Page 1

P H I L I P R E EV E

Tom återvänder till sin hemstad för att söka efter överlevande. Londons ruiner ligger mellan Gröna stormens och De vandrande städernas fronter. Återigen hamnar han mitt i den hänsynslösa striden.

Fjärde och sista delen i den prisbelönta science fantasyserien som inleddes med De vandrande städerna. ”Lysande”, DN (om De vandrande städerna) ISBN 978-91-27-11771-6

9 789127 117716

P H I L I P R E EV E

Luftskeppet Jenny Haniver gled förbi det tysta vraket av London. Tom landade i skuggorna. ”Himmel!” viskade Wren.


1 Supermyggor över Zagwa

T

heo hade målmedvetet tagit sig uppåt sedan gryningen, först på de branta körvägarna, slingrande gångvägarna och fårstigarna bakom staden och sedan uppför stensluttningar med förrädiskt glidande underlag, för att till sist komma ut på den kala bergssidan, där han klättrade vidare och försökte hålla sig gömd i de skrevor och sänkor som vilade i blå skugga. När han kom upp till toppen stod solen högt på himlen. Han tog rast där en stund, för att hämta andan och dricka vatten. Runt omkring honom skymtade de skälvande bergssilhuetterna genom det heta dis som steg från de varma klipporna. Försiktigt, försiktigt tog sig Theo trevande ut på en smal klipphylla som stack ut från bergstoppen. På vardera sidan om honom stupade de kilometerhöga bergväggarna brant ner och nere vid foten av berget tog taggiga stenblock, träd och vita vattendrag vid. En sten lossnade och ramlade tyst, rullade runt, föll i all evighet. Framför sig hade Theo inget annat än den tomma himlen. Han rätade på sig, drog ett djupt andetag, sprang de sista meterna fram till klippkanten och hoppade. Ut över kanten, nedåt, nedåt, bländad av himlen och de förbiblixtrande bergssidorna, himlen och bergssidorna. Ekona från hans första rop dog ut i tystnad och det enda han hörde var sitt eget bultande hjärta och 13


vinddraget som brusade om öronen. Han gjorde en volt på luftströmmarna och kom ut ur bergets skugga, ut i solen. Långt därnere skymtade han sitt hem, den bofasta staden Zagwa. Här uppifrån såg kopparkupolerna och de målade husen ut som leksaker, luftskeppen som landade och lyfte ur hamnen liknade blomblad som förts med vinden och ån som slingrade sig fram genom dalsänkan glimmade som en silvertråd. Theo betraktade tillgivet den lilla staden tills berget dolde den för hans syn. En gång i tiden hade han trott att han aldrig skulle kunna återvända till Zagwa. I Gröna Stormens träningsläger hade han fått lära sig att den kärlek han kände för sitt hem och sin familj var en lyx, något onödigt han måste förtränga om han skulle kunna kriga för att göra världen grön igen. Senare, när han levde som slav i den flytande staden Brighton, hade han drömt om sitt hem, men han hade varit övertygad om att hans familj inte ville ha tillbaka honom. De var rörelsemotståndare av den gamla stammen och han trodde att de skulle ha förskjutit honom för evigt, eftersom han rymt för att ansluta sig till Stormen. Men nu var han ändå här, hemma igen i de afrikanska bergen. Nu var det tiden i norr som kändes som en dröm. Alltihop var Wrens förtjänst, tänkte han medan han föll. Wren, den där besynnerliga, modiga, lustiga flickan han hade träffat i Brighton, hans slavkamrat. ”Åk hem till din mamma och pappa”, hade hon sagt när de lyckats fly tillsammans. ”De älskar dig fortfarande och de kommer att bli glada över att se dig igen, det är jag säker på.” 14


Och hon hade haft rätt. En överraskad fågel flög förbi på Theos vänstra sida, och påminde honom om att han befann sig i luften ovanför en massa klippblock som såg mycket otrevliga ut, och att han störtade nedåt mycket snabbt. Han fällde ut den stora drake han bar fastspänd på ryggen och gav till ett triumftjut när vingarna drog honom uppåt med en knyck och det virvlande fallet förbyttes i elegant, svävande glidflykt. Vindens vrål tystnade och ersattes av mildare, dämpade ljud: silkesvingarnas viskningar, bambuspjälornas knirrande. När Theo var yngre hade han ofta tagit med sig draken hit upp, för att pröva sin tapperhet på vindarna och kastbyarna. Många unga zagwaner gjorde på det viset. Och ända sedan han återvände hem, för ett halvår sedan, hade han då och då tittat avundsjukt på de färgglada vingarna som avtecknade sig mot bergen, men han hade aldrig vågat göra dem sällskap. Tiden hade förändrat honom för mycket. Han kände sig äldre än sina jämnåriga och vågade samtidigt inte närma sig dem, eftersom han skämdes över det han varit: tumlettbombspilot, fånge och slav. Men den här morgonen var alla andra molnryttare i citadellet för att titta på utlänningarna. Och Theo, som visste att han skulle få himlen för sig själv, hade vaknat upp med en brinnande längtan efter att flyga igen. Han dök som en falk, seglade på vinden, såg sin skugga falla över bergets solbelysta utsprång. Riktiga falkar, som svävade under honom i den glasklara luften, gira15


de undan med skarpa skrin som lät både överraskade och indignerade över att han, en smidig och senig svart pojke med en himmelsblå vinge på ryggen, invaderade deras territorium. Theo gjorde en loop och önskade att Wren kunnat se honom. Men Wren var långt borta. Hon färdades på Fågelvägarna i sin fars luftskepp. När de hade flytt från Sjunde Himlen, det svävande palats där Brightons borgmästare bodde, och landat på den rörliga staden Kom Ombo hade hon hjälpt Theo att hitta ett fraktskepp som han kunde följa med söderut. De tog farväl på kajen, medan luftskeppet gjordes klart för avfärd, och han hade kysst henne. Och trots att Theo hade kysst flickor förut, till och med såna som var mycket sötare än Wren, så kunde han inte glömma den kyssen. Han kom alltid att tänka på den vid de mest oväntade tillfällen, som nu till exempel. När han kysste Wren hade hennes skratt och torra ironi med ens varit som bortblåsta. Hon skälvde i kroppen och blev allvarlig och tyst, som om hon lyssnade koncentrerat efter något som han inte kunde höra. Ett tag hade han velat säga till henne att han älskade henne, be henne att följa med eller erbjuda sig att själv stanna kvar … Men Wren hade varit så orolig för sin pappa, som hade fått någon sorts anfall, och så arg på sin mamma som övergett dem och störtat ner i öknen med Sjunde Himlen, så det skulle ha känts som om han drog fördel av situationen. Den sista minnesbild han hade av henne var när han tittade ner medan skeppet lade ut och såg henne bli allt mindre och mindre, 16


där hon stod och vinkade, ända tills hon var alldeles försvunnen. Sex månader sedan! Redan ett halvår … Det var sannerligen dags att han slutade att tänka på Wren. En liten stund tänkte han faktiskt på ingenting, bara dök och seglade på de nyckfulla luftströmmarna, flög västerut med ett berg mellan sig och Zagwa, ett grönt berg med vimplar och slöjor av dimma som flaggade från molnskogens tak. Ett halvår. Världen hade förändrats en hel del under den tiden. Stora, omvälvande förändringar, som när kontinentalplattor flyttar sig. Spänningarna som byggts upp under Gröna Stormens långa krig hade plötsligt släppt. Till att börja med var Jägaren Fang borta. En ny ledare hade tagit plats i Jadepagoden: general Naga, som hade rykte om sig att vara en hårdför man. Hans första drag som härförare hade varit att avbryta Traktionstadtsgesellschafts framryckning mot Rostvattenträsken och krossa de slaviska städer som under många år nafsat Stormen i hasorna vid den norra gränsen. Men därefter hade han, till hela världens stora förvåning, kallat tillbaka sina luftflottor och slutit ett fredsfördrag med de rörliga städerna. Från Gröna Stormens fästen kom rykten om att politiska fångar hade släppts och strikta lagar upphävts. Det sades rent av att Naga tänkte upplösa Stormen och återupprätta det gamla Rörelsemotståndet. Nu hade han skickat en delegation för att förhandla med Zagwas drottning och rådsförsamling – en delegation som anfördes av hans egen hustru, lady Naga. 17


Det var detta som fått Theo att stiga upp i gryningen och ta med sig sin gamla drake upp till klipphyllorna högt ovanför staden. I dag började överläggningarna, och hans far och mor och hans systrar hade gått till citadellet för att försöka få se en skymt av utlänningarna. De var upprymda och fyllda av hopp. Zagwa hade dragit sig ur Rörelsemotståndet när Gröna Stormen tog makten, i fasa över deras tro på det totala kriget och deras arméer av återuppväckta lik. Men nu (det var i alla fall vad Theos pappa hade hört) ville general Naga sluta en formell fred med barbarstäderna, och det antyddes till och med att han var beredd att montera ner Stormens Jägare. Och om han gjorde det kunde kanske Zagwa och de andra afrikanska bofästningarna på nytt ansluta sig till försvaret av världens gröna marker. Theos pappa var angelägen om att hans fru och barn skulle vara med i citadellet vid detta historiska tillfälle, och dessutom ville han ta sig en titt på lady Naga, som ryktades vara mycket ung och vacker. Men Theo hade sett fullständigt tillräckligt av Gröna Stormen, och han litade inte på något Naga eller hans sändebud sade. Så medan resten av Zagwas invånare trängde sig in i citadellparken svävade och kretsade han på de gyllene vindarna, och tänkte på Wren. Då såg han med ens något under sig, något som rörde sig där inget borde röra sig. Inget utom fåglar, vill säga. Och de här var alldeles för stora för att vara fåglar. De steg upp ur den vita dimman ovanför molnskogarna, två pyttesmå luftskepp med höljena målade i getinglik18


nande gula och svarta ränder. Theo kände genast igen de små gondolerna och strömlinjeformade motorkapslarna, eftersom han under sin träning till att bli stormsoldat lärt sig att memorera fiendeskeppens silhuetter. Det här vare Cosgroves Supermyggor, Traktionstadtsgesellschafts jaktbombare. Men vad gjorde de här? Theo hade aldrig hört talas om att Traktionstadt-städerna hade sänt sina skepp till Afrika, än mindre så långt söderut som till Zagwa. Och sedan slog det honom: De är här på grund av överläggningarna. Snart skulle raketerna som glänste som knivar i facken under gondolerna pila ner mot citadellet där Nagas fru fanns, där drottningen fanns. Där Theos familj fanns. Han måste sätta stopp för dem. Det var märkligt hur lugn han kände sig. För bara en liten stund sedan hade han varit fylld av lycka och ro, njutit av solskenet och den klara luften, och nu skulle han förmodligen dö. Ändå kändes det som en naturlig del av morgonen, ungefär som vinden och solskenet. Han vinklade sin drake och dök mot nummer två av Supermyggorna. Piloterna hade inte sett honom än. Myggorna flögs av två man per skepp, och han betvivlade att de höll särskilt noggrann utkik. Draken förde honom närmare och närmare, tills han kunde se de halvt lossnade färgflagorna på motorgondolernas kupor. På de stora styrfenorna syntes Traktionstadtsgesellschafts symbol, en hjulförsedd och bepansrad knytnäve. Theo kunde nästan inte låta bli att beundra piloternas djärv19


het. Tänk att flyga så långt in på Rörelsemotståndets territorium i de där skeppen, som inte gick att ta miste på! Han sparkade draken bakåt och bromsade i luften, som han hade lärt sig när han var yngre och red på uppvindarna ovanför Liembasjön tillsammans med sina skolkamrater. Men den här gången landade han inte på vatten, utan på luftskeppets hårda, välvda hölje. I hans öron lät det fruktansvärt, men han intalade sig att karlarna nere i gondolen säkert inte hörde något genom bullret från de stora motorerna. Han lösgjorde sig från remmarna på draken, och försökte stoppa in den under de vevlingar som löpte över höljet, men vinden fick tag i den och han var tvungen att släppa taget för att inte själv dras med. Han klamrade sig fast i vevlingarna och såg hjälplöst hur draken rullade akterut. Theo hade förlorat sin enda möjlighet till flykt, men innan han hann börja oroa sig för det slogs en lucka upp bredvid honom och ett huvud i läderhuva tittade upp. Det stirrade på honom genom färgade pilotglasögon. Någon hade alltså verkligen hört honom. Theo kastade sig framåt och flygaren och han ramlade tillsammans genom luckan och nedför en lejdare, för att till sist landa tungt på en smal gångbro av metall som löpte mellan skeppets båda gasbehållare. Theo kravlade sig genast upp, men den medvetslösa flygaren låg orörlig kvar. Det var en kvinna, och att döma av hennes utseende kom hon från Thailand eller Laos. Theo hade aldrig hört talas om att österlänningar stridit för Traktionstadtsge20


sellschaft. Men här var hon i alla fall, i ett av deras skepp och klädd i en av deras uniformer, på väg mot Zagwa med facken fulla av bomber. Det var ett mysterium, men Theo hade inte tid att grubbla över saken. Han satte munkavle på flygaren med hjälp av hennes egen scarf, tog kniven ur hennes bälte och skar till ett rep från nätet kring gasbehållarna. Det använde han sedan för att knyta fast henne i gångbrons räcke. Hon vaknade medan han höll på att knyta de sista knoparna och hon började genast kämpa för att komma loss, samtidigt som hon blängde argt på honom genom de spruckna glasögonen. Han lät henne ligga kvar där och vrida sig som en mask. Själv skyndade han nedför gångbron, fram till ännu en stege som han klättrade nedför mellan skuggorna från gasbehållarna. Motorerna dånade och dränkte de halvkvävda svordomarna uppifrån. När han hoppade ner i gondolen bländades han av ljuset från fönstren. Han blinkade och fick syn på piloten, som stod vid instrumentbrädan, med ryggen mot honom. ”Vad var det?” frågade mannen på airsperanto. (Airsperanto? Det var det språk som användes allmänt av flygare, men Theo hade trott att man i Traktionstadtstäderna talade tyska …) ”En fågel?” frågade han, gjorde något med spakarna och vände sig om. Han var också österlänning. Theo knuffade honom mot ett skott och visade hotfullt kniven. Utanför fönstret skymtade nu staden fram bakom en utskjutande del av berget. Besättningen i den förs21


ta Supermyggan, som inte hade någon aning om vad som försiggick i systerskeppet, vinklade sina roder och svängde i riktning mot Citadellet. Theo tvingade piloten att sätta sig på sin plats och fumlade sedan frenetiskt efter kontrollerna till radioanläggningen. Den var identiskt lik den radio han själv haft i sin kabin i tumletten, på den tid då han var stormsoldat. ”Zagwa! Zagwa!” ropade han i mikrofonen. ”Ni blir anfallna! Två luftskepp! Jag är i det sista!” tillade han hastigt, när himlen började fyllas av rökpuffar från luftvärnseld, och granatsplitter haglade mot gondolens plåtförstärkta skrov och spräckte fönsterglaset. I just det ögonblicket försökte piloten ta strid. Han störtade upp ur sin sits och stångade Theo i revbenen, som en tjur. Theo tappade mikrofonen och piloten grep tag i den hand som han höll kniven med. De försökte båda två få herraväldet över kniven och plötsligt var det blod överallt. Theo tittade ner och såg att det var hans eget. Piloten högg honom igen. Theo skrek högt av vrede, panik och smärta, och försökte vrida bort knivbladet. Eftersom han stirrade rakt in i sin motståndares sammanbitna, ursinniga ansikte lade han inte ens märke till att det första luftskeppet försvann bakom en ridå av saffransgula lågor. Chockvågen kom som en överraskning, höljet bombarderades av vrakdelar och alla fönster krossades. En lössliten propeller skar som en lie genom gondolen. Piloten sögs ut genom den stora reva som öppnats i sidoväggen och den bild som fastnade i 22


Theos minne var ett par uppspärrade, häpet stirrande ögon. Theo snubblade fram till radion och tog upp den dinglande mikrofonen. Han visste inte om den fortfarande fungerade, men han ropade ändå i den tills han dukade under av utmattning, skräck och blodförlust. Det sista han hörde, innan han gled ner på golvet, var röster som sade att hjälpen var på väg. Två rökpelare steg från citadellet. Ovanför dem svävade luftskepp ur Zagwas flygförband mot den gyllene himlen, blå som trollsländor.

23


2 Hjärtefrågor Från: Wren Natsworthy Jenny Haniver Peripatetiapolis 24 april, 1026 RT Käre Theo, Jag hoppas att du inte har det alltför långtråkigt i Zagwa? Ifall att det skulle vara det, så tänkte jag att jag skulle sätta mig ner och skriva ett riktigt brev för att berätta om allt jag har haft för mig sedan sist. Det är nästan svårt att tro att det var så länge sedan … Det känns som om allt hände i går – Brighton, Sjunde Himlen och mamma … Strax efter att du lämnade oss och reste tillbaka till Zagwa gav sig professor Pennyroyal också iväg. Han har vänner i andra städer och han åkte för att bo hos några av dem … Eller snarare snylta på dem, antar jag, för det enda han fick med sig från ruinerna av Sjunde Himlen var sina kläder, och de var för konstiga för att han skulle få särskilt mycket för dem på basaren i Kom Ombo. Jag tyckte nästan synd om honom. Han hjälpte oss mycket; han såg till att vi kom till Kom Ombo och bråkade med läkarna på sjukhuset så att de till slut behandlade pappa gratis. Men jag tror inte att det är någon fara med honom (Pennyroyal, menar jag). Han 24


berättade för mig att han tänker skriva en ny bok som ska handla om slaget i Brighton. Och han lovade att han inte skulle ljuga, särskilt inte om dig och mig, men jag skulle tro att det var ett löfte som han kommer att glömma så fort han sätter sig framför skrivmaskinen. Det är ingen fara med pappa heller. Läkarna i Kom Ombo har gett honom några gröna piller som han ska ta. De hjälper lite mot värken och han har inte haft några attacker sedan den där hemska natten på Sjunde Himlen. Men han verkar på något sätt förskräckligt gammal och förskräckligt sorgsen. Det är förstås på grund av mamma. Han älskade henne verkligen, trots att hon var som hon var. Att vara utan henne, och inte ens veta om hon lever eller är död, är förfärligt svårt för honom, även om han försöker att vara tapper. Jag trodde att han skulle vilja att vi åkte raka vägen hem till Anchorage-i-Vinland så fort han var tillräckligt frisk, men han har inte föreslagit det. Så vi har rest på Fågelvägarna sedan dess, sett oss omkring lite i världen och hållit på med lite handel – mest med antikviteter och Gammal Teknik, men bara ofarliga saker, inget som den där hemska Plåtboken! Det har gått ganska bra för oss, så pass bra att vi har kunnat fixa motorerna och ge skeppet ett nytt lager färg. Vi har ändrat hennes namn tillbaka till Jenny Haniver, som hon hette innan professor Pennyroyal stal henne från mamma och pappa för länge sedan. Först undrade vi om det var lite för riskabelt, men jag tror inte att någon längre kommer ihåg att Jägaren Fangs gamla skepp hette så. Och om de gör det 25


bryr de sig tydligen inte särskilt mycket om det. Har du hört talas om vapenvilan? (Jag tyckte alltid att det verkade som om general Naga var en hygglig typ. När Stormen tog oss till fånga på Sjunde Himlen höll hans soldater hela tiden på och knuffade på mig med sina gevär, men Naga sade till dem att sluta. Det känns bra att veta att Stormens nya ledare är emot knuffande.) Hur som helst, så är alla väldigt glada över vapenvilan och hoppas att kriget är över. Jag hoppas också det. Jag börjar faktiskt vänja mig vid livet som flygande handelsman. Om du såg mig skulle du tycka att jag hade förändrats kolossalt mycket. Jag har klippt håret på det nya, moderna sättet, snett liksom, så att det når ner under hakan på ena sidan, men bara till örat på den andra. Jag vill inte låta fåfäng eller så, men det ser oerhört sofistikerat ut, även om det ibland känns lite som om jag lutar, ungefär som om jag stod i en backe. Och så har jag nya, höga stövlar och en skinnkappa. Inte en sån där lång rock som pappa och de andra gammalmodiga flygarna har, utan en tunika, med rött sidenfoder och flikar längst ner som kallas nibbar eller snibbar, eller nåt sånt. Just nu sitter jag på ett kafé i lufthamnen här i Peripatetiapolis och känner mig som en flygare ända ut i fingerspetsarna, och bara njuter av att vara i en stad. Jag kunde aldrig föreställa mig hur riktiga städer var, eftersom jag har vuxit upp i tröga gamla Anchorage, men nu när jag så ofta är i någon av dem har jag upptäckt att jag älskar dem. Jag älskar 26


allt folk, allt liv och hur motorerna får trottoarerna att vibrera, som om hela Peripatetiapolis vore ett jättelikt, levande djur. Jag väntar på pappa som är uppe på de högre våningarna för att ta reda på om de peripatetiapolitiska läkarna kan ge honom några bättre piller än de han fick av Kom Ombo-typerna. (Han ville förstås inte gå dit, men jag övertalade honom till slut!) Och när jag satt här kom jag att tänka på dig, som jag ganska ofta gör, och då tänkte jag … Nej, det dög inte. Wren knycklade ihop papperet och kastade det i en papperskorg som stod inte så långt bort. Hon började bli ganska träffsäker. Det här måste vara det tjugonde brevet hon hade skrivit till Theo och än så länge hade hon inte postat något av dem. Hon hade skickat ett kort till jul, för även om Theo inte var så religiös av sig bodde han ändå i en kristen stad och firade säkert deras märkliga gamla festivaler. Men det enda hon hade skrivit var God Jul och några rader om hur det var med henne och pappa. Problemet var att Theo säkert hade glömt bort henne vid det här laget. Och även om han kom ihåg henne var han säkert inte det minsta intresserad av hennes kläder eller hennes frisyr, eller något av det andra. Och det där om hur mycket hon tyckte om staden skulle säkert göra honom upprörd, för han var en benhård rörelsemotståndare och kunde vara ganska trångsynt ibland … Men hon kunde inte glömma honom. Hur modig han hade varit på Sjunde Himlen. Och den där avskedskyssen 27


på kajen i Kom Ombos lufthamn, mitt ibland alla oljiga trossar, staplade kopplingar till högbanetåget, hojtande stuveriarbetare och vrålande motorer. Wren hade aldrig kysst någon förut. Hon hade inte riktigt vetat hur man bar sig åt. Hon visste inte var hon skulle göra av näsan och när deras tänder krockade blev hon rädd att hon gjorde alldeles fel. Theo hade skrattat och sagt att det var ganska lustigt egentligen, det här med kyssar, och hon hade sagt att hon trodde att hon skulle lära sig om hon bara fick öva lite mer, men i samma stund gastade kaptenen på hans skepp ”Alla som vill följa med kommer ombord!” och började lossa förtöjningskramporna, och de hade inte hunnit … Och det var ett halvår sedan nu. Theo hade skrivit en gång – ett brev som Wren fick i januari när de stannade till i en sjaskig luftkaravanseraj i Tannhäuserbergen – för att tala om att han hade kommit välbehållen hem och att hans familj hade tagit emot honom som om han vore ”den förlorade sonen” (vad nu det skulle betyda). Men Wren hade aldrig lyckats sätta ihop ett svar. ”Fanken också!” sade hon och beställde en kopp kaffe till. Tom Natsworthy, Wrens far, hade sett döden i vitögat många gånger och befunnit sig i alla möjliga otäcka situationer, men han hade aldrig förut känt en så iskall rädsla krama om bröstet. Han låg alldeles naken på ett kallt metallbord i undersökningsrummet hos en hjärtspecialist på Peripa28


tetiapolis andra våningsplan. Ovanför honom vred en maskin sin långa, ledade hals av och an, och studerade honom nyfiket. Tom var ganska övertygad om att de gröna, lysande linserna i dess huvudände kom från en Jägare. Han antog att det var lätt att få tag i jägardelar nu för tiden, och att han borde vara glad över att det långa kriget åtminstone fört något gott med sig, som den nya medicinska tekniken och undersökningsapparater som den här. Men när det trubbiga stålhuvudet böjde sig ner mot hans bröstkorg och han hörde maskineriet gnissla och surra bakom de glimmande ögonen kunde han bara tänka på den gamle Jägaren Törnskatan, den som jagat honom och Hester över Utomlandet samma år som London dog. När det var över och doktor Chernowyth stängde av sin maskin och kom ut ur sitt blyinfattade lilla bås hade han inga nyheter som Tom inte redan gissat sig till. Tom hade ett fel på hjärtat, ett fel som orsakats av den kula som Pennyroyal skjutit honom med för så länge sedan, i Anchorage. Det blev värre och värre, och en dag skulle det döda honom. Han hade ett eller två år kvar att leva, kanske fem, men inte mer. Doktorn knep ihop munnen, skakade på huvudet och sade åt honom att ta det lite lugnt, men Tom skrattade bara. Hur skulle man kunna ta det lugnt i lufthandelsbranschen? Den enda chansen för honom att kunna ta det lugnt var om han återvände till Anchorage-i-Vinland, men efter det han fått veta om Hester kunde han inte resa hem igen. Han hade inget att skämmas för – 29


han hade inte förrått isstaden till Arkangelsks fångstmän eller mördat någon på de snötäckta gatorna – men han skämdes för sin frus skull och för att han kände sig dum som levt med henne så länge utan att ana att hon ljugit för honom. Dessutom skulle Wren aldrig förlåta honom om han tog med henne hem nu. Hon hade samma längtan efter äventyr som Tom själv haft i hennes ålder. Hon njöt av livet på Fågelvägarna och hon hade anlag för att bli en riktigt bra pilot. Han skulle stanna kvar hos henne, flyga, köpa och sälja, lära henne de luftburnas seder och göra sitt bästa för att se till att hon inte råkade i trubbel. Och när Vår Fru Död kom för att ta med honom till Sollösa Riket skulle Wren ärva Jenny Haniver och själv ha möjligheten att bestämma vilken sorts liv hon ville leva: i lugn och ro i Vinland eller i frihet under himlen. Nyheterna österifrån var hoppingivande. Om vapenvilan höll i sig skulle möjligheterna till handel snart öka ännu mer. När Tom kom ut från doktor Chernowyths mottagning mådde han genast bättre. Därute, under kvällshimlen, hade han svårt att tro att han skulle dö. Staden gungade svagt medan den rullade norrut uppför Stora Jaktmarkens steniga västra kust. Ute på det silverne, solnedgångsblänkande havet gled ett fiskesamhälle fram i samma takt, under ett moln av måsar. Tom betraktade det en stund från en utkiksplattform, sedan åkte han hiss ner till bottenvåningen och promenerade genom folkmyllret på marknaden bakom lufthamnen. Han 30


mindes sitt första besök i staden, tillsammans med Hester och Anna Fang, för tjugo år sedan. Han hade köpt en röd sjal åt Hester i ett av marknadsstånden, för att hon inte skulle behöva dölja sitt vanställda ansikte bakom handen … Men han ville inte tänka på Hester. När han gjorde det ledde tankarna alltid i slutänden fram till hur de skildes åt, och när han mindes det hon hade gjort då blev han så arg att hjärtat drogs ihop och dunkade våldsamt inuti bröstet. Han fick inte tänka på Hester längre. Han började gå mot hamnen, samtidigt som han inombords övade sig på det han skulle säga till Wren om besöket hos doktorn. (”Inget att oroa sig för. Inte ens värt att operera …”) När han gick förbi Pondicherrys Auktionskammare för Gammal Teknik stannade han till för att släppa fram en skock handlare som var på väg ut, och han tyckte sig med ens känna igen en av dem. Det var en kvinna ungefär i hans egen ålder, ganska söt. Det verkade som om det hade gått bra för henne på auktionen, för hon bar på ett stort, tungt paket. Hon såg inte Tom, och han gick vidare medan han försökte komma ihåg hennes namn och var han träffat henne. Katie, var det nog. Nej, Clytie. Clytie Potts. Han tvärstannade, vände sig om och stirrade. Det kunde inte vara Clytie. Clytie hade varit historiker, en årsklass över honom i gillet, när London gick upp i lågor. MEDUSA hade dödat henne och alla andra i staden. Hon kunde helt enkelt inte promenera omkring i Peripatetiapolis. Minnet spelade honom ett spratt. 31


Men det hade verkligen sett ut som hon! Han gick tillbaka några steg i den riktning varifrån han kommit. Kvinnan gick hastigt uppför en trappa till det våningsplan där luftskeppen lade till. ”Clytie!” ropade Tom och hon vände ansiktet mot honom. Det var hon, det var han plötsligt säker på, och han skrattade högt av glädje och förvåning. ”Clytie!” ropade han igen. ”Det är jag! Tom Natsworthy!” En grupp handelsmän trängde sig förbi honom och skymde sikten. När de flyttat sig hade hon försvunnit. Han skyndade mot trappan, utan att bry sig om de illavarslande smärthuggen i bröstet. Han försökte föreställa sig hur Clytie kunde ha överlevt MEDUSA. Hade hon inte varit i staden när den förstördes? Han hade hört talas om andra londonbor som klarat sig undan explosionen, men de hade allihop varit medlemmar av köpmannagillet och befunnit sig i någon annan stad när det hände. Hester hade träffat den förskräcklige ingenjören Popjoy i Rövarnästet, men han hade varit långt nere i Innanmätet när MEDUSA sprängdes … Han skuffade sig fram genom trängseln i trappan och såg Clytie hastigt försvinna bort över kajen med de långtidsparkerade luftskeppen. Det var inte att undra på, som han hade skrikit efter henne. Han måste ha varit alldeles för långt bort för att hon skulle känna igen honom. Hon hade säkert trott att han var någon knäppgök, eller kanske en konkurrerande köpman som hon bjudit över i auktionssalarna. Tom skyndade efter, angelägen om att få förklara sig, och fick se henne springa uppför 32


ännu en trappa som ledde till kajplats sju, där ett litet, strömlinjeformat luftskepp låg förtöjt. Han hejdade sig vid foten av trappan, tillräckligt länge för att hinna läsa det som stod skrivet med krita på tavlan där. Skeppet hette Archaeopteryx, var registrerat i Airhaven och kaptenens namn var Cruwys Morchard. När han noterat det gick han i lugn takt uppför trappan, utan att hojta eller göra något annat som kunde skrämma en kvinnlig handelsman. Med sin utbildning skulle Clytie Potts naturligtvis inte ha några problem att få anställning ombord på ett skepp som handlade med Gammal Teknik. Den här kapten Morchard hade säkert lejt henne som inköpare med expertkunskaper, och det var därför hon hade varit i auktionskammaren. När Tom kommit uppför trappan stannade han till en kort stund och hämtade andan. Hjärtat bultade ursinnigt. Archaeopteryx tornade upp sig över honom i skymningsdunklet. Hon var kamouflagemålad. Gondolen och undersidorna av höljet och motorgondolerna var himmelsblå, medan ovansidorna var mönstrade i grönt, brunt och grått. Vid foten av landgången stod två besättningsmän och väntade i en cirkel av svagt elektriskt ljus. De såg hårdföra och slitna ut, och påminde om skrotsamlarna från Utomlandet. När Clytie närmade sig dem hörde Tom en av karlarna ropa: ”Fick ni tag på grejorna?” ”Ja, det fick jag”, svarade Clytie och nickade åt det paket hon bar på. Den andre mannen kom fram för att hjälpa henne 33


bära och då fick han syn på Tom som kom emot dem. Clytie måste ha sett att hans min förändrades, och hon vände sig om för att se vad som orsakat det. ”Clytie?” sade Tom. ”Det är jag, Tom Natsworthy. Lärling av Tredje Klassen, i historikergillet i London. Jag förstår att du nog inte känner igen mig. Det har ju gått … Hur länge sen är det egentligen? Nästan tjugo år! Och du måste ha trott att jag var död …” Först var han säker på att hon faktiskt kände igen honom och var glad över att träffa honom, men i nästa stund ändrades uttrycket i hennes ögon. Hon tog ett steg bakåt, bort från honom och sneglade mot männen vid landgången. Den ene av dem, en lång, magerlagd karl med rakat huvud, lade handen på svärdsfästet och Tom hörde honom säga: ”Besvärar den där typen er, miss Morchard?” ”Det är ingen fara, Lurpak”, sade Clytie och gjorde en gest åt honom att stanna där han var. Hon gick lite närmare Tom och sade vänligt: ”Jag är ledsen, sir. Jag tror att ni har tagit fel på mig och en annan dam. Mitt namn är Cruwys Morchard och jag för befäl på det här skeppet. Jag känner ingen från London.” ”Men du …” började Tom säga. Han granskade hennes ansikte, förlägen och förvirrad. Han var så säker på att hon var Clytie Potts. Hon hade gått upp lite i vikt, precis som han själv, och det mörka håret hade silverstänk, som om ett spindelnät lagt sig över det. Men ansiktet var detsamma … Bortsett från huden mellan ögonbrynen, där Clytie Potts stolt burit historikergillets 34


tatuering, det blå ögat. Där var det tomt. Tom började tvivla på sitt eget omdöme. Det hade när allt kom omkring gått tjugo år sedan de sågs. Han kanske hade tagit fel. ”Förlåt”, sade han. ”Men ni är så lik henne …” ”Ingen orsak”, sade hon med ett charmerande leende. ”Jag har den sortens ansikte. Folk tar alltid fel på mig och nån annan.” ”Ni är verkligen väldigt lik henne”, sade Tom igen, lite hoppfullt, som om han trodde att hon när som helst skulle ändra sig och komma ihåg att hon faktiskt var Clytie Potts. Hon bugade lätt och vände sig om. Hennes besättning tittade på Tom medan de hjälpte henne uppför landgången med paketet. Det fanns inget mer att säga, så han fick fram ännu ett ”Förlåt” och vände sig också bort, för att med hettande kinder gå ner från kajplatsen. Han gick över hamnen i riktning mot sitt eget skepp när han hörde hur Archaeopteryx motorer började mullra. Han såg henne stiga mot kvällshimlen och snabbt få upp farten, lämna stadens luftrum och försvinna österut. Mycket besynnerligt, för Tom var säker på att det hade stått på skylten vid hennes kaj att hon skulle ligga kvar i Peripatetiapolis i två dagar till …

35


P H I L I P R E EV E

Tom återvänder till sin hemstad för att söka efter överlevande. Londons ruiner ligger mellan Gröna stormens och De vandrande städernas fronter. Återigen hamnar han mitt i den hänsynslösa striden.

Fjärde och sista delen i den prisbelönta science fantasyserien som inleddes med De vandrande städerna. ”Lysande”, DN (om De vandrande städerna) ISBN 978-91-27-11771-6

9 789127 117716

P H I L I P R E EV E

Luftskeppet Jenny Haniver gled förbi det tysta vraket av London. Tom landade i skuggorna. ”Himmel!” viskade Wren.

9789127117716  

PHILIP REEVE 1 SUPERMyGGOR ÖVER ZAGWA 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 Från: Wren Natsworthy Jenny Haniver Peripatetiapolis 24 april, 1026 R...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you