9789174993974

Emily Brontë

SVI N DL ANDE HÖJ DE R

Översättning av Gunilla Nordlund

Modernista stockholm

I

1 8 0 1 . – Jag har just kommit hem igen från ett besök hos honom som jag har hyrt huset av – den ende granne jag behöver bekymra mig om. Det är verkligen vackert här! Jag tror inte att jag i hela England skulle ha kunnat hitta ett ställe som är så absolut fjärran från liv och rörelse. Ett fullständigt himmelrike för en som ogillar människor. Herr Heathcliff och jag passar verkligt bra ihop att dela denna dystra övergivenhet. En förträfflig karl! Han anade nog inte hur förtjust jag blev i honom när jag såg hur misstänksamt hans svarta ögon drog sig tillbaka under ögonbrynen när jag kom ridande och hur han misstroget stack handen ännu längre in under västen när jag sade mitt namn.

– Herr Heathcliff ? sade jag.

Han nickade till svar.

– Lockwood, er nye hyresgäst. Jag tog mig friheten att komma hit så snart som möjligt efter min ankomst för att framföra mina ursäkter ifall jag har besvärat er genom att med sådan ihärdighet be att få hyra Thrushcross Grange. Jag hörde i går att ni hade funderat på…

– Thrushcross Grange är mitt, avbröt han och ryckte till. Jag ger ingen tillfälle att besvära mig om jag kan hindra det – stig in!

Detta »stig in« sade han med tänderna sammanbitna, och det lät ungefär som om han hade sagt »dra åt helvete«; själva grinden som han stod lutad över rörde sig inte en tum för att understryka att han menade vad han sade, och jag tror att det var det som kom mig att anta inbjudningen. Jag kände mig intresserad av en man som tycktes vara ännu mer överdrivet tillbakadragen än jag själv.

5

När han såg att min häst puffade med bringan mot hindret drog han verkligen fram handen för att öppna, och sedan gick han med sur och dyster min före mig uppför uppfartsvägen. När vi steg in på gården ropade han: – Joseph, ta hand om herr Lockwoods häst och hämta upp lite vin.

Det där är nog hela tjänarstaben, tänkte jag när jag hörde denna kombinerade befallning. Där har vi förklaringen till att det växer gräs mellan stenarna på gången och att kreaturen tycks vara de enda som ansar häckarna.

Joseph var tämligen till åren kommen eller rentav gammal, mycket gammal kanske, fast stark och senig. Gud hjälpe oss, sade han för sig själv med surt missnöje i tonfallet medan han befriade mig från hästen och såg mig så grinigt i ansiktet att jag medlidsamt gissade på att han måste vara i behov av hjälp från ovan för att smälta maten och att hans fromma utrop inte hade något med min oväntade ankomst att göra.

Wuthering Heights heter herr Heathcliffs ställe. »Wuthering« är ett dialektord, som på ett träffande sätt beskriver det elementens raseri som det är utsatt för när det stormar.* Ren luft och uppfriskande vädring behöver de säkert aldrig sakna däruppe; man kan gissa sig till nordanvindens styrka när den kommer farande över åsen då man ser den starka lutningen på de få, förkrympta tallarna borta vid husgaveln och raden av förpinade hagtornsbuskar som sträcker alla grenar åt samma håll, som om de tiggde solen om en allmosa. Lyckligtvis har den som byggt huset haft förutseende nog att göra det stabilt – de små trånga fönstren sitter djupt inne i väggen, och hörnen är skyddade av stora, utskjutande stenblock.

Innan jag steg över tröskeln stannade jag ett tag för att beundra de egendomliga sniderier som ymnigt pryder framsidan av huset, särskilt omkring huvudingången. Ovanför den, bland ett förvirrande myller av murkna gripar och skamlöst avklädda små * Wuthering Heights betyder »Stormpiskade höjder«, Ö. A.

6

gossar, upptäckte jag årtalet 1500 och namnet Hareton Earnshaw.

Jag hade tänkt säga några ord om det och be den surmule ägaren om några korta notiser om ställets historia, men hans uppsyn, där han stod vid dörren, antydde att jag antingen borde raska på med att gå in eller också ge mig av för gott, och jag ville inte göra honom ännu otåligare innan jag hade fått beskåda det inre av helgedomen.

Med ett enda steg kom vi rätt in i vardagsrummet utan att ha behövt gå igenom någon förstuga eller korridor: det kallas oftast för »salen« här i trakten. Den brukar bestå av kök och vardagsrum, men jag tror att här på Wuthering Heights har visst köket fått maka sig undan till en helt annan del av huset – i varje fall hörde jag några som pratade och slamret av kastruller långt bort från innandömena, och jag kunde inte se några spår av att man stekte, kokade eller bakade vid den väldiga spisen. Inte heller såg jag några kopparkastruller eller tennsåll skina på väggarna. En av väggarna däremot reflekterade på ett magnifikt sätt både ljus och värme från rader av väldiga tennfat omväxlande med silverkannor och bägare, vilka stod uppställda på en kolossal ekhylla som sträckte sig ända upp till taket. Det senare hade aldrig försetts med något innertak, utan det forskande ögat kunde överallt se hur det var konstruerat utom på ett ställe, där det doldes av en träställning, lastad med brödkakor och oxlår, fårfioler och skinkor. Ovanför spisen hängde några gamla skrotiga gevär och ett par ryttarpistoler, och uppe på frisen stod tre skrikigt målade bleckdosor i en rad som ett slags prydnad. Golvet var gjort av släta stenar, och stolarna, enkelt hopkomna möbler med höga ryggstöd, var grönmålade – borta i de mörka krokarna skymtade en eller två klumpiga svarta stolar. I en vrå under hyllan låg en väldig gråbrun pointertik omgiven av en hög gnällande valpar, och här och där i dunklet kunde man se ännu flera hundar.

Bostaden och möbleringen skulle ha varit fullkomligt i sin ordning, om de hade tillhört en vanlig hygglig bonde här uppe i norr, en karl med halsstarrig uppsyn och starka, kraftiga ben, 7

ståtligt framhävda i knäbyxor och damasker. Karlar av den typen, bekvämt nersjunkna i sina karmstolar med en bägare skummande öl framför sig på det runda bordet, kan man få se var som helst häruppe inom en omkrets av en mil ungefär, om man kommer vid rätt tid efter middagen. Men herr Heathcliff verkar egendomligt främmande i den omgivningen och med det sättet att leva. Han ser ut som en mörkhyad zigenare, men till kläderna och sättet ger han intryck av att tillhöra de bildade klasserna, åtminstone lika mycket som mången godsägare, tämligen vårdslöst klädd kanske men ändå inte sluskig, eftersom han är rak i hållningen och ser bra ut – och tämligen dyster. Det finns kanske de som misstänker honom för något av den avvisande högfärd som brukar utmärka folk som har kommit sig upp, men jag har själv lite av det där inom mig, något som säger mig att det inte alls är något sådant det är fråga om – min instinkt säger mig att hans tillbakadragenhet beror på att han ogillar översvallande känsloutbrott. Han tycks anse att man inte öppet skall visa några varma känslor. Både sin kärlek och sitt hat döljer han väl, och han skulle nog anse det som ett slags oförskämdhet om någon älskade eller hatade honom tillbaka. Nej, nu påstår jag nog mer än jag kan stå för – jag tycks visst vara alltför frikostig med att ge honom alla mina egna karaktärsdrag. Det är mycket möjligt att herr Heathcliff har helt andra anledningar än jag att gömma undan handen när han träffar på någon som försöker göra hans bekantskap. Jag vill hoppas att min läggning är något tämligen enastående, något som bara utmärker mig ensam: min kära mor brukade säga att jag aldrig skulle få något ordentligt hem, och så sent som nu i somras visade jag också att jag absolut inte förtjänade det.

Medan jag låg vid kusten och njöt av en månads vackert väder kom jag att umgås med den mest förtjusande varelse – hon var en gudinna i mina ögon, så länge hon inte brydde sig ett enda dugg om mig. Jag »förklarade mig« aldrig i ord, men om blickar kan tala skulle till och med en idiot ha kunnat gissa att jag var upp 8

över öronen förälskad. Äntligen begrep hon hur det var fatt med mig, och som svar gav hon mig en blick – å, den ljuvaste blick man kan föreställa sig. Och jag, vad gjorde jag? Jag skäms när jag erkänner det, men jag drog mig iskallt inom mitt skal, som en snigel, och för varje blick hon gav mig blev jag ännu iskallare och drog mig ännu mer undan, så att den stackars naiva flickan började tvivla på sina sinnens vittnesbörd. Överväldigad av blygsel och förvirring över sitt förmenta misstag övertalade hon mamman att bryta upp i stillhet och fly från slagfältet. Genom denna säregna läggning har jag fått rykte om mig att vara hjärtlös med vett och vilja, men hur oförtjänt det är kan bara jag själv avgöra.

Medan min värd styrde kurs mot ena sidan av spisen, satte jag mig ner vid den andra och fyllde ut tystnaden med att försöka klappa tiken, som hade gått ifrån sina valpar och nu smög sig fram som en varg bakom benen på mig med uppdragen överläpp och saliven rinnande om de vita tänderna av lystnad efter att få hugga till. Min klapp fick henne att ge till ett långt morrande nere i halsen.

– Det är bäst att ni lämnar hunden i fred, morrade Heathcliff – det lät som en duett – och hindrade tiken från att gå till ytterligheter genom att ge henne en spark. Hon är inte van vid att man kelar med henne, det är ingen knähund. Sedan gick han bort till en av dörrarna och ropade igen: Joseph!

Joseph mumlade något otydligt nerifrån djupet av källaren men visade inga tecken till att ämna komma upp, så hans husbonde dök ner till honom och lämnade mig ensam med den otäcka hyndan och ett par illasinnade och lurviga fårhundar, som tillsammans med henne svartsjukt bevakade alla mina rörelser.

Eftersom jag inte var särskilt angelägen om att komma i beröring med deras huggtänder satt jag stilla, men då jag inbillade mig att de troligen inte skulle begripa tysta förolämpningar, tillät jag mig olyckligtvis det lilla nöjet att blinka och göra grimaser åt de där tre, och någon av minerna jag gjorde retade hennes nåd till den grad att hon plötsligt råkade i fullt raseri och tog ett skutt 9

upp i knäet på mig. Jag slungade henne tillbaka och skyndade mig att placera bordet mellan oss. Denna åtgärd väckte upp hela hundbeståndet. Ett halvt dussin fyrfota avgrundsandar i skilda storlekar och åldrar stormade fram ur sina undanskymda tillhåll till centrum för allas uppmärksamhet. Jag kände hur mina hälar och rockskört utsattes för det allra våldsammaste anfallet, och medan jag höll de största slagskämparna från livet med eldgaffeln så gott det gick, var jag tvungen att ropa och be någon i huset komma och hjälpa mig att återställa freden.

Herr Heathcliff och hans tjänare klättrade uppför källartrappan med en långsamhet och oberördhet som verkade avsiktligt anlagd för att reta mig – jag tror inte att de med en sekund överskred sin vanliga hastighet, trots att platsen där jag stod vid spisen var som en formlig cyklon av hugg och ylanden. Som tur var fanns det en i köket som visade större raskhet, ett fylligt fruntimmer med uppfäst kjol, bara armar och kinder som glödde av spisvärme; hon rusade in mitt ibland oss, svängande en stekpanna. Så målmedvetet och skickligt använde hon både sitt vapen och sin tunga att stormen lade sig som genom en besvärjelse, och kvar på valplatsen blev hon ensam. Med sakta böljande barm, som hävde sig och sjönk tillbaka liksom havet efter en storm, stod hon där när hennes husbonde beträdde scenen.

– Vad fan håller ni på med? frågade han och gav mig en blick som jag hade svårt att svälja efter en så ogästvänlig behandling.

– Vad fan, ja, det kan man verkligen fråga sig, muttrade jag. De besatta svinen kan inte ha härbärgerat värre avgrundsandar än de där hundarna ni har. Ni kunde lika gärna lämna en främling ensam med en kull tigrar!

– De gör ingen något för när som inte rör något, anmärkte han, satte flaskan framför mig och flyttade tillbaka bordet igen.

Hundarna gör rätt i att vara på sin vakt. Ett glas vin?

– Nej tack.

– Inte biten väl?

10

– Om jag hade blivit biten, skulle jag nog ha gett den som bet på pälsen så att det syntes!

Heathcliffs ansikte mjuknade, han började skratta.

– Lugna er, herr Lockwood, sade han, ni verkar lite upphetsad.

Drick lite vin. Gäster är så ytterst sällsynta här i huset att jag nog får erkänna att varken jag eller mina hundar riktigt vet hur vi ska uppträda när de kommer. Skål, herr Lockwood!

Jag bugade mig och skålade jag också, för jag började inse att det skulle vara enfaldigt att sitta och sura bara därför att några byrackor hade burit sig ouppfostrat åt, och för övrigt hade jag ingen lust att ge den där herrn fler tillfällen att roa sig på min bekostnad, då han nu hade slagit om åt det hållet. Han å sin sida – förmodligen ansåg han det förnuftigast att inte reta upp en bra hyresgäst – gjorde ett litet avsteg från sitt lakoniska sätt att tala utan att använda några pronomen och hjälpverb och gav sig in på ett samtalsämne som han trodde skulle intressera mig, nämligen de fördelar och nackdelar som min nuvarande undanskymda vistelseort hade. Han var väl insatt i de ting vi kom att tala om, och innan jag gav mig i väg kände jag mig tillräckligt uppmuntrad för att våga framkasta förslaget att jag skulle komma på besök igen nästa dag. Tydligen hade han ingen lust att se min våldgästning upprepas. Jag tänker gå dit i alla fall. Jag känner mig förvånansvärt sällskaplig i jämförelse med honom.

II

I g å r eftermiddag blev det dimma och kallt. Jag funderade faktiskt på att stanna inne vid brasan i mitt arbetsrum i stället för att ta mig över heden, vadande i gyttjan, ända bort till Wuthering Heights. Men när jag var på väg upp efter middagen (anm. jag äter middag mellan tolv och ett. Hushållerskan, ett stadgat fruntimmer tillhörande husets fasta inventarier som jag således fick på köpet när jag hyrde det, kan inte eller vill inte förstå min anhållan att bli serverad klockan fem) och steg uppför trappan med denna lättjefulla avsikt såg jag, när jag väl hade kommit in i rummet, en tjänsteflicka som låg på knä omgiven av sopborstar och kolboxar; hon rörde upp ett fruktansvärt moln av damm och aska när hon kvävde lågorna med högar av glöd och utbrunnet kol. Denna anblick fick mig att ögonblickligen retirera; jag tog min hatt, och efter att ha gått sex, sju kilometer var jag framme vid Heathcliffs grind i lagom tid att slippa undan de första stora, mjuka flingorna av en annalkande snöstorm.

Däruppe på den kala höjden var marken svart och hårdfrusen, och vinden kom mig att darra och skaka i hela kroppen. Eftersom jag inte kunde få loss kedjan hoppade jag över, sprang uppför den stenlagda gången, som var kantad med förvuxna krusbärsbuskar och knackade förgäves på tills det sved på knogarna och hundarna började tjuta.

Era eländiga människor därinne, utropade jag inom mig, ni borde för evigt utestängas från den övriga mänskligheten för er snåla ogästvänlighet. Jag för min del skulle åtminstone inte ha mina dörrar tillbommade mitt på dagen. Men jag bryr mig inte 12

om det – in ska jag! Med detta beslut i sinnet grep jag fatt i handtaget och skakade det allt vad jag orkade. Joseph med sin ständigt ättiksura uppsyn stack ut huvudet genom ett runt fönster i ladan!

– Va vill ni? skrek han. Husbonn e nere i fårhuset. Gå runtom lagårn om ni vill tala me honom.

– Är det ingen därinne som kan öppna dörren? ropade jag till svar.

– Där e ingen annan än frun, o hon öppnar inte om ni så står där o gör oväsen till mitt i natten.

– Varför det? Kan ni inte tala om för henne vem det är Joseph?

– Nä, de gör ja min själ inte! Ja vill inte blanda mej i de, muttrade han och drog in huvudet igen.

Det började snöa allt mer och mer. Jag tog i handtaget för att göra ett nytt försök när en ung man utan rock, med en grep på axeln, dök upp på gården bakom mig. Han ropade åt mig att jag skulle följa efter honom, och när vi hade gått genom en tvättstuga och över en stenlagd gårdsplan med ett vedskjul, en pump och ett duvslag kom vi till sist fram till den väldiga, varma och hemtrevliga salen, där de hade tagit emot mig förut. Hela rummet badade i det ljuvliga skenet från en kolossal brasa av kol, torv och ved, och i närheten av bordet, som var dukat för en präktig kvällsvard, hade jag förnöjelsen att få se »frun«, en person om vars existens jag dittills hade varit fullständigt okunnig. Jag bugade mig och väntade, i den tron att hon skulle be mig sitta ner. Hon satt där, tillbakalutad i stolen, tittade på mig men rörde sig inte och sade inte ett ord.

– Otrevligt väder! anmärkte jag. Jag är rädd, fru Heathcliff, att dörren har fått bära hundhuvudet för ert tjänstefolks slöhet – det var minsann inte lätt att få dem att lystra!

Hon sade inte ett ljud. Jag stirrade – och hon också. I alla fall höll hon ögonen fästade på mig på ett kyligt, likgiltigt sätt – det var synnerligen pinsamt och obehagligt.

– Sätt er, sade den unge mannen kort. Han kommer snart.

13

Jag gjorde som han sade, harklade mig och kallade till mig den där vedervärdiga Juno som, då hon nu såg mig för andra gången, nedlät sig till att vifta på yttersta biten av svansen som ett tecken på att hon erkände bekantskapen.

– Fin hund! började jag igen. Ämnar ni göra er av med valparna, fru Heathcliff ?

– De är inte mina, sade den älskvärda värdinnan. Heathcliff själv skulle inte ha kunnat svara i en mer kort och avvisande ton.

– Aha, där har vi era älsklingar! fortsatte jag och pekade på en kudde borta i ett hörn som var full av något som såg ut att vara katter.

– Ett egendomligt val av älsklingar! sade hon föraktfullt.

Oturen ville att det var en hög döda kaniner. Jag harklade mig igen och ryckte stolen närmare elden samtidigt som jag upprepade min anmärkning att det var ett ruggigt väder.

– Ni skulle inte ha gått ut, sade hon och reste sig. Hon sträckte sig efter två av de målade bleckdosorna på spishyllan.

Förut hade hon suttit i skuggan, men nu kunde jag se hela hennes figur och ansikte. Hon var smal och spenslig och hade tydligen knappt lämnat flickåren bakom sig – hon hade en beundransvärd figur och det vackraste lilla ansikte jag någonsin har haft glädjen att se, fina drag och mycket ljus hy, blonda eller snarare gyllene lockar, som hängde löst neråt den smala, vackra halsen och ögon som det skulle ha varit svårt att motstå om de hade haft ett vänligt uttryck; till all lycka för mitt lättantändliga hjärta var den enda känsla de uttryckte något som svävade på gränsen mellan förakt och ett slags kall förtvivlan – vilket föreföll mycket egendomligt att finna där.

Det verkade nästan som om hon inte skulle nå upp till de där bleckdosorna, och jag gjorde en rörelse för att hjälpa henne, men då vände hon sig häftigt emot mig som en girigbuk skulle ha gjort om någon hade erbjudit sig att hjälpa till med att räkna hans pengar.

– Ni behöver inte hjälpa mig, bet hon av, jag kan ta ner dem själv.

14

– Jag ber om ursäkt, skyndade jag mig att svara.

– Har de bett er komma och dricka te? frågade hon och band ett förkläde över sin prydliga svarta klänning och höll avvaktande en sked teblad över kannan.

– Jag dricker gärna en kopp, svarade jag.

– Har de bett er hit? upprepade hon.

– Nej, sade jag och log. Det är väl snarast ni som borde be mig.

Hon slängde tillbaka teet i dosan igen med sked och allt och satte sig ilsket i stolen med rynkad panna; hennes röda underläpp putade ut som på ett barn som tänker börja gråta.

Under tiden hade den unge mannen satt på sig en synnerligen sjaskig rock, sträckte ut sig framför brasan och såg på mig med kisande ögon, så hätskt som om vi hade en dödlig fejd att göra upp. Jag började känna mig osäker på om han hörde till tjänarna eller ej; både hans kläder och hans sätt att uttrycka sig var tämligen grova och oborstade, fullständigt i avsaknad av den förnämhet som man kunde se hos både herr och fru Heathcliff; hans tjocka bruna hår var grovt och ovårdat, polisongerna växte långt utåt kinderna som på en luden björn, och hans händer var bruna och garvade som en lantarbetares, men han hade en ledig och obesvärad, nästan högdragen hållning, och han visade inget av den tjänandes fjäsk då det gällde att passa upp på frun i huset.

Då jag inte hade några säkra bevis för vilken ställning han intog i huset, ansåg jag det säkrast att inte låtsas märka hans egendomliga uppträdande, och fem minuter senare kom Heathcliff in i rummet, vilket i viss mån lättade upp den obehagliga situationen.

– Ni ser att jag kom, precis som jag lovade! utropade jag och spelade glättig, och jag är rädd att jag blir tvungen att stanna en halvtimme för vädrets skull, om ni kan ge mig tak över huvudet så länge.

– En halvtimme? sade han och skakade de vita snöflingorna från kläderna. Det förvånar mig att ni ger er ut på promenad mitt i en snöstorm. Ni vet kanske inte att ni riskerar att gå vilse i kärren? Till och med folk som känner till trakten runt omkring 15

tappar ofta bort vägen när det är sådant väder som i kväll, och ni kan vara fullständigt förvissad om att det inte slår om i första taget.

– Jag kunde kanske få en av era drängpojkar med mig som vägvisare, och så kan han ju stanna på Thrushcross Grange till i morgon bitti – har ni någon ni kan avvara?

– Nej, det har jag inte.

– Jaså, inte det. Ja, då får jag väl försöka på egen hand.

Han fnös föraktfullt och misstroget.

– Tänker du göra i ordning teet, frågade mannen med den luggslitna rocken och vände sina vildsinta blickar från mig till den unga damen.

– Ska han ha något? frågade hon vänd mot Heathcliff.

– Vill du vara så god och göra det färdigt! svarade han så ilsket att jag ryckte till. Den ton han använde när han uttalade dessa ord visade att han var en genomelak och illasinnad människa.

Jag kände mig inte längre upplagd för att kalla Heathcliff en förträfflig karl. När allt var klart inbjöd han mig med orden: – Ja, flytta fram er stol då.

Varpå vi allesammans, den något lantlige unge mannen inbegripen, ryckte fram och satte oss runt bordet; vi ägnade oss åt vår måltid under bister, tryckande tystnad.

Jag tänkte att om det var jag som var skuld till den dystra stämningen, var det också min skyldighet att försöka skingra den.

De kunde ju inte gärna sitta där så bistra och tigande alla dagar, och det var omöjligt, hur dåligt lynne de än hade, att den vresiga uppsyn de alla visade var deras vanliga min.

– Det är ganska märkvärdigt, började jag, då jag hade svalt min första kopp te och man just hällde upp en ny åt mig, det är ganska märkvärdigt hur vanan kan forma vår smak och föreställningsvärld; det finns säkert många som skulle ha svårt att tro att man kan vara lycklig då man lever så fullständigt avskild från världen som ni, herr Heathcliff, och ändå skulle jag våga påstå att ni, omgiven av er familj och med er älskvärda hustru som hemmets 16

vakande genie, härskarinna över ert hjärta och…

– Min älskvärda hustru! avbröt han och gjorde en grimas som nästan kom honom att se ut som en djävul. Var ser ni henne någonstans, min älskvärda hustru?

– Fru Heathcliff menar jag, er maka.

– Jaså – jo, nu förstår jag… Ni menar att hennes ande har börjat uppträda som en hjälpande ängel och vakar över Wuthering Heights lycka och välgång även nu då hon själv är borta. Var det så ni menade?

Då jag märkte att jag hade gjort ett dumt misstag försökte jag rätta till det. Jag borde ju ha sett att åldersskillnaden mellan dem var för stor för att det skulle vara troligt att de var man och hustru.

Han var omkring fyrtio år, en tid av själslig spänst och styrka då det är sällsynt att män hänger sig åt illusionen att unga flickor gifter sig med dem av kärlek – det är en dröm som är förbehållen mera framskridna år som en tröst på vår ålderdom. Hon såg inte ut att ha fyllt sjutton år.

Då slog det mig som en blixt – den där bondlurken som satt bredvid mig, han som drack sitt te ur en stor balja och åt sitt bröd med otvättade händer, det var nog han som var hennes man. Heathcliff den yngre, naturligtvis. Där ser man följderna av att vara levande begraven, hon har förstås kastat bort sig på den där bonddrängen av ren okunnighet om att det finns män av helt annan kaliber! Det är verkligen en sorglig historia – jag måste se till att jag inte kommer henne att ångra sitt val. Det är mycket möjligt att det sista kan förefalla uppblåst och självbelåtet, men så var det faktiskt inte. Min bordsgranne gjorde ett närmast motbjudande intryck på mig, och jag vet av erfarenhet att jag själv har en viss dragningskraft på kvinnor.

– Fru Heathcliff är min svärdotter, sade Heathcliff och bestyrkte därigenom min gissning. Medan han sade det kastade han en egendomlig blick åt hennes håll, en blick av hat och avsky, såvida han inte har så märkligt konstruerade ansiktsmuskler att de inte – som hos andra människor – tolkar det som rör sig i hans själ.

17

– Å, javisst – nu förstår jag, det är ni som har fått lyckan att äga den goda fen, sade jag och vände mig mot min granne.

Nu hade jag sagt en ännu värre dumhet än förut: den unge mannen blev eldröd i ansiktet och knöt näven – han visade alla tecken till att med berått mod vilja överfalla mig. Men han tycktes snart ta sig samman igen och kvävde upproret i sin själ genom att halvhögt framslunga en saftig svordom över mig, men jag aktade mig noga för att visa att jag hade hört den.

– Ni har inte någon vidare tur med era gissningar, herr Lockwood, anmärkte min värd, det är ingen av oss som har förmånen att vara ägare till er goda fe – hennes man är död. Jag sade ju att hon var min svärdotter, hon måste med andra ord ha gift sig med min son.

– Och den unge mannen här är således…

– Inte min son, det kan ni vara förvissad om!

Heathcliff smålog igen, som om det vore ett bra vågat skämt att vilja tro att det var han som var far till den där oborstade lufsen.

– Mitt namn är Hareton Earnshaw, morrade den andre, och jag skulle vilja råda er att respektera det namnet!

– Jag har inte visat någon vanvördnad, svarade jag och skrattade invärtes åt den värdighet med vilken han sade sitt namn.

Han såg på mig längre än jag vågade återgälda hans stela blick, ty jag var rädd att jag då skulle frestas till att antingen ge honom en örfil eller skratta högt. Jag började alldeles avgjort känna att jag störde i denna angenäma, intima krets. Den glädjelösa, andliga atmosfären började ta överhanden och kvävde den värme och komfort som omgav mig, och jag beslöt mig för att tänka mig väl för innan jag gav mig in under deras tak för tredje gången.

När vi hade ätit färdigt och ingen gjorde något försök till en ledig och angenäm konversation gick jag fram till ett fönster för att inspektera vädret. Det var en dyster syn som mötte mig – natten började redan falla på, och kullarna runt omkring hade smält samman med himlen i en virvel av bitande blåst och kvävande snöyra.

18

– Jag tror inte att jag kan ta mig hem nu utan att ha någon som visar vägen! var jag tvungen att utropa. Vägarna är säkert begravda i snön redan, och även om det var barmark, skulle jag knappt kunna se handen framför mig.

– Hareton, du får ta in fåren i ladan. De blir alldeles översnöade om de är kvar i fållan i natt – sätt en bräda för ingången sade Heathcliff.

– Hur ska jag göra då? sade jag; jag blev mer och mer förargad.

Jag fick inget svar på min fråga, och när jag tittade mig omkring såg jag bara Joseph, som kom in med en skål gröt åt hundarna, och fru Heathcliff, som lutade sig fram över elden och roade sig med att bränna upp ett knippe tändstickor som hade fallit ner från spishyllan då hon satte tillbaka teburken. När den förstnämnde hade satt ner sin börda kastade han en kritisk blick runt rummet och raspade fram med sin gnisslande stämma: – Att ni vill gå där o slöa o göra inget, de begriper ja inte, när alla di andra har gått ut! Men ni duger ju inget till o inte lönar de sej å säja nåt – ni bättrar er väl allri utan går stakarakt till helvete precis som er mor!

Jag fick ett ögonblick för mig att hans vältalighet var riktad till mig, och inte lite uppbragt tog jag några steg framåt mot den gamle fräcke kanaljen i avsikt att ge honom en spark så att han flög ut genom dörren, men fru Heathcliffs svar kom mig att hejda mig.

– Å du, din skamlige gamle hymlare! sade hon. Är du inte rädd att djävulen ska komma och hämta dig som du går och står, varenda gång du nämner hans namn? Jag råder dig att låta bli att reta mig, annars ska jag be att fan anammar dig som en personlig väntjänst. Stopp ett tag, Joseph, och titta här, fortsatte hon och tog ner en avlång, svart bok från en hylla. Nu ska jag visa dig hur långt jag har kommit i svartkonsten – jag kan snart så mycket att jag kan göra rent hus här. Den röda kon dog inte av en ren tillfällighet, och din reumatism hör nog knappast till de prövningar försynen lägger på oss.

19

– O du, ditt lea stycke, flämtade den gamle, Herran hjälpe oss och bevare oss ifrån ondskans makt!

– Nej du, din förhärdade usling, du är förtappad – bort med dig innan jag skadar dig på allvar! Jag ska göra bilder av er allesammans i vax och lera, och den förste som vågar sig över de gränser jag bestämmer kommer att bli – ja, jag säger inte vad han råkar ut för – men det ska du nog bli varse! Gå nu din väg, jag tittar på dig!

Den lilla häxan fick ett uttryck av låtsad ondska i sina vackra ögon, och Joseph, som på fullt allvar darrade av skräck, störtade ut under uppsändande av böner och ropade »lea stycke« medan han sprang. Jag tänkte att hennes beteende nog var ett utslag av något slags svart skämtlynne, och nu när vi hade blivit ensamma försökte jag få henne att visa deltagande i min pinsamma belägenhet.

– Fru Heathcliff, sade jag allvarligt, ni måste förlåta att jag besvärar er – men jag tar för givet att ni, med ert ansikte, måste ha ett gott hjärta. Snälla ni, säg hur jag ska gå för att komma hem – något som jag kan hålla mig till… Jag vet lika lite hur jag ska gå för att hitta dit som ni om ni ville gå härifrån och till London!

– Ta samma väg som ni kom, svarade hon och sjönk ner i en stol med ett ljus och den avlånga boken uppslagen framför sig.

Det är ett kort råd, men det bästa jag kan ge.

– Om ni får höra att de har hittat mig död i ett kärr eller i ett dike fullt med snö – menar ni att inte ert samvete då kommer att viska till er att det delvis är ert fel?

– Nej, varför det? Jag kan inte följa er. De skulle inte låta mig gå bort till grinden ens.

– Ni, nej! Det skulle göra mig ont att ens be er stiga över tröskeln för min skull en sån här kväll, utropade jag. Jag vill bara att ni säger hur jag ska gå, inte att ni visar mig, eller också att ni ville vara så snäll att övertala herr Heathcliff att ge mig någon som följer med.

– Vem då? Det finns inte många att välja på – han själv, Zillah, Joseph och jag. Vem av oss vill ni ha med?

20

– Har ni inga drängpojkar på gården?

– Nej, jag har redan räknat upp alla.

– Slutsatsen tycks vara att jag blir tvungen att stanna.

– Det får ni göra upp med er värd. Jag har inte med det att göra.

– Jag hoppas att det här blir en läxa för er, så att ni inte ger er ut på fler förhastade promenader häruppe, hördes Heathcliffs kärva röst från köksdörren. Vad det beträffar att ni skulle stanna här, så har jag inga rum för gästers räkning – ni får dela säng med Hareton eller Joseph i så fall.

– Jag kan sova i en stol här i rummet, svarade jag.

– Ånej. En främmande är en främmande, om han är rik eller fattig gör detsamma; jag ämnar inte låta någon gå omkring fritt här när jag själv är borta! sade den opolerade lymmeln.

Med denna sista förolämpning var det slut med mitt tålamod.

Jag gav till ett sårat utrop och störtade förbi honom ut på gården, där jag sprang på Earnshaw i brådskan. Det var så mörkt att jag inte kunde se vart jag skulle gå för att komma ut, och när jag famlade kring därute fick jag ett nytt exempel på deras höviska uppträdande mot varandra. Det verkade först som om den unge mannen stod på min sida och ville hjälpa mig.

– Jag går med honom tills han har kommit ut ur parken, sade han.

– Du gör så fan heller! utropade hans husbonde eller vad han nu var. Och vem ska se till hästarna, va?

– En människas liv betyder väl mer än att hästarna får sköta sig själva en enda kväll – någon måste gå, sade fru Heathcliff tyst, mycket vänligare än jag hade väntat mig.

– Inte på din befallning! svarade Hareton. Om du bryr dig om honom, är det bäst du håller mun.

– Ja, då hoppas jag att han kommer och spökar för dig och att Heathcliff inte får tag i någon ny hyresgäst förrän Thrushcross Grange har ramlat ihop, sade hon vasst.

– Hör bara, hör hur hon skäller på dem! muttrade Joseph, som jag höll på att gå rakt på.

21

Han satt alldeles intill och mjölkade i ljuset från en lykta som jag högg tag i utan vidare ceremonier; sedan sprang jag mot närmaste utgång och ropade efter mig att jag skulle skicka tillbaka lyktan nästa dag.

– Husbonn, husbonn, han stjäl lyktan för oss! tjöt gubben och började springa efter mig. Gnasher! Wolf ! Hitåt, hundrackor. På honom, Wolf, släpp honom inte, håll honom!

Då jag öppnade grinden flög två lurviga odjur rätt i strupen på mig, fick omkull mig och kvävde ljuset medan ett hjärtligt gapskratt från både Heathcliff och Hareton satte kronan på mitt raseri och min förnedring. Lyckligtvis verkade hundarna mera upplagda för att sträcka på sig ett tag och gäspa och vifta med svansen än för att sluka mig levande, men de ville inte låta mig stiga upp, utan jag var tvungen att ligga där jag låg ända tills deras illasinnade herrar fann för gott att befria mig; utan hatt och skälvande av raseri befallde jag banditerna att släppa ut mig – de skulle akta sig för att hålla mig kvar en enda minut till, sade jag och rundade av det hela med en serie osammanhängande hotelser om fruktansvärda straff, som i fråga om skakande intensitet och avgrundsdjup bitterhet förde tanken till kung Lear.

Den våldsamma upprördhet jag blivit rov för fick blodet att ymnigt strömma ur min näsa; och hela tiden skrattade Heathcliff medan jag grälade och förbannade. Jag vet inte hur uppträdet skulle ha slutat om det inte hade funnits en person närvarande som var betydligt förnuftigare än jag och mycket välvilligare stämd än min värd. Denna person var Zillah, den stadiga hushållerskan, som till sist kom ut för att ta reda på anledningen till allt buller och oväsen. Hon trodde att någon av dem hade överfallit mig med hugg och slag, och eftersom hon inte vågade angripa herrn i huset, vände hon sitt verbala artilleri mot den yngre av de bägge skurkarna.

– Nej nu, herr Earnshaw, skrek hon, nu undrar jag vad ni kommer att ta er till härnäst? Ska vi ge oss till att mörda folk på vår egen tröskel, va? Det här huset är inget för mig, det ser jag nog 22

– titta på den stackars gossen, han håller ju på att rentav tappa andan. Såja, såja, sluta nu, gå inte an så där! Kom in, så ska jag nog få er bra igen, lugna er nu bara och stå still.

Med de orden hällde hon plötsligt med ett raskt grepp en hel störtsjö av iskallt vatten innanför kragen på mig och drog in mig i köket. Herr Heathcliff följde efter, och hans tillfälliga munterhet dog snabbt bort och efterträddes av hans vanliga ruvande dysterhet.

Jag kände mig synnerligen illa däran, yr och svag, och därför var jag så illa tvungen att ta emot skydd under hans tak. Han sade åt Zillah att ge mig ett glas konjak och fortsatte sedan in i salen medan hon sörjde och veklagade tillsammans med mig över det sorgliga öde som hade drabbat mig, och då hon hade lytt hans befallning, vilket vederkvickte mig en smula, ledde hon mig till min säng.

III

M e d a n hon gick före mig uppför trappan gav hon mig rådet att jag skulle skärma för ljuset och hålla mig alldeles tyst, för hennes husbonde hade fått en konstig idé i sitt huvud beträffande det där rummet som hon tänkte ge mig och ville aldrig gå med på att någon bodde där. Jag frågade efter anledningen. Det visste hon inte, svarade hon; hon hade inte bott där längre än ett år eller två, och de hade så många underligheter för sig där att det var bäst att inte vara nyfiken.

Själv var jag alldeles för omtumlad och bedövad för att vara nyfiken; jag låste dörren och såg mig om efter sängen. Hela möbleringen bestod av en stol, ett klädskåp och en stor låda av ek med fyrkantiga hål upptill, som såg ut som diligensfönster.

Jag gick fram till denna märkliga pjäs, kikade in och såg då att det var en gammalmodig säng av en egendomlig typ, som på ett finurligt sätt tillgodosåg varje familjemedlems behov av ett eget rum. Den var faktiskt som ett helt litet sovkabinett, och en fönsterkarm som den inneslöt kunde användas som bord. Jag öppnade de skjutbara sidstyckena, klättrade in med mitt ljus och stängde efter mig igen; därinne kände jag mig skyddad undan Heathcliffs vakande blickar, och alla andras med förresten.

I fönsterkarmen, där jag ställde mitt ljus, låg det en hög mögliga böcker staplade på varandra i ett hörn, och själva fönsterkarmen var fullskriven med ord som hade ristats in i målningen. Det som stod där var emellertid inte något annat än ett namn, upprepat med alla möjliga slags bokstäver, små och stora – Catherine Earnshaw, här och där utbytt mot Catherine Heathcliff eller Catherine Linton.

24

Matt och håglös lutade jag huvudet mot fönstret och stavade om och om igen dessa Catherine Earnshaw – Heathcliff – Linton tills mina ögon föll ihop, men de hade inte fått vila i fem minuter förrän några skarpt tecknade, vita bokstäver började lysa i mörkret, spökaktigt levande – luften var uppfylld av ett myller av Catherinor, och då jag tog mig samman och skakade av mig sömnigheten för att bli fri från det efterhängsna namnet upptäckte jag att veken på mitt ljus hade sjunkit ner på en av de gamla böckerna, som nu spred en doft kring sig av bränt kalvskinn. Jag nöp av veken, satte mig upp i sängen och slog upp den skadade boken på knäet – illa till mods av kylan och yrseln som dröjde kvar fortfarande. Det var ett exemplar av Nya testamentet, satt med liten stil och förskräckligt illaluktande av mögel – på ett av försättsbladen stod det »Tillhör Catherine Earnshaw« och ett årtal som gick ungefär ett kvartssekel tillbaka i tiden. Jag lade igen boken och öppnade en annan, och sedan en till, ända tills jag hade tittat på allesammans. Catherines bibliotek var mycket enhetligt vad urvalet beträffar, och det medfarna tillstånd det befann sig i visade att det hade blivit flitigt anlitat, fast kanske inte helt och hållet för tillbörligt ändamål – det fanns nästan inte ett enda kapitel som hade undsluppit en kommentar, skriven med bläck och penna, eller åtminstone något som liknade en dylik, som täckte varenda bit papper som det inte stod något tryckt på. En del var enstaka isolerade meningar, medan det på andra ställen såg ut att vara sammanhängande dagboksanteckningar, nerkratsade med en oövad, barnslig handstil. Överst på ett tomt extrablad (troligtvis ett verkligt fynd då hon första gången fick syn på det) fick jag till min stora förtjusning se en mycket bra nidteckning av min vän Joseph – oskolat tecknad men kraftig och uttrycksfull.

Ett omedelbart intresse för den okända Catherine började vakna inom mig, och jag satte genast i gång med att tyda hennes bleknade kråkfötter. »En avskyvärd söndag!« började stycket under. »Jag önskar att 25

pappa var här. Hindley är en verkligt obehaglig ersättare – hans sätt att bete sig mot Heathcliff är upprörande – H. och jag ämnar göra uppror – första steget tog vi nu i kväll.« »Regnet hällde ner hela dagen. Vi kunde inte gå i kyrkan, och därför skulle Joseph absolut samla ihop oss till ett slags menighet uppe på vinden, och medan Hindley och hans fru satt därnere och stekte sig framför en härlig brasa – och de läste inte i sina biblar, det går jag i god för – fick Heathcliff och jag och den stackars drängpojken befallning att gå och hämta våra bönböcker och stiga upp på vinden: där blev vi tvungna att sitta i rad på en säck spannmål. Vi suckade och stönade och skälvde i kylan och hoppades att Joseph också skulle frysa så att han för sin egen skull kunde göra predikan kort. Ett fåfängt hopp! Gudstjänsten varade exakt tre timmar, och ändå hade min bror mage att ropa till oss när han såg oss komma ner: – Vad nu, är ni redan färdiga?

Vi brukade få leka på söndagskvällarna, om vi inte bullrade för mycket, men nu behöver vi bara fnissa lite, så grälar de på oss.

– Ni har visst glömt att ni har en som ni måste lyda, säger den där tyrannen. Den förste som får mig på dåligt humör slår jag fördärvad! Jag kräver absolut lugn och tystnad. Aha, din pojkslyngel, var det du? Frances, älskling, dra honom i håret är du snäll, jag hörde hur han knäppte med fingrarna. Frances drog honom i håret allt vad hon orkade och gick sedan och satte sig i knäet på sin man, och där satt de som två barnrumpor och kysstes och pratade smörja flera timmar i sträck – de fånade sig och sade dumheter som vi skulle ha skämts för. Vi gjorde det så bekvämt och trevligt vi kunde åt oss borta vid skänken. Jag hade just bundit ihop våra förklän och hängt upp dem som ett draperi då Joseph kommer in från stallet i något ärende. Han river ner det förhänge som jag hade gjort, och så ger han mig på öronen och kraxar: – Husbonn e knappt kommen i jorden o sabbaten slut, o evangeliet har ni väl i örona än, o så vågar ni leka ändå! Fy skäm ut er! Sitt ner era lea ungar! Här finns nog bra böcker, bara ni vill läsa i dom, sätt er ner o tänk på era själar!

26

L채s 채ven: