Issuu on Google+


Kall_feber_inlaga_stempel.indd 2

09-08-12 15.45.17


Bussen accelererade ute på motorvägen, Karin lät blicken fara över industrilokalerna och fälten däremellan, det låg ett tungt och starkt morgonljus över alltsammans och hon öppnade en av foldrarna och läste den på nytt, och fortsatte med nästa. Bussens motor brusade jämnt och mjukt under henne, hon log, läste några lösa blad med välkomstinformation och när hon tittade upp nästa gång hade nästan en timme passerat, och hon tänkte att det var en aning för varmt i bussen, att det säkert inte var mer än fyra femtedelar kvar. När hon klev på hade hon sträckt på ryggen och visat identitetsbrickan och brevet. Chauffören, som var en medelålders kvinna, hade följt henne till ett säte i mitten. Det var en påfallande modern buss. När chauffören en stund senare startade motorn insåg Karin att hon var ensam ombord. Hon fick precis plats med den uppfällda laptopen intill sin plats, hon ägnade tiden åt att dubbelkolla en rad av dom senaste testvärdena. 5

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 5

09-08-12 15.45.17


Efter ytterligare någon timme stannade bussen och chauffören kom till hennes plats med en liten rykande bricka. På tallriken låg lammkotletter med gratinerade grönsaker och potatisskivor. Karin åt långsamt medan hon tittade ut på en sjö med flera långa bryggor, alldeles i närheten passerade trafiken som en torrt susande ström. Dom var tillbaka på motorvägen igen och hon gick igenom anförandet tills hon tyckte att hon kunde det utantill. Hon gäspade flera gånger, och nöp sig hårt i kinderna, bet i tungan. Vänta bara tills dom fick höra det här. Bussen fortsatte under tiden i mycket jämn takt på den nästan tomma motorvägen. Farten var plötsligt mycket lägre, Karin tittade ut, där stod utryckningsfordon vid vägkanten, bussen fortsatte sakta, chauffören mumlade något med irriterat tonfall, på asfalten låg drivor med gula plastförpackningar, längs vägrenen och på viltstaketet satt långa rader med svarta fåglar som hackade på eller försökte flyga iväg med några av dom gula plastkorvarna, på andra sidan diket låg en räv med uppfläkt kropp och inälvorna i en hög intill. Karin tittade noga, vid staketet upptäckte hon barn, vad gör dom, tänkte hon, där stod en stor klunga barn som stirrade på fåglarna och räven, det blåste, utryckningsfordonens blåljus svepte över ansiktena, underliga leenden. Hon fick vända sig om i sätet för att kunna fortsätta se, dom var kanske fyra–fem år, dom stod hårt tryckta mot stängslet, det måste ligga nåt dagis på andra sidan, tänkte hon, och sen var bussen förbi, farten ökade strax igen.

6

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 6

09-08-12 15.45.17


Klockan var långt efter fyra på eftermiddagen när chauffören svängde av och dom kom ut på en mindre landsväg som dom följde en knapp halvtimme. Karin tittade sig noga omkring, kunde inte se annat än lokala ortsskyltar. Närmare nu, måste det vara. Ett mindre samhälle, järnväg, och därpå ytterligare ett vägskäl, sen en väg som snart omgavs av stängsel och tät skog på båda sidor. Hon kände sig varm, upprymd, tittade på klockan igen, och tänkte: säkert inte ens en femtedel. Dom stannade vid en mindre byggnad med en hög metallgrind utanför. Hon ombads stiga ur och gå fram till en tonad glasruta. ”Är detta Ryd?” sa en mjuk röst i en högtalare, och hon höll fram identitetshandlingen. En elektrisk lucka öppnades intill glasrutan, en hand sträcktes ut och drog in plastbrickan, och hon kunde skymta hur hologrammet på id-brickan därinne granskades under en lampa med illrött sken. Rösten i högtalaren sa: ”Välkommen hit.” Snart glesnade skogen vid sidan av vägen, för att därefter försvinna. Dom åkte en stund över mark utan buskar eller bebyggelse. Rakt fram skymtade stora mörka huskonturer. Hon tyckte att infartsområdet hade vissa likheter med det på en större flygplats. Hon hade fått sig ett par fotografier tillskickade i förväg men inget av dom gjorde platsen rättvisa. Flera större blänkande huskomplex låg längs vägen och vid dess ände fanns minst tre höga byggnader som alla var förbundna med varandra. I bakgrunden skymtade lyftkranar och fler halvfärdiga huskroppar. Nästan samt7

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 7

09-08-12 15.45.17


liga hus hade mängder av små fönster och likartade fasader i rött tegel eller glänsande metall. Fantastiskt snyggt, tänkte hon, mycket modernare än på bilderna. Dom stannade nära en större entré där en rombformad fontän sprutade fram knippen med tjocka vattenstrålar vilka belystes i olika starka färger. När hon klev ut ur bussen uppfattade hon ett svagt men oavbrutet ljud, en genomträngande pipig ton, och hon tänkte: liksom gammaldags, den där sortens ljud, på mindre orter där verket är igång dygnet runt. ”Jag pratade med en här”, sa chauffören medan dom hjälptes åt med resväskorna. ”Precis här på gården, i förra veckan. Jag körde hit honom för över tolv år sen. Han sa att han inte hade lämnat området sen dess.” Chauffören tände en cigarrett och tog flera djupa bloss. ”Fast å andra sidan.” Hon tittade Karin rakt i ögonen. ”För ett par år sen fick jag köra en annan härifrån. Han fick inte vara kvar. Efter bara tre veckor.” Två par elektriska dörrar gled ljudlöst åt sidorna, en man bakom en disk reste sig och chauffören sa adjö och försvann. Karin höll fram id-brickan, sa sitt namn och mannen bad henne sitta ner. En stor oval lobby med svart stengolv och ett enormt ljusinsläpp rakt ovanför den låga skinnsoffan. Ännu snyggare, tänkte hon, hur mycket hade dom inte lagt ner på det här? Bakom soffan fanns ett antal glasdörrar och innanför dessa långa korridorer, överallt samma svarta marmor­ liknande golv. Det luktade rent och liksom av ny plast och det susade mycket tyst någonstans uppifrån taket. Hon började räkna. Antalet våningar i dom olika byggnads­ 8

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 8

09-08-12 15.45.18


avdelningarna varierade mellan tio och arton. Herregud, att det var så här stort. Mannen bakom disken ringde flera telefonsamtal. En annan medelålders man steg så fram, hälsade välkommen och visade henne ett närbeläget rum. Medan dom gick åstadkom hjulen på hennes väskor långa risslande ekon som steg upp genom atriet. Han bläddrade hastigt igenom papper ur en blank skinnmapp. Hon fick bekräfta att det gällde tjänsten på IVUMlaboratoriet. ”Tjänsten på 24:e labb röd”, sa han. ”Inte illa.” ”Nej”, sa hon snabbt. ”Snygg CV.” ”Tack.” Han teg någon sekund, hon granskade noga hans ansikte. Log hon kanske för mycket, såg hon för stolt ut? ”Av tolv sökande”, sa han. ”Gratulerar.” Hastigt sa hon: ”Tolv plus jag.” Dom återvände ut till lobbyn. Långt borta såg hon en grupp vitklädda människor röra sig genom en långsmal glasgång flera våningar upp, hon märkte att hennes hjärta plötsligt slog hårt i bröstet, att hon log brett. En vaktmästare i grön arbetsoverall stod och väntade vid en elbil. Hennes väskor placerades på flaket, hon fick sitta i ett baksäte och så åkte dom in i en bred korridor där det längs ena väggen fanns flera garageluckor i räfflad metall. En av dom öppnades och där innanför stod flera mindre rullvagnar varav dom flesta var tomma eller nästan tomma. 9

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 9

09-08-12 15.45.18


Vaktmästaren hoppade av och bad henne att peka. Slutligen identifierade hon en vagn med sex resväskor och en röd bag. Han gick fram och läste noga på en lapp som satt i ena änden innan han kopplade fast rullvagnen i kroken på elbilens stötfångare. Dom körde först in i en stor hiss, efter en kort färd uppåt sen ut i en annan, mycket lång korridor med stora oljemålningar på ena väggen och en körfil längs den andra. ”I tolfte kvarteret”, sa vaktmästaren. ”Det är bra där. Högt upp. Elfte våningen i tolfte kvarteret.” Dom kom ut ur ännu en hiss, många pilar och skyltar på väggarna, och enormt långa glasmontrar fyllda med uppstoppade djur. ”Vad är det där?” ”Prydnad bara.” ”Det där då?” ”En av gångtunnlarna över till nästa byggnad.” En hiss till, ett nytt våningsplan, inga människor i närheten, körfält mellan låga metallväggar, dom stannade plötsligt framför en av dom många trädörrarna. På väggen satt en skylt med siffrorna 12:11 och på dörren en mindre plakett med en fyra. ”Det stämmer va?” sa vaktmästaren. Han höll fram ett papper där samma sifferkombination stod tryckt under hennes namn och en rubrik: Logi. Han gav henne ett passerkort, lyfte av väskorna, och hon sa åt honom att hon kunde bära in dom själv, han svarade artigt, satte sig sen och körde därifrån. Den vita bilens tysta surrande avtog snabbt och det blev därefter så gott som helt tyst. 10

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 10

09-08-12 15.45.18


Det dunkade i hennes huvud, hon kände sig lätt, hon stod några sekunder och bara betraktade dörren innan hon slutligen fort förde ner kortets chip i dörrens läsare och det knäppte till. Det var två små rum och en liten alkov med en smal säng. På bordet fanns en färsk blombukett i vas och flera pärmar med information. En köksavdelning, diskho och kyl, i det ena rummet en teve och en dataskärm. Fåtölj, soffa, tavlor. Hon märkte att hon suckade till, blev stående. Inte mer än så här? Från fönstret såg man ner på gulröda trädkronor i en liten skogsdunge och där bortom ljusare öppna fält som bredde ut sig mycket långt bort innan skogen åter tog vid. Närmast nedanför och till höger låg lägre byggnader med långa ventilationstrummor på taken och en bit utanför alltsammans syntes stängslet. Ett långt stycke längre ut gick det att skymta ytterligare ett stängsel. Hon ringde lobbyn. Frysfacket, svarade dom, frysfacket, och var det nåt mer så fick hon väldigt gärna höra av sig igen. I facket låg mycket riktigt flera förpackningar. Hon valde en gryta med räkor och kokos, hon tyckte den såg underlig ut men la in plastlådan i mikrovågsugnen och satte sig i soffan och stirrade ut, vilken utsikt ändå, hon såg platta mörka fåglar glida fram och tillbaka utan synbara vingrörelser, nu är jag här, deras vassa konturer mot dom kompakt ljusgrå molnsjoken, det höga brusande ljudet avbröts av ett kraftigt pling.

11

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 11

09-08-12 15.45.18


Hon åt stående medan hon granskade skåpsluckorna, bänkskivan. Några hack, några små skador? Var hon verkligen den första som bodde här? På sängbordet låg ett kuvert med hennes namn. Hon upptäckte det inte förrän hon hade vaknat efter en kort sovpaus på maten.Välkommen till IVUM 2. Du hämtas klockan 08.00 i morgon då du också får all nödvändig information. Undertecknat med ett namn hon inte kände igen. Hon funderade, gick in på toaletten och tittade sig i spegeln, det såg väldigt bra ut, hon ringde lobbyn igen. ”Det har kanske skett nåt misstag”, sa hon. ”En sammanblandning. Jag ska inte tillträda tjänsten på IVUM 2.” Mannen svarade något osammanhängande. ”Jag ska ha Frisén som chef”, sa hon. ”Inte nån Bloch.” Mannen i lobbyn pratade länge med någon i bakgrunden. ”Det är säkert nåt missförstånd”, sa han sen i luren, med mycket vänligt tonfall. ”Det är svårt att få tag i nån ansvarig just nu. Jag råder dig att vänta tills i morgon. Det kommer säkert att reda ut sig.” Hon satte sig på sängen och stirrade på urnan och konstverken en lång stund. Tänkte: jag vet faktiskt vem som gjort dom. Inte gratis precis. I mitt rum. Jag är där nu, jag är framme, jag är här. Hon skrattade till, slog handen mot kudden.

12

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 12

09-08-12 15.45.18


Vaknade klockan tjugo i tolv. Det var helt mörkt i rummet. Snabbt bytte hon om till nattlinne, la fram rena kläder på en stol, rev sen undan överkastet och sjönk ner mellan tunna glatta lakan som luktade parfym och klor.

13

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 13

09-08-12 15.45.18


Hon var påklädd och hade ätit yoghurt. Först tog hon på sig dom svarta kläderna från stolen. Sen klädde hon av sig och tog jeansen och blus och kofta ­istället. Klockan var ännu inte ens fem i åtta, hon stod med concealern framför spegeln i badrummet, på bänken vid dörren låg alla papper hon behövde, hon andades hastigt, kände en droppe rinna från armhålan längs bålen ner mot höften. Det var ingen diskret knackning. Hon la fort ner papperena i mappen, stramade upp sig framför spegeln och rättade till luggen. Utanför dörren stod en smal mörkhårig kvinna. Hon log på ett behärskat sätt och sträckte fram handen. ”Ann.” Karin granskade kvinnans klädsel och ansiktsuttryck. Hon fick för sig att hon kanske dröjde en aning för länge med att svara: ”… Frisén?” 14

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 14

09-08-12 15.45.18


Kvinnan nickade. ”Verkligen … trevligt att träffas”, sa Karin, försökte harkla sig. ”Verkligen. Jag trodde nog att nån annan skulle …” Det är hon, det är verkligen hon. Som hämtar mig personligen. Frisén log och betraktade henne medan dörren stängdes. Dom gick sida vid sida. ”Jag har följt ditt arbete, på avstånd”, sa Karin, ”jag har läst alla dina artiklar, tror jag.” Frisén bara fortsatte framåt, alltjämt med ett litet leende på läpparna, hennes rörelser var lugna och jämna, hennes rygg var sträckt och huvudet riktat precis rakt fram. Så ringde det i hennes mobiltelefon och hon stannade. Karin låtsades vända sig bort, men Frisén bad henne att sitta ner vid en soffgrupp med kaffeautomat ett stycke längre fram, medan hon själv gick tillbaka en bit åt det håll dom hade kommit ifrån, och fortsatte telefonsamtalet. Hur hon än försökte så lyckades Karin inte höra något av vad som sades. Frisén kom och satte sig i fåtöljen mittemot, med två rykande kaffemuggar. ”Välkommen till oss Karin. Jag hoppas att du ska trivas. Här finns stora möjligheter. Som du ju känner till.” Det blev en paus, och Karin la märke till hennes ansikte, hur få linjer och rynkor det fanns, bara dom smala svarta ögonbrynen, en rak liten näsa, en fyllig mun och dom stora klargröna ögonen. Och så långt glänsande mörkbrunt hår. Hur gammal var hon nu igen? Eller, snarare: hur ung? Tre år yngre än hon själv? Två? 15

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 15

09-08-12 15.45.18


”Jo”, svarade Karin. ”Det ska nog bli bra.” Hon väntade ett ögonblick. ”Jag såg din publikationslista förresten, det är en sak där som jag länge har velat fråga dig …” Frisén avbröt: ”Vi tar allt det där senare.” Hon satt tyst ett slag. Karin teg. ”Jag tänkte att du skulle få träffa dom andra strax. Det är ett antal mycket kompetenta personer som du förstår.” Karin nickade kort. ”Där borta ser du dörren till 24:e. Så det är inte alls långt för dig. Det är rätt nära att gå från din lägenhet.” Frisén la huvudet en aning på sned och tittade på Karin i flera sekunder, utan att blinka: ”Efter att ha varit här en tid kommer du att uppskatta det mycket. Att avståndet är kort.” Dom rörde sig bort mot dörren. ”Du hade arbetat mycket med en vidareutveckling av faktor viii?” sa Frisén när dom nådde fram. Karin harklade sig, sa hastigt: ”Ja, vi har gjort ett stort antal försök, under flera år nu och det är framför allt …” ”Jag läste din ansökan”, avbröt Frisén. ”Det var en gans­ ka intressant tes ni arbetade efter.” Efter någon sekund tillade hon: ”Åtminstone i början.” Karin försökte snabbt komma på något att säga. ”Varsågod och stig på”, sa Frisén. Hon drog kortet med magnetremsan genom läsaren, slog in koden och höll upp den tunga glasdörren, Karin tvekade någon sekund. Klev sen slutligen in.

16

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 16

09-08-12 15.45.18


Framför dom syntes tre vitmålade korridorer som ledde mycket långt åt varsitt håll. Dom följde den vänstra, som mynnade i ett samlingsrum. ”Alla väntar därinne”, sa Frisén, och dom steg in i ett annat rum intill där det hördes ett svagt sorl, en mängd samtalande röster. En stor soffgrupp, ett trettiotal personer. Allihop tittade upp under plötslig tystnad, medan Frisén försiktigt förde henne framför sig. Dom sittande reste sig. Alla flyttade sig sakta närmare, formerade sig i en vag halvcirkel. ”Jaha?” hördes Friséns röst, den var hög. ”Det här är alltså Karin Ryd.” Någon sekunds paus. ”Vi hälsar henne hjärtligt välkommen.” Dom flesta ansiktena var uttryckslösa, Karin tyckte sig uppfatta att ett fåtal personer långt bak nickade svagt åt henne, men hon kände sig osäker på om det var inbillning. Det blev absolut tyst. Halvcirkeln slöt sig närmare. Frisén tittade på henne och hon tittade tillbaka med en frågande min, som Frisén i sin tur besvarade med ett litet otåligt leende. Nu. Skulle hon visa dom. Hennes röst fyllde rummet, bara ett svagt sus i bakgrunden från sidoväggen, ansiktena framför henne betraktade 17

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 17

09-08-12 15.45.18


henne stilla medan hon talade. Deras ögon och kinder, pannorna, dom ljusgula rockarna med skjort- och tröjkragar i gliporna, händer som hängde längs sidorna, hår som belystes kraftigt av lysrören ovanför, kal vitaktig hud med skuggor under näsvingarna och ögonbrynen, en lång rad blickar som alla var fästa rakt på henne, medan hon talade och talade. Hon kom på sig själv med att höra sin egen röst som från en annan plats i rummet, uppfattade snart dess ljud som ett flertonigt torrt flöde, ett konstant utdraget ackord, utan toner. Gruppen applåderade mycket kort och hon tog ett steg bakåt och kände Friséns arm snudda vid hennes axel medan dom lämnade rummet. Dom stannade nära dom långa anslagstavlorna. Frisén nickade vänligt, tycktes le, och det verkade för ett ögonblick som att hon var på väg att säga något om anförandet, men sen ändrade sig och höll tillbaka. Istället lät hon snabbt kroppsvikten förskjutas till den andra foten och harklade sig: ”Jag måste lämna dig nu. Vi kommer att ses snart igen, jag kontaktar dig. Maniche hjälper dig runt här idag”, log hon. ”Men vi kommer att ses mycket framöver naturligtvis. Och då får du chansen att ställa alla dina olika frågor till mig.” Nytt leende, och hon avlägsnade sig och försvann ut genom glasdörren. En kort och satt kvinna, som Karin dittills inte hade lagt märke till, kom fram och presenterade sig som Claudia 18

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 18

09-08-12 15.45.19


Maniche. Hon hade mörkt hår och små svarta pärlor som örhängen. Med en liten harkling tillade hon: ”Cellbiolog.” Maniche ledde henne vidare genom korridorerna, visade på dom röda dörrarna i den ena, sa att rummen innanför var Friséns, dom tittade in i en mängd små rum, hälsade hastigt på ett antal personer, skenet från alla lamporna fick väggarna och golven att blänka kraftigt, i den allra längsta av korridorerna luktade det svagt av något både fränt och sött. ”Varför är vissa så illgula?” ”Det är dörrarna till brandtrapporna.” Karin hummade, stirrade på ett system av små vassa metallpilar på väggen rakt framför dom. ”Det där då?” ”Det där”, skrattade Maniche, ”är konst.” Dom stod vid ett mycket smalt och fönsterlöst kontorsutrymme med ett litet skrivbord och ett par tomma bokhyllor. ”Hittar du överallt här nu?” ”Inte direkt.” ”Det är väldigt enkelt”, sa Maniche. ”Sifferskyltarna.” Hon pekade på väggarna. ”Dom sitter överallt, du lär dig snart. Dom finns i hela anläggningen. Håll blicken i den här höjden bara. Så får du snart in vanan.” Karin märkte att det på väggen utanför rummet satt en plakett med hennes namn. ”Ska jag sitta här?” sa hon. Maniche hostade till. ”Ja.” 19

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 19

09-08-12 15.45.19


Hon såg sig om igen. ”Men vad är det här, tio kvadrat? Det kan ju inte vara på allvar?” Det blev tyst. ”Det är nog bara tills vidare”, sa Maniche. ”Dom här första dagarna. Första veckan. Jag vet faktiskt inte.” Karin la sakta ner några av sina papper på den tomma fanerade bordsytan. En vecka – ja, det får väl gå an då. ”Hur är det med arbetskläder?” ”Jag ska visa dig.” Det blev tyst igen. ”Hur länge har du jobbat här förresten?” ”Det brukar jag fråga mig själv ibland”, sa Maniche leende. ”Fyra år tror jag.” Karin var precis på väg att provsitta stolen när Maniche hastigt och mycket lågt sa: ”Kom hit och ställ dig här i dörren.” Längre bort i korridoren hördes steg från ett litet följe. Det var två män och två kvinnor. En av männen var längre, han hade tunt hår och glasögon, två av dom övriga bar vita rockar, alla småskrattade. Följet passerade utan att ägna Karin eller Maniche någon uppmärksamhet, och försvann snart runt ett hörn längre bort. Maniche tittade snabbt åt båda håll. ”Det där var halva ledningsrådet ska du veta. Det är väldigt ovanligt att man ser dom ute på avdelningarna.” Karin väntade in fortsättningen. ”Dom gör tydligen spontanbesök ibland”, sa Maniche, ”men jag har aldrig sett dom här hos oss tidigare.” 20

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 20

09-08-12 15.45.19


Karin nickade, och tittade bort mot hörnet där följet hade försvunnit. Maniche hade bett henne att vänta vid en av kopiatorerna, Karin stod och tittade på internpostfacken ovanför, och jo, hennes namn fanns med, det stod där, men facket var tomt. Små färgstarka oljemålningar på väggen. Intill henne ett litet rum, ett fruktfat. Maniche dröjde. Karin gick in i rummet, tog ett blankt äpple och steg fram till ytterfönstret, vita moln rörde sig fort däruppe, det var sol och såg ut att ha varit frost under natten. Hon hörde steg och vände. På vägen ut såg hon en påslagen dator vid en skrivpulpet på hjul, hon kunde inte undgå att i steget läsa vad som stod på skärmen. Överst en blinkade text: Säkerhetsvarning! Ändringar har sparats automatiskt. Dokumentet stänger om tolv sekunder – elva – tio – nio… Hon lät fort blicken glida längs den platta ytan, ett rutsystem, många kolumner, den röda säkerhetsramen runt programmets fönster blinkade, hon läste på måfå: Källaravdelning fyra. Biobank: Frys nio. Rack ett till tio: Schildt. Rack elva till tjugo: Schildt. Rack tjugoett till trettio: Schildt. Rack trettioett till fyrtio: Schildt. Rack fyrtioett till femtio: Schildt. Rack … Noll – skärmen blinkade till, strax kom en skrivbordsbild upp, ikoner för standardprogram. Återvände ut till korridoren, mötte Maniche. ”Vilken utsikt”, sa Karin. ”Jag trodde att vi låg på bottenvåningen eller så.” ”Nej nej. The sky is the limit up here.” Dom följdes åt till en hiss som förde dom flera våningar ner. Strax klev dom ut i en enorm sal som var full med 21

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 21

09-08-12 15.45.19


ätande människor. Det fanns fyra kantiner med långa buffé­bord och ett stort antal rätter att välja på. Hon valde stekt kotlettfisk med pressad potatis. Maniche pekade på ett bord nära fönstret där flera andra från avdelningen redan satt. På väggen ovanför fanns en gigantisk utsmyckning i färgstark keramik som föreställde ormen och staven. Karin åt först utan att följa med i konversationen, satt bara och tittade på dom väldiga panoramafönstren och ljuset som slog in från väster. Utanför taken föll ett glest regn över noggrant anlagda planteringar inskjutna mellan gångar, trallar och utemöbler. Påkostat, här också. Hon satt sen och granskade alla som passerade salladsborden närmast. Efter ett slag hade ett stort antal människor gått förbi. Hur hon än tittade kunde hon inte känna igen ett enda ansikte. Det hade blivit en paus i samtalet, dom hade talat om ledningsrådet, Karin hade inte lyckats uppfatta något som hon inte redan visste. Hon granskade dom andras uttryck, innan hon försiktigt sa: ”Finns det några avskilda rum här?” Dom andra tittade upp. ”Vad menar du? Duger inte det här?” Hon log snabbt. ”Självklart. Jag bara undrar om det finns mindre lunchrum, för dom högsta cheferna kanske?” Maniche skakade på huvudet. ”Inte vad jag vet. Vi äter alltid här. Det är enklast.” ”Det här är väl fint?” sa en av dom andra. 22

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 22

09-08-12 15.45.19


En ung och kraftigt sminkad kvinna böjde sig fram mot Karin. ”Om du tycker det här är stort skulle du se hur det är borta i centralmatsalarna.” Samtalet gled snart över i ett annat ämne. Efter måltiden blev Karin och Maniche stående i en oerhört lång blåmålad korridor som mynnade i en av affärsgalleriorna. Dom hade sällskap av flera andra från avdelningen, samtalet rörde sig åter kring ledningsrådet. Efter ett slag sa dom övriga hej och försvann bort mot gallerian. Maniche närmade sig hissarna. ”Dom har pratat om att nominera Frisén som representant för alla dom röda labben”, sa hon. ”Du kommer snart att förstå det här lite bättre.” Karin nickade, dröjde sig kvar. ”Hur var det med rekvisitionerna förresten?” ”Just det ja.” Hon öppnade en frostad glasdörr i motsatta väggen och dom klev rakt ut på en innergård som sträckte sig över en stor yta med olikfärgade gatstenar i enorma cirklar. Vid porten innanför en lastkaj på andra sidan rullade en grupp arbetare in flera vagnar med vad som på avstånd såg ut att vara tvätt. Strax uppfattade Karin den ihållande tonen i luften. ”Vi måste gå genom en av dom statliga.” Maniches andedräkt var tät och vit, hon höll upp en metallhållare med ett knippe passerkort. ”Nästan hela den här sektionen är statliga”, hon visade med handen mot det låga tegelkomplexet intill, ”så egentligen ska man ju gå runt. Men med dom här korten”, hon hostade till, ”så slipper man.”

23

Kall_feber_inlaga_stempel.indd 23

09-08-12 15.45.19


9789100123536