särskild genre, med författare som Rudyard Kipling och Joseph Conrad i spetsen, inriktad på detta manliga utvecklingsprojekt. Huvudpersonerna i romanerna lämnar civilisationens strikta moraloch regelsystem för att i ”primitiva” miljöer utforska sina hemliga inre jag.11 Le Clézios resande följer alltså i spåren av en lång europeisk (manlig) tanketradition, där resandet anses leda till personlig och intellektuell utveckling. Att istället hävda att Le Clézio reser för att finna intressant romanstoff som han sedan omvandlar till (säljande) litteratur – jämför diskussionen om Selma Lagerlöfs resande i kapitel sex – vore att anlägga ett delvis annat perspektiv. Det skulle innebära en gradförskjutning i synen på och värderingen av Le Clézios författarskap.
Modernist och kändis I Babels studio börjar det dra ihop sig till final. Weyler har fyllt sin uppgift att populärt och entusiastiskt berätta om Le Clézios författarskap. Nu har han fått ge plats åt Guillou, som naturligtvis rent dramaturgiskt höjer temperaturen i programmet ett par snäpp. Han är ju känd som en ytterst tuff debattör, som inte brukar spara på krutet vad gäller finkulturens fikonspråk. Denna gång har Guillou dock inbjudits till studion i sin egenskap av Le Clézio-fan i ungdomen. Guillou berättar inledningsvis om hur Le Clézio och Claude Simon var hans husgudar när han, som han ironiskt uttrycker det, ”var ett ungt litterärt geni”. Bägge dessa författare, fortsätter Guillou, var efterföljare till den nya franska romanen med RobbeGrillet i spetsen. Denna nya romanform saknade huvudpersoner, personkaraktärisering och intrig. Samtidigt som den var nyskapande var den också obegriplig. Kamerorna klipper in Engdahl, som tycks vända sig bort från Guillou. Guillou berättar vidare om hur han som 22-åring vallfärdade till 30