Issuu on Google+

Stina Johansson (red.)

Omsorg och m책ngfald


Gleerups Utbildning AB Box 367, 201 23 Malmö Kundservice tfn 040-20 98 10 Kundservice fax 040-12 71 05 e-post info@gleerups.se www.gleerups.se

Omsorg och mångfald © 2010 Författarna och Gleerups Utbildning AB Gleerups grundat 1826 Redaktör Hanna Wettermark och Per Lindsjö Sättning Team Media Sweden AB Omslag Johan Laserna Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-40-66828-8

Kopieringsförbud! Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen! Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att e­ rlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. PrePress Team Media Sweden AB Tryck Korotan, Slovenien 2010


Författarpresentation Petra Ahnlund, Fil.dr och universitetslektor i socialt arbete vid Umeå universitet, för närvarande forskarassistent vid Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet. Katarina Andersson, Fil.dr i socialt arbete och universitetslektor i socialt arbete vid Umeå universitet, verksam vid Umeå Centrum för Genus Studier (UCGS). Staffan Blomberg, Fil.dr. universitetslektor i socialt arbete, Socialhögskolan, Lunds universitet och forskare vid Vårdalinstitutet, Lunds univer­ sitet. David Brunt, Dr med.vet och docent i vårdvetenskap. Verksam som universitetslektor vid Linnéuniversitetet. Berith Nyqvist Cech, Fil.dr i pedagogik och universitetslektor i socialt arbete inriktning social omsorgsvetenskap vid Karlstads universitet. Lars Evertsson, Fil.dr i sociologi och universitetslektor i socialt arbete vid Umeå universitet. Stina Johansson, professor i socialt arbete vid Umeå universitet och forskningsledare för forskningsprofilen Care Work and Social Gerontology, samt huvudredaktör för Socialvetenskaplig tidskrift. Clary Krekula, Fil.dr i sociologi och universitetslektor i socialt arbete inriktning social omsorgsvetenskap vid Karlstads universitet. Kristina Larsson, docent i socialt arbete vid Stockholms universitet, Verksam vid Stiftelsen Stockholms läns äldrecentrum.


Anna-Karin Malmström-Ehrling, docent i praktisk filosofi vid Uppsala universitet. Marika Marusarz, Fil.dr. och universitetslektor i vårdvetenskap inriktning gerontologisk omvårdnad, Högskolan Dalarna. Kalyani Metha, docent i socialt arbete vid National University of Singapore. Jan Petersson, professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet. Susanne Rolfner Suvanto, leg sjuksköterska och Fil. mag med inriktning mot vårdpedagogik, utredare vid NU!-enheten, Socialstyrelsen. Päivi Turunen, Fil.dr. i socialt arbete och universitetslektor i socialt arbete vid Högskolan Dalarna. Sandra Torres, professor i socialt arbete med inriktning mot äldre vid Mälardalens Högskola och adjungerad professor i rehabilitering och äldre vid Högskolan i Oslo, verksam som affilierad forskare vid NISAL, Linköpings universitet. Agneta Törnquist, Fil. dr. i pedagogik och universitetslektor i socialt arbete vid Stockholms universitet, verksam vid Vårdalinstitutet, Lunds universitet.


Förord Den här boken är ett resultat av arbetet inom det Nationella nätverket för socialvetenskaplig äldreforskning. Aktiviteter av skilda slag har pågått i dess regi sedan 2007 och vi får numera finansiellt stöd från FAS. Nätverket träffas två gånger per år och samarbetar kring ämnesutvecklingen av äldreområdet inom socionomprogrammen och likvärdiga utbildningar. Genom att vara en pådrivande kraft vill vi stärka det sociala perspektivet inom detta fält i utbildning och forskning. Det har varit väldigt inspirerande att få arbeta med den här boken. Under hela processen, från idé till färdig bok, har författarna visat prov på kompetens och entusiasm. Ytterligare en viktig inspirationskälla har varit det kompetenta redaktionella stöd som vi fått från Gleerups. Tack Annika, Agneta, Carin, Hanna och Per. Umeå den 14 april 2010 Stina Johansson


Innehåll 1. Inledning Stina Johansson

9

2. Äldres psykiska hälsa David Brunt, Kristina Larsson & Susanne Rolfner Suvanto

26

3. Åldrande och homosexualitet Lars Evertsson & Stina Johansson

43

4. Ålderskodning – särskiljande praktiker Clary Krekula

56

5. Invandrarskap och tvärkulturella äldreomsorgsmöten Sandra Torres

67

6. Empowerment för äldre Berith Nyqvist Cech

89

7. Rätt till missbruk? Stina Johansson & Anna-Karin Malmström-Ehrling

99

8. Valfrihet som dilemma Katarina Andersson & Stina Johansson

116

9. Äldreomsorgens omvandling Staffan Blomberg & Jan Petersson

132


10. Att leda mångfald Agneta Törnquist

148

11. Röster från hemtjänsten Katarina Andersson

164

12. Utbildning och mångfald Petra Ahnlund

179

13. Alternativ omsorg i glesbygd Päivi Turunen & Marika Marusarz

193

14. Eftertankar Kalyani K. Mehta & Stina Johansson

208

219

Referenser


1 Inledning Stina Johansson När vi började diskutera denna bok om äldreomsorg som så småningom fick titeln Omsorg och mångfald, visade det sig att bokens författare hade olika föreställningar om vad mångfald innebär. En del tänkte på att målgruppen för äldreomsorgens tjänster med åren blivit mer etniskt och kulturellt mångfaldig. Andra tänkte på att målgruppen även på andra sätt inkluderar personer som kanske tidigare varit osynliga, eller som av andra skäl inte fanns i äldreomsorgen. De menade då grupper som tidigare ofta inte överlevt sin pensionering, som många funktionshindrade eller kroniskt sjuka. Ytterligare andra tänkte på utbudet av tjänster som idag ska vara mer mångfaldigt, eftersom behov och önskemål varierar från person till person. Synen på äldre har alltså ändrats, från att de betraktats som passiva mottagare betraktas de nu som aktiva samhällsmedborgare. Valfriheten ska öka. Det finns emellertid inte någon självklar koppling mellan målsättningar och resultat. Omsorgen är utsatt för stora sparkrav och minskade resurser, vilket kan kräva att verksamheter rationaliseras och därmed tvingas att finna stordriftslösningar som förväntas passa alla äldre. Dessa förändringar och konsekvenserna av dem är viktiga att belysa. Det är det vi ska göra i denna bok.

Äldre som en heterogen grupp Man hör ofta att äldre är den mest heterogena åldersgrupp som finns, efter­som skillnaderna i hälsa, ekonomi, utbildning och familjeförhållanden ökar under livets gång. Detta gäller ända fram till de sista åren då hälsan, eller snarare någon sjukdom, kanske kommer att dominera och bli en likriktande faktor (Smith & Gerstorf 2006). Ska man vara noga finns det både tendenser till att vi blir mer olika varandra som gamla och tendenser 9


Stina Johansson till att vi blir mer lika. Här har socialpolitiska reformer spelat en roll. Pensioner, sjukvård och utbildning har satt en lägsta nivå och på så sätt lyft många ur den grövsta misären och därmed gjort gruppen äldre i ett avseende mindre heterogen. Men man bör vara observant. De senaste årens neddragningar i äldreomsorgen kan, om vi inte ser upp, leda till att behoven bedöms efter en mer homogen mall än tidigare. De medicinska framsteg som gjorts under 1900-talet har inneburit att personer som tidigare avlidit i infektionssjukdomar, kroniska sjukdomar, av funktionshinder, olyckshändelser av olika slag, alkoholberoende eller fattigdomsrelaterade sjukdomar i dag lever längre och också uppnår pensionsåldern. I dessa avseenden har gruppen äldre blivit mer heterogen. Flera av dem har hjälpbehov som man tidigare inte mötte i äldreomsorgen. Det moderna samhället består av personer med ett rikt register av kulturella erfarenheter, kunniga i andra språk än svenska, med annan religiös tillhörighet än den svenska statskyrkan, personer som blir gamla och önskar sig sådant som svensk äldreomsorg inte tidigare erbjudit. Därtill kommer attitydförändringar i samhället. Exempelvis var homosexualitet straffbart fram till 1944 och betraktades som en sjukdom fram till 1979. I dag är homosexuella skyddade av den nya diskrimineringslag som jag återkommer till. Dessa faktorer betyder att de som arbetar i äldreomsorgen möter en mer heterogen grupp äldre som hjälptagare än tidigare. En ny lagstiftning som trädde i kraft januari 2009 ska garantera att ­ingen blir diskriminerad på grund av kön, etnisk bakgrund, religiös till­ hörighet, sexualitet, könsöverskridande identitet, fysiskt eller psykiskt funktionshinder eller ålder. Det senare, ålder, är dock problematiskt inom det område som denna bok behandlar, den sociala omsorgen, eftersom åldersdiskriminering inte är definierat i förhållande till vad som utspelas inom socialtjänsten eller hälso- och sjukvården. Ålderdiskriminering kan endast anföras om man blir diskriminerad i arbetslivet, i utbildningen, i arbetsmarknadspolitisk verksamhet, på arbetsförmedling, inom näringsverksamhet och vad gäller medlemskap i vissa organisationer. Klienter ­eller patienter kan inte med hänvisning till lagen hävda att de blivit diskriminerade enbart på grund av sin ålder. Om man som äldre och omsorgsbehövande vill åberopa diskrimineringslagen måste man uppge sig diskriminerad enligt någon av de andra diskrimineringsgrunderna. Så om personal hävdar att en person är för gammal för att exempelvis få ett tand­ implantat under gällande försäkringsbestämmelser, eller en kostsam me­ di­cin, är det inte självklart att lagen kan åberopas om man vill anföra ålder som skäl för diskriminering. 10


Inledning Flera av de diskrimineringsgrunder som den nya lagstiftningen pekar ut har både en personlig och en samhällelig sida. Ibland är det ett personligt val om vi vill lyfta fram en egenskap och göra den till en väsentlig del av identiteten. Man kan lyfta fram sitt etniska ursprung, sitt funktionshinder eller sin homosexualitet som en viktig och allt överskuggande identitet. I så fall kanske man också, när man vill använda sin valfrihet, söker lösningar som just sätter denna identitet i centrum. Man kan alternativt välja att argumentera att dessa egenskaper endast utgör en del av den totala identiteten. Då använder man i stället sin valfrihet till att finna lösningar där man inte på dessa grunder blir klassificerad som särskild. Båda dessa individuella strategier får konsekvenser för organiseringen av omsorgen. Samhällets sätt att bemöta individers olika önskemål sker enligt en annan logik. Att äldre invandrare har särskilda behov som ska tillgodoses i äldreomsorgen tas ibland för sant. Vid närmare betraktande blir det svårt att hävda att det självklart skulle finnas något som förenar alla äldre invandrare i Sverige. Sandra Torres (2006) konstaterar att det finns ett sätt att tala och skriva om dessa personer som ensidigt fäster uppmärksamheten på gruppen trots att denna består av människor som kommer från skilda platser och har olika erfarenheter och olika skäl att söka sig till Sverige. Det som kan framstå som problematiskt (Ronström 2002) är att planerare och vårdarrangörer konstruerat en social kategori som anses som sårbara personer med särskilda behov, personer som är potentiella problem och en utmaning för det system som ska leverera hjälp och stöd. Ett annorlundaskap, ”otherness”, konstrueras, där personer ses som avvikande, i behov av insatser, personer som associeras med avsaknad av kulturellt och socialt kapital och med låg produktivitet på arbetsmarknaden. Att arbeta med denna grupp fordrar särskilda färdigheter, menar man. Detta gäller både i förhållande till språk och i förhållande till matkultur. Bilden av äldre invandrare, oberoende av om de kommit tidigt eller sent i livet till Sverige, är att de ofta lever i stora familjer och känner sig isolerade i vårt land när de medelålders familjemedlemmarna förvärvsarbetar. Med tanke på variationen i bakgrund och erfarenhet av att leva i Sverige kan man dock ifrågasätta om inte olikheterna bland invandrarna, som kommer från mer än 200 olika länder, är större än skillnaden mellan invandrare som grupp och det som vi kallar majoritetskulturen. Bemötandet tillmötesgår varken den individ som vill betona sitt annor­lundaskap eller den som vill tona ner det. De flesta invandrare kommer från Europa och har bott i Sverige relativt länge och har internaliserat en identitet som 11


Stina Johansson i hög grad är anpassad till det svenska liv de lever. Lik­heterna med andra åldringar är stora. Men här bör jag tillägga att balansgången mellan att orättvist tillskriva en grupp egenskaper och att underlåta att se ett annorlundaskap som kräver särskilda hänsynstaganden, är en svår konst som samtliga författare till denna bok har brottats med på olika sätt beroende på vilka grupper och situationer vi beskriver. Men hur kan samhället organisatoriskt svara mot olika individers eller gruppers unika önskemål? Organisatorisk mångfald är det retoriska svaret, och då menas att utbudet av tjänster på en marknad ska vara så varierat att var och en kan finna det som bäst passar. Att mottagaren av omsorg är kapabel att själv välja sin egen omsorg utgör en förutsättning för detta resonemang. En annan förutsättning är att det sker ett aktivt arbete inom organisationen för att åstadkomma en medvetenhet om valfrihetens principer. Forskning om offentlig sektor visar dock att det i de strategier omsorgsmottagaren väljer finns en tendens till anpassning till en tänkt organisation. Dunér och Nordström (2005) har undersökt hur personer förhandlar om sina behov av hjälp och stöd. De fann att personer använde olika copingstrategier, alltså olika sätt att hantera påfrestningar och krav. Endast en av flera strategier som de äldre valde fungerade så att de gamla framstod som aktiva aktörer som själva verkade för att ta till vara sina intressen av kontroll och oberoende. Andra strategier gick ut på att anpassa behoven och önskemålen till ett underförstått utbud, varvid de upplevde sig kunna behålla delar av sitt oberoende. En grupp personer förhöll sig helt passiva till vilken hjälp de kunde få, vilket innebar att de gett upp alla anspråk på att påverka sin situation. Detta resultat borde framstå som ett dilemma för dem som förespråkar valfrihet. Föreställningar om ålder tas lätt för givna såväl mellan personal och äldre som inom personalgrupperna, vilket gör tanken om det fria valet diskutabel. Den fråga som dröjer sig kvar är vad som konstituerar likhet och olikhet. Vilken 75-åring är mest lik en annan 75-åring? Är två 75-åringar som kommer från samma land och talar samma språk mer lika varandra än två slumpmässigt valda 75-åringar? En annan fråga är hur olikheter och likheter hänger ihop med valet av omsorgsform.

12


Inledning

Äldreomsorgens heterogena organisation Omsorgspersonal, vårdbiträden och undersköterskor, är den till antalet största yrkesgruppen på svensk arbetsmarknad. Behovet av arbetskraft inom sektorn minskar inte och rekryteringsproblemen är omfattande. Samtidigt ökar konkurrensen om arbetskraften i världen. En starkt växande äldregrupp i ett stort antal länder kommer att behöva vård och omsorg. En ojämlik fördelning av resurser världens länder emellan skapar problem som blir alltmer påtagliga, och detta har kommit att bli ett viktigt tema i omsorgsdebatten. Rika länder tenderar att importera arbetskraft utifrån, från länder som ofta kallas utvecklingsländer. Detta leder till dränage av kompetens och resurser i redan utsatta stater och regioner. Flera forskare (Anderson 2000, Ehrenreich & Hochschild 2003) pekar på hur de världsomspännande vårdkedjorna som uppstår kan fungera ojämlikt. Personer från fattiga länder befriar någon i den rika världen från omsorgsplikter för att själv förverkliga sig på arbetsmarknaden. Detta är ett exempel på hur vårt välfärdssystem, med intjänade pensionspoäng relaterade till deklarerad inkomst, gynnar personer från de rika länderna på de fattigas bekostnad. Svensk äldreomsorg var under flera decennier under 1900-talet främst offentligt organiserad. Ett trendbrott skedde mot slutet av århundradet. 1990-talet, som kom att betecknas som ”marknadens decennium”, präglades av en förskjutning mot marknadsmodeller för arbetets organisering och av ökade inslag av privata produktionsformer. Decenniet hade föregåtts av en introduktion av ”New Public Management-modeller” i kommunerna. Motivet var att det fanns en kritik mot en centralstyrd och byråkratisk offentlig sektor, samt ett ökande budgetunderskott med besparingskrav som följd. Efter det borgerliga regeringstillträdet 1991 kom också de ideologiska motiven för konkurrensutsättning och privatisering att lyftas fram tydligare. Under den ekonomiska krisen på 1990-talet växte intresset för frivilliga organisationer, något som höll i sig även efter det att samhällsekonomin förbättrats. Nya typer av frivilligorganisationer växte fram och mång­ falden i utbudet av samhällsservice ökade. Stöd från offentliga medel till anhöriga gjorde dem mer synliga än tidigare. En som studerat dessa förändringar på en socialpolitisk nivå är Mairon Johansson (2007) som i sin licentiatavhandling Gamla och nya frivilligformer beskriver hur samhällets ideologier stått i ett mer eller mindre konfliktfyllt förhållande till frivilligt arbete. Efter omförhandling om frivil13


11 Röster från hemtjänsten Katarina Andersson

Någon äldre kan säga så här att: ja jag ska ju på födelsedagskalas i morgon då, skulle jag kunna få hjälp och lägga upp håret? Skulle jag kunna få hjälp och tvätta upp de här strumpbyxorna eller någonting i den stilen. Och det är klart, har vi tid så gör vi ju det … för oftast får man ju en slags relation till dem man går till också, om man går ofta till dem. Då är det ju trevligt att få en stund extra om man kan ge det, för det uppskattas ju alltid. Det gör det.

Citatet visar på ett typiskt uttalande om omsorgsarbetet bland personal som arbetar i hemtjänsten. Det säger något om innehållet och karaktären på arbetet. Det förekommer en hel del vardagliga sysslor som har med skötsel av de äldre i hemmet att göra, ofta utför personalen extra uppgifter utöver de fattade biståndsbesluten. Att arbeta i de äldres hem innebär ofta att det uppstår en form av relation till de äldre, och det är något som många ser som positivt med arbetet. Det här kapitlet tar fasta på hur hemtjänstpersonal som arbetar i de äldres hem förhåller sig till omsorgsarbetet i tider då det pågår olika former av rationaliseringar och förändrade villkor för arbetet. I linje med dessa effektiviseringar har ledord som valfrihet kommit i förgrunden på äldreomsorgens politiska agenda. Möjligheten att välja utförare antas stärka äldres rättigheter, genom att de får ett ökat inflytande över sina hjälpinsatser. Här bör frågan ställas om vad det egentligen betyder att de äldres rättigheter stärks och på vilket sätt detta låter sig göras. Vilket utrymme finns det för personalen att ta hänsyn till de äldres individuella behov och möjlighet att värna om omsorgsrelationen, om förutsättningarna för arbetet ständigt stramas åt? Kapitlets exempel är hämtade från en kvalitativ intervjuundersökning 164


Röster från hemtjänsten med hemtjänstpersonal.18 Hur talar de om arbetet med de äldre och vilka erfarenheter lyfter de själva fram av omsorgsarbetet och hur kan dessa tolkas och förstås i termer av mångfald?

Hemtjänstpersonal mellan tradition och förändring Omsorg och omsorgsarbete är i skandinavisk kontext ett beforskat område. Omsorgsarbetet i den offentliga äldreomsorgen är ett lönearbete med rötter i husmorskulturen från 1950-talet och det har präglats av olika välfärdsideologier och yrkesideologier (jfr Acker 1992, Johansson 2002). En socialpolitisk reform i slutet av 1940-talet uppmärksammade hemmafruarna som billig arbetskraftsresurs. Den husmorskompetens som kvinnorna antogs besitta var tillräcklig för att tillgodose de äldres behov i hemmen, utbildning var inget krav (Johansson 2002). I stället var det erfarenheterna av att sköta sysslor i hemmet och ge omsorg som stod i fokus. Kari Wærness (1983, 1984) omtalade begrepp ”omsorgsrationalitet” syftade då till att belysa det personliga engagemang som omsorgsarbetare uppvisar gentemot de äldre. Omsorg och omsorgsarbete kan definieras som mer än ett arbete och något som uppstår i relation mellan minst två människor (Wærness 1983). Av tradition har kvinnor tilldelats omsorgsarbetet. Omsorg är förknippat med kvinnligt kön och kvinnor förväntas att söka sig till denna sektor, vilket kan ses som att det finns en historisk kulturell arbetsdelning som lever kvar (jfr Dahle 1997). Samtidigt som omsorgsarbetet förknippas med något som faller sig naturligt för framför allt kvinnor, finns det också en låg värdering och lönesättning än idag. Låga krav på utbildning och brist på karriärvägar är några nämnda anledningar till att omsorgsarbetet framstår som ett arbete med låg status, även om man på central nivå har uppmärksammat utbildnings- och kompetensfrågor i äldreomsorgspersonalens arbete (jfr Ahnlund & Johansson 2006, Socialstyrelsen 2002, SOU 2008:126). 18 Intervjuundersökningen genomfördes under hösten 2002 till hösten 2003 i en större kommun i norra Sverige och utgör en del av det empiriska material som ligger till grund för min avhandlingsstudie. Här analyseras den med syfte att ställa frågor om mångfald i fokus (jfr Andersson 2007). Den intervjuade personalen representerar åtta olika hemtjänstdistrikt från olika grupper som arbetar både dag, kväll och natt i hemtjänstens verksamhet.

165


Katarina Andersson I betänkandet av utredningen yrkeskrav i äldreomsorgen (SOU 2008: 126) föreslås benämningen äldreassistent som ny yrkestitel för personal som arbetar inom omsorg och vård i kommunal regi. Syftet med en ny benämning är bland annat att finna enhetliga nationella kriterier för en lägsta nivå på kompetens för personalen och att kravet regleras i lag. Kompetenskraven som formuleras i elva punkter utgår från de äldres behov för att öka de äldres värdighet, trygghet och kvalitet i den omsorg och vård som ges (a.a.). En tanke med utredningen kring kompetenskraven är också att göra yrket mer attraktivt samt att hitta nya karriärvägar för personalen. Valet av rapportens titel, ”I den äldres tjänst, Äldreassistent – ett framtidsyrke” (SOU 2008:126), tyder på stor förhoppning om en förändring av yrket, samtidigt finns en stark betoning på de äldre. Detta kan ses som en förskjutning mot ökat inflytande för äldre, att de äldre tillskrivs ökade rättigheter och delaktighet i den omsorg och vård som de får. Vilket genomslag betänkandet får i praktiken är dock ännu oklart. Tidigare och alltjämt idag används anställningstitlarna undersköterska och vårdbiträde för den personal som arbetar med äldre i kommunal regi inom hemtjänst, särskilt boende och dagverksamhet. Jag kommer inte att gå närmare in på dagens eller framtidens eventuella yrkestitlar för den personal som arbetar med äldre personer ute i landets kommuner, utan jag väljer att här omtala denna personal som hemtjänstpersonal. I kapitlets exempel från intervjuer skrivs undersköterska respektive vårdbiträde ut, så som de själva titulerar sig. Jag har dessutom valt att ange kön på personalen, främst för att påvisa att det även finns män i hemtjänstpersonalgruppen. Omsorgsarbetets organisering kan variera kraftigt mellan kommuner. Den kommun som utgör exempel här bedriver omsorg i de äldres hem på dygnets alla timmar och benämningar som hemtjänst (dagtid), kvälls-, natt- och larmpatruller förekommer med det gemensamma att det är undersköterskor och vårdbiträden som utför arbetet. Den omvandling av den offentliga äldreomsorgen som pågått i minst två decennier, har uppmärksammat nedskärningar i personalgrupper och minskade hjälpinsatser till de äldre i behov av omsorg. De äldre som idag får insatser av kommunen är både äldre och skröpligare än tidigare (Blomberg m.fl. 1999, Johansson 2006, Szebehely 2000, 2003). Dessutom är inte gruppen äldre så homogen som man tidigare antagit. Det finns en ökad kulturell mångfald i dagens samhälle bland den åldrande befolkningen (Daatland & Biggs 2006). En annan viktig förändring som skett det senaste decenniet är att det kommunala självstyret har ökat i takt 166


Röster från hemtjänsten med att det offentliga monopolet minskat, vilket bland annat har medfört nya former av organisering (Blomberg 2004). Hur välfärdstjänster som äldreomsorg ges till kommunens äldre medborgare kan variera mellan kommuner och även inom en och samma kommun. Privatisering och verksamheter på entreprenad är alltmer vanliga inslag och den specialiserade biståndshandläggningen står som ideal organiseringsmodell med ekonomiska förtecken och effektiviseringssträvanden (a.a., se även Blomberg och Peterssons kapitel 9). Inom ramen för denna modell är det biståndshandläggaren som bedömer och fattar beslut om de äldres behov av insatser. Dessa insatser ska sedan verkställas av kommunens utförare, vanligtvis av hemtjänstpersonalen som finns inom olika verksamheter. Den spänning som återfinns mellan yrkets historiska rötter och pågående förändringar innebär att hemtjänstpersonalens arbete kan tolkas och förstås som mer komplext än tidigare. Det är inte bara de äldres önskemål de har att förhålla sig till, de ska också följa biståndshandläggarnas beslut som ofta följer såväl organisationens riktlinjer som arbetsgruppens planering och arbetsstyrka för dagen. Sammantaget gör detta att det blir särskilt intressant att lyfta fram och analysera hemtjänstpersonalens erfarenheter och syn på sitt omsorgsarbete med de äldre i det sammanhang där det utövas.

Regelstyrd och omsorgsinriktad omsorg – två rationaliteter Trots en rad organisatoriska förändringar som bland annat inneburit minskad tid för att bedriva omsorg, framstod det bland delar av personalen som om omsorgsarbetet var oföränderligt. Två diskurser eller spänningsfält blev synliga i hemtjänstpersonalens förhållningssätt till sitt arbete med äldre (Andersson 2007). Utifrån det första förhållningssättet valde man att förhålla sig till besluten som fattats av biståndshandläggare, utifrån det andra förhållningssättet valde man att kringgå besluten och i stället ”följa” de äldre. Ett argument för att följa biståndsbeslut är att man kan hänvisa till dessa och därmed lämna den äldre när uppgiften är klar. Arbetet ses som något positivt regelstyrt och gränssättande gentemot de äldre om vad som räknas som omsorg och inte. Det har på så sätt skapats en tydlighet och en viss makt för personalen att kontrollera arbetet. Andra argument är då hemtjänstpersonalen talar om relationen till de äldre. Det finns alltid en risk att ta för stort ansvar som personal och engagera sig för mycket i ­någon. ”Då 167


Katarina Andersson är det ju väldigt lätt att de tar lillfingret och sen tar de hela handen, sen är det väldigt svårt och komma ur det där” (kvinnligt vård­biträde). Det finns flera skräckexempel som omnämns bland personalen om hur man som personal kan riskera utbrändhet på grund av för mycket engagemang för någon äldre person. Dessutom finns alltid risken att man som personal kan favorisera vissa äldre framför andra: ”Man kanske tar större hänsyn till vissa pensionärer därför att man har någon slags relation till dem sen tidigare. Och det är ju inte korrekt. Det är ju inte riktigt. Det är inte så vi ska arbeta. Vi ska behandla alla lika” (kvinnlig undersköterska). Den här undersköterskan betonar professionellt handlande i mötet och menar att det just därför är viktigt att hålla en distans till den äldre omsorgstagaren och inte favorisera någon på grund av släktskap eller bekantskap sedan tidigare. Vi kan även se hur hon lyfter fram betydelsen av att alla äldre behandlas lika, samtidigt som man även kan se detta uttalande som ett uttryck för rättvisa gentemot de hjälpberoende äldre som grupp. Det är viktigt att tänka på att personalen inte särbehandlar någon utifrån eget tycke. Om den första diskursen är mer regelstyrd, är den senare mer omsorgsinriktad, hemtjänstpersonalen bedömer själva utifrån de äldres önskningar och behov vad som ska göras. Besluten från biståndshandläggarna ses därmed inte som viktiga att följa. Ett typiskt återkommande exempel är frågan om mat. Det förekommer att personalen lagar enklare mat i vissa situationer, fastän man enligt kommunens riktlinjer inte får laga mat, bara värma den. ”Om det är någon som vill ha hjälp med något annat än vad som är beslutat om, då kan man göra det i stället, och vad har det för betydelse, vad man gör?” (manligt vårdbiträde) Personalen är medveten om vad man får och inte får, men man väljer att lyssna till de äldres önskemål i stället. Det här omsorgsinriktade förhållningssättet blir särskilt tydligt i möten med de äldre. ”Det blir ju så att man bryr sig mycket om dem sen, man har ju, man känner ju ansvar och så. Mer än vad man kanske egentligen har på pappret” (manligt vårdbiträde). Även här framkommer en medvetenhet om gränser för när ansvaret tar slut, men det här vård­ biträdet beskriver bland annat hur han på sin fritid kan stöta på någon av de mer förvirrade äldre personerna ute på promenad sent på kvällen, och hur han då griper in och kontaktar hemtjänsten. Även om besluten ligger till grund för vad personalen ska göra, är det vanligt att personalen gör det ”lilla extra”: ”Man gör alltid minst det som står … det kanske låter väldigt dumt, men det är ju så med ett sådant här jobb, man kan inte bara gå på som en robot, tycker jag” (kvinnligt vård­ 168


Röster från hemtjänsten biträde). Den personal som lyfter fram detta med att göra lite extra förhåller sig samtidigt till hotbilder inför framtiden. Det kommer att bli en ökad arbetsbelastning i hemtjänstpersonalens arbete av olika anledningar, exem­pelvis genom för lite personal och mindre tid, samtidigt som de äldre behöver mer omfattande hjälp. Men just nu finns det möjlighet att ta hänsyn till de äldres önskemål i mer eller mindre omfattning. Det är viktigt att notera att dessa två beskrivna diskurser som mer regelstyrd respektive omsorgsinriktad inte existerar i renodlade former, utan de är delvis överlappande. En och samma hemtjänstpersonal kan ge uttryck för båda dessa förhållningssätt samtidigt, även om de tenderar att vara mer åt det ena eller det andra synsättet. Detta kan förstås som att gamla omsorgsideal lever kvar jämte de nya förhållningssätt som bör gälla i en organisation som följer en specialiserad biståndshandläggning som modell. Ett typiskt exempel är så som denna kvinna uttrycker sig: ”Vi ska försöka göra ungefär samma saker, det försöker vi förmedla väldigt tydligt till dem som kommer nya. I början kan man tycka så vansinnigt synd om många äldre” (kvinnligt vårdbiträde). Hon påpekar dock att det är ett svårt dilemma att behöva säga nej till någon äldre som behöver hjälp med något som inte är beviljat av biståndshandläggaren. Det finns alltid delar av personalen som gör det och andra inte, påpekar hon. En del äldre sätter det också i system att vilja ha mer hjälp än vad som är beviljat, vilket inte är helt enkelt att se och förhålla sig till om man inte arbetat så länge. ”Men samtidigt kan det ju vara någon som aldrig någonsin ber om någonting, utöver det här lilla då, och då gör man ju det naturligtvis” (kvinnligt vårdbiträde). Det är alltså en avvägning, lite upp till var och en om man gör lite extra uppgifter hos de äldre, samtidigt som det finns en stark gruppnorm som säger att man inte bör göra det. Oavsett dessa delvis överlappande diskurser, framskymtar det också att den flexibilitet som tidigare funnits gentemot de äldres behov och som tidigare setts som en självklarhet gentemot de äldre, inte längre finns. Det finns vissa uppgifter som hemtjänstpersonalen tolkar som i grunden fel att utföra. Det finns tankar om och krav uppifrån att det går att behandla alla äldre lika, vilket följer en form av standardisering. Ur ett mångfaldsperspektiv kan detta ses som problematiskt på flera sätt. Dels med tanke på att de beslut som biståndshandläggare fattar faktiskt utgår från att behov kan standardiseras, dels med tanke på hemtjänstpersonalens skiftande syn på äldres behov, som blivit synlig. Detta tyder på att de äldres behov, som ju måste ses som diversifierade, kan bli än mer svårtolkade och kanske omöjliga att förutse och tillgodose om vi samtidigt betänker att de 169


Katarina Andersson äldre faktiskt har olika behov. Det finns en uttalad välvilja hos hemtjänstpersonalen, men de äldres behov är ständigt under förhandling. De biståndsbeslut som ligger till grund för de äldres hjälpbehov omtolkas av hemtjänstpersonalen som ibland väljer att frångå biståndshandläggares beslut (Andersson 2007). Liknande resultat har framkommit i en jäm­ förande nordisk studie (Vabø 2003). Det man kan ställa sig frågande till, vad gäller dessa två förhållningssätt, är vad som framstår som mest ”rätt” och rättvist gentemot de äldre. Denna godtycklighet som framkommer i hemtjänstpersonalens omsorgsarbete utifrån ett omsorgsinriktat förhållningssätt kan bli problematisk. Hemtjänstpersonalens kompromissande som ständigt ligger på lut kan framstå som väldigt orättvist för de äldre som inte gynnas, kanske för att de kan framstå som gnälliga och väl kravfyllda om de uttrycker sina önske­mål. Samtidigt är ett omsorgsinriktat förhållningssätt en förutsättning om man tänker in mångfald. Ett alltför regelstyrt förhållningssätt i omsorgsarbetet kan innebära en likriktning som inte tar hänsyn till den äldres individuella behov, vilket kan tolkas som oförenligt med tankar om mångfald. Innan jag diskuterar frågan om vad mångfald kan betyda ur ett personalperspektiv, vill jag kort anknyta till den övergripande diskursen om mångfald så som den framställs i äldreomsorgen.

Mångfald med betoning på kundval och valfrihet Idag då mångfald diskuteras i äldreomsorgen har det framför allt kommit att förknippas med privata äldreomsorgsföretag som antas vara en förutsättning för mångfald (jfr SOU 2007:037; Svenskt näringsliv 2006). Mångfald är ett begrepp som har blivit ett politiskt honnörsord i äldreomsorgen där valfrihet och konkurrens antas driva på utvecklingen av kvalitet och effektivitet. För att möta medborgarnas krav på valfrihet har många kommuner idag ökat andelen alternativa driftformer. Dessutom antas denna mångfald av arbetsgivare innebära en bättre arbetsmiljö för personalen som arbetar i äldreomsorgen och de äldre har helt enkelt fått en bättre omsorg på grund av mångfalden, eftersom den ger de äldre möjlighet att välja. En mångfald av utförare antas således vara nyckeln till framgångsrik omsorg, eftersom de äldre får möjlighet att välja utförare och därmed ges ökat inflytande (SOU 2007:037). Denna öppning mot en ökad mångfald av utförare kan även ses som en förändring av äldres rättigheter. Mångfald i äldreomsorgen beskrivs ur detta perspektiv som en ”win170


Omsorg och mångfald Stina Johansson (red.)

Mångfald är idag påbjudet i svensk lag, men det finns ingen enhetlig defini­ tion av mångfald i arbetslivet. Hur förberedd är den svenska äldreomsorgen på mötet med en heterogen grupp äldre? På vilka sätt kan vi spåra förbere­ delserna i omsorgens organisering och ledning, i utbildningen av personal och i attityderna till äldre? I den här boken närmar sig författarna begreppen omsorg och mångfald på olika sätt; genom att granska lagstiftning, organisering av äldreomsorg, ut­ bildning för äldreomsorg samt olika gruppers särskilda intressen och behov. De pekar på att det finns spänningar mellan de olika nivåerna, mellan vad lagstiftningen föreskriver och hur organisationer, professioner och särskilda grupper tolkar begreppen. Det finns en tendens till homogenisering, trots att syftet är det motsatta. OmsOrg Och mångfald är resultatet av ett arbete inom det Nationella nätverket för socialvetenskaplig äldreforskning som består av forskare och lärare i äldreomsorg vid socionomprogram och liknande utbildningar i landet.

Boken vänder sig främst till socionomstudenter och studerande på mot­ svarande högskoleutbildningar.

stina Johansson är professor i socialt arbete med inriktning mot social omsorg vid Umeå universitet. Bokens övriga författare är väl etablerade forskare inom socialt arbete.

ISBN 978-91-40-66828-8

9 789140 668288


9789140668288