9789198270709

Page 1



Copyright © 2015 Staffan Öberg www.staffanoberg.se Utgiven av Anasys förlag Grafisk formgivning: Nellie C. Lind Tryck: Print Group Sp. z.o.o Szczecin, Polen 2015 ISBN 978-91-982707-0-9

Mörka nätter i Yttsäter Del 2 av Mörka händelser i Yttsäter



Persongalleri Sven-Olof Buke Karl-Evert Fru Ågren Vidar Viking Åke Åkerman Elisa Åkerman Madde Åkerman Kate Åkerman Hans Åkerman Astrid Åkerman Arild Åkerman Svenne Roger Mikael Magnus Wallensten Rosanna Wallensten Fredrik Wallensten Orvar Wallensten Margareta Wedin Kristina Wedin Lillebror Dalton Storebror Dalton Herr Granberg Fru Granberg Edit Fahlöv Regina Land Sofia Herr Lagerlöf Pekka Karlsson på torpet Berit Berggren Hedda Karolina Evelina Kari Edvin Olsson Mårtensson Westin Klarberg Johansson Johanna Vretman

Journalist på Aftonpressen. Kioskägare, vet allt om alla. Änka, syster till Elisa Åkerman. Hemlig vän till fru Ågren. Pappa i familjen Åkerman. Mamma i familjen Åkerman. Dotter, tvilling med Kate. Dotter, tvilling med Madde. Bror till Åke Åkerman. Död. Gift med Hans. Död. Son till Hans och Astrid. Skrytsam kille. Tystlåten med problem. Duktig bågskytt. Pappa, advokat. Alkoholiserad mamma. Äldre sonen. Yngre sonen. Pensionär, syster till Kristina. Margaretas äldre syster. Ungkarl, mördad. Ungkarl, mördad. Kompis till Daltons, mördad. Gift med herr Granberg. Prästen. Kantor. Sångledare. Hembygdsföreningens ordförande. Verkstadsägare. Plogar i byn. Ägare till vandrarhemmet. Allt i allo i Mäland. Dejtade lillebror Dalton. Dejtar Karl-Evert. Gift med Karolina, Kompis till Kari. Ny ägare av Daltons gård. Poliskommissarie. Polisassistent. Utredare. Konstapel. Undersökningsledare.


Prolog Tvillingarna Åkerman och deras pappa Åke upptäckte ett bestialiskt trippelmord i den lilla byn Yttsäter. Dessutom hittades en kvinna bunden, våldtagen och brutalt skadad. Det var femte september och detta datum är utgångspunkten för alla tidsangivelser i böckerna om mörka händelser i Yttsäter. Alla berättelser är således i förhållande till detta datum. Denna våldsamma händelse förändrade stämningen i byn, där man alltid hjälpt varandra och haft gemytliga träffar tillsammans. Polisen med Klarberg, Mårtensson och Westin i spetsen gjorde sitt bästa för att utreda morden utan att lyckas. Dessutom låg de oftast steget efter journalisten Sven-Olof Buke från Aftonpressen, som var landets ledande aftontidning. Till sin hjälp fick Buke ofta lokala tips från Karl-Evert, som stod för byns skvallercentral. Det var den välbesökta kiosken med en mindre servering. Fru Ågren var syster till Elisa Åkerman och var den som blev utsatt för våldtäkten. Fru Ågren hamnade först på sjukhus och därefter på vilohem. Efter någon månad kom hon hem igen till sin gård, där allt hade utspelats.


Kapitel 1 - Polisen är villrådig 45 dagar efter trippelmorden, 20 oktober samma år ”Fan Westin, nu måste vi skärpa oss. Det här håller inte. Mitt rykte står på spel. Har du inget uppslag alls?” Klarberg och Westin hade genomfört förhör med de flesta i byn. Vad hade hänt? Inget alls, inget som helst resultat. Klarberg tappade stinget och började bli nervös. Han gnällde istället på Westin som svarade med tystnad. Han ville få klarhet i alla relationer i byn och insåg att det fanns många, som kunde vara inblandade. Fru Ågren hade under många år varit byns medelpunkt både på gott och ont. Åtrå, svartsjuka, avundsamhet och ilska fanns blandat med glädje, humor, sång och hjälpsamhet. Klarberg var övertygad om att ingen av dem, som de förhört, skulle kunna döda. Än mindre klarade ingen av att genomföra den slakt, vars förödelse han hade bevittnat. Fru Ågren hörde av sig några gånger sedan hon flyttat hem och krävt att få veta allt. Hon trodde att polisen höll inne med hemligheter och hade inget förtroende för dem. Klarberg hade fått sig en riktig avhyvling inför några andra kollegor och Westin stod tyst vid sidan om leende för sig själv. Klarberg mådde säkert bra av en utskällning, tyckte hon. ”Ska vi koncentrera oss på att hitta en misstänkt utanför byn i stället. Vi har frågat ut alla här utan resultat. Då är det dags att vidga vyerna och se om vi kan hitta någon annan”, föreslog Westin. ”Det borde rimligtvis vara någon som känner fru Ågren och är beredd att döda för hennes skull. Men varför lade mördaren ner så mycket energi på gubbarna och brydde sig sedan inte om henne? Varför släppte han inte henne fri? Det verkar som att mördaren inte såg henne utan enbart var intresserad av gubbarna.” ”Det är ett psykologiskt spel av sällan skådat format. Människan som har utfört illgärningen är sjuk. Han måste ha sett att fru Ågren låg bunden naken på marken och ändå har han inte brytt sig. Han blev helt uppslukad av sin slakt. Dessutom måste han ha varit expert på att tömma en kropp på blod. Kan man tänka sig att det kan vara en yrkesmördare?” undrade Klarberg. ”Kanske det och denne bor väl knappast i en sån här liten by, där de flesta känner varandra.” ”Det skulle till exempel kunna vara fru Granberg som har anlitat någon, fast mördaren har tagit över och genomfört slakten på egen hand”, filosoferade Klarberg. ”Jag tycker att vi ska leta längre bort, nu när vi har undersökt alla i byn utan att hitta någon som kan passa in i mönstret. Då är frågan hur långt bort vi ska gå? Vi måste ha några olika teorier att gå efter. Första frågan är om fru Ågren är orsak till morden. Är mördaren bekant med henne?” lade Westin fram som en första misstanke. ”Den teorin är den mest uppenbara. Har vi något annat?” ”Om fru Ågren inte är orsaken. Vad kan det vara då? Tänk om gubbarna själva är orsaken till att de blev mördade utan att fru Ågren är inblandad. Kan någon eller några ha varit ute efter bröderna Dalton?” ”Vi måste undersöka alla möjligheter. Vi har ju även teorin att det är en lejd mördare. En sådan är svår att hitta. Vem skulle ha anledning att anlita en yrkesmördare för att döda bröderna och Granberg? Finns det någon möjlighet att fru Granberg ville få bort herr Granberg? Fan, jag känner mig helt villrådig. Vad ska vi hitta på?” frågade sig Klarberg. ”Jag måste ta upp fallet med mina kolleger på hemmaplan. Jag åker söderut i kväll efter middagen, men du stannar här och fortsätter en vecka till. Du får fria händer.” ”Det var då snällt. Tycker du att jag ska klara upp fallet åt dig? Du får lämna bilen och ta dig hem på annat sätt. Jag kan behöva åka runt till byarna i närheten.” ”Inga problem, jag tänker faktiskt ta en nattbuss och sova. Sedan ska jag tänka när jag kommer hem”, filosoferade Klarberg. Gör du det, tänkte Westin. Hon blev nöjd med att få prova egna teorier utan att chefen lade sig i och visade inte det för honom. Nu kunde hon på egen hand träffa några utan att för den skull


genomföra något förhör. Hon trodde mer på att improvisera och försöka få kontakt med dem, som hon var intresserad av. Hon funderade på att börja med fru Ågren, som kanske visste mer än hon själv förstod. Hon ville dessutom prata med polisen, men Klarberg hade inte fått någon nära kontakt med henne. Det tänkte däremot Westin se till att hon fick. *** Följande dag var Westin igång tidigt och konstapel Johansson följde med henne. Hon började hos Karl-Evert i kiosken, där det lyste så han måste vara igång med sin verksamhet. Där inne förberedde Karl-Evert som vanligt mottagandet av dagens gäster. Han trivdes utomordentligt i sin kiosk, där han aldrig visste hur dagen skulle gestalta sig. Nu började den med att han fick besök av den skarpsynta polisassistenten i sällskap av en yngre Don Juan. ”God dag i stugan. Du är igång tidigt ser jag. Kan vi få två kaffe samt smör, bröd och ost.” ”Vad trevligt att åter få se dig här. Om jag inte tar fel var väl ditt förra besök här samtidigt med Aftonpressen. Sitt ner så serverar jag er om några minuter”, sa Karl-Evert. Westin hittade senaste Aftonpressen och bläddrade, men såg ingen Buke-artikel. Det var något nytt. Hade han tappat stinget? ”Ingen dagens Buke ser jag. Har han mist förmågan?” ”Han har lämnat byn. Det går nog inte att få ihop till en artikel varje dag. Det finns ju bara en kiosk i byn”, menade Karl-Evert. ”Jag läste den. Smilade du in dig eller vad var det som gjorde att du fick in den reklamen? Fick han något i gengäld?” ”Vi hade några trevliga samtal, men jag har egentligen inte mycket att komma med. Vi är nog alla lika frågande, tror jag. Har polisen fått fram något nytt?” ”Här är det jag som frågar. Jag skall komplettera en del frågor från min chef, så jag tänkte gå en runda till. Han har förresten åkt hem för att informera och nu hänger det på mig. Jag antar att du känner till hur morden har utförts. Det har Buke sett till. Kan du tänka dig att någon i byn kan vara kapabel att döda tre människor och värst av allt, att skala av dom allt kött?” ville Westin veta. ”Lägg märke till ordet kapabel och inget annat.” ”Det är första gången som jag i klartext hör hur det gick till. Pojken Svenne påstår att han vet utan att veta och Åke var så chockad att han inte kunde berätta så mycket utom att hans båda döttrar svimmade.” ”Kapabel, förstår du? Man måste ha kunskap parat med dårskap. Jag är inte ute efter dårskap utan enbart kunskap. Finns det jägare, slaktare eller andra i byn som är händig med en kniv? Tänk efter!” Westin skärpte rösten för att Karl-Evert skulle inse allvaret. Det var inte riktigt läge att skämta. Han satte sig ner på en stol och vände sig bort. Han misstänkte en viss person, men ville inte avslöja något. Det var något speciellt med den personen. Det kände han på sig, men kunde inte peka ut vad det var. Karl-Evert föredrog att hålla tyst. Han gjorde ett halvt varv och svarade: ”Jag tror inte att någon i byn klarar av det som mördaren har gjort. Framför allt känner jag inte till någon med den kapaciteten. Du måste leta längre bort.” ”Jaha, Johansson, vad tror du om det svaret? Ska vi lita på kioskägaren?” ”Nej.” ”Ojdå, Nej? Vad menar du?” ville Westin veta. Konstapel Johansson blev först tyst några sekunder. Karl-Evert började undra för sig själv och gjorde ett halvt varv tillbaka. Vad visste Don Juan? Hjärtat började slå på honom. Såg Westin något? Han var tvungen att vända sig bort igen. ”Jag är rätt säker på att vi både ska leta inom byn och utanför. Kioskägaren har inte all kunskap som behövs. Därför ska vi inte lita på att vi enbart ska leta utanför byn.” Karl-Evert snurrade tillbaka och tittade på Westin, som nickade mot Johansson.


”Du är klok, grabben. Det är klart att vi ska leta ordentligt överallt. Men Karl-Evert, kommer du på något så hör du av dig omgående! Begrips! Nu måste vi vidare. Fru Ågren väntar.” Westin hade redan tagit över Klarbergs manér och var herre på täppan. Karl-Evert pustade ut och hoppades att hon inte lagt märke till hur skärrad han var. Där ute vände sig Johansson mot Westin. ”Han vet mer än han låtsas. Såg du att han skakade så han blev tvungen att vända sig bort. Den mannen misstänker något. Jag tror inte att han själv är kapabel, men som skvallergeneral vet han något.” *** Westin körde snabbt uppför backen till fru Ågren så att bilen studsade och hon gnällde över uselt underarbete. Den här backen hade hon kört många gånger nu och började få nog. När hon klev ur bilen var humöret inte på topp, men hon möttes däremot av en strålande fru Ågren. ”Välkommen, äntligen får jag en pratstund med någon som kan berätta för mig. För jag hoppas du kommit hit för att tala om vad det var som hände.” ”Jag har kommit hit för att få reda på vem som har mördat gubbarna”, muttrade Westin. Don Juan fyrade däremot av ett varmt leende tillbaka mot fru Ågren, som stannade upp. Vem var denne snygging? ”Okej, om du först berättar vad som hände när ni kom hit, så ska jag tala om vem som har skalat av gubbarna. Jag har läst Bukes artiklar så jag vet vad mördaren sysslade med.” Fru Ågren hade tidigare förhörts ett antal gånger, men fick nu för första gången en ordentlig genomgång av hur det såg ut när polisen anlände och vilka åtgärder man vidtog. Det var konstapel Johansson som stod för samtalet och fru Ågren lyssnade koncentrerat. Efteråt tackade hon den unge konstapeln för den uttömmande informationen. Hon tackade även för den insats som Mårtensson personligen stått för och kanske hade räddat hennes liv. Fru Ågren ville vid tillfälle tacka honom för den räddningsinsatsen. Hon berättade därefter om sin egen upplevelse efter uppvaknandet på sjukhuset. De första dagarnas onda värk ville hon inte uppleva igen. Sjukvårdspersonalen hade dock tagit väl hand om henne och med smärtstillande medel kunde hon genomlida tillvaron. Hon förstod inte först varför hon blivit drabbad av en sån ondskefull våldtäkt. Så småningom hade hon insett från andra hur samtalet förts mellan de tre männen. Hon tänkte senare träffa fru Granberg för att få en bättre uppfattning. Hon ville veta hur en del män tänkte. Däremot hade hon svårt att komma med något nytt angående morden. Hon hade tänkt genom handlingen och inte kommit fram till något alls. Var det någon i hennes bekantskapskrets eller var det utomstående? Blev de mördade för hennes skull eller var hennes person inte alls inblandad? Hennes minne hade försvunnit helt från hela händelseförloppet. Westin var inte nöjd med svaret utan krävde att fru Ågren skulle berätta om alla människor som hon kände både på nära och längre håll. Då framkom att hon besökte män på längre avstånd, särskilt mannen som var filmskådespelare och förfogade över kunskaper som var intressant i sammanhanget. Konstapel Johansson antecknade och Westin förhörde så att fru Ågren kände sig tvungen att berätta mer än hon tänkt sig. Det var inte det här hon såg framför sig när hon kontaktade polisen. Efter förhöret var Westin riktigt nöjd och trodde hon fått fram allt hon förväntat sig, så när som på att hon inte hade någon misstänkt förövare. Hon var fortfarande lika frågande till vem som var kapabel att utföra morden.


Kapitel 2 - En ensam handske 83 dagar efter trippelmorden, 27 november samma år Under hösten pratades det en hel del om de bestialiska morden och polisens oförmåga att lösa mysteriet. Man ville helst glömma eländet och i stället minnas den fina stämning som tidigare funnits i byn. Herr Wallensten vaknade tidigt och bestämde sig för att gå ner till kiosken och se om Karl-Evert hade öppnat. Han brukade börja söndagarna med en promenad till kiosken och inta sin frukost där. Det kändes gemytligt att växla några ord med Karl-Evert i stället för att lyssna till bakruset från fru Wallensten. De grälade som vanligt på lördagskvällen om något oväsentligt, varvid fru Wallensten tog till flaskan och drack sig berusad. Äldste sonen Fredrik försvann som han brukade in till stan på lördagskvällen och den yngre sonen Orvar drog sig undan till sitt rum nere i källaren. På väg utför backen i morgondiset såg herr Wallensten något uppsatt på en pinne intill vägen. Det hade snöat ymnigt under natten så han måste plumsa i den djupa snön. Det var vinterns första snöstorm som kom på besök. Bonden hade inte varit ute och plogat. Han insåg tydligen inte att säsongen för snöplogning var inledd. När herr Wallensten kom fram till pinnen, såg han att en handske satt på den. Vad han kunde se så måste det vara äldste sonens handske, som han nyligen fått i present. Vad gjorde den på en pinne, som han inte sett förut? Han skulle ta reda på det av pojken när han kom hem igen.