9789172412170

Anita Lanz och Catarina Baldo Zagadou

Jag vill dö med en ängel vid min sida

Optimal Förlag

Jag vill dö med en ängel vid min sida © 2011, Anita Lanz, Catarina Baldo Zagadou och Pagina Förlags AB/Optimal Förlag, Sundbyberg.

Utgiven enligt avtal med Columbus Förlag AB. Omslag: Carl Reimers Omslagsbild: Getty Images Inlagan är satt med Minion info@optimalforlag.se www.optimalforlag.se Pagina Förlags AB/Optimal Förlag Box 2103, 174 02 Sundbyberg Tryckt och inbunden av Scand Book, Falun 2011 Första tryckningen isbn 978-91-7241-217-0

Innehåll

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17

Förord 7 Också de sista dagarna i livet kan vara betydelsefulla 11 Allt liv har en början och ett slut 17 Min första patient 23 Hannes och hans mamma 31 Själavård och präster 37 Lilla Seline och fjärilen 47 Werner och Otto 53 Zimba, Linus och katterna 59 Darius och Annika 67 Markus och närheten 75 Eva och tonårsdöttrarna 83 Peter och förbannelsen 89 Lena Kristina från Jämtland 95 Annika och änglarna 103 Dödshjälp 115 Kari, den ensamme bonden 127 Anita Lanz, min namnsyster 133 5

18 19 20 21

Paul och Ernst 139 John och schamanen 143 Max 153 Bea från begravningsbyrån 163 Läs mer om döden 169 Definition av palliativ vård enligt WHO, 2002 171 Webplatser om palliativ vård 173

Förord

Döden är obegriplig. Och det som är obegripligt skrämmer.

Alltså försöker vi »glömma bort« den, låta bli att tänka på den. Det är djupt mänskligt.

Att en varelse som nyss var varm och levande och full av högst personliga tankar och känslor – och som vi i omgivningen minns och älskar – plötsligt inte finns mer. Det är väldigt konstigt. Ännu konstigare är förstås att detta också ska ske med oss själva. Som någon sade: Livet har 100 procents dödlighet. Ingen överlever.

Poeten Gunnar Ekelöf vänder på resonemanget i en berömd dikt: Enkel är födelsen Du blir du Enkel är döden: Du är inte mera du Det kunde ha varit omvänt Som i en spegelvärld. förord

7

Döden kunde ha fött dig Och livet släckt ut dig Det ena såväl som det andra Och kanske är det så: Ur Död är du kommen, långsamt Utplånar dig Livet.

Vi tycker det är självklart att göra allt för att livets början ska bli så skonsamt och harmoniskt som möjligt. Så varför är det då inte lika självklart att göra detsamma vid livets slut?

Ja, varför finns det så få »dödsmorskor« i vårt land?

Att läsa det »testamente« som den svenska cancersköterskan Anita Lanz delar med sig av i den här boken, efter tio års erfarenhet av så kallad palliativ vård i Schweiz, visar hur det kunde vara, också här hos oss. Men vem i Sverige har till exempel någonsin hört talas om vanliga husläkare som gör hembesök mitt i natten?

Visst. Det har blivit bättre, det har det. Numera finns det flera ställen i Sverige som bedriver palliativ vård, alltså lindrande omsorg om döende och deras anhöriga. Många utgår från den engelska hospicerörelsens vårdfilosofi, där målet är att man ska få »leva tills man dör«, genom att vården hjälper till att upprätthålla livskvalitet och värdighet.

Men i en rapport från Socialstyrelsen från 2006 framkommer att det fortfarande på många håll saknas både strategier, kompetens och organisation för ett bra omhändertagande inför döden.

Palliativ medicin är inte heller någon medicinsk specialitet i Sverige.Bara vid ett fåtal universitet och högskolor finns akademiska företrädare.

8

jag v il l d ö m e d en än ge l v id …

Och forskning visar: Det är inte döden i sig som är det värsta för många. Utan just tanken på den sista tiden i livet.

Att få smärtlindring och annan medicinsk hjälp är förstås centralt. Men Anita Lanz långa erfarenhet avslöjar också något annat: det räcker inte. Det är inte bara kroppen som behöver få omsorg och respekt. Som hon skriver själv i kapitlet om präster och själavård: »Konstigt nog har nästan alla av de runt tusen patienter som jag har haft kontakt med under åren önskat någon form av själsligt stöd.« Själva processen beskriver hon så här: »När barnet föds andas det in och skriker och vi har en ny människa här på jorden.

När själen föds andas vi ut – och förenas med helheten.

Kvar blir ett tomt skal, precis som fjärilen och dess tomma kokong.

Men att dö är faktiskt inte så farligt.«

Ja, det här är en bok om döden, och en bok om vad som finns i mellanrummet mellan liv och död.Allt det vi inte kan förklara med vetenskap och rationellt tänkande. Det är också en bok om många tillfälligheter. Eller vågar man tänka den hoppfulla tanken att tillfällena kommer till oss när vi behöver dem som bäst?

Anitas och mitt möte är en av alla dessa tillfälligheter.

Alldeles strax ska hon själv få beskriva hur det gick till. Och hur det mötet till slut ledde till den här boken.

Min insats har varit blygsam. Jag har mest lyssnat – och

förord

9

hjälpt till att klä Anitas starka berättarröst i en modern svensk språkdräkt.

Vaxholm, januari 2011 Catarina Baldo Zagadou

ka pite l 7

Werner och Otto

Werner och hans bror Otto bodde tillsammans på en bondgård med vidsträckta ägor, natur och skog runt om. Utsikten var grandios och omgivningarna oerhört vackra, med alla ängar och fruktträd. Och framför allt, nu på våren: körsbärsträden i full blom.

Bröderna var båda ungkarlar och hade levt tillsammans hela livet. Efter moderns död hade inga kvinnor vistats i huset utom systrarna, som båda var gifta långt hemifrån.

Werner var lastbilschaufför och Otto lantbrukare, en av de lugnaste, timidaste och kärleksfullaste människor jag någonsin träffat. Han hade tillbringat hela sitt liv på gården, skött om sina föräldrar och en ensamstående faster, tills dessa gått bort.

Gården hade sedan generationer bedrivit kalvuppfödning. Otto älskade sina kalvar och behandlade dem som om de vore familjemedlemmar. Det var ett elände varje gång de blev hämtade till slakt.

När jag gjorde mitt första besök hos hans bror, vågade 7 wer n er o ch ot to

53

han knappt hälsa på mig, och när jag tilltalade honom blev han röd i ansiktet och tittade genast ned i marken. Han hade ett runt och rödkindat ansikte och såg ut som en liten pojke, sina sextiosju år till trots.

Werner var raka motsatsen. Även han hade en mycket speciell karaktär. Om brodern var snäll och kärleksfull, var Werner elak i ordets rätta bemärkelse. När vi träffades första gången råkade vi nästan genast i luven på varandra. Werner räknade upp allt som han tyckte var min uppgift på ett så aggressivt och kvinnoföraktande sätt att jag blev ursinnig. Hans långt framskridna lungcancer till trots skällde jag ut honom.

Han teg och tjurade, och jag gick hem med en kommentar om att jag skulle komma tillbaka först nästa morgon, när vi bägge lugnat ner oss så pass att det var möjligt att föra ett vettigt samtal.

Otto såg gråtfärdig ut när jag tog i hand för att säga adjö, och jag visste att jag måste bita i det sura äpplet – framför allt för att skona honom från den elake brodern, vars sjukdomsförlopp nu hade nått ett stadium som innebar att han knappt kunde lämna hemmet längre.

Nästkommande dag gjorde jag ett nytt försök. Tydligen hade vi tänkt efter båda två under kvällens lopp.Vi kunde bli överens i ett öppet och ärligt samtal. *** Dagarna gick och Werners tillstånd försämrades. Jag frågade Werner om han hade någon önskan som han gärna

54

jag v il l d ö m e d en än ge l v id …

ville ha uppfylld innan hans tid var ute. Han plirade mot mig med en lite lömsk, men ändå välmenande blick: – Ja, fru Lanz, jag vill att vi två åker upp till bergstoppen och restaurangen med min Jeep Cherokee och tar oss en kopp kaffe.

På den tiden körde jag en bil av precis samma märke, så jag såg inget problem med att packa in den svårt sjuke Werner i bilen och köra upp den smala vägen till toppen, och på så sätt uppfylla hans sista önskan. Jag visste ju också att Werner var mäkta stolt över sin bil.

Vi gav oss av nästa dag. Jag lyckades stödja Werner så att han klarade av att ta de få stegen till garaget. Men när jag bad honom att ge mig bilnyckeln, sade han bara: – Jag kör.

Nu var goda råd dyra. Jag satte mig lydigt bredvid honom i framsätet. Jag tänkte: Uppför är väl inte så farligt. Kanske inser han att krafterna är begränsade och låter mig köra den branta nedförsvägen.

På restaurangen träffade vi ett par av hans gamla kompisar och Werner tinade upp och blev pigg, glad och sprallig.

Efter en stund var det dags att åka hem. Werner var helt färdig och vacklade med ostadiga ben till sin jeep. Han insisterade på att han skulle köra. Jag satte mig bredvid honom och bad en stilla bön.

Vägen var brant, och flera tillfällen dök mötande trafik upp då det var ytterst nära att vi hade kört över vägkanten.

Jag intalade mig att som lastbilschaufför hade han bilkörning så att säga i blodet. Vi skulle nog komma ner oskadda.

Dessutom är ju bilarna numera försedda med airbag!

Vi kom hem helskinnade. Werner var så trött att han ge7 wer ner o ch ot to

55

nast gick och lade sig. Jag fick ett bra tillfälle att samtala med Otto. Han berättade en hel del om sina syskon. Att vi alla lever så olika liv! Det har jag alltid tyckt är så fascinerande.

På min fråga: »Hur är ert förhållande bröder emellan, egentligen?«, svarade han att det alltid varit så som det var.

Han hade vant sig vid elakheterna från sin bror. Otto visade stor förståelse för Werner och jag märkte att han höll mycket av honom.

Ett par dagar senare kom ett telefonsamtal från Werner.

Han ville dricka kaffe på restaurangen en gång till. Han tyckte att han mådde mycket bättre.

– Den här gången bestämmer jag reglerna, sade jag.

– Vi åker upp till restaurangen halv tio. Jag kör. Och Otto ska följa med.

Werner blev sur och kom med massor av argument för att slippa ta med sin bror: – Han har ju aldrig varit på en restaurang i hela sitt liv!

Han är lyckligast när han är hemma på gården.

Polariteten gick igen också i detta: Werner hade jämt och ständigt suttit på byns krogar och Otto hade suttit hemma framför tv-apparaten.

– Om ni vill att jag skall följa med, blir det som jag vill, svarade jag.

– Annars får ni åka själv. Eller stanna hemma.

Werner slängde på luren. Efter en stund kom nästa telefonsignal med meddelandet att det var okej att Otto följde med.

Av princip duar jag inte mina patienter. Att säga »ni« skapar en gräns som gör att jag kan vara professionell och inte blir en familjemedlem eller kompis. Jag kan klappa om 56

jag v il l d ö m e d en än ge l v id …

och krama patienter, men jag är och förblir fru Lanz. Werner försökte utan framgång beveka mig otaliga gånger.

Den enda som utan svårigheter lyckats få mig att rucka på den här regeln var Freddi, en A-lagare med dystert förflutet, som bland annat hade flera fängelsevistelser bakom sig. Han förkunnade en morgon att han beslutat att chefen för hemtjänsten och jag skulle få den stora äran att säga du till honom. Ett sådant erbjudande kan, vill eller vågar ingen avslå. *** Werner mådde konstigt nog betydligt bättre under en längre tid, trots att tumören växte i raskt tempo. Vi besökte restaurangen vid ett flertal tillfällen. Jag satt vid ratten, Werner satt bredvid och pikade mig för mitt sätt att köra bil, och Otto satt i baksätet och teg.

Så småningom tinade Otto upp mer och mer och mellan oss två härskade ett ordlöst, men hjärtligt förhållande. De andra syskonen märkte av Ottos förändring och var förvånade över att han plötsligt blivit pratsam också gentemot dem. När Werner skällde och stod i som värst, brukade Otto och jag blinka till varandra i tyst samförstånd. Vi väntade tills stormen lade sig.

En eftermiddag kort innan Werner lämnade denna jord, kom jag på besök. Han strålade över hela ansiktet och bad mig följa med honom ut i garaget. Han gick med stapplande steg och jag måste stödja honom. I garaget stod en splitter ny Jeep Cherokee. Hur han klarat av att fixa till sig den är för mig ännu i dag en total gåta.

7 wer ner o ch ot to

57

Bilen var verkligen imponerande och av den allra nyaste modellen. Det var nästan så att jag kände ett styng av avundsjuka. Men jag gladde mig förstås för hans skull – och framför allt för att Otto efteråt skulle ha en splitter ny bil att köra, när Werner hade flyttat till himlen.

Men så kom jag på att det ju fanns flera syskon. Tänk om någon av dem skulle roffa åt sig den fina bilen? Därför tog jag tillfället i akt, ett par dagar senare, och frågade Werner om han inte ville skriva ett testamente? Han var införstådd och vi skrev över så mycket det gick på Otto och jag skickade iväg brevet till tingsrätten samma dag. (I Sverige behöver ett testamente inte registreras i tingsrätten för att vara giltigt.)

Werner blev sämre och sämre och Otto försökte vårda honom tillsammans med hemtjänsten så gott han kunde, ända tills det blev nödvändigt att remittera Werner till sjukhusvård. *** Werner låg tre dagar hos oss på sjukhuset innan han dog. Ett par timmar innan han gick bort viskade han till mig med svag stämma: – Fru Lanz, får jag be er om en sak?

Jag tog hans hand och förklarade att jag, om det stod i min makt, gärna skulle uppfylla alla hans önskningar.

– Kan vi inte säga du till varandra? Jag är Werni.

Självklart satte sig Anita bredvid Werni och höll hans hand en lång stund.