9789176993187

15 Mikael skrattade och ställde sig en bit ifrån tallen. ”Woow, vilket slott!” ”Det är inget slott, det är en riddarborg ser du väl”, rättade Erik.

Båda pojkarna satte sig på knä bredvid skapelsen. De pekade på, och förklarade, alla detaljer. Det var nog den store som med våt sand i handen hade lyckats spritsa små konformade torn på de bredare borgmurarna. ”Snyggt”, berömde Mikael och gjorde tummen upp. ”Perfekt.” ”Vattnet i vallgraven bara försvinner”, sa Emil och trutade med munnen. ”Men det är en snygg bro ni har gjort fram till vindbryggan. Precis som riktiga bräder.” ”Det är sådana där platta glasspinnar som vi har hittat överallt”, förklarade Erik. ”Som folk har haft i munnen?” Mikael gjorde en överdriven grimas. ”Berätta inte det för mamma när vi kommer hem!” ”Och de här två käpparna som vi har lagt pinnarna på hittade vi där”, fortsatte Erik och pekade mot den gamla tallen, ett par meter bakom Mikael. Han satte sig på huk och beundrade sönernas skapelseförmåga.

De platta glasspinnarna, kanske från Nogger eller Lakritspuck, låg kloss i kloss med varandra precis som bräderna ute på den långa bryggan, som Mikael varit med om att projektera. Femhundra kronor hade det kostat, att få en bräda med sitt namn infräst.

Käpparna, som pinnarna vilade på över pojkarnas vallgrav, var tjocka som ett finger och hade små knotor i ändarna. Vinden hade ökat.

Mikael reste sig. ”Var har ni hittat dessa?” frågade han lågt och pekade på käpparna. ”Det sa jag ju.” Erik nickade. ”Där, bredvid trädet … och där finns fler käppar.”

Mikael vände sig mot tallen. Pojkarna hade sprätt i sanden och grävt djupa fåror på olika ställen. ”Vi försökte gräva djupt ner”, fortsatte Erik, ”så att vi skulle få en riktig vallgrav med vatten. Men det gick inte. Och så hittade vi alla käpparna … fast jag tycker dom liknar skelett av djur. Tycker inte du det, pappa?”