Page 1


Serdar Özkan Översättning Maria Holm


Rosens röst är översatt från engelska efter The Missing Rose Copyright © 2006 Serdar Özkan Alla rättigheter förbehålles. Enligt gällande lag om upphovsrätt får ingen del av denna publikation mångfaldigas utan skriftligt medgivande av rättighetsinnehavaren. Svensk utgåva © Buster Nordic 2012 Översatt av Maria Holm Redaktör Maria Wittendorff Omslagsdesign av Rune Bødker Omslag © Buster Nordic 2012 Buster Nordic A/S Mindevej 45 DK-2870 Dyssegård Danmark www.busternordic.com Printed in Germany ISBN 978-91-85387-94-6


Till Månen …


O Rose, thou art sick: The invisible worm That flies in the night, In the howling storm, Has found out thy bed of crimson joy; And his dark secret love Does thy life destroy. William Blake

Gå in i trädgården Gå genom den Känn doften av en frisk ros En ros som aldrig vissnar … Yunus Emre


Prolog

Efesos! Staden med två ansikten. Hemvist för både Artemistemplet och den heliga Jungfru Marias hus. Staden som rymmer både egot och själen. Essensen av både fåfänga och ödmjukhet, inbegreppet av slaveri och frihet. Efesos! Staden där motsättningar flätas samman. Staden som är lika mänsklig som den levande själen. En kväll i oktober satt två personer vid Meles-floden i närheten av just den staden – den antika staden Efesos. Solen höll just på att försvinna bakom Bülbül-berget som färgades blodrött av dess strålar. De som förstod himlens språk hade bringat den goda nyheten om det annalkande regnet. ”Aposteln Paulus predikar för folket om Jungfru Maria”, sade den unga kvinnan. ”Hör du människohopen ropa, protestera och förbanna honom i vrede? Mängden gör uppror mot den nya religionen som förbjuder dem att tillbe sin egen gudinna. Hör hur de stampar med fötterna och ropar: ’Vi vill inte ha Maria! Vi tillber Artemis!’”

7


”Artemis?” frågade den unge mannen. ”Gudinnan? Romarnas Diana?” ”Bry dig inte om henne”, sade den unga kvinnan. ”Hon är bara en illusion, skapad och tillbedd av andra.” ”Du vet uppenbarligen en hel del om henne.” ”Jag känner henne lika bra som jag känner mig själv.” ”Kan du inte berätta lite om henne?” ”Hon är jaktens gudinna”, började hon. ”En sann jägare som använder sin pil för att ge sin fiende en plötslig och ljuv död. En fri själ, förslavad och underkuvad, men likväl stolt. Stödd mot ett olivträd födde hennes mor Leto henne och …” Hon tog ett djupt andetag och tillade: ”… och hennes tvillingbror …”

8


Fรถrsta delen

9


1

Två är en … Bara en. Ja, naturligtvis! Naturligtvis finns det bara en flaska. Nej, det är fel … Jag ser två flaskor. Men kanske … Kanske ser jag dubbelt, kanske finns det fortfarande en möjlighet att det bara finns en flaska … Nej, så full kan jag inte vara, jag kan inte se dubbelt. Det måste verkligen finnas två flaskor. Ja, okej, det finns två flaskor. Men varför finns det två? Varför två? Herregud, de ser precis likadana ut. Det är precis samma storlek, form, färg, det är till och med samma jäkla tappdatum! Ja, de är … De är tvillingflaskor! Men hur då? Hur kan en flaska plötsligt förvandlas till två flaskor? Hur kunde det gå till? Och varför? Det är inte rättvist …

10


I en av de vackraste och pampigaste villorna i Rio de Janeiro, belägen på en kulle med utsikt över bukten, utspelade sig återigen samma scen som hade upprepats nästan varje kväll den senaste månaden. Begravd i kuddarna i den svarta soffan i det mörkaste hörnet av det stora vardagsrummet, med vinflaskorna framför sig, låg Diana och försökte förstå hur hennes liv plötsligt hade vänts upp och ner. Precis som alla andra kvällar tyngdes hon av allt det som hon hade förträngt under dagen. Hon kände sig lika matt som hon gjort alla andra kvällar, det kastanjebruna håret var lika rufsigt och de gröna ögonen lika blodsprängda. Det var dessa ögon som flackade mellan de båda flaskorna på soffbordet och fotografiet av hennes mamma som stod på spiselhyllan. Den enda som var annorlunda den här kvällen var att hon hade tänt en brasa för att bränna upp två brev. Skuggorna som lågorna kastade över Dianas ansikte denna varma majkväll gav den eld som brann inom henne näring. Hon tömde vinglaset hon hade i handen och lät det falla ned på golvet. Innan hon samlade styrka för att sträcka sig efter den andra flaskan betraktade hon ett ögonblick den flaska hon just hade tömt. ”Vet du vad”, sade hon till flaskan, ”du liknar ju mig. Även om du är tom så står du fortfarande upp utan skam i livet.” Hon log hånfullt. ”Men när allt kommer omkring så är vi ju gudinnor, eller hur? Finns det något som kan välta oss?” Sedan vände hon sig mot den andra flaskan. ”Du har stulit min mamma!” sade hon. ”Mamma säger att du och jag är tvillingar. Men för mig är du inget annat än en illusion.” Diana hävde sig upp från kuddarna i soffan och lutade sig fram mot soffbordet, men istället för att sträcka sig efter flaskan

11


tog hon brevet från mamman som låg vid sidan av. Det brev som på bara några få minuter hade fått en flaska att bli två. Mamman hade gett henne brevet för en månad sedan, dagen innan hon gick bort. Hon hade bett Diana att läsa det först efter hennes död och hade sagt: ”Gumman lilla, det här är min sista önskan. Jag vill att du lovar mig att du uppfyller den.” Diana hade frågat vad det var hennes mor ville att hon skulle göra, men hon hade inte svarat. Istället hade hon stirrat stint på Diana med sina djupblå ögon och tålmodigt väntat på dotterns löfte. Det hade varit som om ögonen aldrig hade velat ge efter, så Diana hade inte längre kunnat motstå sin mors bönfallande blick och hade gett henne sitt ord. När mamman hörde dotterns löfte hade hennes ögon återfått sin gamla glöd och det bleka ansiktet hade ett kort ögonblick livats upp. Hon hade tagit Dianas hand och sagt: ”Jag visste att jag kunde lita på dig, gumman min. Ta hand om henne, ta väl hand om henne. Hon är fantastisk.” Diana hade lutat sig ned mot sin mor och frågat: ”Hon? Vem är hon? Vem pratar du om, mamma?” Men frågan hade inte hunnit få något svar innan hennes mor dagen därpå lämnade henne. När Diana öppnade brevet och läste det var det som om marken gav vika under henne. Hon hade långsamt sjunkit ned på knä och läst brevet om och om igen medan hon kände att de sista krafterna rann ur henne. Sedan dess var det inte mycket som hade förändrats. Innan hon kastade brevet i elden läste hon det en sista gång:

12


1 april Käraste Diana Jag hoppas att du har det bra, gumman min, och att du kommer att ta väl hand om dig själv. Du får aldrig tro att du har förlorat mig. Jag vet att det inte är lätt. Men jag ber dig innerligt att försöka.

Glöm inte att då och då låta mig få veta hur du mår. Skriv nå-

got till mig i din dagbok, tala med fotografiet av mig, skriv historier till mig …

Tala om för mig så snart du har tagit din examen. Och sluta inte

med dina kvällspromenader. Du går väl på föreläsningarna? Har du hört något nytt om de jobb du har sökt? Men först och främst måste du berätta för mig när du börjar skriva vackra historier igen, precis som du brukade göra. Vem vet, kanske får jag snart den glädjande nyheten att du äntligen har bestämt dig för att bli författare. Vad är det egentligen som hindrar dig att uppfylla din högsta dröm, gumman lilla? Men precis som alltid: det är du som väljer. Det enda jag önskar är att du ska bli lycklig.

Jag säger ”lycklig”, Diana, men det jag nu ska berätta för dig

kommer kanske att göra dig olycklig. Du ska veta att det inte är avsikten. Men jag har inget val. Förlåt mig.

Jag önskar verkligen att jag hade orkat tala med dig om det,

ansikte mot ansikte. Men som du kan se på min osäkra handstil har jag inte längre den styrka som behövs, vare sig för att berätta detta eller ge dig alla detaljerna. Mitt enda hopp är nu att Gud ska hjälpa mig att skriva färdigt det här brevet.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja …

Och även om jag gjorde det skulle jag inte kunna. För att kun-

na börja måste jag gå tjugofyra år tillbaka i tiden, till den dagen då du fyllde ett år. Den dagen då du såg din far för sista gången.

13


Diana, gumman min … Sanningen är att din far inte dog. Han lämnade oss. Och han tog med sig din tvillingsyster Maria.

För att du inte skulle känna min smärta och slippa växa upp

som ett barn som hade blivit övergivet av sin far, har jag under alla dessa år låtit dig tro att han var död. Jag lät till och med resa den gravsten som du gick till en gång i månaden på den tiden då vi bodde i Sao Paulo, i tron att din far låg begravd där. Men han var ju ändå så gott som död för oss båda två.

När vi flyttade till Rio de Janeiro var det som om vi hade lagt

det förflutna bakom oss. Jag har aldrig berättat för någon här att din far är i livet eller nämnt något om Maria. Jag visste att din far, som hade tagit Maria ifrån oss, aldrig skulle låta oss få träffa henne igen. Han berättade antagligen något liknande för henne som det jag har berättat för dig.

Du frågar kanske – med rätta – varför jag berättar allt det här

för dig nu. Låt mig förklara …

För ungefär en och en halv månad sedan fick din far via en

gemensam vän veta att jag var sjuk, och han ville uppenbarligen bättra på sitt dåliga samvete genom att ge Maria min adress. Men jag vet att han inte berättade för henne vare sig om dig eller om min sjukdom.

Sedan dess har jag fått brev från Maria varje vecka – samman-

lagt fyra brev. Men alltid utan avsändaradress. Hon skrev att hon såg fram emot att få komma och hälsa på mig snart. Men för en vecka sedan fick jag det här beskedet av henne:

”Mamma, jag kan inte klara mig utan dig längre. Om jag inte

kan få träffa dig är det ingen mening att leva. Åh mamma, jag vill ta livet av mig. Maria, 23 mars.”

Såvitt jag kunde bedöma av brevet verkade din syster så fylld

av livsglädje att jag fortfarande inte förstår att hon kunde skriva

14


någonting sådant. Och eftersom hon har min adress förstår jag inte varför hon inte har kommit och hälsat på mig.

Som om det inte räckte med det beskedet så ringde din far i

går. Det var första gången jag hörde av honom på tjugofyra år. Så snart jag hörde hans röst visste jag att han ringde om Maria. Och mycket riktigt – det första han sade var: ”Vet du var Maria är?” Han fortsatte med att berätta att hon hade försvunnit ungefär två veckor tidigare och att hon hade lämnat ett avskedsbrev. Det hittar du tillsammans med mitt brev, din far faxade det åt mig efter vårt samtal. Han berättade att de hade letat efter Maria överallt och kontaktat alla hennes vänner, men att de inte hade hittat några som helst spår att gå på.

Åh Diana, jag har så kort tid kvar att leva och kan varken göra

från eller till. Jag är så rädd … du är mitt enda hopp. Så jag har inget annat val än att be dig hitta din tvillingsyster och ta väl hand om henne.

Jag är ledsen att jag måste lägga denna börda på dina axlar i

en tid med sorg och smärta. Men det plågar mig ännu mer att vara tvungen att lämna dig, min dotter, som hela ditt liv hade hoppats att få möta din mor.

Jag vet hur högt du älskar mig och tvivlar därför inte på att du

kommer att göra allt som står i din makt för att uppfylla min sista önskan. Men jag vet att det inte blir lätt att hitta Maria. Det finns överhuvudtaget inga spår att gå på. Vårt enda hopp är att hon låtit en dörr stå på glänt i sina brev, som om hon vill berätta något om den fantastiska värld hon har skapat åt sig själv. Hon lever i en djup och hemlighetsfull värld som man annars bara brukar hitta i sagor, men som samtidigt är så verklig. Jag är säker på att hon inte har delat den med vare sig sin far eller med sina närmaste vänner, och därför tror jag att vi har större chans att hitta henne än andra har.

15


Jag skulle vilja att du trädde in i Marias värld och följer de fot-

spår hon lämnade efter sig. För vem skulle vara bättre lämpad att göra det än hennes enäggstvilling?

Det enda vi vet är de tre namn som Maria angav i sina brev:

”Zeynep”, ”Sokrates” och namnet på ett palats. Det är antagligen inte tillräckligt för att kunna spåra upp henne, men det är tyvärr allt vi har.

Marias brev ligger i den gamla kistan. Du hittar nyckeln till den

i mitt smyckeskrin.

Diana, jag hoppas att du och Maria snart ska komma att åter-

förenas, precis som ni en gång var förenade inne i mig.

Och när det händer får du skriva till mig …

Diana, gumman min, det här är inte rätt tillfälle att ta farväl.

Det är det aldrig. Men glöm inte att jag alltid är hos dig och att jag älskar dig mycket högt. Din mamma

16


2

Diana öppnade brevet som Maria hade lämnat efter sig åt sin far. Nu var det dags att även det fick gå upp i rök. 17 mars Kära pappa. I dag kände jag mig tvungen att ge mig av hemifrån.

Du undrar säker varför.

I går läste jag om Saint-Exupérys Lille prinsen efter alla dessa år.

Det är som om boken har förändrats helt! Den enda som inte har förändrats är att jag fortfarande uppskattar rosen mest. Och räven förstås, för det är ju han som lär den lille prinsen att ta ansvar för rosen.

Jag tror att även jag har börjat förstå vad det innebär att ”ta

ansvar för en ros”. Och det är därför jag ger mig av.

I slutet av boken ber Saint-Exupéry att vi ska fråga oss själva:

”Har fåret ätit rosen, ja eller nej?” Han säger även att svaret på den frågan kommer att förändra allt. 17


Så jag ställer en liknande fråga till mig själv:

”Har De andra stulit min ros, ja eller nej?”

Saint-Exupéry hade rätt, svaret på den frågan ändrar verkligen

allt. Men jag vet att inga vuxna någonsin skulle kunna förstå varför.

Jag reser min väg för att mitt svar på frågan är ”ja”.

Jag reser för att återerövra min ros.

Maria

Diana vände sig mot flaskorna igen. ”Säg mig, flaskor”, sade hon. ”Tala om för mig vad i all världen allt detta ska betyda … Verkar det inte helknäppt? Att sticka hemifrån efter att ha läst en bok … Att försvinna på grund av en ros? Vad handlar det här om egentligen? Att återerövra sin ros, att ta ansvar för en ros … Nej, jag är inte intresserad av att få veta vad rosen i Lille prinsen symboliserar eller vad den betyder för den tjejen. Det rör mig faktiskt inte i ryggen! Jag vill bara veta varför jag måste lida för att en tjej jag aldrig har mött ger sig av hemifrån för att ta livet av sig.” Hon tystnade. Hon var arg på sig själv för att hon bad om hjälp hos de flaskor som hon bara för en liten stund sedan hade föraktat så. Men vem annars skulle hon vända sig till? Vem annars än dessa flaskor skulle ha lyssnat på henne? ”Mamma hade helt rätt”, mumlade Diana. ”Hon sa att Maria var enastående. Ja, det är verkligen enastående att stjäla mamma från mig på det här sättet.” Efter ett ögonblicks tystnad knölade Diana ihop Marias brev och kastade det i öppna spisen. ”Förlåt mig, mamma”, viskade hon, och lät utan att röra en min blicken följa hur pappersbollen långsamt förvandlades till aska.

18


3

Diana väcktes av ljudet från dörrklockan. Även om den lät som en melodi skar den in i hennes värkande huvud som knivar. ”Senhora Lopez! Senhora Lopez! Gå och öppna dörren!” När hon inte fick något svar mindes hon plötsligt att det var Senhora Lopez lediga dag. Hon stödde sig på soffan för att komma upp. Hon kunde nästan inte stå på benen men klarade ändå att ta sig till dörren. När hon tittade på skärmen som visade vem som stod därute upptäckte hon att det var Gabriel, budet som regelbundet levererade blommor och alla möjliga presentpaket med sidenband på till henne. Hon öppnade dörren och såg Gabriel som återigen stod där med ett paket som nästan nådde honom till hakan. Hans bruna ansikte, den bruna overallen och hatten matchade färgen på paketet perfekt.

19


”God dag, fröken”, sade Gabriel. ”Här kommer jag igen med en present åt den vackraste kvinnan i Rio. Vet ni tillfälligtvis om hon bor här?” ”Är det inte lite väl tidigt att dela ut paket, Gabriel?” ”Det är uppenbarligen rätt adress, men kanske fel tid?” ”Hur mycket är klockan?” ”Den är redan tolv.” ”Jaså, är den så mycket?” Diana tog paketet och skrev under i boken med några krusiduller som liknade allt annat än hennes namn. Och innan Gabriel hann säga sitt gamla vanliga: ”Sköt om dig tills nästa gång dina beundrare för oss samman”, stängde Diana dörren. Att få vackert inpackade paket brukade rädda hennes dag. Men den här gången var hon inte alls intresserad av att få veta vad det var i paketet eller vem som hade skickat det. Hon lät det ligga på golvet och skyndade tillbaka till soffan. När hon gick förbi spegeln i entrén såg hon att hon hade spillt vin på blusen. Plötsligt mindes hon sin mor, något som hände allt oftare den senaste tiden. Det kunde vara obetydliga småsaker som plötsligt påminde henne om livet med mamman. En färg, en doft, ett ord och nu den fläckiga blusen. Hon erinrade sig den dag då hon köpte blusen och det samtal hon hade haft med sin mor efteråt som var det i går. För Diana hade det bara varit en vanlig shoppingdag. I butiken hade hon först diskuterat med sig själv om hon verkligen behövde en ny blus och tyckte att hon redan hade handlat tillräckligt den dagen. Men det hade ändå slutat med att hon köpte en gul blus till. När hon visade den för sin mamma hade hon inte brytt sig om att dölja prislappen där det stod 2 200 real.

20


Efter att ha kastat en blick på priset frågade mamman: ”Du gumman, läste du om auktionen i Paris i tidningen i går?” ”Nej, det gjorde jag inte – hur så?” ”En väst som hade tillhört Descartes auktionerades ut för 250 000 real.” ”Är det sant? Bra att vi inte var där. Du hade inte velat köpa den och då skulle jag inte ha kunnat få den ur huvudet. Men hur som helst så är min blus mycket snyggare än Descartes väst, tycker du inte det?” ”Jo, den är väl värd 250 000 real!” ”Ok, jag fattar vart du vill komma. Du försöker säga att 2 200 real faktiskt inte är för mycket för en sådan här blus, eller hur, mamma lilla?” Diana visste mycket väl att det inte var det hennes mamma tänkte, men hon försökte utnyttja sin charm för att slå bort det så att hon glad i hågen skulle kunna gå in och hänga upp sin nya blus bland alla de andra. ”Du har i varje fall rätt i en sak, vännen. Din blus är mycket elegantare än Descartes väst. Den var inte tillverkad av siden eller kaschmir och den kom varken från Donna Karan eller från Armani. Antagligen skulle den inte ha kostat mer än 30 real i köpcentret.” ”Men auktionspriset verkade ju vettigt, mamma. Det var ju Descartes som hade haft den!” ”Det är sant. Att ett plagg har använts av en person som Descartes ökar naturligtvis värdet. Men kan du föreställa dig motsatsen?” ”Vad menar du?” ”Att ett klädesplagg kan öka en människas värde?”

21


Diana hängde med huvudet en liten stund. Hon förstod att det hennes mamma på sitt säregna sätt försökte säga var att det enda man behöver för att känna sig värdefull är sig själv. ”Jag förstår vad du menar, mamma, men folk förväntar sig alltid att jag har på mig fina kläder. Så snart de ser mig mäter de mig med ögonen från topp till tå innan de säger hej. Om jag har på mig samma kläder två dagar i rad tittar de skräckslagna på mig. Tror du att jag tycker om att bli bedömd utifrån hur jag ser ut? Eller att se den falska respekten i folks ögon? Höra vad de viskar om mina modekläder, Cartier-klockan, Maseratin och så vidare och så vidare … Nej, mamma, det gillar jag inte alls. Men du vet att det är på grund av vilka vi är som alla konstant förväntar sig det allra bästa av mig – och det gäller allt.” ”Och du anser att det är din skyldighet att leva upp till deras förväntningar, gumman, är det så det är?” ”Vad kan jag göra åt det? Vi lever ju inte i djungeln.” Hon log retsamt medan hon tillade: ”Erkänn bara, mamma. Diana Oliveira har blivit ett varumärke. Hur skulle jag kunna svika min publik, mina beundrare, som överöser mig med ändlösa strömmar av smicker?” Men för fem månader sedan, från det ögonblick då läkaren hade yttrat de få orden, var det mycket som hade förändrats i Dianas liv. ”Vi kommer att förlora din mamma”, hade läkaren sagt.

22


24


9789185387946  

Serdar Özkan Översättning Maria Holm Svensk utgåva © Buster Nordic 2012 Översatt av Maria Holm Redaktör Maria Wittendorff Alla rättigheter f...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you