätt att kräkas upp. Det hände också att jag kräktes upp soppan eller salladen som jag fick i mig. Efter middagen pluggade jag för att inte missköta skolan och det är mig ofattbart hur det kunde gå så bra. Jag hade fortfarande bra betyg men hade tappat 25 kilo i vikt. Vid sju, halv åtta var jag helt förbi av trötthet och somnade. På kvällarna skrev jag upp vad jag ätit och hur mycket jag hade motionerat. Jag räknade kalorier plus att jag planerade hur jag skulle gå tillväga för att undvika så mycket mat som möjligt dagen därpå. Det var ett helvete. 12


Avdelning 30 på BUP 1992 Jag träffar den gamla psykologen en gång i månaden på avdelningen men beskriver att jag blir irriterad på henne och att avdelningen är tryggheten. Jag går också på samtal hos en psykolog som är knuten till avdelningen. Jag skriver till personalen på Avd 30 att ni lyssnar inte längre, ni försöker bara överrösta mig. Detta angående utskrivning då jag absolut inte ville därifrån. Jag känner mig skör och hjälplös som ett barn. Jag har bara ökat drygt två kilo under vårdtiden och känner att jag inte kan överleva själv och inte heller hemma hos mina föräldrar. Jag skulle svälta ihjäl. Bara ett glas vatten ger mig fruktansvärd ångest. Jag är också rädd för att bli ensam och övergiven. Jag är fruktansvärt ambivalent, känner mig aldrig som en intakt människa och känner mig som en slav under anorexin. Jag skriver mycket om M under vårdtiden. Jag skriver att jag blir totalt utmattad, som att hjärnan aldrig får vila. Jag beskriver en rädsla som aldrig försvinner och att jag därför måste lära mig att leva med den och att det fungerar mer som en reflex att vara misstänksam och vaksam. Jag har mycket svårt med min kropp, känner hat och äckel för den och duschar i mörker. Jag känner skam, att jag är lortig, oren och jag skyr kroppskontakt. Jag har aldrig känt mig så ensam som när jag var med M. Ensam och livrädd. Det kändes som att inte ha någon kontakt med omvärlden. Jag hade bara honom. Hemma var jag livrädd att falla ihop eller avslöja honom. Jag skriver hur jag hade känt mig tvungen att behandla honom som en Gud och hur han kunde avkräva tillit genom att säga jag vill ju att du ska lita på mig. Om han frågade om jag litade på honom och jag svarade nej kunde han bli aggressiv. Sex var detsamma som att visa tillit så det gick inte att säga nej. Det fanns inget alternativ än att låtsas vilja. Jag stängde av. Jag hade inga känslor. M brukade säga det är meningen att du ska dö och det är allt du är värd. Under vårdtiden har jag mycket tankar om döden och skriver att det hade varit enklare att dö än att väcka något dött till liv. Jag har också en känsla av att ingen orkar med mig och att alla sätter på en mask när de ska träffa mig. Jag känner mig fortfarande mycket ensam trots att jag uppenbarligen fick mycket uppbackning. På avdelningen skriver jag: Varför måste jag vara så ensam? Varför kan ingen förstå? Varför kan jag inte lita på någon? Jag vill. 13


Jag känner hur jag flyr eller gräver mig allt djupare ner i en avgrund som jag inte har kontroll över. Allting känns som en mardröm och samtidigt meningslöst och kaotiskt. Jag får sakta en insikt i att det till sist bara finns ett val kvar och det är mellan att leva eller dö och att jag är den enda som har makten att avgöra.

Våren 1993 Under våren skrivs jag ut från avdelningen och flyttar till en egen lägenhet. Jag känner en fruktansvärd ensamhet och saknad efter personalen på avdelningen. De blev min trygghet. Jag känner tomhet och en obeskrivlig oro och ångest. Det känns som en inre rastlöshet som gör att jag vill klättra på väggarna. Jag skrivs över från BUP till vuxenpsyk i min hemstad och börjar på samtal hos en kurator som följer mig under hela vårdtiden i Mora och fram till att jag flyttar till Umeå. Jag kände stort förtroende för henne och det fungerade väldigt bra mellan henne och mig. Jag har absolut ingen kroppsuppfattning och kan inte hantera maten själv även om det vaknat en viss motivation till det. Jag har mycket tjocktankar och kan inte på långa vägar äta de mängder jag gjort under vårdtiden. Jag känner fortfarande att ingen bryr sig och jag vågar inte släppa in. Jag känner en stark misstro till både mig själv och andra. Jag sover dåligt och är extremt rädd för att vara själv i lägenheten på kvällar och nätter. Men det finns också en längtan att få hjälp och jag får en remiss skriven till MHE-kliniken i Mora. Jag skriver att jag vill bli fri. Jag har fortfarande självmordstankar men skriver också att jag vill inte dö egentligen. Jag vet bara inte hur jag ska leva. I Juni 1993 får jag som genom ett mirakel en återbudsplats på MHE-kliniken och kan påbörja min behandling där.

Hösten 1993 Behandlingen i Mora börjar lida mot sitt slut och jag mår bättre. Jag kan hantera maten och går upp i vikt och känner att det är vad jag vill. Jag anser att jag börjar bli en frisk anorektiker och skriver att nu är det bara M kvar. Jag skrev i min dagbok I fyra års tid har jag på något vis förträngt det som hände och aldrig kunnat acceptera. Mitt enda sätt att kunna hantera min situation och kunna leva var att förtränga. Att stänga av alla känslor och vägra känna efter. Jag kan fortfarande inte bo i min kropp. Hatar kroppen och känner tjocktankar. Och skuld. Jag beskriver hur jag förträngde M med anorexin och att när det fungerar 14


bättre med maten så kommer alla minnen tillbaka. Jag skriver hur anorexitiden var så mycket enklare än minnena av M och hur jag är väldigt nära återfall då ångesten tränger sig på. Jag försöker tänka klart men ibland är skuldkänslorna starkare än förståndet. De tankar som finns om honom är desamma och jag är fast i tankarna kring att bara han kan göra mig fri, att han måste säga förlåt och hur jag kan göra vad som helst för att detta ska ske. Jag tycker också att det känns som att jag ljuger fast allting är sant och att jag hör hans röst säga hans sanning och att ingen skulle tro på mig. Det är alltid hans sanning som vinner. Jag har en hel del funderingar kring att åka till Säter igen. Jag kan inte acceptera att han en dag blir fri utan att egentligen veta vad han gjort med mitt liv. Jag måste få berätta för honom, skriver jag. Julen 1993 har jag en telefonkontakt med hans psykolog på Säter. Jag hade ett behov av att ha kontroll på vem som tog hand om honom och att de tog honom på allvar. Jag är fixerad vid förlåtelse i båda riktningar. Jag har en tanke om att försöka förlåta honom men inte hans handlingar. Jag tror att förlåtelse kan hjälpa honom att bli frisk och då skulle jag inte behöva vara rädd. I samband med julen har han sin tredje permission. Även om jag klarar av att äta och bli frisk så har jag enormt mycket tjocktankar och en dålig kroppsuppfattning och jag skriver att egentligen är det inte konstigt att min kroppsuppfattning stannar nedanför huvudet. När jag låg hos honom kändes det precis likadant, som att huvudet var jag och resten av kroppen inte tillhörde mig. Jag hade också mycket tankar kring att jag inte fick bli frisk och jag tyckte att det var skrämmande att lämna identiteten som anorektiker. Jag visste inte hur jag skulle leva, vem jag skulle vara. Det kändes otryggt och jag hade väldigt mycket ångest som jag i likhet med tidigare inte kunde dela med någon eller uttrycka i ord. Jag skriver att jag skulle bara vilja gå ut och skrika till alla att jag mår för jävligt, men jag vill inte att de ska tycka synd om mig eller tycka att jag är hopplös. Det fanns en känsla av att jag redan gjort så många illa och svikit och ljugit. Anorexin är ju sån. Jag ville må bra och ge tillbaka och i avgrunden mellan det och hur det verkligen förhöll sig kände jag mig väldigt ensam. Pingstkyrkan blev en viktig gemenskap under den här tiden. Jag hade vänner som var med i pingstkyrkan och jag följde med dem till kören och gudstjänsterna. Jag tror att jag behövde en tro, struktur, förlåtelse, hopp. Jag sjöng i kören och deltog i veckans alla sammankomster. Kyrkan var viktig under en begränsad tid men jag trodde nog mer på gemenskapen att höra till än vad jag trodde på Gud.

15


Umeå 1995 Jag träffar min första pojkvän efter M och flyttar med honom till Umeå när han börjar sin högskoleutbildning där. Jag upplevde att det var enormt befriande att få komma ifrån miljön i min hemstad och få distans till de senaste åren, men i relationen riktar jag all ilska mot min pojkvän och jag har svårt att känna tillit och trygghet. Jag mår sämre under den här tiden och upplever överväldigande känslor som skrämmer och berör. Jag tror att ingen kan tycka om mig och att alla kommer att svika. Jag tror inte att någon respekterar mig. Jag är ledsen, gråter mycket och vet inte varför. Min psykolog beskriver det som att jag i den relationen bearbetade traumat och det ger mig förståelse för varför jag reagerade så starkt. Jag skriver att Jag vill dö, dö och bara dö. Jag känner mig ensam för att ingen förstår mig. Ingen vet vilket helvete jag har. Det finns inget liv för mig. Ingen kommer att vilja ha mig, precis som M sa. Jag känner hur jag inte orkar få vänner i den nya staden, att jag inte orkar visa vem jag är och därför kan ingen lära känna mig. Det känns som jag aldrig egentligen har pratat med någon om M, hur det var och hur det kändes. Jag kan inte prata om det för jag har så mycket skuldkänslor och tror att ingenting hände. Det är bara jag som är galen. Det är otäckt att inte minnas, att ha så mycket minnesluckor. Jag vill veta vad jag kan göra för att kunna hantera min ilska och aggressivitet. Jag har så mycket ilska i mig.

Våren 1996 Det börjar närma sig min student i Umeå och jag känner en oro och ovisshet för hur hösten ska bli. Jag längtar hem och vet inte om jag ska söka utbildning hemma eller i Umeå, inte heller vet jag vad jag vill med pojkvännen. Jag beskriver fortfarande en ångest som jag inte tycks kunna dela med någon. Jag har en misstro mot människor och känner mig som innan väldigt ensam. Jag har dock funnit en ny vän i Umeå som blir väldigt viktig för mig både då och för framtiden. Hon blir som skillnaden mellan liv och död för mig längre fram, min älskade Ulrika. För övrigt har jag en känsla av att ha en mur mellan mig och världen. Jag vill egentligen släppa in människor och blir bedrövad och ledsen när jag inte kan. Jag skriver att jag lever i en inre ensamhet. Jag skriver så här livet har varit en ständig kamp sen M, att hålla försvaren intakta för att överleva alla skuldkänslor och all skam. Jag vill vara fri men lever i ett ständigt fängelse med den som berövade mig

16


min kropp och min glädje. Jag har haft många otroligt starka försvar mot känslorna kring M och har jag någon gång pratat om det så har det skett på ett intellektuellt plan och inte från mitt hjärta. Jag har aldrig visat hur ont det gör och alla har uppfattat mig som stark. Jag har en längtan hem och bryter upp med pojkvännen. Jag rannsakar mig själv och ifrågasätter mina val. Jag frågar mig själv hur ska jag veta vad jag vill med livet när jag inte vet om jag vill leva? Hopplösheten förföljer och jag har ingen framtidstro och känner att allt bra jag gör är för andras skull och för att det är socialt rätt. Under hösten 1996 påbörjar jag min sjuksköterskeutbildning och flyttar ihop med en ny pojkvän. Tiden som student är bra och jag kan fungera bra i vardagen. Maten är överhuvudtaget inte ett problem längre men tankarna kring M återkommer.

Våren 1997 Tiden rinner iväg och jag är fokuserad på studier och vardag. Jag skriver att mina minnesbilder kan jag hålla förträngda och undangömda så länge jag inte påminns genom rädsla eller starka upplevelser som påminner om ångesten, paniken och skulden. Minnena känns overkliga och jag önskade att det var de de kunde få var. Overkliga, glömda, påhittade, vad som helst, bara inte verkliga.

År 2001 Min advokat skriver till mig med anledning av att jag kan söka mer skadestånd och jag svarar henne: När behandlingen i Mora var avslutad väckte det åtskilliga dest­ ruktiva tankar som ätstörningen så vackert hade gömt. Jag har mycket tankar kring min relation och brist på egen sexualitet. Jag har haft två längre förhållanden som brustit mycket på grund av att jag inte kan acceptera mig kropp och sexualitet och inte kan känna tillit. Jag har fortfarande mycket skuldkänslor inför de övergrepp som M utsatte mig för och det känns ofta som att dessa bokstavligen lever kvar i min kropp. Jag har börjat på sjuksköterskeutbildningen och mår bra vad gäller anorexin. Jag lever dagligen med mina minnen. När jag ser tillbaka på min tonårstid är det inte mycket jag minns med glädje. Jag har inte haft möjlighet att få vara en normal tonåring och kan känna sorg över detta. Jag var 14 år när jag träffade M, 15 år vid rättegångarna och 17 år när jag fick anorexi. Därefter följde några år som var mycket jobbiga och jag anser att det är först vid 22 års ålder som jag är tillbaka till ett fungerande liv. Jag lider fortfarande av min ambivalenta inställning 17


till kropp och sexualitet. Jag har många gånger önskat professionell hjälp för detta och jag tror att jag kommer att behöva hjälp med det i framtiden. Just nu känns det alltför svårt att prata om det eftersom jag känner så mycket skuld. Jag överlever men det finns fortfarande minnen som lever i helaste mig. Under hösten 1998 träffar jag min man och jag jobbar heltid som sjuksköterska samtidigt som vi är fullt politiskt sysselsatta. Jag fortsätter att spara till framtiden och förskjuter mina problem. I oktober 2001 föds vårt första barn och i september 2004 får vi tillökning. Jag mår bra under de här åren men har stora problem med närhet och att vara ensam. Jag är spänd och vaksam och undvikande med min historia men vardagen fungerar och jag håller ihop. Det som får min inre värld att rasa samman är ett svek som triggar igång stressymtomen och jag får under den processen tillbaka alla besvär som jag hade tiden efter M och efter anorexin. Det var ett svek som framkallade starka känslor som jag kände igen från förr. Det var en känsla av att ingen går att lita på och att ingenting går att förstå, en ilska och orättvisa över att bli drabbad och inte kunna välja bort, men också känslan av att beteendet på sätt och vis påminde starkt om M. Jag ser inget direkt samband då och jag upplevde inte att det gick från en dag till en annan utan stressymptomen smög sig på och ångesten accelererade. Jag kunde först inte sätta de fysiska besvären i relation till ångesten men jag förstår att jag behöver hjälp och börjar famla mig fram i det. Jag börjar skriva om den resan 2007 och det är den jag fortsättningsvis skriver om. Det är här som nutiden hänger envist ihop med det som varit.

Hålla ihop

3 maj 2007

Jag drömmer drömmar där jag är liten, sorgsen och ensam. En liten, liten flicka som gråter och söker tröst. Mitt i livet, mitt på dagen, är hon den mest ensamma i hela världen och behöver tröst. Rädda denna lilla flicka från den hon är och från det hon tänker och känner. En man i drömmen håller om mig, tafatt, som om hans förmåga inte sträcker sig till att verkligen trösta och hjälpa. Någonstans känner jag viljan och värmen, känner tillfredsställelse i att någon bara håller ihop mig. Håller om mig. Närhet och värme. Inga krav. Bara tröst. I hans famn blir jag mycket liten och ledsen och vill att all världen ska stanna upp. Den lilla, lilla flickan behöver tid och tröst.

18


Till honom jag hatar dig för att du förstörde mitt liv du fick mig att känna mig medskyldig jag betydde ingenting, sa du du kunde bara inte vara ensam jag blev din gisslan i galenskapen ingenting blev på riktigt allting var lika overkligt som din oförmåga att se hur du förstörde mig jag blev till ingen och du gjorde mig döende efter din bekräftelse du höll mig fången med uteblivna ord och handlingar liksom du höll mig fången med hot och våld jag såg inget liv för mig bortom ditt vansinne, det fick inte vara så att det var allt som fanns det var en helt outhärdlig känsla du tog mitt liv och lämnade mig med en känsla av att hela mitt värde låg i dina sjuka händer jag kunde aldrig få det tillbaka, jag fick det aldrig tillbaka du lastade skulden och skammen på mig så att jag gömde undan och blev ensam på samma sätt som du inte kunde uthärda jag var ett barn, faktiskt ett barn som du förbrukade och förstörde och du frågar mig varför jag tillät dig att behandla mig illa nu frågar jag dig hur kunde du ta dig friheten att göra detsamma?

245


Livet i behåll Bilden är sann som jag ser den minnena är mina oavsett vad du säger oavsett vad du tycker så gjorde du mig illa för livet för alla åren fram till nu Jag var livrädd, hör du det? Du sa att du skulle döda mig, har du glömt det? Jag fick inte skrika, inte gråta, inte gå ifrån Jag kunde inte säga nej, förstår du inte det? Att jag inte vågade betydde inte att jag gav dig rätten Du kunde ha låtit mig vara Du hade kunnat låta mig gå fri Du hade ett val att lämna men du tog dig rätten att förnedra och skildra en sanning som också blev min Min högsta önskan en gång var att höra dig säga förlåt att du skulle kunna ångra och förstå en önskan som förbundit mig med det sjuka i dig jag kan aldrig förstå dig liksom du aldrig kunde se mig Jag kan inte vara arg men jag kan ta makten ifrån dig jag kan ta den tillbaka och förlåta mig själv Jag frikänner flickan och fördömer dig jag älskar henne som jag hatar dig för dig finns ingen nåd men för flickan finns resten av livet i behåll.

246


Jag vill tacka alla som uppmuntrat mig att skriva och ge ut den här boken. Ni har alla gjort mig stark och modig! Jag vill allra mest tacka Maria, Ulrika, Gunilla, Anna, Agneta och mina livlinor Tommy, Eva, Rosenkvinnan Eva, psykologen Gunilla och EMDR-terapeuten Olga! Det krävs många kvinnor att rädda det en enda man förstört och en Tommy såklart. Och min Kjell. Ett stort tack till min tvillingbror Per-Ola för allt stöd med utgivningen och inte minst Faun Förlag för att ni gjort bok av min historia.


Jag ville berätta min historia för att få en framtid utan sår. Jag ville skriva bort de hemligheter som gjort mig sjuk. Jag ville skriva mig fri. Nu finns allt här, alla minnen och tankar och såren läker. Nu bär jag inga hemligheter och han är inte ett spöke som håller sig i liv i mig. Nu kan jag ta min säng och gå

9789187435119  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you