Page 1

La Vie: Misstanke

Celina såg på skolan med misstankar, hon visste priset av att leva på flykt, Celina såg på sina nya vänner som satt där bredvid henne nu, Celina frågade sig själv var detta säkert för henne och hennes vänner, Celina såg på killarna som satt längre bort hon kände igen en av dem, en vän till hennes far, men han skulle inte vara någon tröst för Celina, hon önskade sig kärlek och vänner inget mer.

Lisa Tevdal

Celina såg på skolan och undrade skulle den ge henne vad hon önskade eller väcka hennes mardröm till liv

La Vie: Misstanke L.M.J Tevdal

www.bod.se


LA VIE: MISSTANKE Av Lisa Tevdal


La Vie är en fiktiv skola. Hela denna berättelsen är fiktiv. Där av att vissa saker kanske inte stämmer, Överens med vad som händer i verkligheten. Hoppas att Ni läsare ändå finner boken värd att läsa.

Vill utrycka ett tack till min familj och vänner som har genom åren lyssnat och läst igenom mina berättelser.

© 2013 Lisa Tevdal Förlag och tryck: BoD ISBN: 978-91-7463-375-7

1


Celina vaknade med en dundrande huvudvärk, hon öppnade ögonen och såg på sin far som körde. Han var som vanligt mycket konsenterad på körningen, det var som om han alltid trodde någon förföljde dem. Han hade mer eller mindre kastat henne in i bilen utan att säga ett ord till henne. Hennes väska låg i baksätet, hon viste inte vart de var på väg, hon vågade inte fråga, Celina viste att hennes far gjorde det som var bäst för henne som den natten som hennes mor hade försökt att döda henne, hon bar fortfarande märken efter kniven och brännskadan på hennes arm, så hon fråga satte aldrig när hennes far ryckte upp henne mitt i natten och körde i väg, hon såg på solen som steg över trädtopparna, som vanligt undrade hon hur det skulle vara med ett vanligt liv utan att ständigt behöva se sig över axeln. -

-

-

-

Celina förlåt, om jag gjorde dig illa, sa Kimberley som hennes far kallades för, han såg på sin dotter som hade vaknat, hon hade kisat emot honom, det var tecken på att hon hade huvudvärk igen. Jag vet far, vad var det denna gång, hon kan knappast veta att jag lever eller vart jag är, sa Celina och mötte sin fars blick en kort sekund innan hon vände blicken ut genom vindrutan. Nej det är inte hon, det är om din skola, jag valde att byta den och denna kommer du att ta studenten från men jag måste varna dig det är inte någon skola som jag egentligen skulle låta dig gå i, sa Kimberley och stannade bil och såg på sin dotter ordentligt. Vad är det nu, sa Celina och grävde fram borsten ur sin väska, hon väntade på att hennes far skulle svara. Det är en skola för rika och det är ett internat, sa Kimberley och såg på sin dotter som aldrig hade gått på en fin skola förut än mindre ägt en kjol, som det nu skulle handla, de hade bara, ett par timmar var till skolan.

2


-

-

Nej, jag vägrar, jag tänker inte sätta på mig någon jävla kjol, skrek Celina och såg på sin far, som hade väntat sig det. Jag lovar dig att du får med dig din andra väska som ligger i bilen, bara du lovar att gömma den väl, sa Kimberley och såg på sin dotter som verkade tyst gå med på det, då hon öppnade dörren på bilen och steg ur.

Celina såg sig omkring i butiken, när hon steg in bakom henne kom hennes far och såg sig snabbt omkring, men blev stoppade i dörren av en man. -

-

-

-

-

Jag är ledsen, men jag tror inte att ni kommer ha råd med något här inne, sa mannen och visade dem emot dörren. Jag ringde eran butiks chef i går och frågade om ni hade öppet i dag, eftersom min dotter skall börja på La Vie i dag och behöver ha skoluniformen, sa Kimberley och mannen stelnade till, och vände sig om till den unga kvinnan som genast, kom med butikschefen som verkade allt annat än vänlig. Ni måste ge er av innan de som har begärt att vi skall ha öppet kommer, sa Han och vände sig emot Kimberley, som genast fiskade upp legitimation. Kapten Kimberley, min Dotter Celina Kimberley, hon skall börja på La Vie inom ett par timmar och jag tänker inte låta henne börja utan sin skoluniform, så tänker ni hjälpa oss eller skall jag rapportera er till skola att de är erat fel att min dotter inte får sin skoluniform, sa Kimberley som höll upp dörren för sin dotter som lydigt gick igenom den. Nej vänta, jag ber om ursäkt, herr Kimberley ni ser inte ut som den man jag föreställde mig, sa butiks

3


-

-

chefen och knäppte med fingrarna och två kvinnor dök upp bredvid honom. Se till att den här unga damen, får rätt kläder för sin skolgång, och ett par passande skor, sa butikschefen, och vände sig sedan till Kimberley. Jag ber så mycket om ursäkt, sa mannen och såg på Kimberley som verkad, inte bry sig. Se till att få min dotter klar fort så att vi inte missar mötet med rektorn på La Vie, sa Kimberley och såg hur de tog fram kavajer och kjolar för att hitta rätt storlek, till Celina.

Celina blev bara irriterad på kvinnorna som inte verkade hitta rätt storlek, på kjolen, men när de väl hade hittat rätt storlek klädde de upp henne mycket fort, så att hon skulle smälta in på skolan. -

-

-

-

Så, herr Kimberley, jag misstänker att du vill att jag skickar en avbetalnings plan till er eller har ni råd att betala med en gång, sa butikschefen och såg frågande när Kimberley tog upp ett kuvert och räckte över pengarna till mannen om såg förvånad ut. Skulle det räcka, även om det är så att min dotter skulle behöva ha något annat från er butik, frågade Kimberley som viste att det var tillräckligt för att täcka två år på skola, han hade redan betalt hennes skolgång för två år, han viste inte om han skulle vara i livet om två år eftersom han hade uppdrag att utföra och han ville att hans dotter skulle vara säker. Mer än väl, er dotters namn var Celina Kimberley, sa mannen och skrev upp namnet, på en lista över godkända namn. Ja, Celina kom nu innan vi kommer för sen till rektorn, sa Kimberley och gick emot bilen, och såg hur hans dotter gick emot honom kläd i kjol, blus och

4


-

kavajen ovan på, och med tillhörande klackskor, han såg hur hon vantrivdes i kläderna och snavade. Ja, jag kommer, om jag kan lära mig gå i det här jag känner mig som en dåre som skall gå i det här, sa Celina och klev in i bilen och såg på sin far som tog fram hennes skinnjacka, som hon älskade och bytte om till sina tennisskor igen.

Kimberley såg på skolbyggnaden när han körde upp, emot dem, den såg verkligen imponerande ut, men den skulle vara lätt att ta sig in i om man bara ville, Kimberley vred huvudet åt sin dotter som verkade rynka på näsan mer och mer. -

-

Kom nu, ta du din väska så tar jag den andra väskan lova att gömma den väl, sa Kimberley och rycket upp väskan ur bagageluckan, medan Celina tog, väskan i baksätet och gick in emot ingången, när de väl kom innanför, så verkade vara helt omöjligt för Celina att passa in, då tjejerna på denna skola var sminkade än vad Celina någonsin hade varit. Vart skall vi nu då, sa Celina och såg sig omkring hon skulle behöva ha en karta de första veckorna här. Den här vägen, sa Kimberley och gick före sin dotter, han hade läst på om hur man skulle ta sig till, rektorns rum, och ledde sin dotter snabbt genom korridorerna, och snart stod de utanför rektorns dörr.

Kimberley vände sig emot sin dotter, han såg hur hon verkade kämpa för att hålla sig lugn, efter ett par djupa andetag, så hade hon ett samlat ansikte. Kimberley knackade hårt på dörren, och efter bara en liten stund så öppnades den, och ut steg Rektorn själv, han var kortare än Kimberley, så rektorn fick titta upp för att se på Kimberley.

5


-

-

-

-

-

-

-

Så det var ni som ringde för tre dagar sedan, sa Rektorn och sträckte fram handen till Kimberley. Ja, och jag förstod att ni normalt inte tar emot anmälningar så sen till skolan, men som jag sa var jag tvungen att låta Celina gå på en skola som var villig att låta henne stanna över loven och där jag kan vet att hon är säker då, jag är kallad att tjäna vårat Land, sa Kimberley och såg på rektorn som verkade granska Celina som stod och läste på ett gammalt dokument som de hade på väggen. Det är skolans historia, sa Rektorn och gick fram och ställde sig vid Celinas sida. Varför sitter det här inne det borde sitta, i hallen där alla kan se det varje dag och vara stolta över att skolan byggdes för att hjälpa de fattigaste, sa Celina och såg Rektorns förvåning. Ni är då snabb på att läsa, och duktig på språk, mitt namn är Raoul Servanis, sa Rektorn och skakade Celinas hand. Herr Servanis, jag förstår att detta är en anrik skola, och att ni inte låter vem som helst komma in, sa Celina och släppte Rektorns hand, hon visste att hon inte var tillräckligt fin för skola. Det är sant, men er far tjänar vårt land och därför kan vi inte neka dig, tillgång till att gå på La Vie, sa Servanis och vände sig emot Kimberley igen. Är detta allt hon har med sig? Inte för att det är min ensak, men det verkar lite lite, sa Servanis och såg på de två väskorna. Vi har alltid rört på oss och hon har allt hon behöver i dessa två väskor. Hennes mor har sett till att vi inte stannar på en plats, för länge så jag vill inte att du talar om att för någon som ringer och frågar efter Celina Kimberley att hon går här. Du får säga att du aldrig

6


-

-

-

har hört det namnet, sa Kimberley och såg på Rektorn som verkade bli orolig. Lever ni under hot med, sa Servanis och såg frågande på Kimberley och Celina. Celinas mor gjorde Celina illa för fem år sedan, hon försökte döda henne, och efter det så har jag haft med Celina överallt men nu kan hon inte följa med, och det så att hon inte kan följa med, sa Kimberley och ställde sig bredvid Celina som hade tagit av sig kavajen och rullat upp armen på blusen så att brännskadan syntes. Hon försökte bränna mig och hon stack mig med en rödglödgad kniv, jag har kvar märken efter den med, sa Celina och rullade ner armen och tog på sig kavajen, och tog upp skinnjackan, hon tänkte inte gå någonstans utan den. Då förstår jag, kanske vi skall ta en titt på Celinas rum, sa Servanis som verkade vara i chock, han hade aldrig hört någon prata så lätt om mordförsök och inte när det var modern. Kimberley nickade och Celina tog upp väska och gick före Rektorn ur rummet.

Kimberley hoppades att Celina skulle vara trygg här och att Rektorn förstod allvaret i Celinas liv. Han såg sig omkring när de gick det verkade som om inte skolan hade börjat än. Celina la märket till att det var få killar på skolan, och mycket få tjejer var det bara några stycken som gick på skolan eller var det så att skolan inte hade börjat än. -

-

Hur många elever har ni här, sa Kimberley som började undra än är hade räknat till fler dörrar än elever som de hade sätt. Vi har runt en 2000 elever kanske mer, alla har inte kommit än, de kommer i kväll, sa Servanis och tog upp en nyckel och låste upp en dörr, och gick in.

7


-

-

-

-

-

-

-

Det är många, sa Kimberley som började känna sig lugn, Celina skulle lätt smälta in bland så många Elever. Ja, och de flesta har sitt eget rum, men tyvärr så kommer Celina få dela rum, med Melissa, och ett råd håll dig på din sida, sa Servanis och såg på Celina som hade kastat upp väskan på sängen som var oanvänd. Tack, skall komma ihåg det, sa Celina, öppnade väskan hon såg på den tomma bokhyllan, hon skulle kunna fylla den med böcker för att gömma det som hennes far höll. Då lämnar jag er nu, middagen serveras vid kl 19:00, kom i tid, sa Servanis och gick han lämnade nyckel på bokhyllan. Vad behöver du mer, sa Kimberley och såg på sin dotter som granskade rummet. Böcker, tror att jag kan gömma saker i böckerna, och en dator kanske, men skicka det med Robin, jag kommer att bära armbandet han gav mig, sa Celina och tog upp sina kläder och la dem i byrån som var hennes, hon ordnade kläderna, sedan tog hon den lilla akut väskan och ställde den när fönstret, hon hade alltid en väska som hon kunde smitta om hon behövde. Det skall jag fixa, och var rädd om dig, vart har du tänkt att gömma denna undertiden, sa Kimberley som såg hur hon knuffade under den sängen, hon såg hur dörren öppnades. Så du är min nya rumskompis, sa Melissa och såg på Celina som stod vid sängen. Ja, det verkar så, Melissa, sa rektorn att du skulle heta, sa Celina och såg på tjejen som hade kommit in och satt sig på sin säng.

8


-

-

-

-

-

-

Vem är det som du har med dig, sa Melissa och pekade på Kimberley som stod stilla. Det är min far, sa Celina och Kimberley insåg att han skulle gå. Celina, ring om det är något, och Robin kommer med det som du bad om, sa Kimberley och kramade om sin dotter innan han vände sig om och gick emot dörren. Ja då, och se till att inte bli dödad denna gång, jag vill ha kvar min far, sa Celina och såg hur hennes far gick med ett leende. Vad menade du med det, sa Melissa och reste sig upp. Min far är militär och skall på uppdrag, sa Celina, och tog av sig kavajen och la den på sängen, hon var van att behöva ha bestämda kläder på sig, hon sneglade på Melissa som bar linne i stället för blus. Okej, första gången på La Vie då, sa Melissa och satte sig vid fönstret. Ja, måste man verkligen bära blus, på det här stället eller är det bara något som de säger till oss nya, sa Celina och tog fram ett par linnen som hon tyckte bättre om. Det är väl så man får ha linne så länge man ser proper ut, du behöver inte vara blyg för mig, sa Melissa som såg att Celina hade vänt henne ryggen när hon tog av sig blusen, Melissa skrek när Celina vände sig om, hennes vänster arm var brännskada och mitt emellan hennes bröst fanns ett brännmärke format som en kniv, och tre märken vid hennes revben, som om någon hade försökt sticka henne och höger sida av midjan fanns ett stort stycke av huden som verkade ha trasat sönder. Detta var varför jag vände mig bort, men eftersom vi delar rum så kommer du få se en del av dem, sa Celina och såg hur skrämd Melissa hade blivit.

9


La Vie: Misstanke

Celina såg på skolan med misstankar, hon visste priset av att leva på flykt, Celina såg på sina nya vänner som satt där bredvid henne nu, Celina frågade sig själv var detta säkert för henne och hennes vänner, Celina såg på killarna som satt längre bort hon kände igen en av dem, en vän till hennes far, men han skulle inte vara någon tröst för Celina, hon önskade sig kärlek och vänner inget mer.

Lisa Tevdal

Celina såg på skolan och undrade skulle den ge henne vad hon önskade eller väcka hennes mardröm till liv

La Vie: Misstanke L.M.J Tevdal

www.bod.se

9789174633757