ta mig att hon uppträdde …” , han dröjde en kort stund, ”i nattlinne.” Med ett vänligt leende lät han tanken dröja kvar ett tag. ”Fortsätt, mr Rowswell.” Mrs Donaldson hade varit en del av läkarutbildningen i en månad eller så vid det här laget och besökt själva sjukhus et betydligt längre. Det var här som mr Donaldson hade avlidit långsamt och inte utan smärtor, med dagliga besök av sin fru, som aldrig klagade. Hon hade skaffat sig en fast rutin som hon till en början fann besvärlig, men som hon gradvis vande sig, och till och med fäste sig vid, så att när han till slut dog innebar det en dubbel förlust för henne. Hon saknade besöken lika mycket som den hon besökte och kände sig nu lite vilsen, särskilt om eftermiddagarna. Utan tving ande anledning att gå ut stannade hon hemma flera veckor i sträck, ett tillstånd som Gwen, hennes gifta dotter, gärna ville beteckna som ”sorgearbete” och var ganska tillfreds med eftersom hon aldrig känt att hennes mor skänkt fadern det han borde ha fått. Även om hennes make hade varit en klanderfri man och mrs Donaldson sörjde honom uppriktigt, kunde hon inte känna att hon var beredd att begränsa sin tillvaro till den ärbara ensamhet som dottern tyckte var passande för hennes roll som änka. Räddningen kom från oväntat håll. Krångel med makens pension hade lett till att hans änka – 13 –
Snusk.indd 13
2011-11-01 09:50:43