Page 1

CECILIA ROSENGREN

CONWAY NATURFILOSOFI OCH KVINNLIGA TÄNKARE I BAROCKENS TIDEVARV

l o g o s . nr 11 . p a t h o s glänta produktion


cecilia rosengr en Conway logos  ·  pathos nr 11 ©   gl ä n ta  produk tion  2009 all a  r ät tigheter  förbeh ålles. kopiering  uta n  förl agets  medgiva nde  ä r  förbjuden. gäller  äv en  för  undervisningsbruk. Redaktörer för serien Logos · Pathos  m a ria  joh a nsen,  m ats  rosengren  &  ol a  sigurdson Grafisk form  jens  a ndersson Sättning  rich a rd  lindm a rk Tryck  munk rekl a m  ab,  munk edal  2009 isbn :  978-91-86133-01-6


Inledning  9    Kanon och Conway  10, Form och materia  18, Filosofisk identitet  21,    En filosof för vår tid?  22 DEL I    1. Anne Conway: Biografiska reflektioner  29    Familjen  29, Bildningen  31, Huvudvärken  33, Fransiscus Mercurius    van Helmont  35, Kväkarna  37 DEL II    2. Cartesianska former  43    Descartes och kvinnorna  43, En god cartesian  47, Conways filoso   fiska principer  48            

3. Platonska former  52 Platonsk etikett  52, Conways platonism  54, Platonsk eklekticism  55 Henry More  60, Substans  65, Verklighetens tre arter i termer av substans och essens  70, Filosofins syfte  73, Tillhörighet och skillnad  79

   4. Barocka former  89    Conway och Leibniz  89, Barocken  91, Leibniz och barocken  95,    Conways barocka iscensättning av världen  98 DEL III    5. Kvinnliga filosofer i 1600-talets England  117    Motiv och intentioner  117, Filosofisk törst  120, Platonska rela   tioner  124, Korrespondens  128, Avslutning  139    noter  141   Tack  190   Litteratur  192   personregister  204


Till minne av Millan (1962–2005)


inledning

hur börjar man? Var börjar man? Det tillhör våra mänskliga villkor att vi inte kan undgå dessa frågor vad vi än gör i våra liv, privat eller yrkesmässigt. Oftast är vi inneslutna i en bekväm pågående rörelse, en vana eller ett regelverk och funderar inte över våra val och handlingar. Andra gånger är det oundvikligt att vi måste välja vår början och ta ställning. Likväl är begäret att slippa börja starkt för de flesta människor, vilket den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault konstaterade i sin installationsföreläsning vid Collège de France.1 Foucault talade om att vårt begär att slippa börja tala, och därmed stiga in i diskursens riskabla ordning, egentligen handlar om vår oro att upptäcka att vi på ett eller annat sätt är uteslutna ur denna ordning. Samtidigt är diskursen, som Foucault visade, också objekt för vårt begär, ty det är genom diskursen som vår kunskap om världen och oss själva produceras, klassificeras, organiseras, distribueras. Denna kunskap är därför aldrig oskyldig eller uttryck för en ovedersäglig verklighet. Det finns heller ingen sanning bortom diskursen. Genom att undersöka diskursens ordning – dess gränser, möjlighetsvillkor, procedurer, uteslutningsmekanismer och så vidare – kan vi synliggöra det vetande och den makt som diskursen producerar och reproducerar. Foucault menade att vi därmed kunde bryta upp nödvändighetens logik och istället fokusera på diskurshändelser, deras effekter och materiella spridning. Så möjliggörs en förskjutning, och i vissa fall ett upphävande, av den ordning som diskursen utgör. Min övertygelse är att det behövs en rad förskjutningar inom den moderna västerländska filosofihistoriens diskurs, 9


och att en sådan förskjutning är möjlig om vi tar de kvinnliga filosofer som funnits i historien på allvar. Kanon och Conway

Detta är en bok om 1600-talsfilosofen Anne Conway. Under sin livstid (1631–1679) verkade hon antingen i de filosofiska händelsernas centrum eller marginaler, beroende på hur man väljer att tolka hennes insatser. Conway är fängslande både som självständig filosof i ett idémässigt sett fascinerande produktivt sekel, och som indikator, a case in point, på förändringar inom den filosofihistoriska forskningen under de senaste trettio åren. Av olika anledningar väcker Conway ett intresse idag som gör att hon börjar ses som en viktig filosof, om inte i paritet med 1600-talets manliga nytänkare – René Descartes, Thomas Hobbes, Baruch Spinoza – så ändå omöjlig att förbigå. Troligen kommer Conway, till skillnad från flertalet av hennes kvinnliga kolleger, inom kort (om så inte redan är fallet) att ha erövrat en plats i våra filosofihistoriska översiktsverk och läroböcker.2 Vid en första anblick tycks Conways inverkan på den ­filosofiska diskussionen emellertid ha varit liten – hennes verkningshistoria har tills nyligen varit lika med noll. Det omedelbara eftermälet var likväl mycket gott. 1710 skrev till exempel Richard Ward, i sin biografi över filosofen och teologen Henry More, att Conway var en av Mores egna favoritelever, rent av hans ”Heroine Pupil”. More hade berättat för Ward att han knappast hade mött någon person, man eller kvinna, med bättre själsgåvor än Lady Conway. Hon bemästrade, måste jag [Ward] säga, de mest djupsinninga teorier, oavsett om det gällde filosofi eller religion […] och hon uttryckte sig alltid mycket tydligt i skrift; så kunde hon ibland argumentera eller ställa honom [More] inför de djupaste och ädlaste frågor man kan tänka sig.3

Francis Mercurius van Helmont, Conways läkare och filosofiske vän under de sista åren av hennes liv, ombesörjde tryckningen av det manuskript som återfanns bland hennes efterlämnade papper.4 Han författade dessutom ett förord i vilket han beskrev Conway som en person med osedvanlig intellektuell kapacitet, 10


med den största tänkbara färdighet för spekulationer i såväl fysik, metafysik som matematik, så att hon fullkomligt förstod inte bara världens sanna ordning, kalla den kopernikansk eller pythagoreisk, med all dess bevisföring, utan också Descartes hela filosofi […] för att inte tala om hennes noggranna genomläsning av både Platons och Plotinos texter.5

Ett annat vittnesmål om Conways betydelse för den samtida filo­ sofiska diskussionen ger Gottfried Wilhelm Leibniz – en av de kanoniska gestalterna i den västerländska filosofihistorien – som efter att ha läst Conways traktat utan tvekan erkände henne som en viktig tänkare i egen rätt.6 I sina postumt publicerade essäer om det mänskliga förståndet, Nouveaux essais sur l’entendement humain (1756), nämner han Conway tidigt i en rad av filosofer som han tar avstamp från i sina egna filosofiska undersökningar, och i ett antal brev till sin engelske korrespondent gjorde han tydligt att han kände större släktskap med hennes ställningstaganden än med övriga engelska filosofers, som exempelvis John ­Lockes.7 Att Conway under sin levnad uppfattades som en kompetent och skarp tänkare av dem som kom i kontakt med henne är otvetydigt. Likväl föll både vetskapen och kunskapen om hennes filosofiska verksamhet snabbt i glömska, ett öde som hon delar med många kvinnliga tänkare i idéhistorien. Kvinnliga filosofer har under historiens lopp liksom skrivit med osynligt bläck, för att använda ­Eileen O’Neills träffande beskrivning.8 Att vi idag har tillgång till och kan studera Anne Conways filosofiska principer beror endast på mycket speciella omständigheter.9 Conways filosofiska principer gavs visserligen ut i Amsterdam 1690 som Principia philosophiae antiquissimae & recentissimae, och två år senare trycktes de i engelsk översättning med titeln The Principles of the Most Ancient and Modern Philosophy, men anonymt i båda fallen. Utgivarna meddelade inledningsvis att boken var författad av en mycket lärd engelsk grevinna, men mer precis än så var man inte. Under 1600-talet var det inte ovanligt eller konstigt att publicera sig anonymt (och kvinnor gjorde det oftast av sociala skäl), men i fallet Conway är frågan lite mer komplicerad eftersom författaren var död när boken trycktes. Det är möjligt att Conway trots allt skulle 11


ha valt att avslöja sitt namn om hon hade varit i ­livet. Vi vet inget om detta, men det fanns kvinnliga filosofer i Conways samtid som vågade göra så. Kanske ansåg den engelske utgivaren att just det faktum att boken var skriven av en adelskvinna var spännande och förhoppningsvis säljande nog, men med tanke på Conways könstillhörighet och sociala ställning avstod han från att sprida ytterligare information om författaren. Översättaren till den engelska utgåvan hoppades likväl att såväl lärda som oskolade med förnuftet i behåll skulle finna nöje i att läsa boken, men vi vet inte om så blev fallet eller så mycket om receptionen över huvud.10 Först 1982 blev böckerna tillgängliga igen för en publik utanför forskarbiblioteken. Då gavs både den latinska versionen och den engelska ut i en faksimilutgåva, med en introduktion av Peter Lopston. 1996 publicerades sedan den latinska texten i ny översättning av Allison P Coudert och Taylor Corse i Cambridge University Press filosofihistoriska serie.11 Även om det inte bara handlar om tillgänglighet, så har givetvis dessa nyutgåvor medfört att kommentarerna kring Conways filosofi nu växer i antal och att hennes roll i filosofihistorien omvärderas. 1737 frågade sig en annan kvinna med bildningsambitioner, Émilie du Châtelet – fysikern och översättaren till franska av Isaac Newtons Principia mathematica – vad det var för osynlig kraft (force invisible) som motverkade kvinnors framträdande i den lärda världen. Hon lyckade inte få grepp om den, men fann det märkligt att kvinnor, vars förstånd inte skilde sig från männens, enligt hennes vetskap aldrig hade gjort några större konstnärliga eller vetenskapliga insatser.12 Idag tycker vi kanske att det i stället är märkligt att du Châtelet som hade ekonomiskt och kulturellt kapital nog att leta upp kvinnliga författares och filosofers verk, inte gjorde det. Men, du Châtelet präglades självfallet av sin tids föreställningar om avsaknaden av kvinnliga företrädare på filosofins och vetenskapens område. Med de senaste decenniernas forskning har vi idag förhoppningsvis bättre förutsättningar att förstå både de möjlighetsvillkor som faktiskt funnits för kvinnor med intellektuella ambitioner under tidigmodern tid och de mekanismer som uteslutit och marginaliserat kvinnliga tänkare såväl under deras levnad som i historieskrivningen.13 Även om du Châtelet inte kän12


de till dem, så har det alltid funnits kvinnor som ägnat sig åt kvalificerad filosofisk och vetenskaplig verksamhet av olika slag. De har skrivit ned sina tankar och resultat, och inte sällan publicerat dem. Sedan slutet av förra seklet har det pågått en inventering av dessa bortglömda kvinnliga tänkare och deras bidrag till filosofihistorien. Flera översikter och textantologier har publicerats i vilka, vid sidan av du Châtelet och Conway, filosofiskt verksamma och skrivande kvinnor finns representerade: Elisabet av Böhmen, Marie de Gournay, Margaret Cavendish, Damaris Masham, Mary Astell, Catherine Trotter Cockburn med flera.14 Det finns ett stort intresse i vår samtid att lyfta fram och erkänna kvinnors intellektuella bidrag i historien. Men hur gör man? Historieskrivningen kring dessa kvinnor kan framstå som problematisk eller helt oproblematisk beroende på vilken ståndpunkt man intar. Ambitionen att synliggöra glömda kvinnliga filosofer och låta dem fungera som förebilder för dagens kvinnor med filosofiskt begär är utan tvivel vällovlig, men den tenderar ibland att förlora sin kritiska udd. Man har antingen bortsett från den filosofihistoria som föreligger och parallellt med den manliga kanon har man skapat en kanon av enbart kvinnliga filo­ sofer som länkas till varandra på grund av sitt kön, snarare än till den filosofiska problematik som upptog deras mödor. Denna typ av historieskrivning liknar de förr så populära kvinnokavalkaderna över berömvärda kvinnor i historien i vilka kvinnorna framstår som extraordinära och remarkabla, men som rara exemplar i en samling.15 Ett annat tillvägagångssätt har varit att fasa in de kvinnor som skulle gå att placera i kedjan av kanoniska manliga filosofer, klassiska filosofiska problem och moderna filosofiska klassifikationer – något som av olika anledningar har visat sig svårt att göra utan att kritiskt revidera den dominerande historie­ skrivningen. Återupptäckten av tidigmoderna kvinnliga filosofers texter gör i vilket fall deras tidigare frånvaro i vår historieskrivning ganska märklig. Hur kan det komma sig, frågar Eileen O’Neill, att det knappast finns något spår av kvinnors publicerade bidrag i vår filo­sofihistoria.16 O’Neill föreslår att det kan bero på de praktiker som kvinnor var hänvisade till eller själva ofta valde. De föredrog 13


inte sällan att publicera sig anonymt, att låta sina filosofiska texter cirkulera endast i manuskriptform i bekantskapskretsen, samt att filosofera via brevväxling. I eftervärldens ögon har detta sammantaget givit sken av att det faktiskt inte finns några kvinnliga tänkare i historien. Osynliggörandet av kvinnliga tänkare hänger förmodligen också samman med den tryckta textens förändrade status under 1600-talet och den gängse beskrivningen av denna förändring, något som Margaret J M Ezell har uppmärksammat i sin forskning kring kvinnliga författare och bokmarknaden i tidigmodern tid. Hon menar att den moderna historieskrivningen kring författarskap och bokutgivning under 1600-talet inneburit att den tryckta publikationen har fått spela den heroiska rollen som revolutionär kraft, vanligtvis företrädd av manliga författare som ivrigt har tagit sig an de nya möjligheterna. Manuskriptkulturen däremot har utsetts till boven i dramat – elitistisk, snobbigt aristokratisk och mycket ofta i form av en kvinna som klänger sig kvar vid sedan länge förlegade publikationsformer. 17

Ezell poängterar att tryckta publikationer blev ett nödvändigt villkor för den person, filosof eller författare som, oavsett genre, ville ta plats i 1600-talets intellektuella värld. Seklets store nytänkare, René Descartes, spelade en mycket viktig roll som brevskrivande filosof, men det var i tryckt form som han själv menade sig kunna göra någon nytta i och för världen.18 Och denna uppfattning har inte ifrågasatts av historiker. De former för författande och läsande som många kvinnor ofta ägnade sig åt har därför förbisetts eftersom de inte stämmer in i de dominerande mönstren för textoch tankeproduktion.19 I linje med denna tanke framhåller O’Neill att tidigmoderna kvinnliga filosofers arbeten har suddats bort från vårt historiska medvetande på grund av de senaste seklens successiva och genomgripande förändringar inom filosofins verksamhetsområde – förändringar som handlar om vilka filosofiska problem, argument, metoder och framställningssätt som har kommit att accepteras som trovärdiga och giltiga.20 I denna förändringsprocess kom områden och praktiker som intresserat kvinnliga tänkare att hamna utanför filosofins domäner. Filosofen Andrea Nye resonerar i sam14


ma banor som O’Neill. Hon talar om den reducering av filosofihistoriens komplexitet som ägde rum vid början av 1900-talet till förmån för den analytiska filosofins framväxt och dess vetenskapliga förhållningssätt. Inom denna tanketradition kunde till exempel en filosof som Leibniz fortfarande spela en roll som logiker, medan hans övriga metafysik föreföll helt överspelad och ointressant.21 Även ­Sarah Hutton har pekat på problemet med hur dominerande filosofiska traditioner tenderar att påverka värderingen och tolkningen av filosofiska texter i historien. Hon framhåller att tidigmoderna kvinnliga filosofer, såsom Conway, inte sällan arbetade inom ramen för en platonsk tanketradition och att just denna koppling till platonismen misskrediterat dessa kvinnor och deras tänkande. De har bedömts som suspekta och irrelevanta för vår tid, om de alls har uppmärksammats. Men detta är å andra sidan ett öde som inte bara har drabbat kvinnor, utan även många manliga filosofer som haft sin tillhörighet i en platonsk idétradition – Conways lärare och vän Henry More är ett exempel.22 Att den osynliggörande kraft som du Châtelet undrade över har varit mycket effektiv är ett faktum. Först under de allra senaste åren har kvinnor fått ett litet utrymme i filosofihistoriska handböcker.23 Författare av den här typen av översiktslitteratur har förmodligen alltid känt till existensen av en och annan kvinnlig filosof, men dessa har sällan ansetts kapabla nog att bidra till tanke­utvecklingen och därför har deras texter givits marginellt värde. I bästa fall har man betraktat kvinnliga tänkare som märkvärdiga undantag och som sådana inget man behöver bry sig om, mer än kanske i en fotnot. I själva verket förstärker synen på deras extraordinära status en från Aristoteles dagar nedärvd och under historiens lopp förnyad misstänksamhet mot att filosofiskt och vetenskapligt arbete skulle kunna utföras av kvinnor. Det finns prov på motsatsen. Under renässansen och en bit in på 1700-talet fördes till exempel en lång diskussion om kvinnan, den så kallade la querelle des femmes, där argumenten om könens lika värde och lika intellektuella förmåga framfördes med emfas.24 Misstron mot kvinnors förnuftsmässiga kapacitet har inte desto mindre framhållits som rimligare och mer vetenskapligt grundad under historiens lopp. Allt från självsäkra uttalanden från manliga filosofer 15


som Nicolas de Malebranche och Jean-Jacques Rousseau om att kvinnor av naturen är odugliga när det gäller komplexa teoretiska resonemang, till det faktum att kvinnor först i slutet av 1800talet fick tillträde till institutioner för högre utbildning bekräftar ­detta.25 Den kvinna som ändå lyckades visa sig kompentent inom filosofi eller vetenskap betraktades ofta som just extraordinär, som lärd bortom sitt kön, ”learned beyond her sex”, såsom Conway beskrevs i utgivarens förord till Principles.26 Eller så var hon en kvinna som ville spela man, ”une femme qui veut faire l’homme”, vilket du Châtelet fick höra av sin omgivning.27 Trots att det filosofiska verktyget – det mänskliga förnuftet – har definierats som universellt och lika för alla oavsett kön, är det svårt att inte se den västerländska filosofihistorien som en manlig historia. I sin analys av oreflekterade tankemönster och begrepp i denna filosofihistoria skrev Genevieve Lloyd 1984: Trots sina ambitioner att nå tidlös sanning avspeglar filosofihistorien de intresseinriktningar och den självbild som kännetecknar de slags människor som i alla tider har haft tillträde till verksamheten. Filosofer har under olika perioder varit kyrkans män, lärda män och universitetsprofessorer. Men en sak har de haft gemensamt genom verksamhetens hela historia: de har företrädesvis varit män. Och frånvaron av kvinnor i den filosofiska traditionen har inneburit att Förnuftsbegreppet skapats uteslutande av män. Det är då inte förvånande att frukterna av deras arbete skulle avspegla deras uppfattning av filosofi som en manlig verksamhet.28

Det behövs fler kommentarer och tolkningar av kvinnliga filosofers texter. Först när det uppstått en kritisk, diskursiv massa kring dessa filosofer kommer de att tas på allvar och kan ta plats i den filosofihistorien. Man stöter ofta på föreställningen att kvinnliga filosofer inte finns representerade i vår filosofihistoria på grund av att deras tänkande och texter skulle sakna den originalitet, komplexitet och klarhet som de manliga filosofernas nu klassiska verk haft, och fortfarande har. Tanken är att det har skett ett slags naturligt urval under historiens lopp där bra filosofi har segrat över dålig, och mer betydelsefulla texter över mindre betydelsefulla, och att kanon därigenom ser ut som den gör. Men detta är inte 16


bara orättvist, utan också enligt min mening ett felaktigt sätt att förhålla sig till kvinnliga filosofers texter. Orättvist då det inte behöver handla om brist på filosofisk insikt att problemställningarna och sättet att lösa dem på inte motsvarar den sanktionerade modellen. Felaktigt om man, som Foucault med rätta har visat att man bör, tar hänsyn till att den filosofihistoriska diskursen fungerar på så vis att värdet av en filosofs verk framför allt manifesteras i den diskursproduktion som detta verk ger upphov till och är en del av. Det finns ingen på förhand given och intresselös filosofisk kanon. Verkningshistorien är förvisso viktig och måste spela roll för vår idéhistoriska bedömning av olika filosofers verk. Platon, Aristoteles, Descartes, Kant och andra klassiker i filosofihistorien har inte fått sin status av en slump. De har frambringat komplexa texter och produktiva tankegångar med en till synes outtömlig potential att engagera varje ny generation. Men utan lyhördhet för de historiska omständigheterna och för de villkor som funnits för att delta i den filosofiska diskursen, kommer kvinnliga filosofers texter högst troligen alltid att framstå som oväsentliga, till och med obegripliga, i relation till dessa kanoniska texter. När det gäller den tid som Conway levde i tror jag det finns ett särskilt intresse för oss att stanna upp vid de tänkare som hittills uteslutits eller marginaliserats av och i historieskrivningen. Jag instämmer med Jacqueline Broad som i sina studier av kvinnliga filosofer under 1600-talet skriver följande: Filosofihistoriker betraktar den tidigmoderna perioden som absolut avgörande för hur vi dag tänker kring och förstår filosofi. Kvinnliga filosofers idéer ger oss en rikare historisk bakgrund till denna betydelsefulla period. Och i så måtto att dessa kvinnor aktivt engagerade sig i sin tids filosofiska företag, så har de också bidragit till utvecklingen av våra nuvarande filosofiska problem.29

Det förflutna och framtiden hänger ihop. Varje historieskrivning är vår egen villkorade skapelse, som bestämmer riktningen för våra blickar in i framtiden. Därför kan vi inte stanna vid att studera sådana problem och texter som blivit kanoniserade inom de dominerande idétraditionerna. Om vi vill att framtidens filosofiska standardverk skall se annorlunda ut, måste vi våga begripa det 17


förflutna på nya sätt. Liksom Andrea Nye tror jag att en historieskrivning som uppmärksammar genusaspekter kan ge oss effektiva verktyg att reflektera över rimligheter och orimligheter i såväl vår västerländska idéhistoria som i vår framtid.30 Form och materia

I ärlighetens namn var det ändå inte dessa historiografiska aspekter som gjorde att jag för ett antal år sedan började intressera mig för Anne Conway och hennes filosofiska verksamhet. Det var ett forskningsprojekt kring begreppen form, materia och innehåll i vår idéhistoria som fick mig att leta i filo­sofihistorien efter tänkare som för mig kunde belysa problemet på ett betydande och annorlunda sätt.31 Att jag ville ägna mig åt 1600-talets filosofiska debatt visste jag från början. Seklets filosofiska och vetenskapliga verksamhet har med rätta utpekats som avgörande för uppkomsten vår moderna världsbild. Det är ett sekel som kan uppvisa en rad ambitiösa försök att tänka världen på nytt, och under vilket också begreppsparet form och materia var av central betydelse. I stället för att ge mig i kast med någon av de etablerade filosoferna – Descartes, Spinoza, Hobbes, Malebranche, Leibniz med flera – lockades jag av Conways naturfilosofiska resonemang, som jag hade stött på i flera böcker och artiklar men egentligen inte fått något grepp om. I sin banbrytande och omdiskuterade uppgörelse med den moderna naturvetenskapliga världsbilden, The Death of ­Nature. Women, Ecology and the Scien­tific Revolution (1980), pekade till exempel Carolyn Merchant ut Conways filosofi som ett vitalistiskt alternativ till det mekanistiska synsätt som blev en matris för den moderna världen.32 I andra böcker, som Antonia Frasers kulturhistoriska översikt över kvinnans lott i 1600-talets England, The Weaker Vessel. Woman’s Lot in Seventeenth-­Century England (1984), sattes fokus på Conway som historisk figur, och som sådan framställdes hon i en sympatisk men lätt heroisk dager.33 Hon var en remarkabel människa som för att kunna ägna sig åt filosofi trotsade både egna personliga hinder och tidens allmänna motstånd mot kvinnliga tänkare. Jag gick till källorna. Conways bok, vars hela titel på engelska lyder The Principles of the Most Ancient and Modern Philo­sophy 18


concerning God, Christ and Creation, that is, concerning the ­Nature of Spirit and Matter, thanks to which all the Problems can be resolved which could not be resolved by Scholastic Philosophy nor by Modern Philosophy in general, whether Cartesian, Hobbesian, or Spinozian, visade sig vara en text som erbjöd en spännande ingång till och ett fascinerande förslag på hur vi kan förstå begreppsparet form och materia, eller själ och kropp. Conways filosofiska försök är i detta avseende en kraftmätning med 1600-talets stora filosofer. Av den långa boktiteln att döma har Conway anspråk på att kunna lösa alla de problem som varken skolastisk eller modern filosofi (hobbesiansk, cartesiansk eller spinozistisk) lyckats med. Till stor del handlar lösningen om att finna ett adekvat sätt att förstå just form och materia, ”the Nature of Spirit and Matter”.34 Begreppsparet form och materia dyker upp i praktiskt taget alla filosofiska traktat under 1600-talet, oftast i termer av ande och materia, eller själ och kropp. I själva verket har begreppen haft en, som Sven-Eric Liedman skriver, nyckelposition i filosofins historia sedan antikens dagar.35 Utan dessa begrepp har vi svårt att alls föreställa oss möjligheten att skapa en rimlig representation och förståelse av den värld vi lever i, oavsett om det handlar om världens yttersta beståndsdelar eller om vardagliga företeelser. Begreppen är oundgängliga, men samtidigt undflyende; enkla att använda, men samtidigt oerhört svåra att få grepp om. Om vi håller oss till filosofihistorien, så var form och materia några av de mest omstridda begreppen under århundradena före 1600-talet. För den dominerande skolbildningen, skolastisk aristotelism, var det av största vikt att rätt fatta den roll som begreppen form och materia spelade i naturens ordning. Med utgångspunkt i Aristoteles metafysik antog man att dessa begrepp tillhörde naturens primära principer. Alla enskilda ting i världen utgjorde en förening av substantiell form och materia. Accidentella former fanns också men de kunde inte sägas konstituera det individuella tinget. Det var den substantiella formen som var artbestämmande, den var tingets essens. De substantiella formerna var ett slags gudomliga arketyper, skapade en gång för alla till form och antal. Formerna och materien, i vilken formerna förverkligades, skrevs så in i ett stort och intrikat klassifikationssystem där allting hade sin av Gud bestämda plats 19


cecilia rosengren conway

Vad innebar det att vara filosof och kvinna under 1600talet, en tid då kombinationen kvinna och tänkare betraktades som en självmotsägelse? I Conway – Naturfilosofi och kvinnliga tänkare i barockens tidevarv visar Cecilia Rosengren hur Anne Conways filosofiska verksamhet kan förstås i relation till såväl filosofihistorien som till kvinn­ liga och manliga filosofer i hennes egen samtid. Conway fångades av de filosofiska och vetenskapliga problem som René Descartes aktualiserade, till exempel dualismen mellan kropp och själ. Hon författade en egen naturfilosofisk avhandling som publicerades postumt och snabbt föll i glömska – ett öde som hon delar med många kvinnliga tänkare i historien. Idag växer intresset för de kvinnor som skrev filosofi under 1600-talet och man talar nu om Conway som en av tidens skarpaste rationalister. Hennes filosofi är delvis en uppgörelse med en mekanistisk världsuppfattning, men rör framför allt vårt ansvar för världen och oss själva som människor. Rosengrens studie är den första utförliga presentationen av Conways naturfilosofi på svenska.

l o g o s . nr 11 . p a t h o s glänta produktion

Cecilia Rosengren är idéhistoriker, verksam vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet. Hon disputerade 1999 på avhandlingen Tidevarvets bättre genius – föreställningar om offentlighet och publicitet i Karl Johanstidens Sverige.

Cecilia Rosengren

conway Naturfilosofi och kvinnliga tänkare i barockens tidevarv

Sedan hösten 2000 har Logos/Pathos-seminariet fungerat som ett forum för samtida problemställningar, teoribildningar och tanketraditioner i skärningspunkten mellan filosofi och teologi. Skriftserien logos . pathos redigeras av Maria Johansen, Mats Rosengren och Ola Sigurdson. nr 1. Mats Rosengren och Ola Sigurdson [red]: Penelopes väv – För en filosofisk och teologisk pathologi nr 2. Aleksander Motturi: Filosofi vid mörkrets hjärta – Wittgenstein, Frazer och vildarna nr 3. Jayne Svenungsson: Guds återkomst – En studie av gudsbegreppet inom postmodern filosofi nr 4. Maria Johansen: Offentlig skrift om det hemliga – Raison d’état, SOU och varulven nr 5. Marcia Sá Cavalcante Schuback: Lovtal till intet – Essäer om filosofisk hermeneutik nr 6. Ola Sigurdson: Himmelska kroppar – Inkarnation, blick, kroppslighet nr 7. Mattias Martinson: Postkristen teologi – Experiment och tydningsförsök nr 8. Jesper Svenbro: Försokratikern Sapfo och andra studier i antikt tänkande nr 9. Victoria Fareld: Att vara utom sig inom sig – Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet nr 10. Patricia Lorenzoni: Att färdas under dödens tecken – Frazer, imperiet och den försvinnande vilden nr 11. Cecilia Rosengren: Conway – Naturfilosofi och kvinnliga tänkare i barockens tidevarv

l o g o s . nr 11 . p a t h o s

glänta produktion isbn: 978-91-86133-01-6 ISBN 978-91-86133-01-6

9

789186 133016

l o g o s . nr 11 . p a t h o s glänta produktion

Profile for Smakprov Media AB

9789186133016  

NATURFILOSOFI OCH KVINNLIGA TÄNKARE I BAROCKENS TIDEVARV CECILIA ROSENGREN logos . nr 11 . pathos glänta produktion © glänta produktion 2009...

9789186133016  

NATURFILOSOFI OCH KVINNLIGA TÄNKARE I BAROCKENS TIDEVARV CECILIA ROSENGREN logos . nr 11 . pathos glänta produktion © glänta produktion 2009...

Profile for smakprov