Issuu on Google+

100% inspiration!

Elisabeth Wahlin


Š 2014 Elisabeth Wahlin Utgiven av Inspirera Mera, 2014 www.inspireramera.com Illustrationer: Grandstand Design Textbearbetning: Åsa Dahlqvist Formgivning: Grandstand Design Tryck: Scandbook AB, Falun 2014 ISBN: 978-91-981204-1-7


Yes! 100% inspiration

Elisabeth Wahlin


I min ficka har jag en sten, som det står YES på. Den tar jag fram och tittar på ibland när jag behöver en extra kick och inspiration till att säga JA till de möjligheter som kommer min väg.


Alla bär på en historia ............................................................. 9 Att våga säga ”JAAA!”

– om att släppa taget och välkomna något nytt ................. 13

Det är aldrig kört!

– från ”dum” elev till smart dyslektiker ............................... 31

Blodsband

– om att hitta tillbaka till sitt syskon .................................. 45

Hjälp! Snart är det min tur att prata … – om konsten att våga ta plats ............................................ 55 Kär i livet

– hur kampen för livet kan öppna stängda ögon ................ 65

Drömmer du, så lever du!

– hur en dröm kan bli en vän och stöd i livet ..................... 81


Livet är som en spegel

– från ful ankunge till vacker svan ...................................... 93

Att leva varje ögonblick

– om att lyssna på kroppen så att själen hinner med ...... 103

Lyssna till ditt hjärta

– från sjuksköterska till stickdesigner ................................ 115

En kille med charm

– om att vara förälder till ett barn som aldrig tar slut .... 125

Epilog ........................................................................................ 145 Tack ........................................................................................... 147 Egna tankar och reflektioner ........................................... 151


Alla bär på en historia Väljer du böcker och filmer som är baserade på en sann historia? Tycker du att handlingen blir lättare att ta till sig när det verkligen hänt på riktigt? Idén till den här boken kom till mig för ett par år sedan när jag var ute och föreläste. För att förstärka temat i min föreläsning hade jag börjat ta med kortare verklighetsbaserade berättelser. De mottogs väldigt positivt och många berättade efteråt att de blev hjälpta av mina historier. De kunde känna igen sig och ta till sig precis det som kändes värdefullt för dem där och då. Förr i tiden var berättelserna vid lägerelden det sätt på vilket vi förmedlade våra erfarenheter, misstag och framgångar. Idag kommunicerar vi med andra medel och är bara ”ett klick” ifrån all möjlig kunskap. Trots detta värderar vi fortfarande den personliga berättelsen högt, och ofta är det just den som berör oss allra mest. Att få ta del av en annan människas resa kan verkligen ge oss både inspiration och nya insikter för våra vidare steg i livet. Olika bitar passar in i våra liv vid skilda tillfällen och svar och nya perspektiv kommer i den takt vi själva väljer. 9


Oftast finns de goda råden redan inom oss – även om vi kanske inte är medvetna om det – och det enda vi behöver ibland är en liten knuff av exempel för att göra det som vi innerst inne vet är rätt för oss. Den här boken består av 10 olika berättelser – fyllda med exempel, upplevelser och händelser som påverkar våra liv. Det gemensamma temat är att aldrig ge upp, utan finna nya vägar och göra vad du kan, med det du har, där du är. Alla mina berättelser är inspirerade av sanna historier som berört mig djupt och givit mig både inspiration, kraft och glädje. Min förhoppning är att de ska göra samma sak för dig!

Elisabeth Wahlin P.S. Jag varvar varje berättelse med reflektioner och i slutet av boken finns det också plats för dig att skriva ner eventuella egna tankar som kanske kommer till dig när du läser.

10


“Livet är som en kontorsstol - det handlar oftast om inställning.”

11


1

Att våga säga ”JAAA!” – om att släppa taget och välkomna något nytt

Visst kan det vara lätt att man pinnar på i invanda spår, även om ens inre kompass har börjat peka åt ett helt annat håll. Men till slut kan man bara inte stå emot längre. I denna första berättelse får du träffa Helena, vars kompass var nogsamt inställd på en viss kurs när plötsliga avvikelser började ske på grund av krafter hon inte kunde värja sig mot. Det är otroligt spännande att se hur stark vår drivkraft är och vad den gör med oss när vi är uppfyllda av kärlek till något eller någon. Hur egenskaper och krafter som vi inte visste att vi hade inom oss, plötsligt får liv och driver oss att göra saker vi inte visste att vi kunde.

13


Helena, 48 år

J

AG SKULLE BLI det ”globala stjärnskottet”, som skulle

turnera runtom i världen! Allt var förutbestämt. Min karriär var tydlig och utstakad sedan barnsben och det var bara en fråga om när genombrottet skulle ske, inte om det skulle inträffa. Jag är övertygad om att det skulle ha blivit så. Om jag inte hade hoppat av. Studier eller kärlek Jag gick mitt sista år på Musikhögskolan. Nästa steg var att åka till New York, till Juilliard School of Music, den mytomspunna skolan. Världen väntade på mig! Men då dök han upp, mannen som senare skulle bli far till mina barn. Det var på en fest hos gemensamma vänner som vi sågs. Han stod där vid fönstret med en drink i handen och bara strålade. Jag föll pladask för hans charm och karisma och från den dagen var vi oskiljaktiga. En stor och ogripbar längtan i mig infann sig plötsligt och tog över rodret i mitt liv. Jag hoppade av min fortsatta utbildning. Framtiden som framgångsrik konsertpianist valde jag bort i samma stund som vi gifte oss, bara ett halvår efter att vi träffats första gången. Jag älskade min man med hela mitt längtande och naiva unga hjärta och beundrade allt han gjorde. Jag var glad och lycklig och trodde fullt och fast att jag äntligen hittat den sanna kärleken. Han var en framgångsrik IT-konsult med planer på att avancera i sitt företag. Jag ville stötta honom på alla sätt och vis och när han fick en chans till en bättre tjänst i London så flyttade jag med. Hans lön räckte gott 14


och väl till oss båda så jag tog hand om vårt radhus, lagade mat och började längta efter barn. Vi brukade skratta åt hur lite han kunde om musik. Men han tyckte om att höra mig spela på mitt piano som vi hade släpat med oss. Han frågade mig ibland om jag inte saknade musiken, men jag skakade bara på huvudet och sa: ”Nej, musiken får vänta en stund. Nu är det du och jag och vår gemensamma framtid som är viktigast!” Mitt val Jag blev gravid efter ett år som gifta och vi flyttade tillbaka till Sverige innan det var dags att föda. Det blev en dotter – den mest perfekta lilla varelse. Det var underbart att tillsammans få bilda familj. Vår son kom till världen knappt två år senare. Jag gick helt och fullt in för barnen och familjelivet som jag hade längtat så mycket efter. Jag försökte vara en så bra mamma som jag bara kunde, och den rollen tog all min vakna tid. Tidigare hade jag ändå kunnat ägna några timmar varje dag vid pianot. Nu fanns det knappt tid att duscha och de sporadiska förfrågningarna om speljobb försvann så småningom helt och hållet. Ensamhet eller samhörighet Drömmen om att turnera runt om i världen och spela gnagde emellanåt inom mig, även om jag knappt erkände det för mig själv. När det kändes alldeles för jobbigt brukade jag tänka på ett TV-program som jag sett om en känd pianist. Han var gift och hade två barn. TV-teamet hade följt honom och hans turnerande runt i världen, där han framträdde och gjorde fantastiska konserter på alla de 15


största scenerna. Man fick följa med in på hans hotellrum med böljande blomsteruppsättningar och champagneflaskor på kylning. Han brukade ringa hem till sin familj på kvällarna, när konserten var över. Han ville säga god natt till barnen, men de hade oftast somnat vid det laget. Hans fru fick berätta för honom vad barnen hade sagt och gjort, vad de hade ritat och vad som hade hänt under alla de otaliga dagar han inte själv kunnat vara med. Han missade barnens födelsedagar, skolföreställningar och examensdagar. Man såg tydligt hur ledsen han blev när han pratade om det med reportern. ”Är du nöjd med ditt liv? Blev det som du hade tänkt dig?” frågade hon. ”Vad ska jag säga…” Han tvekade innan han fortsatte. ”Jag turnerar runt här i världen och ger konserter och däremellan övar och övar jag för att ständigt bli bättre, vilket jag ju också blir. Och sedan, när jag är som allra bäst, då kommer jag att dö. Så vad är det egentligen för vits med alltihop?” Insikten om hur ensamt hans liv verkligen var kom i kapp honom, och man kunde bokstavligen känna hans stora sorg, till och med genom TV-rutan. Så där skulle jag kanske också upplevt det om jag hade fullföljt mina pianodrömmar, tröstade jag mig med och försökte skaka av mig tankarna genom att i stället koncentrera mig på vilka tapeter som skulle passa bäst till vardagsrummet. Uppvaknandet Under två år var jag i princip helt borta från musiken. Men till slut gick det bara inte längre. En morgon vaknade jag 16


“När de invanda mönstren bryts, kan helt andra världar uppstå.”

29


4

Hjälp! Snart är det min tur att prata… – om konsten att våga ta plats

Att kasta sig ut och våga göra det man är mest rädd för är verkligen inte helt självklart. Oftast kan det kännas skönast att vara där man är trygg och stanna där. För Maria finns det dock inget val och vägen mot förändringen blir till slut ett faktum.

55


Maria, 41 år

H

JÄRTAT RUSAR OCH kallsvetten rinner. Jag är

nästan panikslagen där jag står. Papperet i handen skakar och jag ser knappt texten framför mig. När jag försöker säga något darrar rösten och jag undrar i mitt stilla sinne: Varför ska det alltid kännas så här, när jag ska stå och prata inför andra människor? Blyg sedan födseln Jag har alltid varit väldigt blyg. När jag som barn skulle hälsa på främmande människor och ta i hand blev jag som förlamad. Jag kunde nästan inte förmå mig att sträcka fram handen. Ofta rodnade jag och stammade, och inte blev det bättre när jag blev tonåring. Jag höll mig helst i bakgrunden och lät mina vänner vägleda mig och hitta på saker som jag kunde hänga på. Det allra värsta var att ställa mig upp och prata inför andra. Jag kunde ligga sömnlös i flera nätter före en muntlig redovisning i skolan. På fester smög jag in och hoppades innerligt att ingen skulle se mig och tilltala mig i onödan. Bäst trivdes jag när någon annan tog rodret och stod i rampljuset så att jag kunde stå i kulissen och betrakta det hela. Följden blev att jag gärna omgav mig med väldigt sociala och extroverta personer. Där hände det alltid roliga saker och jag slapp vara den som var mest aktiv. Jag var aldrig den som pratade om mig och mitt, utan snarare den som lyssnade och tog in andras berättelser. Att jag skulle ta ordet i en större grupp var så otänkbart och omöjligt att jag inte ens hade någon ambition att försöka. 56


Visst blev mina betyg lidande – jag kunde ju mycket mer än vad lärarna förstod – men det var inte förrän i vuxenlivet som min scenskräck blev ett riktigt stort problem. Att fly eller illa fäkta? När jag hade fyllt 30 år började jag inse att min rädsla att tala inför folk hindrade mig från att utvecklas, särskilt på jobbet. Man verkar inte särskilt ”framåt” när man alltid sitter tyst som en mus på alla möten och samlingar, och jag blev behandlad därefter. Mina vänner kom med käcka tips om hur jag skulle kunna komma över min rädsla, men det var som att säga till någon som har spindelskräck att spindlar inte är farliga. Den enda strategi som hittills hade fungerat var att undvika situationer där jag behövde prata inför folk – och det fortsatte jag med, för jag visste inget annat. Inte just då. Ibland krävs det en riktig bottenkänning för att få fart uppåt igen. En dag när jag sitter på bussen med mina kollegor på väg till en kursgård, där vi ska tillbringa två dagar tillsammans, anar jag föga att det är här det kommer hända. När vi kommit fram och installerat oss samlas vi i det stora allrummet. Kursledaren vill att vi börjar med att kort presentera oss själva. Vi är 20 personer och jag är nummer 17. Ingen kan hålla sig till sina tre minuter och det känns som oceaner av tid innan det blir min tur att prata. Många tankar virvlar runt i mitt huvud: Hjälp, jag kommer säga fel! Hur ska jag hålla allt detta i huvudet: vad jag heter, var jag bor och hur gammal jag är och vilken utbildning jag har. Jag kommer säkert glömma något. Och naturligt 57


“Känn rädslan, men våga ändå!“

62


Maria är diskret, men ändå bestämd till sitt sätt och jag upptäckte ett driv hos henne då vi diskuterade förändringen i hennes liv. Hon hade verkligen bestämt sig för att övervinna sin rädsla där på kursgården och hela hon lyste upp när hon berättade om att hon äntligen vågat träda fram och ta sin plats. Det är inte så svårt att känna igen sig i Marias historia, tycker jag. En del av oss kan säkert minnas känslan av hur jobbigt det var att som barn stå inför klassen och prata. Hur framförandet kunde störas av nervositet, rodnad och darrande röst. Något som även kanske följt oss upp i åren. Men är det bara dåligt det här med att vara nervös? Till och med en del skådespelare lär ju ha rampfeber, men så fort de äntrar scenen vågar de ta plats. Kanske rampfebern ändå har en uppgift att fylla, nämligen den att skärpa sinnena. Belöningen vi får av att känna rädslan, men våga ändå, brukar toppa det mesta. Det kan vi fråga vilken artist eller föreläsare som helst som vid föreställningens slut tar emot de rungande applåderna. ”Ja, det är verkligen en härlig känsla”, sa en glad Maria i slutet av vårt möte. Och jag såg att hon verkligen menade det.

63


5

Kär i livet – hur kampen för livet kan öppna stängda ögon

Stora förändringar i livet påverkar oss på olika sätt. En del av oss blir handlingsförlamade, andra får en adrenalinkick och kämpar sig blå. Ofta handlar det om inställning, men också om att vi människor inte gärna ger upp. När Bodil blir tvungen att stanna upp är hon mitt i livet. Hon öppnar sakta ögonen inför en situation hon aldrig trott att hon skulle behöva uppleva, men som visar sig bli starten på något helt nytt.

65


Bodil, 44 år

M

ITT LIV HADE rusat fram i turbofart. Med

fokus framåt stannade jag sällan upp. Allt fanns på agendan och jag hade klarat av både karriär, barn och nu till sist skilsmässa. Ensam är stark, tänkte jag, då jag satte en ära i att klara mig själv. Men så kom stunden då jag tvingades att stanna upp, och plötsligt såg jag alla de människor jag hade omkring mig. Alla de som fanns där för mig när jag nu stod inför mitt livs största utmaning. Något som inte stämde Det var första dagen på en välförtjänt semester. Det hade varit en hektisk vår där mycket av min energi gått åt till att bygga ett nytt liv med min femåriga dotter, Julia, efter skilsmässan. Nu när jag äntligen fick ledigt från jobbet var mina krafter helt slut. Jag varken orkade eller hade lust att göra någonting alls. Jag avbokade resan till Legoland och vi tillbringade istället några veckor i mina föräldrars sommarstuga. Det var precis vad jag behövde. Min mamma var dock lite konfunderad och frågade mig till slut lite försiktigt: ”Bodil, jag tycker att det är jättemysigt att ni vill vara här med oss, men jag känner inte riktigt igen dig – du verkar så deppig. Du kanske behöver gå och prata med någon? Det har ju varit så mycket för dig nu med skilsmässan och allt.” Jag nickade, men innerst inne kände jag att det inte var huvudet som var problemet. Det var något i kroppen som inte var som det skulle – jag kunde bara inte sätta fingret på vad det var. 66


“Familj och vänner är änglar som lyfter dina fötter, när dina egna vingar har glömt hur man flyger.”

76


9

Lyssna till ditt hjärta – från sjuksköterska till stickdesigner

Det finns tillfällen då man verkligen vet vad man vill och tar beslut som sedan visar sig vara helt ”uppåt väggarna”. Vad gör man då? Sätter på sig ”tyck synd om mig tröjan”, biter ihop eller ger upp totalt? Eller drar man i handbromsen och prövar en annan väg för att se vart den leder? Att våga följa sitt hjärta, som Cathrine gör i följande berättelse, kan visa på vägar man inte visste fanns och helt plötsligt är man någon helt annanstans.

115


Cathrine, 28 år

D

ET VAR DJUPT inpräntat i mig: Har du gjort ett

val, så fullföljer du det! En ”hoppjerka” vill ingen ha. Men vad gör du när du inser att du sitter på fel tåg? Till slut bestämde jag mig. För att inte slösa bort resten av mitt liv behövde jag följa mitt hjärtas röst. Vårdyrket lockade Jag hade alltid lockats av vårdyrket och älskade allt som hade med hälsa och friskvård att göra. Därför var det naturligt för mig att efter gymnasiet söka till sjuksköterskeutbildningen. Med spänd förväntan flyttade jag till den stora studentstaden och började min utbildning. Först var allt roligt och intressant. I mitten av utbildningen skulle vi ut på vår första praktik, något jag verkligen sett fram emot. Döm om min förvåning, då jag redan efter ett par dagar började få kalla fötter. Var det verkligen det här jag ville? Jag hade kanske inte förstått till fullo vad jag gett mig in på. Stressig miljö och alltför lite kontakt med patienterna. Vad hade jag inbillat mig egentligen? En krypande känsla av att jag hade valt fel bana gnagde inom mig, men jag ruskade fort av mig den. Jag hade ju kommit halvvägs in i utbildningen. Då kan man väl inte bara sluta? Jag hade haft en bra uppväxt där jag fått fatta egna beslut och lära mig ta ansvar. Och nu hade jag valt det här alldeles själv och kände att jag inte hade någon annan än mig själv att skylla. Ingen hade faktiskt tvingat mig till detta. Så jag fortsatte och hoppades på att jag med tiden skulle förlikas med mitt yrkesval. 116


“Det är klokare att gå sin egen väg, än att gå vilse i andras fotspår.”

122


10

En kille med charm – om att vara förälder till ett barn som aldrig tar slut

Vad gör man när man förstår att ens barn inte riktigt passar in i mallen och har en energi och kreativitet som gör att man nästan tappar andan? Hur hittar man sin egen energi i en sådan karusell av aktivitet, där ”off-knappen” tycks vara ur funktion? Med denna berättelse vill jag ge dig, som har en liknande situation i familjen, energi att fortsätta att kämpa. Och dig, som inte har en lika stor utmaning, en ökad förståelse för hur det kan vara att ha ett barn som är unikt och annorlunda på en och samma gång.

125


Elisabeth, 54 år

V

I STÅR I HALLEN, som är fylld med flytt-

kartonger. Vår son, som nu är 20 år, ska flytta till en skola och bo på internat. Inom mig känner jag en lättnad, och en förflugen tanke gör sig hörd: Nu ska jag väl ändå ha tid för mig själv. Nu är det väl ändå över! I samma stund säger vår son: ”Det är så roligt med mig, mamma, för jag tar liksom aldrig slut!” Jag slungas tillbaka till verkligheten, tittar på min man, och vi nickar i samförstånd. Vi har helt enkelt ett barn, som alltid kommer att bjuda på överraskningar av alla de slag. Hela livet. Vår son De flesta vill att ens barn ska vara unika, men vem vill ha ett annorlunda barn? Ett barn som inte passar in? Vår son är nämligen både och: unik och annorlunda. Och skillnaden är hårfin. Redan som liten var han enormt kreativ och nyfiken och undersökte allt i sin närhet. Enda sättet att få honom att sitta still var att sätta på TV:n och låta honom se tecknad film. Då var det nämligen något annat som rörde sig och hans hjärna blev stimulerad och fokuserad en stund. Min snälla pappa gjorde till sitt projekt att spela in tonvis med tecknad film, så att jag och min man skulle få någon timme av lugn och ro om dagen. När han var fyra år fick han en lillasyster. Han kunde 126


vara allt från gullig storebror med kramar och pussar till att slänga i dörrar och få fruktansvärda vredesutbrott. ”Ingen fara”, lugnade mina vänner mig. ”Han är ju kille, och de kan vara så här livliga.” Men jag var inte alls säker på att det var hela svaret. Inom mig växte sig en oro allt större. Var allt verkligen som det skulle? Det kändes som om han var lite för mycket, hela tiden. Han började så småningom i förskolan och det gick över förväntan. Nina, en av förskolans pedagoger, beskrev honom som Emil i Lönneberg – busig och påhittig. ”Det är så roligt att er son har börjat här”, berättade hon glatt på ett utvecklingssamtal. ”Med glimten i ögat får han med sig sina kompisar på alla sorters äventyr. Ingen har tråkigt i hans närvaro.” Jag förstod ganska snart att hans charmiga sätt räddade honom många gånger. I mitt stilla sinne undrade jag emellertid hur det skulle gå när han skulle bli tvungen att sitta still i en skolbänk. Skolstart För många andra barn kan det vara roligt och spännande med skolstarten, den nya miljön och nya lärare och klasskompisar. Men för vår son, som tar in allt han ser och har mycket spring i benen, blir det tröttsamt. Han låser sig mentalt när han inte förstår och får raseriutbrott. Han har svårt att fokusera och flyttar sig hela tiden från tuva till tuva. Precis som jag befarat är det skolan som blir vår sons första och största hinder. Han kämpar på så gott han kan under hela första klass. 127


”Medan vi försöker lära våra barn om livet, lär våra barn oss vad livet verkligen handlar om.”

142


Kvinnan i den här berättelsen är ingen annan än jag själv. Att ta ett steg i taget har varit min devis i alla år. Varje steg i rätt riktning har varit en seger och när det ibland blivit felsteg har jag andats extra djupt och sedan börjat om igen. Det har ju liksom inte funnits något annat val. Min pappa brukade säga att jag var ”envis som synden” när jag var barn. Idag tackar jag den egenskapen från djupet av mitt hjärta, då den givit mig kraften att aldrig ge upp. De senaste åren har jag turnerat runt i vårt avlånga land och föreläst om den resa vi gjort i vår familj och hur vi klarat av skolan och vardagen. Ibland föreläser jag även tillsammans med vår son och det känns otroligt värdefullt att kunna nå ut och hjälpa andra – föräldrar, skolpersonal och andra berörda. Det är verkligen sant, som vår son säger: ”Det är så roligt med mig, mamma, för jag tar liksom aldrig slut..." Och det gäller även alla de fantastiska äventyr som han tar med oss på!

143


144


Epilog - när livet tar nya vändningar Många möten har det blivit de senaste åren där jag fått förmånen att ta del av olika människors fantastiska livsöden. En del av dem har inspirerat mig till de berättelser du just läst och det som förenar alla dessa historier är att personerna på olika sätt har övervunnit sina utmaningar i livet. Alla har de hittat tankemönster som hjälpt dem att förstå sina egna behov och börjat agera därefter. De har verkligen gjort vad de kunnat, med de förutsättningar de haft, där de har varit i livet just då. Så även jag. Ibland vänder vinden, ibland surfar vi på vågen, ibland går vi på grund. Oavsett vilken situation du har i ditt liv, hoppas jag att mina berättelser har mött dig där du är och blivit en inspirationskälla ur vilken du kan hämta just det du behöver.

145


10 inspirerande berättelser – om mod, vägval, glädje och drömmar Boken bjuder på personliga berättelser. Om förmågan att aldrig ge upp, att våga känna tillit och vad som kan hända när vi vågar säga JA till de möjligheter som kommer vår väg. Följ Arne, när han förverkligar sin dröm och Maria, som äntligen kliver fram och vågar ta plats. Möt också Pelle, i jakten på ett förlorat syskon och Bodil, när en plötslig sjukdom utmanar henne och läs om Helena, som till slut gör det hon är ämnad för. Samt flera andra underbara berättelser. Att få ta del av en annan människas resa är en stor gåva. Där kan vi känna igen oss, bli berörda och få den kraft vi ibland behöver för våra vidare val i livet. Rätt historia i rätt ögonblick kan bli starten på något helt nytt och alldeles underbart. Läs och låt dig inspireras! ”Missa inte denna diamant med klarögda, värmande och stärkande berättelser om personer som kunde varit du och jag. En bok som ger livskraft och får oss att blomma upp på nytt!” Annika Dopping, TV-producent, programledare

”Elisabeth har fått människor att dela med sig av det viktigaste vi har i livet – Livet självt! Det är skilda berättelser med ett gemensamt – de skapar Lust! Lust att läsa vidare och Lust att bli en människa som säger Yes!” Katarina Hultling, journalist, moderator, föreläsare ISBN 978-91-981204-1-7 ISBN 978-91-981204-1-7

9 789198 120417 9 789198 120417


9789198120417