__MAIN_TEXT__

Page 1


Utgivningen av denna bok har möjliggjorts tack vare stöd från Dirección General del Libro, Archivos y Bibliotecas del Ministerio de Cultura de España. Originalets titel: Dublinesca Översättning: Lena E. Heyman Grafisk form, omslag och inlaga: My Hellsten Tryck: Scandbook, Falun 2013 ISBN 978-91-87179-29-7 Copyright © 2010 by Enrique Vila-Matas The Swedish language edition is published by agreement with Enrique Vila-Matas MB Agencia Literaria S.L. Bokförlaget Tranan Wollmar Yxkullsgatan 5 B 118 50 Stockholm www.tranan.nu info@tranan.nu


Enrique Vila-Matas DUBLINESK Översättning: Lena E. Heyman

BOKFÖRLAGET TRANAN


Raderna ur »Cliffs of Moher« återges i tolkning av Folke Isaksson, »Iriska klippor vid Moher« (Dikter. Wallace Stevens.) Citatet ur Peter Handkes Kort brev till långt farväl är hämtat ur Margaretha Holmqvists översättning Citatet ur Boccaccios Decamerone återges i Paul Enokssons översättning Philip Larkins dikt »Dublinesque« återges i Olle Thörnvalls tolkning, »Dublinskt« (med någon liten justering för att stämma bättre med den spanska texten) Philip Larkins dikt »High Windows« återges även den i Olle Thörnvalls tolkning, »Höga fönster« (som liksom »Dublinskt« ingår i samlingen Döden är ett moln) Raderna ur Rimbauds »Den berusade båten« återges i Helmer Långs översättning Raderna ur Shakespeares Kung Lear återges i Gullbergs översättning Emily Dickinsons dikt »Och jag är en Ros!« återges i tolkning av Ann Jäderlund Raderna ur W.B. Yeats »Den andra födelsen« återges i Erik Blombergs tolkning (i samlingen Han önskar att hans älskade vore död) Citaten ur Ulysses återges i Erik Anderssons översättning Brottstycken ur Becketts pjäser och romaner är ibland lånade från översättningar av Magnus Hedlund, Lill-Inger Eriksson och Pelle Fritz-Crone


Till Paula de Parma


Maj

Han tillhör ett numera sällsynt släkte, de bildade, litterärt kunniga förläggarnas. Och han ser varje dag med upprörda känslor hur den ädla grenen av yrkets utövare – förläggare som fortfarande läser böcker och som alltid haft en dragning till litteraturen – i all stillhet håller på att förtvina och dö nu i seklets början. Han hade problem ett par år tidigare men hann lägga ner förlaget i tid, när det hade uppnått ett visst anseende men envetet var på väg mot konkursen. Under de mer än trettio år det existerade som oberoende förlag har det funnits framgångar men också stora fiaskon. Nedgången de sista åren anser han beror på hans vägran att ge ut strunt, till exempel den sorts skräckromantiska gotiska historier som är på modet, och så lyckas han glömma en del av verkligheten: att han aldrig har haft sinne för ekonomi och att hans omåttliga, fanatiska kärlek till litteraturen kan ha legat honom i fatet. 7


Samuel Riba – som alla kallar Riba – har gett ut många av sin tids stora författare. Av några bara en enda bok, men det är tillräckligt för att de ska finnas med i hans katalog. Ibland tycker han om att tänka på sig själv som den siste förläggaren, men han vet att det finns en och annan tapper Quijote som fortfarande är aktiv. Han har en något romantisk bild av sig själv och har ständigt känslan av att han lever i slutet av en epok, i en värld som håller på att ta slut; det beror säkert delvis på att han inte längre är verksam. Han har en utpräglad tendens att läsa sitt liv som om det vore en litterär text, att tolka det med de deformerande glasögonen hos den inbitne läsare han har varit i många år. Dessutom väntar han på att sälja sitt livsverk till ett utländskt förlag, men samtalen har avstannat sedan rätt länge. Han upplever en stark och ångestfylld psykotisk känsla av att allt snart är slut. Och ännu har ingen lyckats övertyga honom om att det har sin charm att bli gammal. Har det? Nu är han på besök hemma hos sina gamla föräldrar, och han ser på dem uppifrån och ner, utan att dölja granskningen. Han har kommit för att berätta för dem om vistelsen i Lyon. Förutom de obligatoriska onsdagsbesöken hos föräldrarna har han fått för vana att hälsa på när han kommer tillbaka från en resa. De två senaste åren har han inte ens fått en tiondel så många inbjudningar till resor som förr, men det har han inte berättat för sina föräldrar, och han har heller inte talat om att han lagt ner förlaget. Han anser att de är alltför gamla för att han ska komma med tråkiga besked över huvud taget, och 8


dessutom är han säker på att de skulle ha svårt att smälta det. Han blir glad varje gång han får en inbjudan att resa någonstans, bland annat för att det möjliggör för honom att inför föräldrarna upprätthålla fiktionen att han är en upptagen man. Trots att han snart ska fylla sextio är han som synes mycket beroende av dem, kanske för att han själv inte har barn och för att de för sin del bara har honom: han är enda barnet. Det har gått så långt att han rest till ställen han egentligen inte haft någon särskild lust att åka till, bara för att efteråt kunna berätta om resan för sina föräldrar – som varken läser tidningar eller ser på tv – och få dem att leva kvar i föreställningen att han fortfarande ger ut böcker och är mycket efterfrågad och att allt alltså går honom väl i händer. Men så är det absolut inte. Om han, medan han var förläggare, var van vid ett stort umgänge har han numera knappt något, för att inte säga inget alls. Och till förlusten av alla de så kallade vännerna kommer ångesten som följer av att han sedan två år avstår från alkohol. Det är en ångest som härrör dels ur vetskapen att han, om han inte hade druckit, skulle ha varit mycket mindre djärv som förläggare, dels ur vissheten att hans förtjusning i umgängesliv var konstlad, att den inte kom naturligt för honom utan kanske bara berodde på en sjuklig rädsla för förfall och ensamhet. Ingenting går bra för honom sedan han började uppvakta ensamheten. Trots att han försöker undvika att äktenskapet upplöses i intet vacklar också det, men inte alltid, eftersom parrelationen genomgår de mest skiftande stadier och går från eufori till kärlek till hat och rena katastroftillstånd. Men han 9


känner sig mer instabil för varje dag, och det gäller allting; han har blivit grinig och tycker illa om det mesta han ser om dagarna numera. Det har antagligen med åldern att göra. Säkert är i alla fall att han börjar känna sig illa till mods i världen och uppfattar den förestående sextionde födelsedagen som en snara runt halsen. Hans gamla föräldrar lyssnar alltid nyfiket och uppmärksamt på hans reseberättelser. Ibland rentav så andäktigt att de blir till kopior av Kublai Khan, som han måste ha sett ut när Marco Polo berättade. De besök som följer på en resa deras son gjort står i en klass för sig, de är mer värdefulla än de mer enahanda och rutinartade onsdagsbesöken. Och besöket idag hör till den kategorin, den extraordinära. Emellertid är något på tok, för trots att han redan har varit en bra stund i lägenheten har han fortfarande inte sagt ett ord om Lyon. Och det beror på att han inte kan berätta något om dagarna i den staden, eftersom han var helt utan kontakt med omvärlden när han var där och resan var så extremt cerebral att han inte har minsta lilla tillnärmelsevis mänskliga anekdot att komma med. Dessutom var verkligheten där mycket otrivsam. Det var en kall, iskall resa, lika renons på värme som de hypnotiska färder han på senare tid brukar ge sig ut på framför datorn. »Jaha, du har varit i Lyon«, envisas hans mamma, och det hörs att hon är en smula otålig. Hans pappa har långsamt börjat tända sin pipa och tittar också han undrande på honom, som om han frågar sig varför han inte berättar något om Lyon. Men vad kan han säga om vistelsen där? 10


Han kan inte börja tala om den allmänna teori om romanen han lyckades åstadkomma i sin ensamhet på hotellrummet i Lyon. De skulle inte vara det minsta intresserade av att höra hur han arbetade fram teorin, och dessutom tror han inte att de riktigt vet vad en litterär teori innebär. Och om de mot förmodan vet det är han säker på att ämnet skulle tråka ut dem grundligt. De skulle kanske till och med kunna upptäcka att han, som Celia säger, har levt alltför isolerat på sista tiden, alltför frikopplad från den verkliga världen och bunden vid datorn – eller när han inte har den med sig, som i Lyon, vid sina mentala resor. I Lyon bestämde han sig för att aldrig kontakta Villa Fondebrider, den organisation som hade inbjudit honom att hålla en föreläsning om den allvarliga situation de litterära förlagen i Europa befinner sig i. Kanske berodde det på att ingen mötte honom vare sig på flygplatsen eller på hotellet; Riba stängde in sig på sitt hotellrum som hämnd för den ringaktning organisatörerna visat honom och lyckades förverkliga en av de drömmar han haft medan han var förläggare och inte hann med någonting: att skriva en teori om romanen. Han har utgett många betydande författare, men det är bara hos den Julien Gracq som skrev Le Rivage des Syrtes han har anat framtiden. På hotellrummet i Lyon, under ett oändligt antal timmar, ägnade han sig åt att definiera fem absolut oundgängliga element för framtidens roman. De var: intertextualitet; kopplingar till poesi; medvetande om ett moraliskt landskap i ruiner; stilens överhöghet över handlingen; skrivandet uppfattat som en klocka som tickar, ständigt framåt. 11


Det var en djärv teori eftersom den hävdade att Gracqs roman, som vanligen ansågs vara föråldrad, var den mest avancerade av alla. Riba fyllde ark efter ark med kommentarer till de fem element som enligt honom måste ingå i framtidens roman. Men när han var klar kom han att tänka på det Pessoa – en annan av hans favoritförfattare, vars En stoikers fostran han en gång haft äran att ge ut – hade sagt om »den heliga instinkten att inte ha några teorier«. Han kom att tänka på den instinkten och hur korkade romanförfattare var ibland och på några spanska författare han hade gett ut vilkas berättelser var den naiva frukten av just teorier, bildade, omfattande sådana. Vilket slöseri med tid, tänkte Riba, att skaffa sig en teori för att skriva en roman. Nu, när han själv just hade skapat en, kunde han säga det. För varför ska man skriva en roman när man redan har en teori? Och i samma stund som han frågade sig det insåg han – säkert för att inte behöva känna att det varit förspilld tid, att det var förspilld tid bara att ställa sig frågan – att alla de där timmarnas skrivande på den allmänna teorin på hotellet hade varit ett sätt att göra sig kvitt den. Det var väl inte att förakta? Nej, självklart inte. Hans teori fortsatte att vara det den varit, klarsynt och djärv, men han tänkte förstöra den och slänga den i hotellrummets papperskorg. Han höll en hemlig och privat begravning för sin egen och för alla andra dittills existerande teorier, och sedan lämnade han Lyon utan att en enda gång ha kontaktat dem som bjudit in honom för att tala om den svåra kris de litterära förlagen i Europa genomgick – och kanske var den inte så svår, tänkte Riba. 12


Han lämnade hotellet genom bakdörren och tog tåget hem till Barcelona, ett dygn efter att han kommit till Lyon. Han lämnade inte ens efter sig ett brev till dem på Villa Fondebrider för att förklara varför han varit så osynlig i staden och sedan flytt på ett så besynnerligt vis. Resan hade tjänat ett enda syfte: att han skulle utarbeta sin teori och sedan begrava den i stillhet. När han gav sig av från Lyon var han bergfast övertygad om att allt funderande om hur en roman borde vara inte hade varit annat än en ceremoni för att befria sig från teorins innehåll. Eller rättare sagt, en ceremoni vars enda syfte var att bekräfta att det bästa som finns här i världen är att resa och tappa bort teorier, tappa bort dem allesammans. »Jaha, du har alltså varit i Lyon«, säger hans mamma och går till förnyad attack. Det är i slutet av maj och vädret är ovanligt för årstiden, märkligt regnigt för att vara i Barcelona. Kallt, grått, trist ute. En kort stund föreställer han sig att han är i New York, i en lägenhet varifrån man hör trafiken i Hollandtunneln. Det är en ren fantasi. Han har aldrig hört trafikbruset från Hollandtunneln. Han återvänder till verkligheten, till Barcelona och denna eftermiddags trista askgrå ljus. Celia, hans fru, väntar hem honom vid sextiden. Allt är nästan som vanligt, med det undantaget att hans föräldrar blir allt otåligare över att deras son inte har någonting över huvud taget att berätta om Lyon. Men vad kan han berätta om det som hände där? Vad kan han säga till dem? Att han som de vet inte har druckit alkohol sedan han hamnade på sjukhus för två år sedan med dåliga njurar, och att han sedan dess befunnit sig i ett permanent nyktert 13


tillstånd som ibland får honom att ägna sig åt så extrema sysslor som att utarbeta litterära teorier och inte lämna hotellrummet, inte ens för att träffa dem som bjudit in honom till staden? Att han inte talade med någon i Lyon och att det faktiskt är det han ägnar sig åt också i Barcelona sedan han slutade med förlaget: att tillbringa timme efter timme varje dag framför datorn utan att tala med någon? Att det han beklagar mest, det som gör honom mest ledsen, inte är att han slutat som förläggare utan att han inte har upptäckt någon okänd författare som senare skulle visa sig vara ett geni? Att han fortfarande plågas av detta i hans gamla yrke inneboende öde, det bittra ödet att vara tvungen att leta fram författare, dessa varelser som är så irriterande oumbärliga, för utan dem skulle det inte bli något av ruljangsen? Att han den senaste veckan besvärats av sitt högra knä, säkert på grund av ett överskott av urinsyra. Eller är det artrit? Är det kanske samma sak? Att han tidigare var slagfärdig och rolig för att han drack och att han nu har blivit melankolisk, och att det säkert alltid har varit hans naturliga, äkta personlighet? Vad kan han säga till sina föräldrar? Att allt är på väg att ta slut? Besöket segar fram och eftersom det är så långtråkigt börjar de till och med tänka på den nu avlägsna dag år 1959 då general Eisenhower nedlät sig till att besöka Spanien och satte punkt för Francoregimens långvariga isolering. Ribas far hade upplevt den dagen med oerhörd entusiasm, inte över den förbaskade galiciske generalens diplomatiska seger utan över det faktum att Förenta staterna, nazismens besegrare, till slut hade kom14

Profile for Smakprov Media AB

9789187179297  

9789187179297  

Profile for smakprov